Tåg runt Thailand

Sjysst story 

Tack för en intressant och lite annorlunda reseberättelse!

Roligt att se bilder och miljöer som inte är så vanliga. Har själv rest med tåg vid ett par tillfällen och jag tyckte det var väldigt intressant eftersom man ser så mycket andra platser än man normalt sett ser.

Ska bli spännande att följa fortsättningen!

Ha det bra!

Kenneth

Kanonstory Jolin! Vilket sinne för detaljer! Är det möjligen så att du jobbar i järnvägsbranchen här i Sverige?

Kitung

Nice nice!

Riktigt fina nya pix!

Storyn blir bara bättre och bättre.

Mvh

Kimmo

Till Kitung och Kim - jag finns i museitågsbranschen.. och tågtiderna kommer jag inte ihåg sådär exakt, men tidtabellerna finns på bilderna.. hade med mig fina broschyrer från den gångna säsongen att ge till järnvägsfolk ..

Onsdagen den 23 november tänkte jag mig att stanna i Bangkok och göra stan spårledes. Det blev en rätt händelselös dag.

Jag började med att ta en buss till Lumpini Park, som var en trevlig oas. Kvarteren runt omkring erbjöd inget särskilt upphetsande, det såg ut som i vilken internationell storstad som helst.

Parken föll mig dock på läppen.

Den avbildade fontänen föreföll lite kraftlös, och strax efter att jag tog bilden dog den helt. 

Som synes tycker även thailändare om att rista lite i barken - är det ett kärleksbudskap? Jag tycker mig se bpe rak gahn till att börja med, vad nu bpe och gahn är för något. Mina kunskaper i thai förfaller dock raskt..

En bit bort hade man roat sig med avancerad buskbeskärning 

En barngrupp gjorde sitt bästa för att undvika den organiserade marsch deras ledsagare försökte åstadkomma

Sedan gick jag iväg för att testa eldfordonet i himlen - Skytrain. Ordningen upprätthölls av välstrukna vakter.

Kadrer av väluniformerade städare upprätthöll prydligheten. Naturligtvis måste man avbryta jobbet och posera lite när det dyker upp en knäpp farang med kamera..

På Skytrain såg jag flera äldre faranger med yngre thaiflickvänner. Paren föreföll mig uppfylla många av mina fördomar kring dylika konstellationer - de såg inte påfallande förälskade ut, istället för att bara ha ögon för varandra stirrade de tomt ut i luften. Tjejerna var klart mer lättklädda än genomsnittet, farangerna klart mer stormagade än genomsnittet. Men just den där uppenbara avsaknaden av kommunikation var det som verkligen fick mig att känna mig illa till mods.

Jag var tyvärr inte fräck nog att våga plåta några...

Ett par bilder på åkdonen ifråga..

Jag klev av en sväng vid Siam Square, men där var inte mycket intressant. Över huvud taget blev det tråkigt i storstaden, det var inte så lätt att få kontakt med folk på det sättet man får ute på landet. Ett ungt par blev dock lite nyfikna och vi pratade bort en stund. Jag gjorde experimentet att inte säga mitt namn, utan skriva det med thaibokstäver - det är en fantastisk precision i alfabetet. "Jonas" ( ยู่นัส ) blev uttalat med helt svensk melodi, dock blev det förstås ett "t" på slutet.. Med latinska bokstäver, uttalades mitt namn undantagslöst på engelska.

Efter att raskt ha avverkat Skytrainnätet klev jag av vid ändstationen Saphan Thaksin (?). Jag hade ingen större lust med glas och betong, nu ville jag ut i förorten. Kollade min karta och fick syn på en markering "Floating Market".. men den här markeringen var längt från turistdistrikten, faktiskt intill den järnväg som jag åkt ett par dagar i rad. Det var knappast den Floating Market som turistsajterna talar om.. vad sjutton var detta? Jag fick tag i en taxi och beskrev på ett ungefär vart jag skulle. Vi for iväg. Min karta kunde han förstås inte läsa, men jag läste kartan och så kände han igen gatunamnen. Vi tog oss över floden och ned mot sydväst. Skyskraporna byttes ut mot tvåvånings trähus. 200 baht senare fick jag syn på en gata till vänster med en stor träskylt som förkunnade "Floating market" och fick hejd på taxin.

Det var inte någon rejälare marknad, det var bara en gata med marknadsstånd på var sin sida som löpte ner över järnvägen ner mot en liten "klong". Som brukligt i Thailand var en stor del av försäljningen inriktad på mat, färdig att sätta tänderna i.

En skola mittemot hade fått till följd att några stånd med sötsaker hade fått sin eget guldläge..

Tågen var bekanta sedan de tidigare två dagarna. En rolig detalj var att till och med här inne i Bangkok var det särskild vaktpersonal som manuellt fällde järnvägsbommarna i god tid innan tågets passage..

Ett tempel fanns längst ner på gatan..

..och en korsning mellan två klongar (heter klong så i plural - eller säger man klänger?  ) med en del båttrafik på

Utanför templet sålde far och dotter dessa fyllda degiga knyten som jag har glömt bort vad de heter på thai - de finns iallafall på Filippinerna också, där heter det siaopao.

Ett par killar ville hemskt gärna vara med på bild, med sedvanlig överdriven pose...

När jag tittat (hm, ätit) färdigt på marknaden, knallade jag bort mot järnvägen för att åka in mot centrum igen. Där fanns denna dam som plockade frukt med rationella metoder.

Tyvärr tittade jag för länge åt det hållet och såg försent den perfekta fotovinkeln för en tjej som åkte framför pappa på motorcykeln - jag hann inte fokusera kameran..

Sedan var det bara att ta tåget tillbaka in mot stan - fast dessa skolungdomar var på väg åt andra hållet...

Tog en sväng på en av de centrala gigantiska marknaderna - men shopping har aldrig varit någon paradgren för mig så jag tröttnade rätt fort.

Nästa dag skulle jag lämna Bangkok och resa länge - dags att sova. Fast först blev det sista middagen på hotellrestaurangen där den sötaste servitrisen tyvärr inte var i tjänst.  :frown:

Torsdagen den 24 november var det upp i ottan, jag skulle åka med tåget 7.45 från Thonburistationen upp till Nam Tok. Tågen västerut utgick normalt från den närbelägna Hua Lampong, men just de tåg som gick ut på banan mot Kachanaburi gick från Thonburi. Antagligen fanns det flera tåg, jag hade bara fått tag på den engelskspråkiga tidtabellen för den här banan. Det hände väl inte så mycket uppseendeväckande den här dagen, förrän dagen löpt till ända..

Vid 06.45 hade jag checkat ut och fick tag på en taxi. Jag anade det värsta när det gällde att komma över Chao Praya i morgonrusningen, även om det säkert var värre i riktning in mot stan. Mycket riktigt blev vi sittande i en seg gröt. När vi väl kommit över floden, var klockan redan 07.25 och vägen vi skulle svänga vänster på var packad med bilar. Taxichaffisen hade dock en god reservplan - han slängde sig tillbaka i filen för att forsätta på vägen vi kommit på för att istället svänga vänster vid nästa stora trafikled. En rejäl omväg, men den betalade sig för här flöt det på riktigt bra och vi kom till stationen i god tid från "fel håll". Detta var värt en generös "tip". 

Jag hann t.o.m ta en bild på biljettluckan och framåt från tåget, som faktiskt inte ens blivit försett med ett lok ännu.

Tog plats i den främsta vagnen. Det var enkel inredning med träbänkar. Tåget var påfallande långt, trots att det bara var ett fåtal passagerare. Förklaringen skulle komma långt senare...

Vi avgick en stund efter utsatt tid och skumpade ut mot Taling Chan där järnvägen från östra sidan av floden anslöt. Därifrån var det nyligen upprustat spår och farten ökade påtagligt. Kontrasten var påtaglig mot den nergångna bana jag åkt ett par dagar tidigare. Här var det dubbelspår, det är den stora linjen mot södra Thailand och skyltar förkunnade att tågen fick dra på i 120 km/h på meterspåret. Vårt tåg klarade inte sådana hastigheter, men vi andra tåg som kunde - Thailands Koreabyggda lyxmotorvagnar.

I Nakhon Pathom fick jag nästan lite tysklandsvibbar när jag såg det lilla ställverkstornet.

Den tidiga morgonen hade medfört en högst rudimentär frukost på hotellet, men här kom det ombord matförsäljare så att skadan kunde tas igen. En påse med en skaplig kudde ris, och lite grillat.

Efter ett par timmars färd passerade vi järnvägsknuten Nong Bpla Duk. Här grenade först banan till Suphan Buri ut - en bana som inte annonseras i de engelska tidtabellerna, men här går faktiskt ett tåg om dagen, förutom godstågen då.. självklart skulle jag åka denna bana, men dagens enda tåg gick inte förrän framåt kvällen.

Strax grenade vi av från "stambanan" som viker söderut mot Hua Hin för att så småningom nå Malaysia. Vi kom istället ut på en betydligt enklare spåranläggning med skarvdunk och lägre fart. Banan underhölls dock med avancerade metoder... 

Thailändska skyltar längs järnvägen:

Gods lastades också längs den här banan. Det såg lite malplacerat ut med en liten containerterminal mitt i ingenstans..

Jag kom i samspråk med två damer på andra sidan gången. De hade lyxen att vara ute på en semesterresa på väg till släktingar. Annars är ledigheter från jobbet uppenbarligen inget alltför vanligt förekommande.

Vår trevlige konduktör skulle strax få mer att göra..

När vi kom till Kanchanaburi stod det ett par ånglok och pyste på bangården.

Damerna jag pratat med den senaste timmen viftade energiskt att jag skulle sätta mig hos dem, visst det gjorde jag gärna men varför verkade de så stressade? Förklaringen kom så fort tåget stannat. Det sa bara "whoosh" - sedan var tåget sprängfyllt med turister! De skulle uppleva "bron över floden Kwai" och "dödens järnväg"... och den resterande sträckan upp till Nam Tok hade nog egentligen bara turistiska trafikuppgifter, mycket folk längs den linjen var det inte som bodde. Härmed kom också förklaringen till varför tåget varit så förtvivlat långt.

På platsen där jag suttit, bänkade sig några fransmän, och därbakom fyra personer som konverserade på "ärans och hjältarnas".. inte en ledig sittplats fanns men jag var väl bänkad tillsammans med thaidamerna. Vi åkte över den berömda floden Kwai, och damerna visste att berätta att det där inte var det riktiga namnet.. dessutom var det antagligen en fransktalande person som givit upphov till stavningen, för det skulle uttalas kwää!

Det fanns en riktig flod Kwää, men efter att floden under bron blivit känd under detta namn bytte den helt sonika till Kwää Noi och floden under bron till Kwää Yai (den var den större av dem).

Om jag nu kommer ihåg damernas berättelse korrekt.

Bron kryllade med turister, och när tåget kom fick de ställa sig på små plattformar. Bilden är tagen på återresan vid ena landfästet, här fanns det t o m trappor till plattformen. Det gjorde det inte över floden.

Landskapet började få små berg i silhuetterna

Damerna hoppade av vid en mjölkpall ute på en åker och jag fortsatte tillsammans med turisthorden upp mot "dödens järnväg". Det här var egentligen meningen att bli en huvudlinje mot Burma, men bygget avstannade i Nam Tok, med runt 20 mil kvar till närmaste järnväg i Burma. Visst sjutton, man ska väl säga Myanmar numera..  Sista biten var lite besvärlig att bygga, och det skedde minst ett stort ras där ett stort antal arbetare dog.

Här syns banan uppbyggd på ett träfackverk vid bergssidan:

Efter passagen av denna sträcka klev de flesta turisterna av, inklusive svenskarna. Passade på att ge svenskarna någon lagom dum kommentar just när de klev av, de hade ägnat de sista tjugo minuterna åt ett rätt tråkigt klagande på allt möjligt..

Vi var inte så många som åkte ända upp till Nam Tok, som definitivt var beläget mitt i ingenting.

Här fanns även en järnvägskarta på väggen, jag har tagit mig friheten att pricka in mina thailändska irrfärder med rött

Sedan var det bara att återvända, men jag skulle inte tillbaka till Bangkok utan till Suphan Buri. Pratade med några franska och tyska turister, och jag kom på att denna dag hade jag konverserat på fem språk..!  (Engelska, franska, tyska, svenska och thai). Om man nu kan säga konverserat, de enda av de utrikiska språken som jag behärskar någorlunda är engelska ..

Precis som kan kunde förväntat sig, klev så gott som alla av i Kanchanaburi. Staden föreföll mycket turistorienterad, man såg flera guest houses och hotell från järnvägen.

Kvar blev vi bara ett fåtal personer i vagnen. En flicka som föreföll mig vara i femtonårsåldern satt och räknade differentialekvationer,  vilket gav mig mycket höga tankar om landets utbildning. Jag kunde inte låta bli att fråga, och det visade sig att hon var några år äldre än jag trodde... Hon hade precis börjat på universitetet.

En matförsäljerska dök upp och vi pratade lite. Jag var hungrig men när hon hörde att jag skulle byta tåg i Nong Bpla Duk ville hon inte sälja någon mat till mig. Det var nämligen där hon bodde och som jag hade ett par timmars väntan skulle hon se till att jag fick nylagad mat istället för den som hon haft på tåget sedan morgonen.

Det var tur att vi höll sällskap, för när jag skulle kliva av kom konduktören och hejdade mig. Här visste han alldeles bestämt att inga faranger skulle av...!! Med förenade ansträngningar lyckades försäljerskan och jag övertyga honom om att jag skulle byta mot Suphan Buri, och jag fick ynnesten att tillåtas stiga av.

Efter ett besök på stationens publika, mycket spartanska men rena Hong Nam, fick jag slå mig ner på matstället som matförsäljerskan ägde. Även om jag visste att käket var kallt (så kallt det nu blir i Thailand..) så gav hungern mig lite avundsjukekänslor när damen ifråga slängde de överblivna matpaketen på marken till hundarna.

Byn bestod av ett fåtal hus och matserveringen belägen vid ett stiligt träd, som jag fick en sträng uppmaning att fotografera.

Naturligtvis passade jag även på att plåta damen ifråga som startat med disken som var kvar sedan morgonen - sedan skulle hon laga mat åt mig..

Tiden gick, och hon upptäckte att förråden sinat. Hon uppdrog därför åt sin dotter att ta motorcykeln till affären, så hon kunde laga lite mat att sälja till mig.

Jag passade på att ta en sväng runt stationen medan jag väntade, och plåta det fina hävstångsställverket.

Dottern återkom efter 45 minuter med oförrättat ärende - som jag fattade det var just de efterfrågade varorna slut och hon visste inte vad hon skulle köpa istället. Nu åkte mamma iväg själv istället.

Eftersom allt detta tog en del tid, hade snart mina två timmar i Nong Bpla Duk förflutit, så jag fick embarkera tåget mot Suphan Buri utan att ha ätit.

Det skulle bli en kort natt i Suphan Buri, tåget anlände åtta på kvällen och avgick fem på morgonen därpå, och några fler tåg gavs icke. Jag hade tänkt mig att försöka komma fram i dagsljus till vilken ort jag nu skulle söka nattlogi i, men här fanns inget alternativ. Hoppas det fanns en tuk tuk..

Tåget visade sig innehålla dagspendlare till Bangkok, de skulle till småorter mellan Nong Bpla Duk och Suphan Buri. De hade alltså 2-3 timmar enkel väg till jobbet - vilken tillvaro! En dam jag kom i samspråk med hade ett kontorsjobb i Bangkok, och gick hemifrån 05.30 på morgonen för att komma hem 19.30, fem dagar i veckan.

När vi hade ett par mil kvar till Suphan Buri var tåget så gott som tomt. När vi var nästan framme kom förarbiträdet och tittade igenom tåget. Han frågade vart jag skulle, och jag sa att jag skulle leta upp ett nattlogi och sedan återkomma morgonen därpå. Äsch, tyckte han, det är så långt ner till centrum - du kan sova hos oss!   

Det visade sig att det faktiskt fanns en slutstation en liten bit bort, och vi åkte dit. Där fanns ett litet gatukök som hade Khao man gai. Farangen vill visa sig generös och bjuda på käket, men blev istället bjuden... men de accepterade åtminstone varsin medhavd broschyr från den svenska smalspårsbana på vilken jag utövar lite hobbyarbete.

Käkstället finns under lyktorna till höger

Sedan åkte vi tillbaka till Suphan Buris "stora" station, och travade iväg i mörkret till en typisk thailändsk tvåvåningsbyggnad, med en betongkloss underst och en träplattform ovanpå. Tyvärr hade elektriciteten behagat lägga av, men överliggningsrummet var utrustat med stearinljus. Där fanns tre britsar och en liten byrå. Badrum visade sig finnas i betongklossen underst - jaja, det är självklart för er thailandsrävar, men det var min första besök i ett thailändskt hus..

Vi gick dit en och en, och när det var min tur var det svårt att lura ut vart jag skulle. Huset hade ingångar även på andra sidan och jag gick runt medan jag letade. Innan jag begått misstaget att kliva in genom fel dörr var det emellertid en uppmärksam lokalinvånare som gastade "mai chai, mai chai, falang mai chai". Sedan hittade jag rätt...

Innan vi lade oss att sova för natten diskuterade vi lite, lätt haltande eftersom jag det var för skumt i stearinljusbelysningen för att leta i ordboken. Så mycket framgick att föraren hade två-tre lediga dagar per månad och ingen semester. Han hade sparat och gnetat för att få in sina tre döttrar på universitetet så de inte skulle få det som han hade haft det, och han var mycket stolt att berätta att den äldsta dottern snart skulle ta examen och hade strålande studieresultat.

Fyra på morgonen fredagen den 25:e november gick vi upp, tåget klargjordes och prick fem avgick vi tillbaka mot Bangkok. Tåget fylldes sakta men säkert med morgonpendlare tills det började bli ståplatser. Det här tåget gick inte ända ner till Hua Lampong, utan efter att ha korsat Chao Praya på en maffig fackverksbro så slutade färden vid Bang Sue. Här tog jag farväl av mitt nattsällskap (föraren med döttrarna på universitetet är mannen med kommunikationsradion)

Nu ville jag upp mot Isaan, så jag tittade ut ett snabbtåg som skulle avgå inom ett par timmar. Platsbiljett var obligatorisk, men bokades raskt och gratis i luckan på Bang Sue. Gratis var det förstås bara eftersom jag hade mitt Railway Pass. Destinationen blev Nakhon Ratchasima, eller kortare som ni vet, Korat.

Frukost hade jag inte fått någon, det hade underligt nog inte varit några matförsäljare ombord på tåget, men tiden medgav att jag gick ut på gatan och letade upp något ätbart. I ett stånd kunde jag till och med få te med mjölk (kallt sådant), det kunde jag inte motstå. Det var jävligt korkat gjort, men jag kände snabbt att drycken antagligen inte var av hälsosam bakteriell status och hällde ut den efter halva. Lite bubblig i magen blev jag, men jag slapp en omgång av "Montezumas hämnd". Mitt första misstag med bakteriehanteringen, det var inte lång tid till nästa misstag.

Inte kunde jag ta mycket kort heller, mitt minneskort fylldes på fortare än jag hade plats med tanke på vistelsens längd. Bestämde mig för att försöka hitta nånstans att bränna en CD i Korat, så kunde jag radera en del.

Snabbtåget kom in, och visade sig bestå av de trevagnars koreanskbyggda motorvagnar (Daewoo) jag plåtat dagen innan när vi möttes på dubbelspåret. Hela tåget var första klass, och måltid serverades vid sittplatsen. Fick en sittplats med sikt framåt, och en bit norrut tillät även denna bana körning i 120 km/h, och det utnyttjades till fullo. Det här tåget går från Bangkok till Korat på fyra och en halv timme, och det får ju anses som en anständig restid.

Bredvid mig i vilfåtöljen satt en synnerligen elegant ekiperad ung dam med en diamantring på fingret och läste i en bok. Det visade sig sedermera att det var en bok skriven av en australiensare som drev med thailändarnas sätt att se på saker och ting. Trodde det bara var svenskar som läste såna böcker om sig själva...

Så småningom lade hon ner boken och vi ägnade de följande tre timmarna åt konversation, och hon var mycket road av att hjälpa mig framåt med thailändskan. En tretimmars improviserad gratislektion, helt enkelt! Inte blev det sämre när den riktigt goda maten serverades.

Den unga damen ifråga var välutbildad men jobbade inte, utan hade gift sig rikt - det var alltså ingen liten diamant på fingret, och det var inte fejk heller. Skulle inte förvåna mig om den kostat trettio papp hemma i Sverige. Hon var på väg från släkt i Bangkok till sin man i Si Sa Ket.

Vi passerade Keng Koi där en järnväg norrut grenade ut mot Bua Yai f v b Nong Kai, och tog istället den sydligare rutten rakt på Korat. Strax efter Keng Koi kom vi in i ett bergsområde med många små berg och kullar av röd jord. Banan slingrade mellan bergen och längs Lam Tahklong Dam - här var riktigt vackert!

Bergen upphörde och vi kom in på en platå med risfält, och efter inte alltför lång tid var vi framme i Korat. Tåget växlades ihop med lite fler vagnar varvid viga thailändare passade på att utnyttja gaveldörren istället för att springa bort en vagnslängd till den ordinarie ingången.

Jag hittade en rudimentär karta med några viktigare platser och ett par hotell utmärkta, och raggade upp en tuk tuk som till klart överpris fraktade mig till ett av de namngivna hotellen, jag kommer inte ihåg namnet på stället. En enkel men prydlig reception bredvid en liten bar, och en trappa upp till rummen. Jag fick ett billigt rum med luftkonditionering och eget badrum, dock med fönster mot väggen på huset intill. Vill minnas att jag gav 250-300 baht, vilket väl får anses som helt OK.

Tog mig en promenad på stan och hittade så småningom ett Fuji Foto Center som erbjöd CD-bränning. Lämnade, med viss bävan, in mitt minneskort och knallade runt lite till. Staden gav omedelbart ett gott intryck. Vid ett "hål i väggen" hittade jag lite kokt kyckling som serverades av ett gammalt par som såg ut att ha varit gifta sedan barnsben. Det var underbart att se, de hade total kommunikation med eller utan ord, och småskojade med varandra hela tiden.

Tillbaka till fotocentret var mina två CD:ar "nästan klara", så jag väntade medan de brände dem..  sedan ville jag verifiera att de var OK och fick låna en kunddator. Lustigt nog fanns det två mappar med samma namn på den ena CD:n. Hm. Men den ena mappen gick inte att öppna..

Kollade lite bilder på måfå, det verkade schysst för övrigt, så jag vågade radera minneskortet.

Inte förrän jag kom hem till Sverige skulle jag upptäcka att ett antal av första dagens bilder inte var möjliga att läsa - och dessförinnan skulle jag upptäcka vad den där extramappen var för något..

När jag kom till hotellet försökte en tjej bakom disken i den lilla baren bredvid hotellentren att locka in mig. Jag frågade om hon kunde erbjuda en kopp varmt te, vilket hon, föga förvånande, inte kunde. Så jag gick upp till rummet och mötte mitt livs första jättekackerlacka under huvudkudden av alla ställen (den överlevde inte mötet).

Trafiken utanför gjorde mig lite nästäppt och när jag gick in i duschen gjorde jag något jag brukar göra ibland hemma i Sverige - jag drog upp lite vatten i näsan för att snyta ur den lättare.. precis när jag gjorde detta insåg jag hur mycket bakterier jag sannolikt gav fritt tillträde, vattnet var nog inte direkt lika rent som hemmavid. Jag snöt raskt ut så gott jag kunde och kompletterade med att slösa lite av mitt dricksvatten på näsrensning till den verkan det hava kunde.

Sedan var jag trött och lade mig ner för att sova. Vaknade efter ett par timmar av en tjej som sjöng - det var karaoke i baren nedanför. Lyckades så småningom somna om, och vaknade ytterligare lite senare av något som lät som ett thailändskt salongsberusat kärlekspar på väg upp i trappan utanför rummet. De var iallafall rätt fnissiga, och pussades hörbart. Av rösten att döma var det samma dam som sjungit tidigare. Det lät rätt gulligt.. det var bara det att det hela upprepades nästa kväll, samma damröst men en annan thaikille.. uppenbarligen var det en av tjejerna som jobbade i baren som antingen levde loppan eller hade extrainkomst (kanske lite mera troligt)

Hej Jolin,

Tackar för en utmärkt fortsättning av din berättelse!

Jag och fru Chang fastnade speciellt för bilden på den äldre damen som fångar mayom i ett upp och nervänt paraply. Och så ser vi från din karta att du kommer att hamna i Chiang Mai... ser fram mot den storyn!

Herr Chang har talat.

Fantastisk historia och väldigt vackra bilder, precis som den förra delen alltså. Tack så hemskt mycket för att du delar med dig av din lite annorlunda resa. Nästan så att man själv blir sugen att ta tåget nästa gång, var några år sen sist.

För övrigt så kan jag väl nämna att "rak gahn" betyder älskar varandra. gahn är ett ord som används bakom något annat beskrivande ord och som betyder att det beskrivna görs tillsammans.

"eldfordonet i himlen - skytrain" kan även översättas som "elfordonet i himlen", fai betyder både eld och el.

Och slutligen så heter det som på tagalog kallas "siaopao" på thai "sarapao". Och likheten namnen emellan beror antagligen på att det är en från början kinesisk rätt. Ganska goda ibland.

Ser på järnvägskartan att du antagligen är på väg mot min frus hemtrakter vid Surin och i dom trakterna har jag åkt en hel del tåg. Ska därför bli kul att se om jag känner igen något från dom bilder du förhoppningsvis kommer att visa från banan mellan Korat och Ubon.

Och som sagt, tack för denna underbara reseberättelse.

KIM  på dig...hehe. för att man inte fick briljera angående degknyterna 

Herr Chang...det verkar även som att Jolin tar en avstickare till "min" närmaste stad Sawankhalok på sin väg till eller från Chiang Mai

/Enis

Blir spännande att se om det blir nåt tågstopp i Phitsanulok längre fram i berättelsen.

Kanonkul denna text&bildserie.

Walle

Ett mycket välgjort reportage. Förstår att du är tågfrälst...

Ser fram emot mer...

Kanon berättelse men blir verkligen sugen på att åka mer tåg i Thailand

Kanonbra.

sicken upplevelsesemester istället för stressa fram till resmålet o bli irriterad om något stör en på vägen,förseningar o liknande. juste o bara uppleva dagen o ta intryck från vardagen, små saker som sker runt omkring en o berikar sitt liv.

Helt underbar reseskildring.

Lördagen den 26 november knallade jag iväg till stationen för att åka till Bua Yai norrut på linjen mot Nong Khai. De enda tåg som finns i den engelskspråkiga tidtabellen denna väg är nattågen, men i den thaispråkiga tidtabellen finns ett par lokaltåg.

Gjorde som många andra, köpte en matlåda till frukost som bestod av ris med lite grönsaker i, ett stekt ägg och en liten plastpåse med chili. Sedan kunde man ju komplettera med lite grön mango och dip.

På tåget träffade jag en britt och en thaikille som var inbegripna i ett samtal om diverse sevärdheter. Britten hade en enorm ryggsäck och tittade lite misstroget på min lilla plastpåse. Jag sa till honom att jag hade ryggsäcken kvar på hotellet i Korat, men att den bara var på tolv liter. Han trodde mig inte.. sedan blev han ännu mera paff när jag inte hade en aning om de gamla tempelruiner han fått tips om i sin Lonely Planet. Jag fick lite svårt att förklara att jag var där dels för tågen i sig, och dels för att få någon slags dimmig uppfattning om thailändsk vardag.

Thaikillen studerade på universitetet, men hade bara enkla kunskaper i engelska - han hade satsat på japanska. Engelsmannen briljerade med sina thaikunskaper, han hade skrivit upp ett helt gäng glosor i en bok. Naturligtvis alltihop med latinska bokstäver, dessutom ville han inte förstå hur viktigt det var med rätt ton.. det är ju rätt centralt, om man säger. Och svårt..!

Vid knutpunkten Bua Yai, Thailands svar på Bastuträsk, klev jag av, och fick en adjövinkning.. 

Bangården var skapligt stor och signalering - med gammaldags semaforer - och växelomläggning sköttes från ett ställverkstorn på mitten. Därifrån utgick ett imponerande antal vajrar för manövreringen - dessa kunde alltså påverka signaler och växlar ett par hundra meter bort.

Lägg märke till de blå justerskruvarna för vajerspänningen.

På kanten ovanför vajrarna hade en kvinna lagt sig att sova. Jag gissar att hon inte hade något riktigt hem, det var att antal barn och ett par vuxna som tiggde omkring bangården som föreföll höra till uteliggarkategorin av kläderna att döma. De jag tidigare mött var ändå hyfsat prydliga.. Kvinnan hade fått sällskap av en lösdrivande hund som också tog igen sig i den raskt tilltagande värmen.

Köpte faktiskt lite mat och gav till en grupp på tre tiggande barn - pengar kan gå till allt möjligt, föräldrarnas alkoholintag t ex.. men mat är lite säkrare. Och är det "proffstiggare" så tackar de nej till mat.. men de här barnen var uppriktigt glada. Och jag fick, till min förvåning, en positiv kommentar från matförsäljerskan.

Jag knallade runt lite i "stan" som bestod av några få kvarter med en marknad i mitten. Passade på att komplettera klädförrådet, jag hade köpt t-shirtar i Bangkok och nu blev det underkläder. De kläder jag köpte i Thailand var f ö av mycket god kvalitet, samtliga plagg är i bruk fortfarande utan större spår av slitage.

Sedan gick jag en sväng söderut för att hitta bildvinklar mot järnvägen. Där fanns en liten stensättning på banan över ett litet vattendrag, och en liten liten kur. Nyfiken klev jag fram för att titta närmare, då såg jag att det var någon i kuren! Det visade sig vara en man med ett ansvarsfullt jobb som inte krävde mer än ett minimum av arbetsinsats - han reglerade vattennivån på risfältet på andra sidan järnvägen genom att påverka en liten dammlucka (vid pass 70 x 70 cm) mittför kuren... Tyvärr lyckades jag på något sätt förstöra fotot av mannen och dammluckan.

Efter att ha kollat lite kring risfälten styrde jag stegen tillbaka. Rätt var det var passerade något riktigt svenskt, en synnerligen väl inkörd Volvo 144 Sport - kolla in hjulvinklarna på framvagnen..

Morgontåget från Udon Thani anlände, och många gjorde sig beredda att kliva ombord..

.. närmare bestämt matpatrullen, som skulle försöka få ihop till brödfödan för familjen. Jag åt mycket av den lagade maten från försäljarna ombord, och den var alltid fräsch och jag fick aldrig tillstymmelse till dålig mage. Det sägs ju att det här är mat man ska akta sig för, men på något vis litar jag mera på den här maten än den man får på en restaurang där råttorna hunnit bo in sig och soporna står bredvid stekbordet.. det får man ju inte se, på gatan är det svårare att fuska.

En stund senare ankom en liten inspektionsdressin med en puttrande tvåtaktsmotor - som en tuk tuk på räls! Ett tämligen gulligt fordon..

Bilden innehåller något annat intressant - kommer ni ihåg när ni senast såg den här mängden telefonledningar med blanktråd i Sverige?

Till vänster kan man se att det fortfarande finns en vattenhäst för ånglok, även om det nog var ett tag sedan sådana gick i trafik här. Tankanläggningen i mitten är nog mera använd.

Det fanns ett antal fasta försäljare på stationen. Den här damen sålde drycker. Lite på skoj köpte jag en cola och gav henne att dricka själv. Hon fick ett skrattanfall och ställde ner colan i kyldisken igen - inte var hon så slösaktig att hon kunde dricka upp den, även om hon fått betalt för den..

I norra änden av plattformen fanns ett litet matställe där jag intog min lunch. Innehavarna hade släkt i Sverige - de var de första i en lång rad som jag skulle möta som hade svenskanknytning. Naturligtvis undrade de om jag kunde hälsa till släktingen.

- Javisst, var bor hon?

- Nånstans nära, vad heter stället, Stockholm tror jag?

Så härmed framförs hälsningen om någon forummedlem mot förmodan känner igen tjocka släkten på bilden..

Kommer inte ihåg vad jag åt, men jag kommer ihåg att de hade riktigt god mat.

På väg tillbaka mötte vi ett tåg i byn Muang Dtong. Mängden folk som klev på och av lokaltåget var skaplig på samtliga mellanstationer, folk utnyttjade verkligen förbindelserna.

Det var bara eftermiddag men jag började känna mig trött och frusen. Det kanske var vattnet jag så dumt planterat i näsan dagen innan. Väl på hotellet kände jag mig definitivt sjuk, gick ut och hittade en butik med skylten Yaa mittemot hotellet. Paracetamoltabletter var löjligt billiga, och ytterst välkomna. Min planerade vidareresa nästa dag fick nog skjutas upp, så jag bokade en tredje natt, återvände till rummet och somnade som en stock.

Efter en febrig och orolig natt med bekant fnissig damröst i trappan utanför på småtimmarna vaknade jag genomsnorig på söndagsmorgonen den 27 november med bultande skalle. Jag hade inget särskilt att göra på rummet, så jag tog mig så småningom ut. Det blev bara en liten promenad i de närmaste omgivningarna.

Där fanns en marknad, med motorcyklar och tuk-tukar som spred tvåtaktsavgaser över färskvarorna. Grönsakerna verkade hålla färgen ändå

Längre bort fanns en sedvanligt belamrad trottoar. Jag köpte vatten av en tjej som tagit för mycket betalt av mig dagen innan, inget jättebelopp, bara ett par bath extra. Idag fick jag betala rätt pris, och jag passade på att kommentera prissänkningen. Hon såg rätt generad ut.. 

Men jag blev inte långvarig ute innan tabletterna började ta slut, så det var bara att lägga sig för ankar igen. 

Nu hade jag varit i Thailand en vecka, och det var måndagmorgon igen, den 28 november. Måndagmorgnar ska man pina sig lite.. så jag gick upp i ottan för att åka mot Ubon Ratchathani. Febern hade gett med sig, jag var bara lite snorig. Korats gator var tomma när jag knallade till Thanonchira Junction.

Tåget kom från Bangkok och var halvfullt när jag slog mig ner på en träbänk. Ovanligt mycket grönsakssäckar, och många äldre passagerare. På andra sidan mittgången satt en tjej i 25-årsåldern och diskuterade livligt med en äldre man som jag antog var någon släkting. Hon var väldigt söt så jag kom på mig själv att snegla åt det hållet lite för ofta..

Efter någon timmas färd med långvariga stopp vid små hållplatser i ingenstans, saktade tåget in utan att stanna och signalerade frenetiskt. Jag lutade mig ut och såg resterna av en bil som massakrerats av något tidigare tåg. Thailändarna har inte någon vidare respekt för risker.. några personer var ute och mätte och diskuterade.

Den äldre mannen somnade och tjejen på andra sidan frågade mig på skaplig engelska varifrån jag kom och vart jag skulle. När jag sa att jag var svensk, flyttade hon över till min sida av tåget, och började berätta sin historia..

Hon var 33, inte 25 som jag trott, och hette Jow. Redan i tonåren hade hon gift sig i sin by i Isaan, och fått tre barn med sin man, två döttrar och en son. Mannen drack och slog henne, och efter tolv år hade hon fått nog och stack. Någon försörjning stod inte att få, så hon drog till Patong (eller var det var) och började jobba i barsvängen. En dag hade det kommit in en stormagad svensk från Malmö som hette Lennart som hon fattat tycke för.. hon tyckte att han verkade snäll och ärlig, men han drack för mycket så hon föröskte få honom att dra ner lite på det.. Nu var hon på väg hem till sina föräldrar, och Lennart var på gång för att presenteras för släkten.

Hon hade lärt sig en enda fras på svenska - "Hej på dej du!"  Så jag passade på att ge henne några fraser till, som jag kunde stava med thaibokstäver.

Hoppas att det gick bra för Lennart och Jow, hon var en otroligt mysig tjej och det lyste om henne när hon berättade om sin nye man.. vad än BTT kommer att säga så framgick det helt klart att det var alldeles äkta känslor. Och det framgick också helt klart att Lennart hittat en riktig guldklimp.

Jow klev av tåget och  vi fortsatte genom Isaans faktiskt väldigt enformiga landskap.. risfält efter risfält och knappt en kulle i sikte. Jag hade både tänkt att övernatta i Ubon Ratchathani och hoppa av någonstans längs vägen när jag åkte tillbaka, men det enahanda landskapet fick mig att tappa inspirationen. Dessutom hade jag stannat längre än tänkt i Korat. Bestämde mig för att bara vända i Ubon, och åka tillbaka till Korat för att fortsätta till Nong Kai nästa dag. Men det skulle bli en lång dag på tåget...

Framme i Ubon Ratchathani gick jag runt och fotograferade på stationen.

Stiligt stationshus:

Bangården fungerade också som beteshage:

Tåget städades även utvändigt:

En massa människor väntade på nästa tåg:

Efter en kvart fick jag plötsligt en isande känsla - jag hade glömt ryggsäcken på tåget! Dagarna i Korat hade vant mig vid att gå utan ryggsäck, så jag hade inte tänkt på att något fattades när jag klev av. Fort in på tåget med panik i blicken. En städerska höll på att putsa "min vagn", ryggsäcken var förstås borta. Jag sa vad jag klarade av att säga - grapao grapao..  städerskan viftade frenetiskt mot stationshuset. Jag gick ut ur vagnen, och såg att ALLA som satt och väntade på tåget (på bilden ovan) tittade på mig och ALLA pekade samfällt mot en ingång på stationshuset, som om de varit regisserade. Jag gick i den utpekade riktningen, kom runt ett hörn där en leende kvinna satt bakom ett skrivbord och halade upp min ryggsäck..

Det var som att alla genom något slags magi hade uppfattat att ryggsäcken tillhörde farangen, och bara väntat på att få visa var den fanns. Det kändes en smula overkligt och samtidigt så oerhört vänligt - om jag tidigare varit positivt inställd till thailändare, blev jag i och med denna händelse helt såld..

Tåget kom in, och resenärerna strömmade ombord. Det här var ju i november så det var säkert bara 25 grader i skuggan. En dam laddade upp med en rejäl mössa. Hennes dotter (gissar jag) som satt mittemot, hade fått en tjock gul täckjacka..

På vägen blev vi stående för att vänta in ett möte. Passade på att fånga en stilstudie av föraren..

Bestämde mig trots allt för att övernatta nån annan stans än Korat, det hade varit en tidig morgon.. Surin fick det bli. Jag hoppade av tåget och kollade mig runt lite. Av någon anledning har jag tagit den här bilden - jag kommer inte ihåg vem hon var, varför jag plåtade henne eller varför hon gjorde den här minen..

Såg att det fanns samlortaxi - det måste jag prova. Jag bad om transport till något närbeläget inte alltför dyrt hotell. Men det var ett misstag. Herr cyklisten gjorde en uppenbar extrarunda tre kvarter bort och tillbaka för att landa vid ett hotell som bara låg två kvarter från stationen.. och sedan ville han ha 60 bath för den långa transporten. Ja, försöka duger ju. Annars inbillade jag mig att man skulle vara lite mera skyddad från farangprissättning så här utanför de stora turistorterna.

Men hotellet var både bra och billigt (vill minnas att de tog runt 150 bath!) Solen var på väg ner när jag gick ut för att göra stan, det var precis att jag kom åt att ta den här bilden - bara för t-shirttexten...  sedan var det snart såpass mörkt att det mest blev sudd av alltihop. Sorry Kim!

Men äta gick bra fortfarande. Marknaden erbjöd, som överallt annars, en hel del godsaker. Somnade mätt och belåten på min brits under takfläkten.