Vad göra med livet?

Hur gammal ar du Korp?

Kanske du borde leva ditt liv som det inte vore någon morgon dag?

Korp det är inte säkert gräset är grönare på andra sidan.ps Och barn är faktiskt en välsingnelse

Tjena Korp.

Knepig sits, jag förstår ditt velande. Någon kallade dig för ynkrygg , det tycker jag var lågt.

Nu har jag inte läst dina tidigare inlägg så jag vet inget om dig som person. Det hade jag väl å andra sidan inte gjort även om jag läst dem. Här på forumet är vi ju bara ett gäng ”spöken” tills vi träffats.

Jag har själv varit i samma sits som dig, då var jag förvisso inte ”äldre än” 26 år. Min dåvarande svenska partner förvandlades från en lugn, saklig och rolig tjej till en rastlös, ologisk och lättirriterad nucka. Det handlade förstås om hennes förbannade biologiska klocka! Det var helt enkelt dags för henne att avla avkomma. Hormonerna sprutade runt i kroppen på henne, och gjorde hennes närvaro rent ut sagt outhärdlig för mig.

Jag kände mig för ung, trots mina 26 år. Jag älskade att resa, hade god ekonomi och trivdes med flexibiliteten det innebar. Jag satte mig på tvären och vägrade att göra henne gravid bara för att hon tyckte det var dags. Vårt förhållande höll i knappt två månader efter mitt ställningstagande. Hon orkade givetvis inte vänta på att jag skulle ”mogna”. Hon blev än mer outhärdlig för mig att leva med (förmodligen så även jag för henne), och jag tappade lusten inför henne totalt (förmodligen så även jag för henne). Separationen var ett faktum.

Först kändes det surt, vi hade hängt ihop i sju år. Det var svårt att smälta hur en så rar och sprallig tjej kunnat förvandlas till raka motsatsen. Efter ett tag rannsakade jag mig själv. Jag kände ångest över det faktum att min ovilja till att bilda familj hade bidragit till hennes ”förvandling”.

Några månader senare kom hon och hälsade på hos mig. Sken som en sol och var sitt gamla vanliga jag igen. Hon var gravid, och hennes livsgärning var fullbordad! Hon hade skaffat sig en betydligt äldre pojkvän som inte rädes att toppfylla henne. Perfekt! Hon var lycklig, och jag var glad för hennes skull, och min egen! Nu kunde jag utan dåligt samvete knalla vidare med livet, och det gjorde jag, jo det gjorde jag med besked. Det blev en period av mycket resande, mycket festande. Jag levde verkligen livet.

Så småningom tappade festandet sin tjusning. Jag fann en ny kärlek, samma som jag nu är gift med. Jag kunde rätt så snart konstatera att även fast hon var av Thailändsk börd så är så gott som alla kvinnor ”förprogramerade” att vilja skaffa barn. Jo, även min nuvarande fru vill väldigt gärna avla en illbatting.

Nu är jag 34 år och känner mig helt klart mogen för att ta hand om en liten minimänniska. Tyvärr så har det ännu inte blivit någon unge, trots en del ”övningskörning”. Men den som lever får se. Vi är ändå båda tillfreds med vårt förhållande, och så länge vi inte har barn är vi ju väldigt flexibla. Något som för tillfället är mycket passande.

Sensmoralen, eller snarare kontentan av mitt inlägg (som förvisso är subjektivt färgat ) är att känner man sig inte redo, nä då är man inte redo!

Så Korp, utan att känna dig över huvud taget är ändå min rekommendation att följa din egen vilja. Visst, det kan kännas surt till en början, sedan kommer förmodligen en period av ”high life” med allt vad det innebär. Så småningom kommer du att landa, kanske känner du då annorlunda inför tanken på att skaffa kids. Kanske har du då ingen partner att skaffa dem med, eller kanske har du det, men inte lyckas. Men du har hur som helst följt ditt eget hjärta!

Mvh/

www.MangeUdon.se

Ar man nagonsin helt redo? Ar det nagonsin "ratt" tillfalle att skaffa barn? - Lite osaker pa om det faktiskt nagonsin blir ratt tillfalle. Dareomot finns det sjalvklart en rad "fel" lagen. Alisa blev gravid ungefar samma vecka som jag fyllde 30 och min davarnade halv-kris utvecklades snabbt till ett forvirrat inferno av spinnande livsfragor utan svar. Det tog lite tid att landa. Det blev en langsam process av att successivt revidera alla framtidsplaner och drommar. Inte forkasta dem, men att stoppa in ett lite knytte i ekvationen. Jag kunde intellektuellt forsta att det skulle innebara en helt ny form av ansvar och sa smaningom sa internaliserades det ansvaret aven i mina kanslor. Det var en laskig och forvirrande resa dar jag mer an ofta kande mig mer an lovligt vilsen.

Sa har i efterhand brukar jag saga att livet forandrades nar Amelia kom i dagen. Det ar inte riktigt sant - livet borjade forandras langt tidigare eftersom jag langsamt borjade forandras fran dagen jag forstod att Alisa var gravid. Med lite perspektiv kan jag se den gradvisa forandringen som smaningom ledde till att gora "pappa" av mig. For 3 ar sedan hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat forestalla mig den person jag ar idag. En person som har en helt annan/andra livsaskadning, perspektiv, drommar, radslor och kanslor an wille anno 2007.

Det kan lata lite formatet, men jag tror jag ar en battre manniska idag. Jag tror att jag ar trevligare att umgas med och lite mera odmjuk till livets nycker. Jag trodde inte jag var redo att skaffa barn och bli pappa - jag hade ohyggligt fel.

Nagot som jag aldrig tvivlade pa dock var att Alisa var kvinnan jag ville dela resten av mitt liv med och hon var den som jag kunde se som mina framtida barns mamma.

Jag tror inte att ett barn kan losa nagra underliggande problem som bottnar i foraldrarnas relation - snarare accelerera dem istallet. Antalet skilsmassor under forsta barnets forsta ar ar i Sverige mkt hogt men inte sa konstigt nar relationen da far genomga ett riktigt test dar foraldrarnas kanslor sitter pa utsidan.

Haller med foregaende talare om att du bor kanna istallet for att tanka. Att intellektuellt rationalisera bort kanslor ar nog domt att misslyckas pa sikt. Jag tycker det ar sunt att du luftar dessa funderingar och staller mig aven undrande till uttalanden fran vissa medlemmar som leker macho bakom tangentbordet da det ar allt annant an trevliga.

Jag ser inte ett barn som ett hinder!

Man kan fortfarande resa och göra sådant som man tycker är kul, enda skillnaden är att man har ett litet charmtroll att släpa på vilket göra saker o ting ännu roligare!

Tjena Korp.

Knepig sits, jag förstår ditt velande. Någon kallade dig för ynkrygg , det tycker jag var lågt.

Nu har jag inte läst dina tidigare inlägg så jag vet inget om dig som person. Det hade jag väl å andra sidan inte gjort även om jag läst dem. Här på forumet är vi ju bara ett gäng ”spöken” tills vi träffats.

Jag har själv varit i samma sits som dig, då var jag förvisso inte ”äldre än” 26 år. Min dåvarande svenska partner förvandlades från en lugn, saklig och rolig tjej till en rastlös, ologisk och lättirriterad nucka. Det handlade förstås om hennes förbannade biologiska klocka! Det var helt enkelt dags för henne att avla avkomma. Hormonerna sprutade runt i kroppen på henne, och gjorde hennes närvaro rent ut sagt outhärdlig för mig.

Jag kände mig för ung, trots mina 26 år. Jag älskade att resa, hade god ekonomi och trivdes med flexibiliteten det innebar. Jag satte mig på tvären och vägrade att göra henne gravid bara för att hon tyckte det var dags. Vårt förhållande höll i knappt två månader efter mitt ställningstagande. Hon orkade givetvis inte vänta på att jag skulle ”mogna”. Hon blev än mer outhärdlig för mig att leva med (förmodligen så även jag för henne), och jag tappade lusten inför henne totalt (förmodligen så även jag för henne). Separationen var ett faktum.

Först kändes det surt, vi hade hängt ihop i sju år. Det var svårt att smälta hur en så rar och sprallig tjej kunnat förvandlas till raka motsatsen. Efter ett tag rannsakade jag mig själv. Jag kände ångest över det faktum att min ovilja till att bilda familj hade bidragit till hennes ”förvandling”.

Några månader senare kom hon och hälsade på hos mig. Sken som en sol och var sitt gamla vanliga jag igen. Hon var gravid, och hennes livsgärning var fullbordad! Hon hade skaffat sig en betydligt äldre pojkvän som inte rädes att toppfylla henne. Perfekt! Hon var lycklig, och jag var glad för hennes skull, och min egen! Nu kunde jag utan dåligt samvete knalla vidare med livet, och det gjorde jag, jo det gjorde jag med besked. Det blev en period av mycket resande, mycket festande. Jag levde verkligen livet.

Så småningom tappade festandet sin tjusning. Jag fann en ny kärlek, samma som jag nu är gift med. Jag kunde rätt så snart konstatera att även fast hon var av Thailändsk börd så är så gott som alla kvinnor ”förprogramerade” att vilja skaffa barn. Jo, även min nuvarande fru vill väldigt gärna avla en illbatting.

Nu är jag 34 år och känner mig helt klart mogen för att ta hand om en liten minimänniska. Tyvärr så har det ännu inte blivit någon unge, trots en del ”övningskörning”. Men den som lever får se. Vi är ändå båda tillfreds med vårt förhållande, och så länge vi inte har barn är vi ju väldigt flexibla. Något som för tillfället är mycket passande.

Sensmoralen, eller snarare kontentan av mitt inlägg (som förvisso är subjektivt färgat ) är att känner man sig inte redo, nä då är man inte redo!

Så Korp, utan att känna dig över huvud taget är ändå min rekommendation att följa din egen vilja. Visst, det kan kännas surt till en början, sedan kommer förmodligen en period av ”high life” med allt vad det innebär. Så småningom kommer du att landa, kanske känner du då annorlunda inför tanken på att skaffa kids. Kanske har du då ingen partner att skaffa dem med, eller kanske har du det, men inte lyckas. Men du har hur som helst följt ditt eget hjärta!

Mvh/

www.MangeUdon.se

Bra skrivet Mange ett+

Ar man nagonsin helt redo? Ar det nagonsin "ratt" tillfalle att skaffa barn? - Lite osaker pa om det faktiskt nagonsin blir ratt tillfalle. Dareomot finns det sjalvklart en rad "fel" lagen. Alisa blev gravid ungefar samma vecka som jag fyllde 30 och min davarnade halv-kris utvecklades snabbt till ett forvirrat inferno av spinnande livsfragor utan svar. Det tog lite tid att landa. Det blev en langsam process av att successivt revidera alla framtidsplaner och drommar. Inte forkasta dem, men att stoppa in ett lite knytte i ekvationen. Jag kunde intellektuellt forsta att det skulle innebara en helt ny form av ansvar och sa smaningom sa internaliserades det ansvaret aven i mina kanslor. Det var en laskig och forvirrande resa dar jag mer an ofta kande mig mer an lovligt vilsen.

Sa har i efterhand brukar jag saga att livet forandrades nar Amelia kom i dagen. Det ar inte riktigt sant - livet borjade forandras langt tidigare eftersom jag langsamt borjade forandras fran dagen jag forstod att Alisa var gravid. Med lite perspektiv kan jag se den gradvisa forandringen som smaningom ledde till att gora "pappa" av mig. For 3 ar sedan hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat forestalla mig den person jag ar idag. En person som har en helt annan/andra livsaskadning, perspektiv, drommar, radslor och kanslor an wille anno 2007.

Det kan lata lite formatet, men jag tror jag ar en battre manniska idag. Jag tror att jag ar trevligare att umgas med och lite mera odmjuk till livets nycker. Jag trodde inte jag var redo att skaffa barn och bli pappa - jag hade ohyggligt fel.

Nagot som jag aldrig tvivlade pa dock var att Alisa var kvinnan jag ville dela resten av mitt liv med och hon var den som jag kunde se som mina framtida barns mamma.

Jag tror inte att ett barn kan losa nagra underliggande problem som bottnar i foraldrarnas relation - snarare accelerera dem istallet. Antalet skilsmassor under forsta barnets forsta ar ar i Sverige mkt hogt men inte sa konstigt nar relationen da far genomga ett riktigt test dar foraldrarnas kanslor sitter pa utsidan.

Haller med foregaende talare om att du bor kanna istallet for att tanka. Att intellektuellt rationalisera bort kanslor ar nog domt att misslyckas pa sikt. Jag tycker det ar sunt att du luftar dessa funderingar och staller mig aven undrande till uttalanden fran vissa medlemmar som leker macho bakom tangentbordet da det ar allt annant an trevliga.

Bra svar där också 5 barnsfarn clirre

Hej Korp

Det som är viktigast måste vara att barnen mår bra, om det knakar i fogarna i ett förhållande, så går det aldrig att

rädda ett förhållande med att skaffa barn.

Att gå från ett parförhållande till barnfamilj, är ett stort steg, och då måste båda dra åt samma håll.

Vist kommer det att var tungt en tid efter separation, men det är ingenting mot att senare inte ha sina barn springande

runt benen när man är hemma.

Även om man känner att man inte är mogen att bli förälder, så kan man förändras över en natt, när man står där med

sitt eget barn i famnen, för det är en otrolig upplevelse.

Men vad jag förstår så är detta förhållande inget att hålla fast vid, lek av dig din tid kommer.

Jag har erfarenhet från detta, om du skaffar bar var 100% säker att du kan och vill vara där för dom.

Dra inte ut på det, det blir inte bättre.

Lycka till,

Woffe.

Hej Korp

Det som är viktigast måste vara att barnen mår bra, om det knakar i fogarna på ett förhållande, så går det aldrig att

rädda ett förhållande med att skaffa barn.

Att gå från ett parförhållande till barnfamilj, är ett stort steg, och då måste båda dra åt samma håll.

Vist kommer det att var tungt en tid efter separation, men det är ingenting mot att senare inte ha sina barn springande

runt benen när man är hemma.

Även om man känner att man inte är mogen att bli förälder, så kan man förändras över en natt, när man står där med

sitt eget barn i famnen, för det är en otrolig upplevelse.

Men vad jag förstår så är detta förhållande inget att hålla fast vid, lek av dig din tid kommer.

Jag har erfarenhet från detta, om du skaffar bar var 100% säker att du kan och vill vara där för dom.

Dra inte ut på det, det blir inte bättre.

Lycka till,

Woffe.

Många bra svar idag he he

Att skaffa barn eller inte?

Man kanske söker lugn och ro, och ökad integritet i sitt liv, eller hyser en stilla önskan om att bara få rå sig själv.

Av olika personliga anledningar kanske man inte har orken eller lusten att engagera sig känslomässigt i en annan människa - ja då skall man nog tills vidare undvika att sätta något barn till värden. Det går fler tåg, så att säga.

Men via egna barn och föräldraskapet har man ju också på sätt och vis möjlighet att vrida klockan tillbaka och rätta till det som man själv kanske upplevde som felaktigt, orättvist eller hämmande i sin uppväxt.

Många saker var naturligtvis bra i min egen uppväxt, men andra var mindre lämpliga för att få ett barn eller en tonåring att utvecklas harmoniskt åt rätt håll. Förmodligen var det omedvetet handlande på grund av att mina föräldrar själva i mångt och mycket var inkompatibla med varandra, men mina föräldrar förmedlade dessvärre ofta bilden av att jag och mina två syskon var en olycksalig börda och en hämsko istället för en faktisk tillgång i deras liv. Detta satte djupa och arga spår i det själsliga hos mig, vilket tog ganska många år att släppa taget om.

På sätt och vis var det nog familjetristessen som i 18-års åldern drev mig bort från föräldrarna, hemmet och hemorten. Jag ville bara bort från det som jag fann trist, meningslöst och känslokallt. Jag ville bort så långt som möjligt eftersom jag inte längre ville känna att jag var en börda för andra. Den drivkraften resulterade tursamt nog i att jag hamnade i Thailand, vilket tacksamt blev mitt själsliga andningshål under några vilda år.

När jag därefter för drygt 20 år sedan plötsligt ställdes inför överraskningen att min dåvarande flickvän i Bkk hade blivit gravid (med min hjälp), ja då var jag redo, jag var glad och jag var numera vän med mig själv. Jag tvekade inte en sekund över att jag skulle göra det bästa av situationen.

Detta barn som jag då skulle bli far till skulle aldrig, aldrig behöva höra, känna eller uppleva att han var ett misstag eller en orättvis börda som lade sorti på förälderns egna liv och dess möjligheter. Detta lovade jag mig själv. Mitt barn, dvs min son skulle istället bli, och han blev faktiskt min absolut största vän och tillgång i livet, och det påminner jag honom ofta om. Det är också min fulla övertygelse att känslorna är ömsesidiga mellan mig och honom och kommer så att vara.

Men vår goda relation är inget som har kommit av sig självt – det har naturligtvis krävts både kärlek, personligt engagemang och en hel del arbete från både mig och honom.

Men det har det varit värt !

Fin berättelse Siam-Nilsson

Man skaffar sig väl barn för att båda vill ...inte som ett desperat försök till att rädda ett förhållande som inte känns bra.

Fritz..

Ursäkta mig, men vad är du för jävla pajas egentligen.. Du sitter och ger råd i olika relationstrådar hit och dit och så sitter du och darrar som ett jävla asplöv över att din flickvän till 5 år tillbaka vill ha ett barn.. Verkar som att du har anammat för mycket på detta forum och därför inte nöjer dig med din indiska fru/sambo/flickväns önskan att bilda familj, vilket jag anser är normalt efter 5 år tillsammans.. Jag kan lova dig, skaffar du dig en thailändsk/svensk/pakistansk flickvän, så nog fan vill dom också ha barn efter fem års förhållande..

Jag hoppas att denna kvinna du vill överge pga hennes biologiska klocka finner en man med mer värdighet än dig, ynkrygg

Sansa dej unge man...

Han står vid ett av livets många vägval och ventilerar sin vånda, visst man kan vara svenskt manlig och hålla allt inom sej. Men han väljer att berätta om sitt tänk för oss, det borde inte föranleda hårda ord från någon.

Hur resonerar du? ska han skaffa barn bara för att hon vill? Jag har stått vid samma vägskäl, jag skaffade barn mot min vilja och det höll i två år sedan åkte jag ut.

Nää det är jävligt enkelt vill man inte skaffa barn så ska ingen tvinga dej till det, mej ere jävligt svårt att tvinga då jag skar av skiten efter att jag blev övertalad...

Kanske tog i lite väl mycket men vill kvinnan han lever med ha barn så får han antingen ställa upp med sina ingredienser eller släppa henne. Kvinnor har ju generellt inte samma biologiska förutsättningar som oss karlar att vänta tills vi är gamla med att skaffa barn. Det var ju tråkigt att du gjorde något som du inte ville Odin, men jag hoppas att du älskar ditt oönskade barn ändå.