HejKom nyligen på att jag inte har kommit och berättat om hur det gått med provet.
Men ni har säkert kunnat lista ut det vid det här laget.
:::
Jag blev underkänd på det skriftliga provet.
Resultatet blev sämre än mitt första prov som jag gjorde under den stormigaste perioden i mitt liv - mitt i skilsmässan och sånt.
Jag tyckte att jag pluggade bra men det räckte inte.
:::
Ringde Kammarkollegiet och frågade varför de bytte tillbaka till den gamla manliga bedömaren och inte hade kvar den nya kvinnliga.
Jag har mer förtroende för den nya.
Fick till svar att det var två oberoende bedömare som rättat mitt prov och de gav ungefär samma poäng.
När jag sedan frågade efter namnet på den andra bedömaren som påstås har rättat mitt prov fick jag aldrig något svar.
:::
Jag hade tänkt att om jag inte klarade det den här gången (då jag trodde att jag skulle bli bedömd av den kvinnliga bedömaren med västerländskt namn) så tänkte jag ta en juridikkurs på thailändska på distans och komplettera det med terminologikurs.
Sen när det visade sig att jag de bytt tillbaka till den gamla bedömaren blev jag mycket besviken.
:::
Jag mådde så dåligt av det.
Höll på att gå in i väggen av den orättvisan jag "kände".
I början kände jag att jag minsann inte ska låta någon knäcka mig.
Jag ska f-n bevisa att jag kan.
Jag letade efter juridikkurser på thailändska universitet som drivs på distans.
MEN... min svenska mamma gav mig råd att inte göra det nu.
:::
"Du behöver inte överbevisa det gör någon!".
:::
Hon har alltid haft rätt och den här gången har hon säkert rätt också.
:::
Jag tänkte rätt så mycket på hur jag skulle göra med mitt liv.
En tanke jag hade då var att "Om jag ger upp nu med provet så är det mest för mina barns skull".
Själv skulle jag nog klara av att plugga och kämpa och få det här gjort - till priset av ett stressigt liv och en icke närvarande mamma.
Det är barnen som får betala priset för något som jag inte är säker på att de eftersträvar.
:::
Men jag mådde så dåligt i våras pga detta plus att en kund har fotat 3 kapitel av min bok och skickat upp det på Facebook och till sin vän...
... så jag försökte mest överleva krisen... och inte fattade något stort beslut.
:::
Sen åkte jag på semester med barnen till Thailand i fem veckor. Det var helt underbart att verkligen ha semester utan att jobba. Jag hade ingen lust att jobba helt enkelt.
:::
När jag kom tillbaka fick jag reda på att svaret på cellprovet som jag tog ca en månad innan semester hade kommit.
Men att mina nära och kära här i Sverige inte tyckte att det var någon ide att säga någonting om det när jag var i Thailand.
Det var ett klokt beslut av dem.
:::
De hade hittat förändringar som bör utredas vidare. Jag väntar på remiss.
:::
Att jag kan skriva om det här nu beror på att jag har kommit över det.
Så det är inte för att söka empati eller något sådant.
Jag söker mest råd om det praktiska.
:::
Många tankar dyker förstås upp när man påminns om att man inte alls är odödlig som man tidigare trott.
Jag hade tur att jag blev påmind om min sårbarhet i våras då jag mådde så dåligt och var tvungen att ta det lite lugnt med jobbet.
Sen har jag också annan tur att jag under de här senaste 2,5 åren har fått träna på att "släppa taget" och kommit närmare min religions lära.
En tredje tur var att mitt högra öga blev skadat i Thailand. Jag kunde inte se ett par dagar. Men jag var rätt så lugn ändå. Sen blev allting bra och jag började se normalt igen.
En fjärde tur var att för något år sen förlorade jag mitt domännamn Thaitolk.nu - någon har köpt det för att jag missat att betalat det pga jag slutade använda det mejlkontot jag använde för att registrera det namnet. Det tog tid att acceptera att släppa taget. Jag försökte ett par gånger att köpa tillbaka det utan något resultat. Så jag struntar i det nu.
En femte tur var att jag för några år sedan när jag hade tid att skriva och ork att diskutera, kunde låta bli att bemöta ett påstående från en medlem här om mig och min bok. Det såg jag själv som stor seger för min del - att jag vinner över min egen lust att förklara och reda ut allting. För egentligen är livet för kort för det.
:::
Det intressanta med det här att möta döden är att:
- jag var orolig för mina barn och min kille som förlorat sin första bättre hälft pga cancer
- och med det förstår jag det här med att vi är flockdjur
- jag vill skriva klart en bok som jag har tänkt att skriva ...någon slags självbiografi... inte för att jag tror att jag är någon. Men för att jag vill dela med mig om mina försök att överleva olika kriser i livet genom att dra nytta av mina två kulturer jag har inom mig.
- själva döden är jag inte rädd för ... det var vid min senaste semester till Thailand som jag insåg att den inte var så läskig som man tror. Inte för att jag vill dö - det är bara att jag inte är rädd för det. Det känns ganska befriande faktiskt.
- känner mig ganska redo med tanke på att jag inte har något dåligt samvete för någon längre. Tycker att jag har gjort mitt bästa i mina roller som barn, som mamma, som flickvän, som vän och som medmänniska.
- jag känner för att prioritera om mitt liv
Och det är den sista punkten som gör att jag sitter här inatt och skriver detta inlägg bland annat.
Jag tror att jag vill lägga av med tolkprovet för att bli rättstolk så länge de har den bedömaren som jag inte har förtroende för.
Det känns att det inte är värt.
Man kämpar och kämpar och sen känner man sig orättvist behandlad.
:::
Men tanken på att ge upp är mycket främmande för mig.
Jag ger inte upp för något som jag vet att jag kan klara av om jag kämpar tillräckligt mycket.
Jag känner mig dock tvungen att prioritera om - i fall att den här cellförändringen skulle förkorta mitt liv avservärt... så att jag inte ångrar mig sen...
:::
Vad skulle ni ha gjort om ni vore jag?
Är bara nyfiken. Jag kommer förstås att fatta eget beslut.
:::
Många tycker säkert att det är konstigt av mig som skriver om något sådant på ett forum så här.
Men det får ni tycka.
Ja - jag har berättat för 5 vänner som jag tycker borde veta.
Men inte min thailändska mamma eller släktingar i Thailand. De skulle bli oroliga i onödan.
:::
Mvh
Magrood
Hej.
Ligger man på gränsen så kan det hänga på olika bedömare, men om du kan sakerna med lite marginal ska du klara även den kinkigare bedömaren.
En del saker som du listar upp som problem låter inte som stora problem i mina öron.
Hälsan är det viktigaste här i livet och jag är säker på att det kommer ordna sig med den också.
Efter regn kommer solsken.
Mvh
Nicholas
