Jag tjatar vidare på resan - den här dagen blev nog den mest minnesvärda...
Torsdag den 1 december 2005 - efter en tågfri dag i Nong Khai var det dags för en liten sväng igen. Jag hade inte bestämt mig för vart jag skulle åka, men jag ville iallafall se Ubon Rat Dam - det är så förbaskat ont om sjöar i Thailand..
Konsulterade min Michelinkarta och fann att jag borde kliva av tåget i Nam Phong och sedan ta mig till korsningen mellan väg 2 och väg 2109 för att åka upp mot Ubon Rat där kartan visar på "vacker utsikt", och en nationalpark. Gå i skogen lite, det vore nåt! (Liten notering, mitt minne är inte så bra som det ser ut, jag kollade vägnumren på kartan medan jag skrev.. 
)
Först tog jag mig till järnvägsstationen. Det var relativt tidigt på morgonen och vackert i morgondiset. Det skulle tydligen bli de välbekanta motorvagnarna igen...
Inredningen är, vad ska man säga, rustik... och det här är en soffa för TRE personer.. farangstorlek på r-ven rekommenderas inte.
De här vagnarna är tillverkade i Japan, fabriksnamnet kan kanske ge en del lite roliga associationer.
Som den tokdåre jag är, lade jag märke till att det var en udda sorts rälsbefästning här. Jag frågade tågpersonalen lite, de visste vad den hette men inte var den kom ifrån. De tyckte iallafall det var roligt med en farang som kom och ställde sådana frågor och dessutom kunde några ord thai, så jag blev inviterad att åka framme i hytten. Det tackar man inte nej till!
Vi for iväg med god fart, och jag kunde från första parkett studera hur thailändarna fullständigt respektlöst korsade spåret framför det framrusande tåget. Lyckligtvis slapp vi närkontakt. :aww:
Den tennisracketliknande mackapären var ett slags signalstav som användes för att kontrollera att linjen var fri. Vid varje station fick föraren lämna av den och hämta upp en ny för nästa sträcka. Om vi inte skulle stanna där, gjordes detta i farten..
I Nam Phong klev jag av och vinkade hejdå till tågpersonalen
Nam Phong var mycket litet. Jag kände att jag inte ätit frukost, mat brukar väl finnas överallt.. hittade något som måste vara huvudgatan och knallade iväg. Plötsligt stannade en motorcykel bredvid, med en synnerligen välsminkad förare med kortkort knallgul kjol. Mycket riktigt, det var en katoy.
MC-föraren undrade vart jag skulle och jag upplyste om mitt resmål, Ubon Rat Dam. Han sken upp och ville omedelbart skjutsa mig dit för en hundring. Av hans blick att döma skulle han gärna haft mig bak på motorcykeln ännu längre, speciellt om jag hade placerat händerna rätt 
- så jag kände mig minst sagt tveksam till erbjudandet och sa att jag tänkte ta bussen.
Katoyen såg mycket förnärmad ut, och visade med handen hur jag skulle gå "it's seven bath!" spottade han ur sig (han talade utmärkt engelska, vilket förvånade mig i denna lilla ort).
Jag gick i den utpekade riktningen och slank in på ett litet matställe som serverade "Moo", innan jag knallade vidare upp till hörnet där bussarna gick. Här accepterades inte att jag hade min lilla ryggsäck i knäet, utan ryggan slängdes obarmhärtigt in i bagageutrymmet.
Snabbt var vi ute på stora vägen söderut, och efter bara några minuter blev jag upplyst om att det var dags att stiga av. Vi var väl en fyra fem avstigande och vi blev avsläppta i vägkanten på den fyrfiliga väg 2 och fick betänka livförsäkringens giltighet innan vi promenerade ut i den snabba landsvägstrafiken. Några övergångsställen fanns givetvis inte..
Vi väntade under ett tak i vägkorsningen, och det gick inte att se särskilt långt bort. Thailändarna har dock uppenbarligen telepatiska gåvor, för plötsligt reste sig alla och skyndade ut mot vägen. Precis då dök bussen upp och vi kunde kliva ombord för att åka till det lilla samhället Ubon Rat. Nu blev det en lite enklare buss med trägolv.
Bussturen slutade i sydändan av samhället, och det blev en bit att gå. Det visade sig dock finnas en taxi där, och jag fick åka till Ubon Rat-dammen för 40 bath. Dessutom fick jag en lapp med telefonnummer när jag ville tillbaka.. nu hade jag ju ingen mobiltelefon, men det skulle säkert ordna sig.
Det låg en rejäl park vid dammen, men när man korsat parken kom man fram till själva fördämningen och kraftverket. Det var tillrättalagt med gångstigar och räcken, uppenbarligen kom det normalt en hel del thailändska turister hit, jag kunde se en grupp som gick runt och tittade. Själv gick jag upp på en liten knalle i ett försök att få någon vettig bildvinkel. Det fick jag inte, och jag lyckades inte ens hålla kameran rakt.. 
Plötsligt kom en äldre thailändsk kvinna ur den lilla gruppen fram till mig, och frågade mig på utmärkt amerikansk engelska vem jag var och vad jag gjorde där. Jag förklarade att jag luffade runt ensam med tåg och gjorde mina planer lite från dag till dag.
"Men då kan du komma med oss", tyckte hon. "Vi ska titta på kraftverket och sedan äta lunch, skulle det var intressant?"
Jag tackade ja, och vi gick ner hela sällskapet mot kraftverksdammen. Det visade sig att en person i sällskapet var kraftverkets chef, och de övriga var släkt och vänner. Jag lyckades inte få släktförhållandena klart för mig. Kvinnan ifråga var iallafall gift med en amerikan och var på besök i Khon Kaen där hon hade växt upp. Den här dagen hade de bestämt sig för en utflykt.
Tråkigt att jag tappat mina anteckningar, jag kommer inte ihåg namnen på en enda av personerna, och de utbytta epostadresserna är också borta..
Vakten vid ingången till kraftverket gjorde honnör, och vi slapp visa legitimation. Det här var bara för oss, normalt släpps inte allmänheten in i anläggningen. Jag fick också tillstånd att ta ett par bilder, så här ser kraftverket i Ubon Rat ut inuti:
Det fanns fyra turbiner, men alla användes inte ens vid fullt effektuttag utan det fanns hela tiden minst en i reserv. Vi fick titta ner i en genom en inspektionslucka, och det var ett imponerande vattenflöde. Jag har glömt hur stor effekt kraftverket hade, det står i mina förkomna anteckningar.
Sedan for vi iväg i en van upp till ett uppdukat bord i parken. Det fanns en restaurang där, men kraftverkschefen hade beordrat fram ett bord på en avskild del av gräsmattan. Här vankades det trettonrätters lunch med kött, fisk, skaldjur och sallader. 
Här är en bild efter aväten lunch. Kraftverkschefen är mannen med den blå skjortan (hans fru hade tillfälligt lämnat bordet när jag tog bilden), paret till höger är förstås det amerikanska paret, och paret i bakgrunden hade någon högre funktion på universitetet i Khon Kaen, jag lyckades inte klura ut riktigt vad. Den unge mannen som sitter längst till vänster var son till någon annan släkting på universitetet (släkting till den amerikanska thaidamen).
Intressant att notera är att även om detta alltså är lite "thailändsk överklass" så kunde de inte prata engelska..! Det var bara sonen som kunde litegrann. (Ja, det amerikanska paret förstås...)
Amerikanen fick för övrigt bassning från sin hustru för att han inte lärt sig någon thai alls när de varit gifta så länge, när jag kunde prata litegrann thai efter tre månader. Han såg lite olycklig ut, stackarn, och sa "but the guy's FORTY, much more easy for him.."
Efter måltiden tog vi oss till ett litet museum i parken, ett traditionellt thailändskt hus med gammaldags möblemang. Här var stängt just denna dag, men vi fick naturligtvis gå in, och dessutom gå in i de delar som normalt inte allmänheten hade tillträde till. Och vi fick sitta i de antika möblerna!
De var alla bekymrade över att jag inte hade något nattlogi arrangerat, och jag blev erbjuden att sova i universitetsparets hus på universitetsområdet i Khon Kaen. Med mitt resande kände jag mig allt annat än fräsch, och jag kände det som om jag blivit upplockad på gatan in till Hilton hotell 
- jag kunde inte förmå mig att tacka ja till erbjudandet. Men jag accepterade en skjuts till Khon Kaen.
Det blev sonen som fick köra, han höll på att ta körkort och behövde öva. Vi klämde in oss alla åtta i deras van och for iväg i oanad hastighet. 
Universitetsområdet låg på norrsidan om stan, och vi skulle släppa av de tre där. Det visade sig vara av storlek "mindre stad", och vi åkte in i en labyrint av hus, små dungar och gator in i ett riktigt bostadsområde innanför universitetets gränsmurar.
Vårt mål var huset där den unge mannens föräldrar bodde. Huset vi kom till var stort och fint. Utanför fanns det två stora voljärer fyllda med färggranna fåglar, sonen hade ett eget litet hus bredvid. "Det är mest praktiskt, han surfar ändå bara hela nätterna och jagar flickor..." Inne i huset fanns det prydnadsföremål från golv till tak, utom i ett rum bredvid där en barnflicka/husjungfru höll hus med två yngre barn. Vi hälsade inte på dem, vilket kändes konstigt för mig som svensk.. de behandlades som luft. Kulturkrock!
Jag har inga bilder från huset, med den ovannämnda känslan att vara en lodis i porslinsbutiken kunde jag helt enkelt inte med att fråga.
Den unge mannens pappa förevisade nogsamt större delen av prydnadsföremålen för mig, något som tog i runda slängar en timme. Sedan satte vi oss ner i deras vardagsrum, och husjungfrun kom in med vatten och ananasbitar. Efter en stunds samtalande förevisades övervåningen, där det fanns ett skåp med askan av en stor mängd förfäder. Kvinnorna gjorde en liten ceremoni för dem, och sedan pekade husets herre in mot ett sovrum intill, och kungjorde att där skulle jag sova. Och jag kände mig fortfarande som upplockad från gatan, så jag kunde bara inte acceptera detta generösa erbjudande. Jag vände mig till thai-amerikanskan och försökte utröna om det var möjligt att tacka nej utan att jag därigenom sårade någon. Jodå, de var bara förfärligt bekymrade över att jag inte hade bokat något hotell..
Vi åkte in mot centrum av Khon Kaen, men först släppte vi av det andra universitetsparet hemma hos dem. Sonen skulle inte stanna hemma utan hade lite dåligheter att ägna sig åt i stan, och de amerikanska paret skulle in till marknaden. Det var lite extra marknad just då, jag vet inte om det var något lokalt eller om det var för att kungens födelsedag närmade sig.
Vid marknadsplatsen sade vi adjö, och efter lite strosande runt på marknaden knallade jag iväg och hittade ett litet enkelt hotell. Dagen hade minst sagt varit en smula omtumlande och det var skönt att tvätta av sig och sträcka ut sig på sängen.
Så jag tackade vänligt nej till erbjudandet, och hon tappade hakan totalt. Det är tydligen inte så vanligt att män i Thailand tackar nej till damsällskap...
