Ja, här sitter jag sent på natten och har haft det tvivelaktiga nöjet att se en svensk film från 1940-talet på SVT1.
Vad som slår mig är hur noggrant man i denna film uttalar svenska språket. Visserligen har man väl memorerat manus, men man lyckas ju ändå imponera på mig.
Är detta en förlorad konst... vad lär sig till exempel våra thaidamer på SFI? Är man mer tolerant nuförtiden mot slarviga uttryck?
Och hur klarar vi själva av att uttrycka oss i tal? Att uttrycka sig i skrift är en annan sak, då har man i regel tid att fundera och kanske ändra det man skrivit.
Jag kan bara inte skaka av mig hur korrekt man uttryckte sig i denna 40-talsfilm. Vad gäller svenska filmer från detta årtionde är jag inte imponerad,
Herr Chang har talat.
