Är inte historien tillräckligt full av demokratiskt valda ledare som flippat ur?
Och tillräckligt full av dessa för att förstå att den demokratiska processen inte är kriteriet
på vilket man bedömmer en ledares omdömme eller välgärningar för dennes folk?
Måste det påminnas om att både Hitler, Mussolini, Saddam och Ferdinand Marco var folkvalda?
Och att man även i USSR hade system för att välja representanter hela vägen från fotfolk till duman
och menade att egna ledare var folkvalda.
Juan peros däremot är en annan figur som kom till makten på precis motsatt sätt.
Han blev nämligen minister efter en fascistisk militärkupp och sedermera så populär bland fattiga
arbetare att han så småningom valdes till president. Och förblev en populär president länge.
Sättet ledare kommer till makten är alltså egentligen ointressant för bedömmningen av dem.
Det viktiga med ledare är istället vad de gör för sitt land, sitt folk och hur de utvecklas.
Att Thaksin var folkvald är ointressant i dagsläget. Att Abhisit blivit PM-post på ett sätt
som inte är 100% demokratiskt försvarbart är också ointressant i dagsläget.
Att Thaksin gjorde bra saker tillsammans med TRT är otvivelaktigt. Men att han utvecklades till
en maktgalen och korrupt despot är också otvivelaktigt. Och därför avsattes han av en junta med
troligtvis goda intentioner (säkerligen uppblandade med en del politisk/ekonomiska intressen).
Hade det funnits bättre sätt att avsätta honom? Säkerligen. Men vad hade en sådan process kostat Thailand?
Vem minns inte den omtumlande tid som föregick kuppen? Vad hade det kostat och hur hade det påverkat
Thailand om det hade fått fortsätta under många år? Vem kan säkert säga att alternativet till kuppen
verkligen varit bättre?
Thaksin hade säkerligen inte givit upp kampen om makten lättvindigt (se hur det gått nu) och med
den korrupta vana han hade av att köpa och manipulera människor så är jag övertygad om att Thailändsk
politik varit i ännu sämre skick om han tillåtits vara kvar och agera obehindrat.
Det viktiga är hur som helst att se hur ledare agerar och vad de försöker åstadkomma.
I dagsläget försöker Thaksin störta en demokratiskt vald regering med odemokratiska metoder.
Och det gör honom inte demokratiskt ett dugg bättre än någon annan (inte för att han någonsin varit det).
Låt oss därför skita i hur ledare blev invalda och istället titta på vad de vill åstadkomma nu.
Vilka förändringar för de fattiga vill Thaksin genomföra idag? Har IL kanske ett svar på detta?
Tja, Varför en valprocess över huvud taget - när djungelns lag kan få råda?
Det kan naturligtvis vara lockande och även upplevas som ganska pragmatiskt
att strunta i petitesser som demokratisk turordning och majoritetsbeslut.
– Speciellt om man som åskådare på läktaren får för sig att man själv
vore en mycket bättre spelare än de trötta jönsar som för närvarande snubblar omkring
nere på planen och ofta ställer sig offside.
Hur ofta hör man inte detta på både fotbolls-, och ishockeymatcher när besvikna
och upphetsade åskådare skriker ut sitt förakt mot både tränare, spelare och domare ?
– F*n det där kunde både jag och min morsa ha gjort bättre . . .
Men oftast stannar både frustrationen och det egna självförhärligandet där på läktaren.
Vissa primalvarelser kan dock inte hålla sig,
så de väljer istället att puckla på varandra efter matchen.
Det här att inte vilja respektera en demokratisk turordning och tagna majoritetsbeslut
har bl.a. resulterat i alla nedan uppräknade militärkupper i Thailand.
Naturligtvis kom dessa till under förevändningen att kuppmakarna själva ansåg sig
vara mer lämpade att styra landet (eller spela boll där nere på plan).
Att i förtid innan mandatperiodens slut ta hjälp av militärmakten för att
plocka bort en irriterande ledare kan i bästa fall bli en kortvarig pyrrhusseger för landet.
Frågan som bl.a. NoBuzz behöver ställa sig är däför:
– Har alla dessa militärkupper sammanlagt hjälpt eller stjälpt
Thailands demokratiska och sociala utveckling?
SN
*********************************************************************************
1932: King Prajadhipok is overthrown in a coup d'etat.
A military junta led by three educated radicals, Pridi Phanomyang,
Major Phibun Sangkhram and Colonel Phahon Phonphaywhasena, takes control.
Phrayo Manopakorn is appointed Prime Minister.
1933: Manopakorn dissolves the National Assembly and rules by decree,
until he is removed in another coup. Phahon,
one of the three involved in the 1932 coup, becomes Prime Minister.
1947: Military coup by General Phin Choonhavan deposes the government.
Luang Aphai-Wongse is appointed Prime Minister, but is replaced by Phibun the following year.
1951: Phibun leads another military coup and restores the 1932 version of the constitution.
1957: Following a coup led by General Sarit Thanarat,
politician Pote Sarasin is appointed leader of an interim government.
1976: An attempted military coup is defeated in February,
but a successful coup in October overthrows Prime Minister Seni Pramoj.
Admiral Sa-ngad Chaloryoo, previously minister of defence,
is installed as chairman of a National Administrative Reform Council.
Oct 20, 1977: The government of Thanom Kravichien, appointed in 1976,
is overthrown by a military coup, again led by Sa-ngad.
A military Revolutionary Council takes power.
April 1, 1981: An attempted coup, led by General Sant Chipatima,
deputy commander-in-chief of the Army, is suppressed by forces loyal to the government.
Sept 9, 1985: A coup is attempted by Colonel Manoon Roopkachorn;
a number of senior officers are later arrested.
Feb 23, 1991: The government of General Chatichai is ousted in a bloodless military coup.
Power is assumed by a National Peacekeeping Council, led by General Sunthorn Kongsompong.
Sept 19, 2006: The armed forces take power and dismiss Prime Minister Thaksin Shinawatra's
caretaker government while Thaksin and several other ministers are overseas.
The military revoke the constitution and promise a swift return to democracy after political reforms.
*********************************************************************************