Jag fyller 61 i år och joel fyller5 till hösten
så roligt som det är nu med honom har jag inte känt med dom andra 4
jag vet inte varför
Grattis till dina roliga stunder, men du är ju rutinerad med den tiden du har haft med de 4 andra!
då har man säkert en hel del rutin över vad man skall uppskatta
Dags att bli vuxen.eller 
räcker det inte att frugan får gå ut
Undrar om det inte är tvärt om 
Efter allt velande fram och tillbaka undrar jag om inte Korp borde skilja sig eller skaffa bar och hus.
Vi hade nyligen världens bråk gällande detta, den tid vi hade sagt att vi skulle ge oss till slutet av April börjar ju nu ta slut och vi har väl inte ens riktigt pratat om det än, vilket ju inte är bra alls.
Jag har hållit på och försökt "tvinga" mig och övertyga mig själv att jag vill ha och är redo för barn, vilket ju låter helt jävla sjukt.
Min syster som nu har två barn sa att hon aldrig ville ha barn, men bestämde sig för det ändå och nu älskar det, det blev tom två. Dr Phil sa att om man inte är 100% säker ska man inte skaffa barn, då kan man lika gärna vänta. Att jag tittade på Dr Phil tyder väl bara det på att jag börjar bl knäpp 
Jag antar att stora beslut måsta få ta lite tid. Ett huvudproblem är nog att jag inte litar på mig själv att ta de bästa besluten för mig själv, det leder ju till beslutsångest och obeslutsamhet också.
Vi hade nyligen världens bråk gällande detta, den tid vi hade sagt att vi skulle ge oss till slutet av April börjar ju nu ta slut och vi har väl inte ens riktigt pratat om det än, vilket ju inte är bra alls.
Jag har hållit på och försökt "tvinga" mig och övertyga mig själv att jag vill ha och är redo för barn, vilket ju låter helt jävla sjukt.
Min syster som nu har två barn sa att hon aldrig ville ha barn, men bestämde sig för det ändå och nu älskar det, det blev tom två. Dr Phil sa att om man inte är 100% säker ska man inte skaffa barn, då kan man lika gärna vänta. Att jag tittade på Dr Phil tyder väl bara det på att jag börjar bl knäpp
Jag antar att stora beslut måsta få ta lite tid. Ett huvudproblem är nog att jag inte litar på mig själv att ta de bästa besluten för mig själv, det leder ju till beslutsångest och obeslutsamhet också.
Nu har jag inte läst igenom tråden, MEN
Om hon sätter press på dig eller ställer ultimatum p.g.a sin bakåtsträvande och konservativa kultur, religion, tradition eller något annat så känns det inte direkt hälsosamt.
Om du kommer att göra någonting som inte är enligt dina principer utan allting går på hennes villkor så kommer du att en dag explodera.
Hade det varit vilken pizzeria ni skulle äta på så är det sak samma. Men det här gäller lite mer än en Vezuvio.
Ett scenario är att hon kommer att vara lika konstervativ i familjelivet och uppfostran och hela baletten och då kommer det att finnas en stor förlorare. Inte du, inte hon utan den stora smällen kommer barnet att få ta.
Sedan kan allting gå bra, men när det börjas att kännas som utpressning så hade JAG backat ur.
Risken är ju att hon har större medel att "utpressa" med när ni har ett gemensamt barn.
Nåja, det kan ju gå bra också. Men jag hade personligen fått kalla fötter 
Har inte läst igenom hela tråden.
:::
Att skaffa barn innebär en väldigt stor förändring i livet.
Det kräver mycket tid och energi. Tror inte att Svarten har sovit ut mer än ett par gånger sen Liam kom. Jag själv sover däremot gott på nätterna sen Liam slutade amma på nätterna eftersom det då blev Svartens tur att ta hand om honom på nätterna.
Vi har inte upplevt så stora begränsningar sen Liam kom.
Vi går på fest som vanligt - fast kanske lite lite mindre antal gånger.
När vi är på festen har vi roligt bara halva tiden kanske - eftersom vi turas om att ta hand om Liam.
Men vi har roligt ändå.
Sen behöver ändra resesätt ibland. Men det är inte så farligt.
Vi hinner mindre med vissa saker.
Men vi valde båda två att skaffa barn just nu.
:::
Hmm
Det verkar svårt.
Vi känner ett par som gjorde slut för att killen inte ville ha barn - fast han är barnkär.
Det är synd.
Men känner man sig inte redo så ska man tänka efter väldigt noga.
Jag personligen tycker absolut att man behöver vara två när man skaffar barn (både före och efter)
:::
Prova att lyssna på din magkänsla.
:::
En gång sa en munk till mig när jag bad honom om råd för att kunna fatta ett viktigt beslut.
Han sa typ att jag skulle säga en bön lika många gånger som min ålder... innan jag bestämde mig.
Jag tror det går lika bra med meditation eller slappna av och lyssnar på sitt inre.
:::
Vill tillägga att för mig så är det en stor ära för den man jag väljer som far till mina barn.
Det betyder att jag litar på honom - på att det blir oss även om tio femton år - för att jag skulle våga skaffa barn med honom.
(Men när jag är sur så glömmer jag bort ibland he he he)
Det är inte bara jobb och stress med barn.
Det är härligt också.
Vet inte hur jag ska beskriva det.
Men det är härligt att någon slänger ut armarna springande till dig för att få en puss och kram från dig.
Det är härligt att pussa ett litet liv och säga "Mamma älskar dig".
Det är roligt att bli påmind som sig själv både de bra och dåliga egenskaperna.
Liam gillar något och äter det mycket intensivt, sen tröttnar han på det - precis som jag.
Han är super envis och målmedveten.
Han är skrikig - kanske inte som jag he he he.
Nej - nu tror jag att jag går in och pussar honom en extra gång.
:::
Lycka till, vad du än väljer!
Mvh
Magrood
Glömde säga att "kär" är man bara första året, har jag hört.
Jag tror det stämmer - om man inte försöker göra något "extra" tillsammans lite då och då för att få den där "längtan" och "pirrig känslan" som när man är kär.
Jag kände mig kär i samma man igen när vi kom hem från vår senaste Thailandresa.
Och nu är jag lite kär när jag tänker på att få träffa honom igen efter att han varit borta ett par dagar.
:::
Hoppas ni inte glömmer bort att sätta extra krydda i vardagen - för då kommer du kanske att känna dig "kär" igen.
Kan säga att vi eller i alla fall jag är dålig på det speciellt efter vi har fått barn.
Men när vi alla 3,5 ligger bredvid varandra och gosar - det är mycket mycket gosigare än två vuxna faktiskt!
:::
Lycka till vad du än väljer!
Magrood
Jag håller nog fan på att bli helt jävla galen i denna relation, det känns som det skulle slutat för flera år sen ibland. Jag känner mig som en jävla toffel som inte får gör speciellt mycket av det jag vill.
Det kan inte vara hälsosamt att vara så arg som hon är hela tiden, mest för att jag inte gör som hon vill. Nog för att hon har otroligt många bra egenskaper, men att vara så förbannad på mig konstant, tycker jag är lite överdrivet.
Jag pratade med en av hennes vänner från ungeför samma plats/land som henne, "ge henne ett barn så löser det sig" fick jag som råd! Jag kanske ska göra det då, så hon slutar vara så förbannad om allt, om det nu hjälper.
Hmm, det verkar som denna tråd utvecklas till min egen lilla gnälltråd. Självömkan är ju bra ibland kanske.
Jag har märkt ett väldigt starkt mönster, vilket är att hon är helt underbar så länge jag gör som hon vill, när jag gör saker som inte gillar får jag lida i flera dagar ibland. Vilket lett till att jag knappt träffar en del vänner, går på fester eller gör något utan att hon "godkänner det". Kontroll genom att projektera skuld!
555555 bilden på fridolf va bra
de vette sjutton om hon blir lungnare med barn
Jag håller nog fan på att bli helt jävla galen i denna relation, det känns som det skulle slutat för flera år sen ibland. Jag känner mig som en jävla toffel som inte får gör speciellt mycket av det jag vill.
Det kan inte vara hälsosamt att vara så arg som hon är hela tiden, mest för att jag inte gör som hon vill. Nog för att hon har otroligt många bra egenskaper, men att vara så förbannad på mig konstant, tycker jag är lite överdrivet.
Jag pratade med en av hennes vänner från ungeför samma plats/land som henne, "ge henne ett barn så löser det sig" fick jag som råd! Jag kanske ska göra det då, så hon slutar vara så förbannad om allt, om det nu hjälper.
Hmm, det verkar som denna tråd utvecklas till min egen lilla gnälltråd. Självömkan är ju bra ibland kanske.
Jag har märkt ett väldigt starkt mönster, vilket är att hon är helt underbar så länge jag gör som hon vill, när jag gör saker som inte gillar får jag lida i flera dagar ibland. Vilket lett till att jag knappt träffar en del vänner, går på fester eller gör något utan att hon "godkänner det". Kontroll genom att projektera skuld!
Sedan när du "gett henne ett barn" så fortsätter hon att vara sur.
DÅ har du mycket större problem.
Hoppas du skämtar aprillo
Jag håller nog fan på att bli helt jävla galen i denna relation, det känns som det skulle slutat för flera år sen ibland. Jag känner mig som en jävla toffel som inte får gör speciellt mycket av det jag vill.
Det kan inte vara hälsosamt att vara så arg som hon är hela tiden, mest för att jag inte gör som hon vill. Nog för att hon har otroligt många bra egenskaper, men att vara så förbannad på mig konstant, tycker jag är lite överdrivet.
Jag pratade med en av hennes vänner från ungeför samma plats/land som henne, "ge henne ett barn så löser det sig" fick jag som råd! Jag kanske ska göra det då, så hon slutar vara så förbannad om allt, om det nu hjälper.
Hmm, det verkar som denna tråd utvecklas till min egen lilla gnälltråd. Självömkan är ju bra ibland kanske.
Jag har märkt ett väldigt starkt mönster, vilket är att hon är helt underbar så länge jag gör som hon vill, när jag gör saker som inte gillar får jag lida i flera dagar ibland. Vilket lett till att jag knappt träffar en del vänner, går på fester eller gör något utan att hon "godkänner det". Kontroll genom att projektera skuld!
Tja, om jag ska dela med mig av min något banala erfarenhet med fru Chang... hon var också ofta arg på mig i början. Förtjänt eller oförtjänt kan ju diskuteras 
I vart fall löste det sig i takt med att vi lärde känna varandra ordentligt. Min teori är att när hon började inse att mina förväntningar på henne inte var så gigantiska så kunde hon slappna av lite. Och därmed kunde hon släppa en del av sina egna förväntningar på mig. Jaja, vem vet hur det gick till?
I vart fall är fru Chang inte arg längre på det sättet du beskriver.
Herr Chang har talat.
Jag håller nog fan på att bli helt jävla galen i denna relation, det känns som det skulle slutat för flera år sen ibland. Jag känner mig som en jävla toffel som inte får gör speciellt mycket av det jag vill.
Det kan inte vara hälsosamt att vara så arg som hon är hela tiden, mest för att jag inte gör som hon vill. Nog för att hon har otroligt många bra egenskaper, men att vara så förbannad på mig konstant, tycker jag är lite överdrivet.
Jag pratade med en av hennes vänner från ungeför samma plats/land som henne, "ge henne ett barn så löser det sig" fick jag som råd! Jag kanske ska göra det då, så hon slutar vara så förbannad om allt, om det nu hjälper.
Hmm, det verkar som denna tråd utvecklas till min egen lilla gnälltråd. Självömkan är ju bra ibland kanske.
Jag har märkt ett väldigt starkt mönster, vilket är att hon är helt underbar så länge jag gör som hon vill, när jag gör saker som inte gillar får jag lida i flera dagar ibland. Vilket lett till att jag knappt träffar en del vänner, går på fester eller gör något utan att hon "godkänner det". Kontroll genom att projektera skuld!
Hej
Tjejer som vill ha barn och bilda familj vill ha kontroll på livet och känna att dom kan planera och styra det som sker, vi män tolkar nog det som inskränkningar av vår frihet.
Och så är det ju på ett sätt, men samtidigt är det ett steg in i vuxenvärlden att prioritera fru och (kommande) barn före kompisar och nöjen.
Så enligt mig är det en omställning som kan vara lite jobbig, men med tiden visar det sig oftast att det var helt rätt, och tjejen kommer nog att ge dig lite mer fria tyglar och tid med kompisarna igen när hon märker att du lyssnar och tar ansvar och går att lita på.
Detta är mina högst egna tankar runt detta och jag är absolut inte någon expert på detta svåra ämne, men jag kunde inte låta bli att tycka till lite.
Mvh Isan lover
Utan att veta någonting om er som personer eller era relationsproblem så vill jag ändå flika in att konfliktsituationerna knappast minskar med ett litet barn och alla dom måsten det ansvaret medför. Är oerhört många par med småbarn som bryter upp pga ständiga bråk om fördelningen av vardagens måsten. Sömnbrist, barnskrik, mjölkspyor och bajsblöjor har en förmåga att ta fram det allra grinigaste och lättretade humöret hos mammor (och pappor).
Tror alltså inte barn är någon lösning på ett redan bekymmersamt förhållande.
Hej
Tjejer som vill ha barn och bilda familj vill ha kontroll på livet och känna att dom kan planera och styra det som sker, vi män tolkar nog det som inskränkningar av vår frihet.
Och så är det ju på ett sätt, men samtidigt är det ett steg in i vuxenvärlden att prioritera fru och (kommande) barn före kompisar och nöjen.
Så enligt mig är det en omställning som kan vara lite jobbig, men med tiden visar det sig oftast att det var helt rätt, och tjejen kommer nog att ge dig lite mer fria tyglar och tid med kompisarna igen när hon märker att du lyssnar och tar ansvar och går att lita på.
Detta är mina högst egna tankar runt detta och jag är absolut inte någon expert på detta svåra ämne, men jag kunde inte låta bli att tycka till lite.
Mvh Isan lover
Ja, men med en dam som konstant verkar vara förbannad på en så verkar det vara FEL fru, och sådant skall inte prioriteras
Logga in för att svara.
