Sluta gnäll och skilj.
Om du inte har gift dig och skaffat barn inom fem år är du inte säker. Det finns gott om kvinnor där ute som vill ha dig som du är.
Jag har haft många långa förhållanden men om det tar ut på tiden blir det separation till slut...det är bara mina egna erfarenheter...du gör som du vill.
Jag var ihop ett och halvt år innan jag gifte mig första gången och jag är ju ändå 53.
Lycka till
Oh, så svårt! Förstår att detta är näst intill en omöjlig fråga att lösa själv. Jag tror också på att det enda du kan göra är att föra frågan framåt, nämligen att diskutera med din kvinna (fru?)...vara ärlig med hur du känner det och se hur hon ställer sig till det... du måste också ransaka dig själv- vad är det du trängtar efter..kanske vill du " ut på grönbete" ett tag men detta brukar ganska snabbt bli ointressant. som sagt prata- och var ärlig mot dig själv och mot henne.Kanske ingen snabb lösning men detta brukar föra besluten närmare...Hoppas det blir bra för er!
Får jag stjäla lite av tråden? Jag är i lite liknande situation men ändå inte. Jag har sedan 1 1/2 år en relation med Thailändsk kvinna.Hon är 40- jag 59. Vi älskar varandra och vi flyttar ihop inom en inte allt för avlägsen framtid. Nu problemet: Hon vill ha barn.Inget märkligt med det, hon är sent ute och därför vore det det största för henne hon längtar såå...men jag då.Jag har två vuxna barn, inte så pigg på skaffa fler barn, av flera skäl...Jag är 59- tveksam om jag orkar vara småbarnsfar igen...barnet mår bäst av att ha en yngre far tror jag. Vänner o bekanta + barn ..nästan ryser av "att jag ens överväger detta" Mm. Men jag älskar henne och vill göra allt för att hon ska vara lycklig.men detta är inte så enkelt. Hon är naturligtvis orolig med tanke på sin ålder och vill ha barn nu. Hon har sett många "falanger i min ålder komma med sina fruar och barn..."- vet att hon blir olycklig om jag säger nej...detta är hennes högsta önskan...Jag har dragit på mitt svar och sagt att vi får inte förhasta oss.
Vet att det inte finns något " Rätt" svar men skulle i varje fall vilja höra vad ni andra tycker o tänker..?
Mvh
Oh, så svårt! Förstår att detta är näst intill en omöjlig fråga att lösa själv. Jag tror också på att det enda du kan göra är att föra frågan framåt, nämligen att diskutera med din kvinna (fru?)...vara ärlig med hur du känner det och se hur hon ställer sig till det... du måste också ransaka dig själv- vad är det du trängtar efter..kanske vill du " ut på grönbete" ett tag men detta brukar ganska snabbt bli ointressant. som sagt prata- och var ärlig mot dig själv och mot henne.Kanske ingen snabb lösning men detta brukar föra besluten närmare...Hoppas det blir bra för er!
Får jag stjäla lite av tråden? Jag är i lite liknande situation men ändå inte. Jag har sedan 1 1/2 år en relation med Thailändsk kvinna.Hon är 40- jag 59. Vi älskar varandra och vi flyttar ihop inom en inte allt för avlägsen framtid. Nu problemet: Hon vill ha barn.Inget märkligt med det, hon är sent ute och därför vore det det största för henne hon längtar såå...men jag då.Jag har två vuxna barn, inte så pigg på skaffa fler barn, av flera skäl...Jag är 59- tveksam om jag orkar vara småbarnsfar igen...barnet mår bäst av att ha en yngre far tror jag. Vänner o bekanta + barn ..nästan ryser av "att jag ens överväger detta" Mm. Men jag älskar henne och vill göra allt för att hon ska vara lycklig.men detta är inte så enkelt. Hon är naturligtvis orolig med tanke på sin ålder och vill ha barn nu. Hon har sett många "falanger i min ålder komma med sina fruar och barn..."- vet att hon blir olycklig om jag säger nej...detta är hennes högsta önskan...Jag har dragit på mitt svar och sagt att vi får inte förhasta oss.
Vet att det inte finns något " Rätt" svar men skulle i varje fall vilja höra vad ni andra tycker o tänker..?
Mvh
Säg ja men fejka din utlösning 
Tips om fejkad utlösning ges ut på begäran.
Säg ja men fejka din utlösning
He,he,,,, ja om det ändå vore så enkelt.
Jadu Korpen, du har fått en hel del olika typer av råd av Forumets medlemmar. Av divergerande art.
Jag misstänker att det kan finnas även andra typer av forum och internetsiter där du kan få råd i den typen av frågor.
Fast kanske ännu bättre att tala med en samlevnadsexpert direkt. Jag är ingen sådan, men vad jag kan bidra med är några enkla funderingar från en vanlig dödlig.
Du är gammal nog att "binda dig" skulle jag vilja säga. Sedan är det ju inte så att det är världens ände att gifta sig och skaffa barn. Man kan fortfarande träffa grabbarna och dricka öl (eller SangSom) och ljuga om lumparminnen. Det handlar bara om att man tillsammans får skapa en tillvaro som passar båda parter. Så länge båda är med på det finns ju ingen förlorare. Sedan tror jag att alla människor behöver "egen tid". Det betyder inte per automatik att man inte tycker om varandra längre, utan det är skönt att slippa ta hänsyn, bara ägna sig åt egna tankar och aktiviteter för en stund.
Ett barn är ju dessutom inte bara ett hinder, utan är ju på sitt sätt en ny spännande värld som öppnar sig. Det går att ta med sig sitt barn på tillställningar och resor osv.
I grund och botten måste ju ett lyckat förhållande vara baserat på att man både ger och tar, att båda parter aktivt är med och skapar en samvaro både ger krydda och som är fruktsam för framtiden.
Men, om du inte vill bilda familj, så tycker jag att du skall avstå. Gör inget bara för att folk säger så, eller för att det skall se bra ut, eller för att du inte vill göra någon ledsen eller liknande.
Man skall leva det liv man vill ha. "Bara döda fiskar flyter med strömmen"
Ha det gött och lycka till, i de beslut du kommer ta. Kom ihåg, det finns sällan rätt eller fel i sådana här sammanhang. Om du väger plus mot minus och sedan tar ditt beslut så har du verkligen gjort allt som stod i din makt efteråt. Mer kan man inte göra.
Får jag stjäla lite av tråden? Jag är i lite liknande situation men ändå inte. Jag har sedan 1 1/2 år en relation med Thailändsk kvinna.Hon är 40- jag 59. Vi älskar varandra och vi flyttar ihop inom en inte allt för avlägsen framtid. Nu problemet: Hon vill ha barn.Inget märkligt med det, hon är sent ute och därför vore det det största för henne hon längtar såå...men jag då.Jag har två vuxna barn, inte så pigg på skaffa fler barn, av flera skäl...Jag är 59- tveksam om jag orkar vara småbarnsfar igen...barnet mår bäst av att ha en yngre far tror jag. Vänner o bekanta + barn ..nästan ryser av "att jag ens överväger detta" Mm. Men jag älskar henne och vill göra allt för att hon ska vara lycklig.men detta är inte så enkelt. Hon är naturligtvis orolig med tanke på sin ålder och vill ha barn nu. Hon har sett många "falanger i min ålder komma med sina fruar och barn..."- vet att hon blir olycklig om jag säger nej...detta är hennes högsta önskan...Jag har dragit på mitt svar och sagt att vi får inte förhasta oss.
Vet att det inte finns något " Rätt" svar men skulle i varje fall vilja höra vad ni andra tycker o tänker..?
Mvh
Det finns nog ingen som har "rätt" svar men här är lite om hur jag tycker och tänker.
Det första som slår mig är att jag tycker att en så pass viktig fråga som att skaffa barn eller inte, är något man bör ha pratat igenom innan man går vidare i relationen så att man vet vad den andre har för förväntningar. Åtminstone inledningsvis, sedan kan ju det ändra sig med tiden.
Jag har själv två hyfsat vuxna barn och har inga planer på att skaffa fler. Jag har inget emot barn, tvärtom, och skulle jag träffa någon som har egna mindre barn så kommer även de barnen att tas under mina vingars beskydd som om de vore mina egna. Det tycker jag är en naturlig följd om man träffar någon som redan har ett eller flera barn.
Men att skaffa "nya" barn med allt vad det innebär, när man till slut kommit till en punkt i livet när de första ungarna redan på att testa sina egna vingar och relativt stadigt står på egna ben, vill jag verkligen inte. Jag tror mig inte ha samma ork som jag hade för tjugo år sedan. Dessutom anser jag att jag nu har min fulla rätt att tänka lite mer på mig själv istället för att hela tiden ha deras bästa som den naturliga utgångspunkten.
Jag finns här för dem, om och när de behöver mig och det är de medvetna om. Men de klarar sig fint på egen hand och hjälpen och stödet de alltid erbjuds utnyttjas mer sällan som en effekt av deras påbörjade oberoende.
Istället ser jag fram emot att någon dag bli farfar, även om det inte hastar, och då kunna leka och busa lite med barnbarnen när tillfälle till det ges. Sedan när de inte längre luktar så gott så är det bara att lämna bort dem för blöjbyte och börja om igen när de väldoftande återkommer.
Jag längtar efter att få busa upp dem ordentligt innan de ska lägga sig, för att inte tala om att få ge dem en stor chokladkaka precis efter att de badats. Det finns säkert en hel del andra saker jag kommer att utsätta dem och deras föräldrar för och det är med en växande inre tillfredsställelse jag ser fram mot de dagarna.
Men samtidigt har jag förståelse för de som av olika anledningar inte har haft förmånen att tidigare i livet haft egna barn och därför väljer att skaffa det nu, trots att de blivit lite äldre än genomsnittsföräldrarna. Att ha barn och se dem växa upp är en förmån och ett av livets stora glädjeämnen, men var sak har sin tid.
Det finns nog ingen som har "rätt" svar men här är lite om hur jag tycker och tänker.
Det första som slår mig är att jag tycker att en så pass viktig fråga som att skaffa barn eller inte, är något man bör ha pratat igenom innan man går vidare i relationen så att man vet vad den andre har för förväntningar. Åtminstone inledningsvis, sedan kan ju det ändra sig med tiden.
Jag har själv två hyfsat vuxna barn och har inga planer på att skaffa fler. Jag har inget emot barn, tvärtom, och skulle jag träffa någon som har egna mindre barn så kommer även de barnen att tas under mina vingars beskydd som om de vore mina egna. Det tycker jag är en naturlig följd om man träffar någon som redan har ett eller flera barn.
Men att skaffa "nya" barn med allt vad det innebär, när man till slut kommit till en punkt i livet när de första ungarna redan på att testa sina egna vingar och relativt stadigt står på egna ben, vill jag verkligen inte. Jag tror mig inte ha samma ork som jag hade för tjugo år sedan. Dessutom anser jag att jag nu har min fulla rätt att tänka lite mer på mig själv istället för att hela tiden ha deras bästa som den naturliga utgångspunkten.
Jag finns här för dem, om och när de behöver mig och det är de medvetna om. Men de klarar sig fint på egen hand och hjälpen och stödet de alltid erbjuds utnyttjas mer sällan som en effekt av deras påbörjade oberoende.
Jag håller fullständigt med dig.Mycket som du säger är också mina tankar.fast du skjuter lite bredvid målet tycker jag..mitt dilemma är att jag har en kvinna jag älskar- och hon mig, vars högsta önskan är att få ett barn med mig, o visst jag älskar henne och vill göra henne lycklig men..Hade jag varit 15 år yngre hade jag inte tvekat.men nu är jag inte det.Hur svårt är det inte att hitta ...en klok lösning på detta...?
Istället ser jag fram emot att någon dag bli farfar, även om det inte hastar, och då kunna leka och busa lite med barnbarnen när tillfälle till det ges. Sedan när de inte längre luktar så gott så är det bara att lämna bort dem för blöjbyte och börja om igen när de väldoftande återkommer.
Jag längtar efter att få busa upp dem ordentligt innan de ska lägga sig, för att inte tala om att få ge dem en stor chokladkaka precis efter att de badats. Det finns säkert en hel del andra saker jag kommer att utsätta dem och deras föräldrar för och det är med en växande inre tillfredsställelse jag ser fram mot de dagarna.
Men samtidigt har jag förståelse för de som av olika anledningar inte har haft förmånen att tidigare i livet haft egna barn och därför väljer att skaffa det nu, trots att de blivit lite äldre än genomsnittsföräldrarna. Att ha barn och se dem växa upp är en förmån och ett av livets stora glädjeämnen, men var sak har sin tid.
Det finns nog ingen som har "rätt" svar men här är lite om hur jag tycker och tänker.
Det första som slår mig är att jag tycker att en så pass viktig fråga som att skaffa barn eller inte, är något man bör ha pratat igenom innan man går vidare i relationen så att man vet vad den andre har för förväntningar. Åtminstone inledningsvis, sedan kan ju det ändra sig med tiden.
Jag har själv två hyfsat vuxna barn och har inga planer på att skaffa fler. Jag har inget emot barn, tvärtom, och skulle jag träffa någon som har egna mindre barn så kommer även de barnen att tas under mina vingars beskydd som om de vore mina egna. Det tycker jag är en naturlig följd om man träffar någon som redan har ett eller flera barn.
Men att skaffa "nya" barn med allt vad det innebär, när man till slut kommit till en punkt i livet när de första ungarna redan på att testa sina egna vingar och relativt stadigt står på egna ben, vill jag verkligen inte. Jag tror mig inte ha samma ork som jag hade för tjugo år sedan. Dessutom anser jag att jag nu har min fulla rätt att tänka lite mer på mig själv istället för att hela tiden ha deras bästa som den naturliga utgångspunkten.
Jag finns här för dem, om och när de behöver mig och det är de medvetna om. Men de klarar sig fint på egen hand och hjälpen och stödet de alltid erbjuds utnyttjas mer sällan som en effekt av deras påbörjade oberoende.
Istället ser jag fram emot att någon dag bli farfar, även om det inte hastar, och då kunna leka och busa lite med barnbarnen när tillfälle till det ges. Sedan när de inte längre luktar så gott så är det bara att lämna bort dem för blöjbyte och börja om igen när de väldoftande återkommer.
Jag längtar efter att få busa upp dem ordentligt innan de ska lägga sig, för att inte tala om att få ge dem en stor chokladkaka precis efter att de badats. Det finns säkert en hel del andra saker jag kommer att utsätta dem och deras föräldrar för och det är med en växande inre tillfredsställelse jag ser fram mot de dagarna.
Men samtidigt har jag förståelse för de som av olika anledningar inte har haft förmånen att tidigare i livet haft egna barn och därför väljer att skaffa det nu, trots att de blivit lite äldre än genomsnittsföräldrarna. Att ha barn och se dem växa upp är en förmån och ett av livets stora glädjeämnen, men var sak har sin tid.
Tack för synpunkter- som jag delar i det mesta.Dock tror jag du missat kärnfrågan? Det är där jag har mitt dilemma.
Mvh
Tack för synpunkter- som jag delar i det mesta.Dock tror jag du missat kärnfrågan? Det är där jag har mitt dilemma.
Mvh
Om kärnfrågan är vad du skall göra, skaffa barn eller inte, så är jag inte rätt man att tala om för dig eller någon annan hur de ska göra. Frågan är helt enkel för komplicerad och det är bara du som kan avgöra om du vill gå henne till mötes eller ej.
Jag delgav dig bara vad jag tyckte och tänkte utifrån min nuvarande situation som skiljer sig markant från din.
Med det sagt önskar jag dig lycka till.
Mvh Welder
Jag håller nog fan på att bli helt jävla galen i denna relation, det känns som det skulle slutat för flera år sen ibland. Jag känner mig som en jävla toffel som inte får gör speciellt mycket av det jag vill.
Det kan inte vara hälsosamt att vara så arg som hon är hela tiden, mest för att jag inte gör som hon vill. Nog för att hon har otroligt många bra egenskaper, men att vara så förbannad på mig konstant, tycker jag är lite överdrivet.
Jag pratade med en av hennes vänner från ungeför samma plats/land som henne, "ge henne ett barn så löser det sig" fick jag som råd! Jag kanske ska göra det då, så hon slutar vara så förbannad om allt, om det nu hjälper.
Hmm, det verkar som denna tråd utvecklas till min egen lilla gnälltråd. Självömkan är ju bra ibland kanske.
Jag har märkt ett väldigt starkt mönster, vilket är att hon är helt underbar så länge jag gör som hon vill, när jag gör saker som inte gillar får jag lida i flera dagar ibland. Vilket lett till att jag knappt träffar en del vänner, går på fester eller gör något utan att hon "godkänner det". Kontroll genom att projektera skuld!
halloj Korpen, en tråd jag missat totalt... låter inte bra det däringa..och sett ur tidsperspektivet ni varit ihop, inte alls bra..vad som är bäst att göra?
vet inte.men det jag misstänker är att herr Korp har en stor portion av sunt förnuft o blandar han sen i en liten gnutta hjärta faller det sej till det bästa.stå på er!
annars finns ju alltid baabaren o dränka sina sorger i ..
Jag har alltid sagt att jag vill ha barnbarn, men inte så gärna barn. Problemet är att man ju behöver barn, för att kunna få barnbarn
Gällande vad som händer då det kommer barn:
Ja, oftast ska man inte skaffa barn om man inte är hyffsat säker på att man vill leva ihop.
Då det kommer barn blir det säkert förändringar i förhållandet, men hur det blir kan vara väldigt olika beroende på hur kvinnan är.
/Ena ytterligheten är att kvinnan blir sur om mannen inte gör "sin halva" av jobbet. Säkert vanligt bland nordeuropeiska karriärskvinnor, som vill ha barn, men inte vill vara hemma från jobbet.
/Andra ytterligheten är att kvinnan blir uppslukad av kontakten med barnet, och inte släpper in mannen i barnskötseln hur gärna han än vill Och om han inte vill, så känner han sig ändå utanför. Ganska vanligt bland svenskor också, men jag gissar att det är lite vanligare bland kvinnor från "traditionella" länder.
I de bästa förhållandena är det såklart något emellan ytterligheterna.
>olofB Det finns ytterligare ett alternativ = Säg Ja. P g a hennes ålder är det ju inte säkert att det blir något. Jag vet inte vad oddsen är att hon blir gravid, men då har du försökt göra, som hon så gärna vill, men du kanske "slipper" småbarn. Och blir det en, så kan du ha tur att det blir en lugn
((Vi är 37 och 57, så det finns vissa likheter. Det är inte riktigt spikat än att vi flyttar ihop, men s g s klart. Då är vi överens om att vi försöker få två.))
>korp
Vet inte om jag missade det då jag skummade igen hela. Nu är "tidsfristen" slut - Hur gick det?
När började hon bli arg? Inte så konstigt om det inte händer något på 5 år, extra mycket då kvinnan kommer från något "traditionellt" land.
Barn betyder inte nödvändigvis betyda att det behöver vara slut på allt "ungdomsliv", men det blir mindre tid över till sådant. Alkoholintaget behöver såklart bli lågt/inget, men det behöver inte alls betydande slut på allt slags festande/hobbies. T ex:
Vet inte hur det är i Indien, men t ex bland chilenare är det vanligt att de har fest alla åldrar ihop - inklusive barn. De går och lägger sig någonstans då de blir trötta. På en sydamerikansk fest, som jag var inbjuden till, låg en liten unge helt gömd under en ytterklädshög
Min pappa var deltidsmusiker - den tidens dansband/popband - och som småbarn var jag och min mamma ofta med under sommarhalvåret då det var tillräckligt varmt för mig att sova i bilen.
Och då barnen blir lite äldre är det ju ganska vanligt att hela familjer håller på en massa med samma hobby. T ex fotboll. naturliv, konst, husdjur, musik, motorsport...
DUMPA LEO LEO
>olofB Det finns ytterligare ett alternativ = Säg Ja. P g a hennes ålder är det ju inte säkert att det blir något. Jag vet inte vad oddsen är att hon blir gravid, men då har du försökt göra, som hon så gärna vill, men du kanske "slipper" småbarn. Och blir det en, så kan du ha tur att det blir en lugn
((Vi är 37 och 57, så det finns vissa likheter. Det är inte riktigt spikat än att vi flyttar ihop, men s g s klart. Då är vi överens om att vi försöker få två.))
Mm... kanske är en tanke...knivigt det här...vet ju att det bara är jag själv som kan bestämma. Skulle hoppa detta om ensam bestämde men detta krockar med viljan att försöka uppfylla hennes högsta önskan.. Tack så mycket för dina tankar!
Hälsn OlofB
>olofB Det finns ytterligare ett alternativ
((Vi är 37 och 57, så det finns vissa likheter. Det är inte riktigt spikat än att vi flyttar ihop, men s g s klart. Då är vi överens om att vi försöker få två.))
Mm... kanske är en tanke...knivigt det här...vet ju att det bara är jag själv som kan bestämma. Skulle hoppa detta om ensam bestämde men detta krockar med viljan att försöka uppfylla hennes högsta önskan.. Tack så mycket för dina tankar!
Hälsn OlofB
När väl den önskan är uppfylld, står tusen åter att uppfyllas
Logga in för att svara.