Tåg runt Thailand

Det här kommer att bli en långrandig och tågfokuserad reseberättelse om min treveckors vistelse i Thailand år 2005. Att vara intresserad av tåg är lite skumt sådär, bilar går bra, flygplan är rätt OK men tåg? Men tågluffade var vad jag gjorde, jag tror att jag befann mig merparten av min vakna tid på tåget, tittade på landskapet och människorna, pratade med thailändska medpassagerare.

Att berätta om resan här på forumet är förstås bara en stor egotripp. Minnena börjar falna, och berättandet har fått lite händelser att poppa upp ur minnet igen. Det blir som sagt långrandigt med en massa svamlig text. Ni är härmed varnade.

I augusti 2005 var jag klar över att jag ville resa till Thailand, för att resa runt med tåg och se landet, träffa folk. En treveckors resa bokades i november.

Jag ville kunna läsa på skyltarna, så jag började läsa det thailändska skriftspråket.  Jag hamnade på http://www.learningthai.com och började läsa "Read With Manee" - en gammal läsebok för thailändska skolbarn.. och efter ytterligare ett par veckor började jag lära mig själva språket. Jag använde lunchrasterna på jobbet och ljudfilerna som jag försökte härma roade mina kollegor oerhört.. jag köpte även Thai for Beginners, och räknade vedklabbar på thai när jag högg ved.. det visade sig vara ett snällt språk att lära sig eftersom det inte är mycket grammatik.

Preparationerna inbegrep även att ta del av olika thaiforum, mest läste jag på forumet som var knutet till learningthai.com. Det var intressant att ta del av thailändsk kultur, speciellt vad gäller det sociala spelet. Inför tågluffen raggade jag också upp tidtabeller på nätet. Det visade sig att thailändska järnvägarna hade en engelsk del på nätet med en del tåg, och en thailändsk med mycket flera tåg... på tre veckor skulle jag kunna avverka stora delar av det thailändska järnvägsnätet.

Packningen ville jag ha minimal. Fem omgångar kallingar/t-shirts (mer finns ju att köpa på plats!), hygienartiklar, språkhjälpmedel, kamera, kartor, papper och penna, pengar och resedokument - allt gick ner i en tolvliters ryggsäck. Då gick även kameraväskan ner, innehållandes min Canon D350 med ett 28-135 objektiv. Ryggan var tillräckligt liten att ta som handbagage på flyget. Ytterkläderna lämnade jag in på Arlandas förträffliga förvaringsservice - inget onödigt att släpa på! Min resebudget var på 25000 baht förutom flygresan och de första nätternas hotell i Bangkok, vilket jag bokat och betalt i Sverige.

Lördagen den 19 november 2005 var jag så på Arlanda, och såg denna, för många forummedlemmar säkert välbekanta syn. Nu åker vi!

Söndag morgon den 20 november gick vi in för landning på Don Muang. Den varma och fuktiga luften slog emot mig när vi gick av planet, som att kliva in i ett nyligen använt duschrum med dålig ventilation. Innan den här resan hade jag inte varit längre söderut än Tjeckien.. så denna nu välbekanta känsla var helt ny för mig.

Det blev lite förvirring när jag först fick för mig att jag skulle vara tvungen att fylla i papper för att få turistvisum i passet, så jag lyckades trots avsaknaden av incheckat bagage hamna långt bak i köerna till passkontrollen.

I en vrå hittade jag en skylt som förkunnade att det var utgången mot järnvägen. Via trappor och gångbroar tog jag mig dit just som det kom ett tåg, med några vagnar som såg ut att vara från början av 1900-talet.. och några från 1950-talet.. Tåget gjorde ett längre uppehåll och jag ökade på stegen. I biljettluckan köpte jag en biljett till Hua Lampong för sju baht och hann precis kasta mig ombord.

Jag slog mig ner bredvid ett par säckar grönsaker.

Så här såg det ut åt andra hållet i tåget:

Ett svenskt ungt par kom gående och frågade om jag visste vägen till en busstation, jag kommer inte ihåg vilken. Min Bangkokkarta konsulterades och vi fann att de skulle av vid Bang Sue. Efter att de klivit av, kom det fram en thaikille omkring de 20 - han var olidligt nyfiken på vilket språk det var han hade hört.. och så fick jag min första chans att praktisera min nylärda thai i samtal med en thailändare. Det kunde gått bättre - det blev mycket engelska. Den unge mannen var en språkkunnig universitetsstuderande så engelska beredde honom inga som helst svårigheter.

Som järnvägar ofta gör, passerade även denna bana stadens bakgårdar. Det var första gången i mitt liv jag  med egna ögon fick se stora områden med hus av papp och korrugerad plåt. Något som slog mig, var att jämfört med europeiska uteliggare, var dessa fattiga människor mycket hela och rena. Direkt inställde sig frågan - vad lever de egentligen av? Den unge thailändaren hade inga svar, eller så var svaren sådana han inte ville ge. 

Efter att jag tittat runt på Hua Lampong, och tackat nej till en större mängd tuk-tuk-förares mer eller mindre generösa transporterbjudanden, promenerade jag iväg för att leta upp mitt hotell. Det enda hotell jag bokat i förväg på hela resan. Hotellet hette Imperial (tror jag) och visade sig ligga i Chinatown. Nära stationen var det iallafall. Bilden föreställer gatan utanför, hotellet självt är utanför bild till vänster. Halvsunkigt hotell, och de tog 1000 baht per natt. Men det ingick luftkonditionering och frukost.

Nu var jag hemskt tidigt ute, det var ju bara arla morgonstund. Hotellet tillät inte ens att jag lämnade ryggsäcken i receptionen innan incheckningstid så jag fick ha ryggan på mig när jag knallade ner genom gränderna ner mot floden.

Flodbåtarna hade jag hört talas om - dem skulle jag prova! Och det var verkligen en upplevelse, skickligheten och samarbetet hos konduktören och föraren, där de otympligt långa båtarna manövrerades efter signalering från visselpipa så att tilläggningstiderna hölls till ett absolut minimum. Undrar hur många som ramlar i varje år? Tyvärr fattas ett gäng bilder från båtresan, på grund av en misslyckad backup i Korat...

Jag åkte först norrut, sedan söderut. Båtarna var fyllda med skoltjejer vilket förvånade mig eftersom det var söndag. Hur som helst läste de uppenbart läxor på båten. En helt osannolik snygging på dryga tjugo år satte sig bredvid mig, och jag blev plötsligt varse hur jag redan stank svett.. det verkade inte bekomma henne, och efter ett tag startade hon lite konversation. Det visade sig att hon var filippinska, som hade fått jobb i Bangkok som engelsklärare. Hon hade bara varit i Thailand ett par veckor.

Hon hann inte mer än stiga av båten förrän jet-lagen tog sin tribut, och jag somnade trots visselpipor och motorvrål. När jag vaknade upp var jag vid systemets södra ändpunkt. Jag klev av och tog en promenad. Fascinerande - precis överallt fanns det mat. Jag fick syn på ett hak som såg trevligt ut - in i en trång gränd fanns det en disk och fyra små plaststolar. Det serverades bpet (vilket illustrerades med hand formad som näbb och ett väl härmat ankljud). Engelska talades definitivt icke här..

Jag fick in ris med en skål brun sås med lite chilifrukter i. Dumt nog tog jag rätt mycket av såsen innan jag smakat på den.. matställeinnehavaren fick nog rätt roligt.. något så starkt stötte jag inte på igen förrän jag kom till Isaan några dagar senare.

Sedan var det bara båten tillbaka till utgångspunkten, och äntligen fick jag checka in på hotellet. När detta var avklarat, återvände jag till Hua Lampong för ett ärende som inte kunnat utföras på morgonen - jag köpte ett treveckors Thai Railway Pass för 5000 baht. Det gällde andra klass, och man fick t o m sovplats om man ville. Det ville jag inte, och eftersom jag mest kom att åka tredje klass, så var ju detta en brakförlust, men ack så bekvämt att slippa tänka på biljetter..

Återvände till hotellet för en  lång sömn endast avbruten för ett middagsbesök på hotellrestaurangen, där tre trevliga bombnedslag turades om att sköta serveringen. Nästa dag ämnade jag leta upp en liten järnvägsstation som jag hittat på thailändska järnvägarnas thaisidor - Wongwian Yai!

Måndag morgon den 21 november konsulterade jag min Bangkokkarta, för att finns ut hur jag skulle ta mig till Wongwian Yai - stationen. Hittade en busslinje som gick i närheten, så jag tog mig till hållplatsen och kastade mig dödsföraktande ombord på rätt buss - som inte stannade bara saktade in vid hållplatsen..

Jag skulle över floden, sedan raka spåret ner till en gigantisk rondell och nånstans där skulle jag kliva av. En thailändsk ung officer med  vackert damsällskap förhörde sig om vart jag skulle, och ritade en skiss på en papperslapp hur hållplatsen var belägen efter rondellen. Han lokaliserade snabbt en annan ung dam som skulle av på samma hållplats och gav, trots mina protester, henne order att eskortera mig till stationen. Det framgick tydligt att detta var ett uppdrag hon tyckte var rätt pinsamt, och jag tyckte sammalunda. Kartan räckte gott för min del. Den entusiastiske officeren var dock inte att hejda, och vi klev av strax efter rondellen varefter min eskort vägledde mig genom att gå en fem sex meter före. Naturligtvis ville hon inte att någon skulle få för sig att vi var i sällskap, och börja dra några ofördelaktiga slutsatser.

Plötsligt pekade hon in till höger mellan några marknadsstånd, jag nickade till tack och hon försvann fort som en avlöning. Jag smet in i mörkret mellan försäljarna, och en bit in närmast snubblade jag över den lilla järnvägsstationen. Stationen är som synes minimal, speciellt med tanke på att det är ändstation i en flermiljonstad...och järnvägen är helt isolerad från det övriga nätet.

Biljettluckan avslöjade inga turistflörtar i form av engelsk text. Det fanns gott om avgångar mot andra änden av banan - Maha Chai. Dock fick jag syn på några andra anslag som talade om något ställe som hette Mae Klong. Vad innebar detta? Jag fick tag i en tidtabell. På baksidan nämndes tåg mellan Ban Laem och Mae Klong - det fanns bara fyra per dag på denna sträcka. En titt på Thailandskartan avslöjade att det fanns en järnväg till som var helt isolerad, och avskildes från Maha Chai av en flod. Detta måste undersökas...

Det enkla motorvagnståget kom in och en försvarlig mängd resenärer debarkerade. Jag letade upp en bra sittplats och

fick snart ressällskap i form av en försäkringssäljare och hans hustru. Han visade sig vara privilegierad och hade två dagar ledigt varje vecka som i Sverige - måndagar och tisdagar..!!

Vi hade en intressant diskussion kring anställningsvillkor i Sverige och Thailand, medan tåget så småningom tog sig ut på landsbygden längs kusten sydvästvart från Bangkok. Havet ser man aldrig från den här banan, men det är sällan långt borta.

Framme i Maha Chai rullade tåget in i den lokala marknadsplatsen/stationen, där köttbitarna låg upplagda i höjd med avgasrörens utsläpp. Mums! Tyvärr lite för mörkt för att plåta käket, så jag har bara bild från "tygsidan"..

Åt andra hållet fanns järnvägens verkstad där det också var en hel del aktivitet.

Jag travade ut på gatan där det var fortsatt marknad. Havets närhet märktes på att det fanns många fiskhandlare, men i stort fanns allt mellan himmel och jord att köpa. Jag tittade storögt på allt och stavade mig fram på skyltarna, dock utan att begripa alltför mycket.

Knallade ut från marknaden och kom till en liten park - och vilka stötte jag på där om inte försäkringssäljaren och hans fru som dukat upp för picknick på en filt. De bad mig sitta ner på filten och dela deras enkla måltid - mest frukt av olika sorter. Vi hade hemskt trevligt och min tilltänkta fotorunda kom alldeles av sig. Jag frågade lite om nästa sektion av banan, och fick en riktning utpekad för mig att gå för att komma till en båt som gick till Ban Laem. Klockan var dock redan eftermiddag, så det var inte att tänka på att åka dit. Bestämde mig för att ta detta nästa dag.

Tackade för den trevliga samvaron och utväxlade visitkort (men VART har alla dessa tagit vägen?) och med ömsesidiga yindee tiidai ruu-jak skildes vi åt.

Nu ville jag ut i "bushen" så jag tog nästa tåg, och hoppade av, lite på måfå, i den lilla byn Bang Nam Jued, knappt en tredjedels väg tillbaka till Bangkok. Det var ett fascinerande ställe. Byn genomkorsades av kanaler, och många hus kunde endast nås genom att man gick på broar över kanalerna - det fanns ingen väg dragen. En del hus var man tvungen att gå längs järnvägen för att nå.

När jag gått runt en stund och tittat på byn var tåget från Bangkok på väg, och jag fattade posto för att plåta. Då kom denna järnvägstjänsteman (järnvägstjänstekvinna) gående bortifrån stationshuset. Hon skulle ut och fälla bommarna över huvudvägen.

Som synes fällde hon dock bara ner den ena. Kanske hon bara hade halvtidstjänst?  När tåget passerat försvann hon in på ett litet fik på andra sidan järnvägen.

Jag tog en promenad och det var påtagligt varmt. Det krävdes vatten! Över en spång fanns det en liten närbutik, där detta kunde inhandlas. På något sätt charmigare än ICA, eller hur?

Efter promenaden, tillbaka på stationen fick jag sällskap av en ung familj på väg till storstaden.

Sedan när jag kommit tillbaka till Bangkok, var det bara att leta upp bussen tillbaka till hotellet. Jag fördrev en stund med att försöka plåta tuk-tukar:

och tog en sedan sväng förbi ett tempel med en fin fontän utanför..

Men det blev tidig kvällning - imorgon skulle jag tillbaka till Maha Chai och försöka hitta järnvägsstumpen på andra sidan floden..

Hej Jolin!

Det här var en av de absolut bästa reseskildringarna från "det riktiga Thailand" som jag läst här. Dessutom suveräna bilder! Jag väntar otåligt på en fortsättning.

GRATTIS!

Quote

Hej Jolin!

Jag tycker också att din reseberättelse är fantastisk! Kul med en berättelse av en ensam resenär. Det är lite ovanligt. Jag känner igen mig från min tredje resa till Thailand. Det var den enda gången jag reste ensam. Året var också 2005. Jag hade precis träffat Magrood i Sverige och skulle nu träffa henne i Ubon Ratchathani. Jag skulle åka nattåget dit och upplevde som samma nervösa situation som dig att måste beställa tågbiljett utan att kunna läsa eller prata engelska. Detta t.o.m. på Don Muangs tågstation. Jag hade jag ett antal timmar innan resan och gick omkring i Bangkok med ryggsäcken på och tittade runt tills klockan blev 22.00. Tidigt nästa morgon träffade min nyblivna flickvän och familj. Sedan dess har jag aldrig rest ensam.

Hälsning

Svarten

Hälsning

Svarten

Hej Jolin!

Det här var i en klass för sig, tycker jag. Helt enkelt superbra berättat och även fotot är kanon.

Det smakar mera...hoppas det kommer snart! +-karma till dig! 

Riktigt bra reseberättelse och bra bilder.

Hej Jolin!

Dett här var riktigt riktigt bra. Du är bäst!

mvh Zimmerman

Hej Jolin,

Tackar för en högklassig bildberättelse! Är lite förbluffad (och avundsjuk) över att du minns så mycket detaljer tre år senare, men jag antar att du fört en del anteckningar under resan?

Herr Chang har talat.

Tackar jolin. 

Nice story med riktigt fina foton.

Mvh

Kimmo

Verkligen en fantastisk reseskildring. Det finns nog inte många turister som gör en sådan resa som du har gjort. Det finns många som klagar på att Thailand har blivit för exploaterat men det räcker att ta sig ur turistströmmen så kan man göra unika upplevelser även i Bangkok. Det blir nog många +karma för den här.

nice story 

Får tacka för allt översvallande beröm! Det var faktiskt lite oväntat.. Jodå Herr Chang, jag förde anteckningar på resan. Men dessa har kommit bort tillsammans med ett otal visitkort och noteringar om epostadresser. Det känns lite surt. Bilderna är det som hjälper mig att minnas men en hel del minnen har också gått förlorade.

Nu till nästa dag, tisdagen den 22 november som upplevelsemässigt var en av de mest minnesvärda. Jag gick upp tidigt och åt hotellfrukost medan jag smygtittade på servitrisen (att jag aldrig kom mig för med att plåta henne?). För att hinna till Mae Klong och tillbaka innan det blev mörkt var jag tvungen att ha hittat stationen på andra sidan floden innan tåget avgick därifrån 10.10. För att ha lite marginal, ville jag åka från Wongwian Yai med tåget 07.40, som skulle anlända Maha Chai en timme senare.

Det gick bra, och jag slog mig ner i motorvagnen - den här gången var det rustika säten i äkta hårdplast.

De närmaste passagerarna tittade misstänksamt på farangen. Idag blev det inget samtalande ner till Maha Chai. Jag kom dit utan missöden och lyckades leta upp kajen där båten skulle avgå klockan 09.55. Nu blev jag lite nervös. Båttiderna fanns inte angivna i tågtidtabellen och det verkade var i snävaste laget att hinna med tåget 10.10. Möjligen, rent av troligen, var tiderna anpassade för en anslutning men jag hade ingen lust att chansa. Istället hittade jag en taxi. Efter att ha råkat ut för oärliga taxichaffisar i både Prag och Berlin hade jag inte några större illusioner när det gällde en taxi i Thailand - men där hade jag fel! Föraren hade inte en aning om stationen på andra sidan floden (som heter Huai Yang), men han fattade vad jag ville så vi åkte iväg. Vi blev tvungna att åka en bra bit norrut för att komma till en bro, som i gengäld var hög och bred med fyra filer. När jag ser på kartan så måste detta varit huvudvägen från Bangkok mot de sydligare provinserna. Väl över floden, for vi ner på en dammig och gropig väg genom industriområden och slum blandat med igenväxta fält. Rätt var det var åkte vi över något övergivet industrispår - här fanns det ju järnväg! Med vittring på den rätta destinationen, kryssade min chaufför ner i sicksack i ruffiga kvarter tills vi kom till en grusplan nära floden. Vi var faktiskt framme men det visste vi inte förrän taxiföraren ropade till en ortsbo som pekade på en gångväg in bakom ett vitt hus. Taxifärden hade tagit över tjugo minuter, men det blev inte ens hundra baht på taxametern. Jag gav hundratjugo och knallade iväg i den utpekade riktningen.

Där fanns Ban Laems prydliga minimala stationshus

med en lika prydlig tidtabell

och ett mycket prydligt dass

vars innandöme jag passade på att besöka för uträttande av mindre prydliga ärenden

Bortom dasset fanns själva plattformen. Till höger bodde det människor som hade sin utgång mot plattformen. De hade enkla "enrummare" med den udda kombinationen av blänkande klinkersgolv och tak i korrugerad plåt. Familjelivet var helt öppet att titta in på för den som befann sig på plattformen. Jag antar att de hängde ner nåt skynke eller nåt när de behövde vara privata...

Det bodde faktiskt folk i den bortre delen av den nerskurna gamla motorvagnen.

Och där bakom fanns ytterligare en gångväg ner mot stationen

Vid plattformsänden kunde man se banan försvinna bortåt - spårstandarden fick mig att inse att det övergivna industrispår jag sett tidigare faktiskt var den bana jag skulle ut och åka på...

Tåget dröjde och jag gick ner mot floden där en båt passerade

Där fanns det också ett par lokalinvånare i ledighetskommittén som visste att berätta att det nyligen varit stor översvämning och vattnet hade gått till midjehöjd. Det innebär att alla slumbostäderna längre bort måste ha varit obeboeliga.. tågen hade lagom börjat gå igen efter översvämningen. Sedan bjöds det på något som definitivt hade en del "pocent". Jag vågade mig på en liten hutt, men sedan fick det vara bra..

Den stationerade järnvägstjänstemannen passade på att smita in i den modernt datoriserade biljettexpeditionen och ordnade en biljett åt mig. Han borde ha frågat först, för han blev rätt besviken när jag visade upp mitt Thailand Railway Pass...

Så kom tåget in.

Det var inte direkt några horder med passagerare.. och jag tittade mig omkring. Förarhytten såg inte direkt nyrenoverad ut.

En allvarlig tjänsteman förde noggranna anteckningar om jag vet inte vad. Möjligen var det spårbesiktning efter översvämningen.

Vi dundrade iväg, först sakta på det dåliga spåret sedan upp i svindlande 40 km/h. Det kändes som det var i hastigaste laget.

Vid en hållplats klev det på tre damer som satte sig tvärs över gången. En av dem, med lite gropig och flammig hy, var ändå riktigt söt och tittade lite förstulet på mig. Sedan flyttade hon över till min sida av gången, snett emot så det inte skulle bli för nära, och ville försöka sig på lite konversation. Det gick sådär, förutom språksvårigheterna (100 % thai, ingen engelska att hjälpa till med) så var hon otroligt blyg. Jag kunde inte förstå att hon vågat flytta över på min sida av gången. Blygheten gick inte riktigt ihop med hennes t-shirt (se bilden nedan) - men det är inte omöjligt att hon inte hade en aning om vad det stod..

En annan av damerna i röd tröja var betydligt mera framåt och flyttade sig resolut till platsen mitt emot mig. Sedan gick munnen igång. Hon berömde mitt vita skinn och dissade sitt eget "svarta". Hon kunde inte heller nån engelska, men hon provade sig fram med glosorna så det gick läattare att prata med henne. Hennes gapighet gjorde dock att jag hade föredragit att fortsätta det haltande samtalet med hennes väninna. På något sätt fick jag lite intryck av att jag hade att göra med en "affärskvinna", dock med thaikundkrets. Några förslag i den riktningen gjordes dock inte. Däremot ville de byta telefonnummer med mig - vi som knappt klarade av samtalet öga mot öga.. inte förrän efteråt slog det mig att de kanske mest ville visa upp sina mobiltelefoner, att de minsann inte tillhörde de allra fattigaste..

Jag klev ut i mittgången för att föreviga de bägge, och mycket riktigt vågade den blyga damen inte titta i kameran.. den tredje damen i sällskapet höll sig på sin sida av mittgången. Hon såg nästan lite besvärad ut.

Tåget blev riktigt sent och vi kom from till Mae Klong efter att vi skulle ha åkt tillbaka. Ingen tid att gå runt och titta. Precis som i Maha Chai var det marknad på stationen.

Men den mest otroliga delen av marknaden var utanför stationsbyggnaden. När vi åkte tillbaka stod jag i bakhytten och plåtade hurusom försäljarna fällde tak över spåret bakom oss och kvickt som attan ställde tillbaka saluvarorna i spåret. Lägg märke till frukten som är staplad ända till rälerna - och betänk sedan att detta tåg var utrustat med toaletter av typ hål i golvet.. Mums!

På delar av sträckan var det fortfarande tämligen översvämmat:

Så småningom började vi åter närma oss Ban Laem, och bostadskvarteren liknande dem jag passerat i taxin tidigare

I den här sista kurvan, kan man fundera över hur tåget lyckades hålla sig på spåret..

När jag kom till Ban Laems station följde jag med strömmen av resenärer ut på en brutalt smal spång somm ledde till en liten plattform i floden. Strax dök där upp en båt - helt klart var det så att båttrafiken och tågtrafiken hängde ihop. Dock var det ju inte tåg, så jag fick betala svindlande fem bath för transporten.

En sedvanligt färgglad munk satt och pokulerade med en rutig herre i ena änden

En tjej med ett gravt skelande öga var på väg från skolan

och en gammal gubbe satt och filosoferade

Dessutom fanns där en mycket stiligt uniformerad polis - men han avböjde bestämt att vara med på bild.

Sedan var det bara att åka tillbaka till Bangkok och tillbaka till hotellet för en het soppa och en promenad i kvarteren. En tuktukförare erbjöd sig att köra mig till "floating market" för bara tio bath. Även om jag är dum ibland är jag inte helt blåst. Jag hade ingen lust att bli inföst i någon butik eller om det nu var något ännu värre ställe som finansierade den mellanskillnad som skulle krävas för att erbjudandet skulle bli lönsamt för hans del.

Jag gick tillbaka till hotellet och hoppade i säng istället för min tredje natt av de fyra jag bokat i Bangkok. Nästa dag skulle jag stanna i stan, tänkte jag mig. Den dagens berättelse dröjer nog lite innan jag publicerar.

Fina bilder och historia man blir lite  imponerad av du försökte lära sig thai och text på sin första resa.

Att resa själv runt i Thailand något man har saknat det blir aldrig samma sak med tjejen.Det mycket enklare komma nära folk få kontakt det syns på dina bilder och text. Ser fram mot se resten av din berättelse.

Vilken fantastisk tråd. 

Välskriven intressant och lång text samt helt underbart vackra bilder. Ser verkligen fram emot fortsättningen och kommer att ge + karma för varje gång jag tittar in i tråden. Detta var verkligen en superbra story långt från barstolarna.

Förundras dock precis som HC över ditt detaljerade minne, t o m tågtiderna sätter du på pränt trots att du tappat dina anteckningar och det gått 3 år sen resan, otroligt kul. 

Åkte själv en hel del tredjeklasståg i Thailand i samband med att jag träffade frugan år 2001 och det var alltid en massa människor som ville prata med den enda farangen på tåget, något som var mycket givande och roligt. Och fast jag nästan alltid satt intill min dåvarande date (nuvarande fru) och hennes kompisar (ibland var man tvungen att sprida på sig pga av sätesbrist) så hände det flera ggr att riktigt vackra unga tjejer i skoluniform, till min stora förvåning, försökte inleda samtal om allt mellan himmel och jord. Var det inte hjälp med engelskaläxan så var det något annat trivialt som jag som farang bara måste frågas om fast jag satt fullt sysselsatt i samtal med mitt kvinnliga ressällskap.

Så att tredjeklasståg är ett givande sätt att resa står helt klart, dock går det så embarmligt långsamt. Men som du skriver är det också otroligt billigt om man reser just tredjeklass. Jag betalde ofta biljetter för 3-4 tjejer + mig själv och förvånades ändå varje gång över hur litet hål i kassan en relativt lång resa gick lös på.

Som sagt, ser mycket fram emot fortsättningen och avslutar med att ge en första karma.