Thailändska i Sverige - hemlängtan?

Postade förra veckan en tub här på forumet som innehöll en lokalt populär sång på tornedalsfinska (meänkieli). Texten i låten handlar om känslan och sorgen många utflyttade tornedalingar (och finnar, norrlänningar och alla som överhuvudtaget flyttat långt från hembygden för jobb och framtid) känner. Storstadsområdena här i Sverige befolkas ju som bekant av invandrare från övriga delar av landet.

I låten förmedlas känslan av att, "visst har vi det bra på vår nya ort, men fan vad jag längtar hem där jag vet var stigarna går, där jag vet vem som är släkt med vem och jag vet precis var laxen står". "det fanns inga val när vi for, och vi tänkte bara stanna några år", "ungarna var små när vi åkte och nu när de vuxit upp är de rotade och nu när morsan dött är allt det som kändes hemma förlorat" och "nog har vi det bra här nu, men fan vad jag bittert ångrar att jag for".

Handlar alltså om känslan av sorg inför insikten av för alltid förlorade rötter och ett beslut som det nu är för sent att ångra.

Jag kan själv lätt att känna igen mig i de där känslorna eftersom både morsan och farsan kommer från små byar på landsbygden här i norr. Byar där jag bott och lekt bland kor och ladugårdar alla somrar under uppväxten så länge mina mor- och farföräldrarna fanns kvar. Nu är de dock sedan länge döda och vi har ingenting eget kvar i de byarna längre. Något jag finner sorgligt för mina barns skull som inte kommer att kunna växa upp och få samma känsla för sina rötter och sitt ursprung som jag fick som liten.

Funderade lite över allt detta förra veckan och då slog mig tanken att flytta från landsbygdens Norrland till Stockholm egentligen inte är någonting jämfört med att flytta från landsbygdens Thailand till ett helt nytt land med en främmande kultur, ett annat språk, ett annat klimat och en helt annorlunda syn på saker och ting (en annan värdegrund).

Har upptäckt att många thailändskor som kommer hit till en början inte riktigt förstår att de har emigrerat för all framtid och aldrig mer kommer att bo i det Thailand de trots allt älskar innerligt. De första åren ses många thailändskor leva och tänka som att flytten till Sverige är högst tillfällig och de agerar på ett sätt som tyder på att de tror att de bara är här under några få år. Köper man en bil så gör man det i Thailand istället för i landet där man bor, bygger man ett hus så är det i den thailändska hembyn och inte i landet där man bor 11,5 månader om året osv, osv.

Fast efter ett decennium eller så i det nya landet så kommer antagligen insikten smygande för de flesta om att man nog kommer stanna ända tills man blir pensionär i alla fall. Och efter ytterligare ett decennium, när barnen redan växt upp som svenskar, inte kan thailändska, föräldrarna därhemma har dött, hemgården/farmen är borta och barnbarnen är på väg så inser man nog (kanske bittert?) att det Thailand man kände sig hemma i redan är borta och att man både kommer leva, dö och begravas i Sverige där alla de kära man har kvar lever, bor och hör hemma.
Kommer känslan av ånger över våra thailändska fruar/flickvänner då, precis som den gör hos finnarna, tornedalingarna och norrlänningarna som tog sitt pick och pack och familj och en gång flyttade till södra Sverige för jobbens skull?

Ja, det tror jag! Så det är ett ganska högt pris våra fruar betalar i form av en förlorad identitet när de kommer hit för att leva med oss.

 

Själv känner jag endast till en thailändska som varit här ända sedan 70-talet och hon kommer knappt ihåg sitt eget språk längre. Men jag antar att hon var ganska ensam thai på sin nya ort de första 20 åren. Nu för tiden finns det ju som tur är så himla mycket andra thai här i Sverige vilket innebär att de inte behöver ge upp sin mat, sitt språk och sin kultur helt och hållet. Och resa hem och hälsa på kan ju de flesta göra årligen fast det är avlägset. Så det känns nog inte lika abrupt att flytta hit som thailändska idag som det gjorde förr. Men i längden kommer allt thai att försvinna oupphörligt i alla fall och bara det svenska finnas kvar. Tar bara en generation.

Här på forumet finns ju en hel del expat som flyttat åt andra hållet, dvs till Thailand. Några har även skaffat barn och planerar så vitt jag kan se det en thailändsk framtid för sina barn istället för svensk. Frågan är hur det känns att i så fall känna att barnens "svenska" ursprungsmedvetenhet kommer att vara borta på en generation eller så?

Raj raj band med "on kaipuu tänne aina pohjaton"

http://www.youtube.com/watch?v=2tcYI37j8M0

Euskefeurat har gjort en svensk version av låten, heter "det är hit man kommer när man kommer hem"

http://www.youtube.com/watch?v=T0DpLZ3xATs

 

Ja, du har en poäng.

MEN.

Har man flyttat från Thailand till Sverige så är det lättare att flytta tillbaka.

Har man gjort det omvända, dvs sålt allt man äger och flyttat till Thailand, då kan det vara desto knepigare att flytta till Sverige.

Det samma gäller Norrmän som flyttat till Sverige.

Dom har köpt hus, bil och diverse andra saker. Ska dom flytta tillbaka till Norge så blir det att sänka levnadsstandarden rejält.

Omvänt i denna fråga så är det betydligt enklare för en svensk att flytta tillbaka till Sverige från Norge.

Själv har jag ingen "hemlängtan" till det halvtkommunistiska Tornedalen och denna meänkieli som är bedrövlig.

Det är trevligt med en semester vecka eller två på sommaren. Annars klarar jag mig utan "hemmet"

Hej

Tack för att vi fick dela dina tankar om detta.

Känner själv igen mig mycket i det du skriver efter min barndom på mormor och morfars lilla bondgård på den svenska västkusten under 60-70 talet och jag brottas nästan med exakt samma känslor och tankar.

Jag och frugan försöker göra pojken lika hemmastadd i båda världarna men inser att ett val förmodligen måste göras i framtiden både av oss och honom.

Mvh isan Lover

Hur mycket thailändskorna saknar "sitt älskade Thailand" är förstås individuellt som det mesta här.

Jag kan bara prata för frugan som i alla fall just nu säger sig vara mera än nöjd med de månader vi trots allt spenderar där varje år.

Längtan kanske kommer senare i livet men måste vara värst för de som har släkt och särskilt mindre barn kvar där.

hej

tror det varierar som sagt från person till person för frugan som vart här i 6 år snart så tyckte hon dom första 2-3 åren var jobbiga då hon saknade Thailand mycket speciellt då jag var borta o jobbade och hon var ensam hemma då satt hon i lägenheten o funderade mycket o extra mycket under vintern men sen hon fick hit sonen och vi har fått 2 till + köpt hus så saknar hon inte Thailand så mycket då det alltid finns att nåt att göra och att det finns en del andra thai här nu så att dom kan prata o äta  men som sagt detta gäller frugan 

Jag flyttade till Thailand våren 2005 och har inte varit tillbaka till Sverige en enda gång.

Jag gjorde mig av med precis allt och då vid cirka 60-årsålder var jag nöjd att flytta.

Folk frågar mig ofta om jag inte längtar hem?

Och jag är uppriktig när jag säger att jag har inte längtat "hem" en enda gång på dessa

drygt åtta år här.

Jag har inget hem i Sverige längre och mitt hem finns numera här.

Möjligt att jag kommer att åka dit någon gång, ett par veckor eller så?

Men flytta tillbaka - aldrig.

Visst finns det små problem och orosmoment här i Thailand, men i stort sett tycker jag

det mesta är toppen.

April och maj kunde förstås vara aningen svalare häruppe i provinsen Surin.

Jag träffade av en slump en thaikvinna på 65 år, på planet från Udon till Suvvan.

Hon hade bott i Norge sen tidigt 70 tal. Först hade hon följt med en norsk man som jobbade i fiskeindustrin och de gifte sig och bodde i Tromsö. Han var äldre än hon så när han gick bort i slutet av 80 talet, så träffade hon i Norge en ny man som hon gifte om sig med.

En tandläkare från Oslo som är jämngammal med henne. Hon var yrkesverksam hela tiden i Norge och har därför en rejäl pension från Norge där hon fortfarande bor i kvar.

Hon har fyra barn i Thailand och massor av barnbarn.

På fullt allvar så menade hon att hon nog aldrig skulle flytta tillbaka Thailand utan det är Norge som är hennes förstaval.

Thailand var ett skitland i grund och botten tyckte hon när hon sett vad de Skandinaviska länderna ger sina medborgare i form av sjukvård, utbildning, pensioner och trygghet.

Thailändare tänker på ett annat sätt enl. henne.

Däremot så hade ju hon möjlighet att resa hem till Thailand när hon kände för det för hon var rik numera och hade all tid som behövdes.

Hennes man var inte alls intresserad av resor till Thailand.

I alla fall så delade vi taxi in till Bangkok och vi åt middag hos en av hennes döttrar och under tiden ringde hon några samtal och bokade boende till mig, för 1000bath per natt som var priset om man bodde ett kvartal. (hon hade kontakter  ).

Tänker ofta på henne.

Leif

Intressanta tankar, har ingen direkt koppling till Thai som bor i Sverige men visst finns det säkert de som ifrågasätter valet av boplats, men den drivande kraften har och är väl fortfarande att de som flyttar gör det till största delen av den anledning att mannen i deras liv inte har möjlighet att etablera sig i Thailand, det finns alldeles för många protektionistiska regelverk som gör försörjningen av en familj omöjlig såvida vederbörande då inte har samlat i ladorna och är ekonomiskt oberoende, men då kommer ju  möjligen frågan "vad ska jag göra med all tid" icke alla förunnat att kunnae eller vilja deltaga i familjesysslor i Thailand och har man då några år till pension blir det nog jobbigt för många.

Så, då blir det Sverige på gott o ont, med eller utan hemlängtan finns det väldigt få andra varianter.

Åt andra hållet har man nog ett litet annat tänk, man är inte beroende av sin partner på samma sätt, har förmodligen i de allra flesta fall det ekonomiska ansvaret och de ekonomiska musklerna för att få till ett fungerande liv, samt i de flesta fall inget sug efter yrkessysselsättning då det trots allt ju är så att sett till ålderskurvan är den förmodligen bra mycket högre än på de som flyttar ut!

Men visst kan det ibland kännas lite jobbigt med de byråkratiska krumbukter som dyker upp, svensk byråkrati må vara jobbig, men den byter inte skepnad på en kvart!

Men när det är lite jobbigt är det bara att kolla väderutsikterna i Sverige så går det över!

,

Kul med input i tråden.. fast jag tycker de flesta mest fokuserat på den praktiska biten i sina svar. Men just den praktiska biten är ju den som alltid fått både norrlänningar, finnar och thailändskor att ta beslutet att flytta från hembygden redan från början. Därför att det rent praktiskt inte fungerar så bra att leva på hemorten även om man älskar den.

Själv funderar jag dock mer på den emotionella biten av det hela. Dvs när insikten om en förlorad ursprungsidentitet dyker upp efter kanske 30+ år i det nya landet.
Ni vet då när alla ens gamla vänner sedan länge är försvunna från hembyn, ens föräldrar redan är döda och de tidigare starka banden hem inte längre finns, samtidigt som ens egna vuxna barn (och barnbarn) inte kan sin moders språk, inte förstår hennes traditioner eller högtider och inte har några andra nationstillhörighetskänslor än svenska. 

Jag kan inte vara den enda som har en fru som talar i ljusa termer om sin uppväxt på den thailändska landsbygden, om sina föräldrar och sin hemby, trots att de inte hade några pengar eller överflöd. Är övertygad om att det är i hembyn hon helst hade levt hela sitt liv, om det nu hade varit praktiskt möjligt, vilket det inte är.
Och jag misstänker starkt att hon kommer känna en hel del melankoli den dag hon på gamla dar inser att hela den världen/kulturen är förlorad för både henne och hennes ättlingar (alltså våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn).

Det är ingenting hon nämner nu efter bara 12 år i Sverige och ännu med framtiden framför sig. Det är väl inte förrän man börjar ha framtiden bakom sig som sådana tankar dyker upp.

Ni vet då när alla ens gamla vänner sedan länge är försvunna från hembyn, ens föräldrar redan är döda och de tidigare starka banden hem inte längre finns, samtidigt som ens egna vuxna barn (och barnbarn) inte kan sin moders språk, inte förstår hennes traditioner eller högtider och inte har några andra nationstillhörighetskänslor än svenska.

För min del så kan det vara människorna jag saknar. Den geografiska platsen är ingenting jag saknar.

Det låter, i din beskrivning, mest som att man längtar tillbaka till sin, eventuellt bekymmersfria barndom. Ja, i mina öron förstås.

Jag tror det är väldigt individuellt, oavsett om man är Thai eller Svensk. Om hustrun och jag flyttade till Sverige, skulle saknaden focuseras på hennes n tonåriga son, som inte ens vill flytta till oss i C.M.  Hustrun har ett ganska starkt avståndstagande till sin övriga familj. Far och mor är avlidna. Idag träffar vi familjen 1 ggr /år. Skulle vi bosätta oss i S. så är det kontakten med sonen som är det primära...Inte att flytta tillbaka till T. Hon har aldrig uttalat några starka band till T. Helt ok att bo i S.   Samma som för mig med Sverige,,,,mina barn...allt annat har jag klippt.T ok för mig...

Man vill minnas sin barndoms idyll med oförstörda fiskevatten, den lantliga atmosfären mm.

Känner många utflyttade norrlänningar som bara dyker upp på hemmaplan några veckor på sommaren och till älgjakten.

Dessa personer är de som är mest motståndare till utveckling i sin hemby och besitter även makten då dom ärvt stora arealer mm.

Man känner sig trygg i sina minnen och förstår inte att bäckar och åar växer igen, hyggen blir vuxen skog och jordbruk lagts ned.

Tror att det är även så för thai som kommer hem efter en lång tid och bara hittar asfalt, nya bilar och ilandsproblem.

Leif

För min del så kan det vara människorna jag saknar. Den geografiska platsen är ingenting jag saknar.

 

Det låter, i din beskrivning, mest som att man längtar tillbaka till sin, eventuellt bekymmersfria barndom. Ja, i mina öron förstås.

 

 

Ja det verkar bara vara jag som tycker det är viktigt att som människa känna till sina egna rötter samt ha en vilja att implementera den kunskapen även till barn och barnbarn. Dela med mig av min lokal- och nationalitetskänsla. Alltså få mina barn att känna samma tillhörighetkänsla som jag gjort/gör, att de liksom kommer veta att de kommer från de här människorna och den här bygden, att den här platsen, de här stigarna och de här människorna tillhör deras kulturarv.

Att flytta till en annan plats eller land när man redan är pensionär och har utflugna barn blir inte samma sak som de som gör det som ung och skaffar familj och framtid i det nya landet.

Är väl inget fel i att inte bry sig om att man är svensk, norrlänning, tornedaling, dalmas, skåning, gotlänning eller vad man nu än är. Men åtminstone för mig känns tillhörighetskänslan till mitt folk och mina bygder viktigare och viktigare för var år som går. Kanske är det för att man snart har framtiden bakom sig?

Tjenare!

Men åtminstone för mig känns tillhörighetskänslan till mitt folk och mina bygder viktigare och viktigare för var år som går. Kanske är det för att man snart har framtiden bakom sig?

Ja kimpa kunde inte sagt det bättre själv.

Jag har för många år sedan reflekterat över likheten med platserna i Thailand som gränsar till cambodia.(kap choeng )

Får en sån där hemkänsla ala tornedalen.

Med vänlig hälsning, Kasetavon ( tornedaling i hjärtat )

Min fru saknar inte Thailand, vi reser lite varstans i världen. Klart man saknar hem när man är bortrest.

Med hem menar jag där vi bor just nu.

Vi har ingen längtan till gamla ställe vi bodde på.

Däremot att upptäcka nya platser träffa nya människor driver oss framåt.