Thailändska i Sverige - hemlängtan?

Ja det verkar bara vara jag som tycker det är viktigt att som människa känna till sina egna rötter samt ha en vilja att implementera den kunskapen även till barn och barnbarn. Dela med mig av min lokal- och nationalitetskänsla. Alltså få mina barn att känna samma tillhörighetkänsla som jag gjort/gör, att de liksom kommer veta att de kommer från de här människorna och den här bygden, att den här platsen, de här stigarna och de här människorna tillhör deras kulturarv.

 

Att flytta till en annan plats eller land när man redan är pensionär och har utflugna barn blir inte samma sak som de som gör det som ung och skaffar familj och framtid i det nya landet.

Är väl inget fel i att inte bry sig om att man är svensk, norrlänning, tornedaling, dalmas, skåning, gotlänning eller vad man nu än är. Men åtminstone för mig känns tillhörighetskänslan till mitt folk och mina bygder viktigare och viktigare för var år som går. Kanske är det för att man snart har framtiden bakom sig?

Nu har jag aldrig känt mig själv som någon speciell tornedaling eller något annat, jag vet inte varför.

Oavsett om man flyttar hem så försvinner den nostalgiska känslan ganska fort när inte allt är som det var förr.

Det är väl bara att tänka på någon julafton när man var 5år. Oavsett hur mycket jag vill att min dotter ska känna den känslan och stämmningen, så kommer hon aldrig att kunna göra det. Då var då, och den tiden kommer inte tillbaka.

Tidigare åkte man med föräldrarna till Kassa, Pello, Niskanpää och andra ställen fast mest blev det Seskarö.

Åker man dit idag så verkar det mesta bara dött, och inte som när man var barn, fast min dotter kanske upplever det lika kul och spännande som jag gjorde det? 

Frun längtar självklart till Thailand. Ganska ofta till och med.

Men hon blir alltid lika besviken när hon väl kommer hem därifrån och konkluderar att Thailand i stort, inte är så bra som hennes minne av Thailand.

Så,psykologen andrejs säger att herr fodervärd har en medelålderskris och lever på gamla minnen. T.ex när han just blivit könsmogen och burnade med sin k50 på Lombiavllens grusplan, i en allt för ung ålder till att inneha ett sådant fordon, medans tjejerna fnittrade.

Och fodervärden går än idag på marknaden och letar efter broscher som han kan montera på sin jeansväst. 

Fast det är nog en del som flyttar "hem", speciellt när dom får barn. Det är lite enklare att släppa ut ungarna i Päkkilä än vad det är i Akalla.

Jag har "bara" varit i Thailand sedan 2007 och fram till 2010 så var det semester, från 2011 har det varit som Avtalspensionär på 75 % av lönen fram till Maj 2014, efter det blir jag Ålderspensionär och då blir jag troligen tvungen att hyra ut lägenheten under vinterhalvåret och bosätta mig i Thailand September/Oktober fram till April/Maj för att kunna överleva ekonomiskt.

Jag trivs i Thailand men jag har mina nära och kära i Sverige, dotter ÅsaMaria snart 40, äldsta Barnbarnet Jennie snart 13 och yngsta Barnbarnet Joel snart 5 år. 'Det är det som är det jobbiga för mig.

Ekonomiskt så är det Thailand som jag måste välja för att kunna leva hyfsat ekonomiskt i Sverige April/Maj till September/Oktober. I princip har jag för blivit "tvungen" för att kunna överleva ekonomiskt  bosätta mig i Thailand Vinterhalvåret. Eftersom jag varken röker eller nyttjar alkohol så kan jag spara en jäkla massa pengar när jag bor i Thailand. Att jag måste ta det beslutet beror på de regler vi har med betalningarna till pensionen löjliga, vi har en regel i Sverige som säger att Pengar kan bara skattas en gång men din Pension som du betalar med skattade pengar skattas en gång till när du blir pensionär, det är därför jag inte har råd att bo i Sverige heltid. Har då varit från arbetslivet länge och du bara får den Pensionen som alla när berättiga till när du fyller 65 så är du  bunden till att stanna i EU för att få behålla dessa småpengar.

KRAM PÅ ER ALLA FRÅN EN SNART FATTIG ÅLDERSPENSIONÄR

GUBBEN 

Ja det verkar bara vara jag som tycker det är viktigt att som människa känna till sina egna rötter samt ha en vilja att implementera den kunskapen även till barn och barnbarn. Dela med mig av min lokal- och nationalitetskänsla. Alltså få mina barn att känna samma tillhörighetkänsla som jag gjort/gör, att de liksom kommer veta att de kommer från de här människorna och den här bygden, att den här platsen, de här stigarna och de här människorna tillhör deras kulturarv.

 

Att flytta till en annan plats eller land när man redan är pensionär och har utflugna barn blir inte samma sak som de som gör det som ung och skaffar familj och framtid i det nya landet.

Är väl inget fel i att inte bry sig om att man är svensk, norrlänning, tornedaling, dalmas, skåning, gotlänning eller vad man nu än är. Men åtminstone för mig känns tillhörighetskänslan till mitt folk och mina bygder viktigare och viktigare för var år som går. Kanske är det för att man snart har framtiden bakom sig?

Det du skriver kan drabba vemsomhelst om den så bara flyttar till grannbyn - både här och i Thailand.

Gå på en klassträff / reunion och jämför de tanker som dyker upp om vad man kunde gjort annorlunda i sitt liv.

Att känslan skulle vara mera intensiv för att man kommer från en annan och mycket annorlunda kultur tror jag inte egentligen.

Den som flyttade hit från t.ex. Bosnien på 90-talet har samma problem som delvis avhjälpas lite genom umgänge med andra bosnier

precis som din fru (eller i alla fall min) har många thailändska vänner och ovänner att "dela sorgen med" på rätt språk.

Det kan inte ha undgått din uppmärksamhet här på MPR att det finns mycket att klaga på i Thailand

Av naturliga orsaker görs det inte lika mycket reklam för att det finns oändligt mycket att glädja sig över i Sverige.

Många av de som nu säger sig föredra ett Thailand  - som tack vara inkomst eller besparing är betydligt lättare

att hantera än för de flesta infödingar - anger i slutändan klimatet som den viktigaste anledningen.

Själv tycker jag att variationen i det svenska vädret är en viktig anledning att stanna just här

Framför annat tror jag att det är avgörande att barnen har det mycket lättare i ett system som det svenska,

med bättre utbildning och bättre framtidsutsikter som ger dom valmöjligheten att leva i Thailand - 

eller Sverige om det är det de skulle välja.

Om inte annat så får det nog många thailändskor att stanna.

Att jag måste ta det beslutet beror på de regler vi har med betalningarna till pensionen löjliga, vi har en regel i Sverige som säger att Pengar kan bara skattas en gång men din Pension som du betalar med skattade pengar skattas en gång till när du blir pensionär, det är därför jag inte har råd att bo i Sverige heltid.

Hur menar du att pengarna skattas två gånger? 

Min son är gift med en thaikvinna som blivit svensk medborgare. Varken hon eller hennes son vill fara till Thailand ens på semester.

Min son däremot vill gärna åka dit.

Själv har jag träffat en kvinna i Buri Ram. Jag brinner för att åka dit igen och kommer att göra det i november.

Då blir jag där i 3 månader och om allt faller väl ut kommer jag bara hem för att avveckla mitt boende i Sverige.

Tjenare!

Men åtminstone för mig känns tillhörighetskänslan till mitt folk och mina bygder viktigare och viktigare för var år som går. Kanske är det för att man snart har framtiden bakom sig?

Ja kimpa kunde inte sagt det bättre själv.

Jag har för många år sedan reflekterat över likheten med platserna i Thailand som gränsar till cambodia.(kap choeng )

Får en sån där hemkänsla ala tornedalen.

Med vänlig hälsning, Kasetavon ( tornedaling i hjärtat )

 

Jo, att grannbyarna Ban Kasetavon och Ban Dan samt hela provinsen och grannprovinserna liknar Tornedalen väldigt mycket i många avseenden har slagit mig många gånger. Inte minst med tanke på språket khmer som inte förstås av varken khmerer eller thailändare längre. Precis som Svensk-Finska gränsen i Tornedalen så är ju gränsen mellan Thailand och Kambodja i Surin en politisk uppgjord gräns som inte tog några hänsyn till folk- och språkgränser. Vilket gjorde att man delade på ett folk som därefter på ena sidan gränsen tvingats bli tvåspråkiga där man förstås måste kunna både modersmålet och det nationella språket vars gräns man råkade hamna innanför när kungar och nationer gjorde upp

 

 

 

 

 

Ja, även jag älskar årstiderna i Sverige och de är en av många anledningar till att jag vill bo här. För frugan tror jag dock att känslorna säger Thailand alla dar i veckan medan förnuftet säger Sverige. Men så är det väl t ex även för dalmasarna eller norrlänningarna som flyttat till Stockholm. Man bor där framtidsutsikterna ser ljusast ut även om ens hjärta vill bo där man känner sig mest hemma.

 

 

 

 

 

Alla människor är ju olika och bär på skiftande livserfarenheter, min thailändska fru är också svensk medborgare och har ett mycket välordnat och bra liv här i Sverige, men ändå är det i den thailändska hembyn hon nog allra helst skulle vilja vara. Dvs om det gick, vilket det inte gör med tanke på framtiden.

Fortfarande tycker jag att det är kul med den input jag fått i tråden men jag tycker ännu jag fått väldigt lite respons eller förståelse för det jag egentligen talar om. Jag är nämligen mest inne på en känsla och inte på diverse praktiska detaljer hit eller dit. En känsla av en förlorad grupp/folk-tillhörighet, som borde drabba alla utvandrare förr eller senare, om inte i första generationen så kanske i andra eller tredje.

Bäst kanske det kan exemplifieras genom att titta på hur himla mycket svenskamerikanerna gråter när de i realityprogrammet "Allt för Sverige" för första gången blir skjutsade hem till det vackra land och folk som deras förfäder lämnade för flera generationer sen. Och de gråter inte över några materiella förluster eller sånt utan över känslan att de av sina förfäders beslut berövades sina rötter, sitt land och sitt folk, dvs sin svenska tillhörighet.

Många av dem har aldrig tidigare reflekterat över sina svenska rötter och är fullblodsamerikaner personifierade, men när de ställs inför faktum på plats så kommer både tårarna och saknaden över den värld de förlorat. Fast det gått flera generationer.

Serien som gått i två säsonger är väldigt sevärd i mitt tycke och alla avsnitt finns på youtube för eventuellt intresserade. Här en länk till avsnitt 1, säsong 2.

http://www.youtube.com/watch?v=3xjhvJ7kaA0

Ja det verkar bara vara jag som tycker det är viktigt att som människa känna till sina egna rötter samt ha en vilja att implementera den kunskapen även till barn och barnbarn. Dela med mig av min lokal- och nationalitetskänsla. Alltså få mina barn att känna samma tillhörighetkänsla som jag gjort/gör, att de liksom kommer veta att de kommer från de här människorna och den här bygden, att den här platsen, de här stigarna och de här människorna tillhör deras kulturarv.

 

Att flytta till en annan plats eller land när man redan är pensionär och har utflugna barn blir inte samma sak som de som gör det som ung och skaffar familj och framtid i det nya landet.

Är väl inget fel i att inte bry sig om att man är svensk, norrlänning, tornedaling, dalmas, skåning, gotlänning eller vad man nu än är. Men åtminstone för mig känns tillhörighetskänslan till mitt folk och mina bygder viktigare och viktigare för var år som går. Kanske är det för att man snart har framtiden bakom sig?

Tycker du har rätt i det du skriver. Det var härligt att som grabb växa upp på landet. Att vara med morfar som liten grabb i skogen eller alla kusiner och andra släktingar under slåttern var en härlig tid. Både gemenskapen men även de naturupplevelser ger mersmak idag när jag någon enstaka gång kan ta upp min dotter och låta henne vara med och återuppleva de skogar och fiskevatten som jag minns som liten. Nu är hon för gammal för att uppskatta skogen, men fisket saknar även hon ibland.

Som tonåring revolterade jag mot allt det här och ville ut och leva livet. Även i medelåldern kunde jag vara borta från Sverige eller hemtrakterna flera år utan att jag hade speciell hemlängtan. Naturligtvis saknade man de nära och kära, men de går att hålla kontakt med även på distans, fast det inte är samma sak som att träffas på riktigt.

Frugan har bott här ca 25 år numera. Från början saknade hon släkten i Thailand väldigt mycket. Även maten var saknad dåförtiden. Mycket hemkok av allt möjligt blev det. Numera är föräldrarna döda och många andra i byn har gott bort. Ibland har vi diskutioner om att sälja huset och satsa någon annanstans i Thailand. Konstigt nog är det hon som tar upp det. Det blir inget mer än ideer  syskonen och en del gamla vänner håller hon kvar. Själv trivs jag också där ute i byn, jag har många thailändska vänner som  jag trivs med därute. För oss blir det nog 6månader här och 6 månader där vid pensionen.

Numera tänker jag på att det vore roligt att återvända till hemtrakterna här i Sverige. Men den tiden är svunnen redan. Fast visst skulle jag trivas med naturen och minnena, men jag har bara ett fåtal släkt och bekanta där uppe. Numera är vi mera rotade där vår dotter växt upp.

Naturligtvis är allt detta väldigt individuellt, att det även varierar under vår levnadcykel är väl ganska naturligt. Fast jag har aldrig riktigt trivits i någon större stad i Sverige, bara någon enstaka halvstora. Däremot BKK skulle jag kunna tänkas bo i.

Ja, nog har jag hört exfru Chang plötsligt utbrista "kittung baan", och då menar hon förstås Thailand.

Jag kan dock konstatera att efter 8 år i Sverige verkar det av diverse skäl inte vara så angeläget längre.

Herr Chang har talat.

Hade själv starka känslor för Finland förut där jag bodde om somrarna hos mor föräldrar på landet

vid kusten. Grymt sköna tider men det har svalnat bort sedan länge då de inte finns kvar känns det

meningslöst att åka dit.

Ser hellre framåt och nya möjligheter,men vem vet? Kanske längtan slår till när man blir gammal..

Nu bor man i en förort och skulle aldrig kunna tänka mig att dra hit frugan och barnen från ett liv

med naturnära och utan en massa betongbyggnader. Barnen mår nog bäst av det och frugan

gillar inte att stanna länge i Sverige då hon blir rastlös och vill pula med nått hela tiden som hemma

i Thailand. Lägenheten ser ut som en djungel efter några veckor när hon är på besök med alla

växter och blommor hon fixar..

Alla Thailändskor vill hem och dö i Thailand!

Grymt sköna tider men det har svalnat bort sedan länge då de inte finns kvar känns det meningslöst att åka dit.

Ja, att leva på minnet hur det var för 30år sedan, och tro att det skulle bli likadant om man flyttar idag, skulle nog få vem som helst att bryta ihop.

Idyllen finns oftast bara i minnet och vänner och bekanta har även dom flyttat.

De vänner och bekanta som bor kvar har, man "vuxit ifrån", och tycker mest att dem är ena konstiga varelser idag.nåja, bara nästan.

Hur menar du att pengarna skattas två gånger? 

Först skattas dina pengar när du får din lön, i den skatten går en viss del till din Pension, sedan när du fyller 65 så får du pension av dina skattade pengar, en del av de skattade pengarna går till din pension, då får du skatta dem en gång till. De pengar du själv spar till Pensionen får du skatta för.

Hoppas du förstår vad jag menar, jag gör det knappt själv.

gubben 

Först skattas dina pengar när du får din lön, i den skatten går en viss del till din Pension, sedan när du fyller 65 så får du pension av dina skattade pengar, en del av de skattade pengarna går till din pension, då får du skatta dem en gång till. De pengar du själv spar till Pensionen får du skatta för.

Hoppas du förstår vad jag menar, jag gör det knappt själv.

 

gubben 

Du får spara 1000Sek/månad skattefritt. Överskjutande belopp bör sparas på ett annat sätt och har man inte räknat ut det så har man inte gjort sig förtjänt av något annat än att man blir skattad ytterligare en gång.

Mina räntor som ag får på ett sparkonto skattas även dom och pengarna som jag satte in var ju redan skattade..men inte grinar jag för att det är skatt på dessa pengar.

Och som du skriver så gick en del av skatten till pension. Då ska vi ta ett räkneexempel som gör att jag fortfarande inte förstår hur du tänker.

Du får 1000:- brutto

30% skatt innebär att 300:- försvinner in i välfärden (den som du nyttjar idag)

Låt oss säga att du får 50% av dessa reserveras till din pension. Dvs. dom har inte dragit 30% skatt. Egentligen har dom bara dragit 15% och undanhållit dig från att slösa upp din pension.

Du har alltså fått 700:- netto + 150:- brutto och dessa bruttopengar har inte tagits ut ännu.

När du senare får utbetalt dessa 150:-, då kommer skatten. För nu har du tagit ut dessa pengar.

Men sparar man skattade pengar i en pensionsfond så får man bara skylla sig själv.

Du får spara 1000Sek/månad skattefritt. Överskjutande belopp bör sparas på ett annat sätt och har man inte räknat ut det så har man inte gjort sig förtjänt av något annat än att man blir skattad ytterligare en gång.

 

Mina räntor som ag får på ett sparkonto skattas även dom och pengarna som jag satte in var ju redan skattade..men inte grinar jag för att det är skatt på dessa pengar.

 

Och som du skriver så gick en del av skatten till pension. Då ska vi ta ett räkneexempel som gör att jag fortfarande inte förstår hur du tänker.

 

Du får 1000:- brutto

30% skatt innebär att 300:- försvinner in i välfärden (den som du nyttjar idag)

Låt oss säga att du får 50% av dessa reserveras till din pension. Dvs. dom har inte dragit 30% skatt. Egentligen har dom bara dragit 15% och undanhållit dig från att slösa upp din pension.

Du har alltså fått 700:- netto + 150:- brutto och dessa bruttopengar har inte tagits ut ännu.

 

När du senare får utbetalt dessa 150:-, då kommer skatten. För nu har du tagit ut dessa pengar.

 

 

 

Men sparar man skattade pengar i en pensionsfond så får man bara skylla sig själv.

Tack för ditt svar, begripligt och bra. 

gubben

Jo, att grannbyarna Ban Kasetavon och Ban Dan samt hela provinsen och grannprovinserna liknar Tornedalen väldigt mycket i många avseenden har slagit mig många gånger. Inte minst med tanke på språket khmer som inte förstås av varken khmerer eller thailändare längre. Precis som Svensk-Finska gränsen i Tornedalen så är ju gränsen mellan Thailand och Kambodja i Surin en politisk uppgjord gräns som inte tog några hänsyn till folk- och språkgränser. Vilket gjorde att man delade på ett folk som därefter på ena sidan gränsen tvingats bli tvåspråkiga där man förstås måste kunna både modersmålet och det nationella språket vars gräns man råkade hamna innanför när kungar och nationer gjorde upp

 

 

 

 

 

Medelålderskris må vara, men jag tror den tar sig andra uttryck än just detta. Jag önskar, och agerar även för, att mina barn ska få en så stor samhörighets- och identitetskänsla för sitt thailändska och kambodjanska arv som för sitt svenska/norrländska och de thailändska/kambodjanska minnena saknar jag från barndomen.

Jag vill att barnen ska kunna språken, jag vill att de ska känna sina thailändska släktingar väl, jag vill att de ska förstå traditionerna i landet och jag vill att de ska förbli hemtama i sin mammas och morföräldrars hemby.

Samtidigt som de hemma i Sverige får lära sig att tycka det är självklart att sjunga Staffan var en stalledräng på lucia, den blomstertid nu kommer på skolavslutningarna och små grodorna med blomsterkransar i håret på midsommar. Nu är det väl för mycket begärt att de ska lära sig både samigiela, meänkieli, svenska, thai, lao och khmer som olika förfäder talat... men åtminstone thai och svenska är av stor vikt att de får tycker jag.

 

Att känna sitt ursprung och känna en social tillhörighet i större sammanhang och i större grupper än den närmsta familjen är viktigt tror jag. Se på de många invandrade finnarnas barn, uppvuxna i Sverige men ofta retade och kallade "finnar" hemma i Sverige respektive "ruotsalainen" hemma i Finland.

Att jag inte är ensam om att tycka att social tillhörighet är viktigt ser man väl exempel på mängden expats på svenskställen i Thailand. Även om en del utflyttade utåt kanske t o m talar illa om sitt gamla hemland, så deltar man i alla fall med liv och lust på diverse midsommarskivor, julbord och andra traditionella sammankomster.

 

 

 

 

 

 

Ja, även jag älskar årstiderna i Sverige och de är en av många anledningar till att jag vill bo här. För frugan tror jag dock att känslorna säger Thailand alla dar i veckan medan förnuftet säger Sverige. Men så är det väl t ex även för dalmasarna eller norrlänningarna som flyttat till Stockholm. Man bor där framtidsutsikterna ser ljusast ut även om ens hjärta vill bo där man känner sig mest hemma.

 

 

 

 

 

 

Alla människor är ju olika och bär på skiftande livserfarenheter, min thailändska fru är också svensk medborgare och har ett mycket välordnat och bra liv här i Sverige, men ändå är det i den thailändska hembyn hon nog allra helst skulle vilja vara. Dvs om det gick, vilket det inte gör med tanke på framtiden.

 

 

 

 

 

 

 

Fortfarande tycker jag att det är kul med den input jag fått i tråden men jag tycker ännu jag fått väldigt lite respons eller förståelse för det jag egentligen talar om. Jag är nämligen mest inne på en känsla och inte på diverse praktiska detaljer hit eller dit. En känsla av en förlorad grupp/folk-tillhörighet, som borde drabba alla utvandrare förr eller senare, om inte i första generationen så kanske i andra eller tredje.

Bäst kanske det kan exemplifieras genom att titta på hur himla mycket svenskamerikanerna gråter när de i realityprogrammet "Allt för Sverige" för första gången blir skjutsade hem till det vackra land och folk som deras förfäder lämnade för flera generationer sen. Och de gråter inte över några materiella förluster eller sånt utan över känslan att de av sina förfäders beslut berövades sina rötter, sitt land och sitt folk, dvs sin svenska tillhörighet.

Många av dem har aldrig tidigare reflekterat över sina svenska rötter och är fullblodsamerikaner personifierade, men när de ställs inför faktum på plats så kommer både tårarna och saknaden över den värld de förlorat. Fast det gått flera generationer.

Serien som gått i två säsonger är väldigt sevärd i mitt tycke och alla avsnitt finns på youtube för eventuellt intresserade. Här en länk till avsnitt 1, säsong 2.

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=3xjhvJ7kaA0

 

 

 

Hej

Är nog som du mer inne på det känslomässiga och dom osynliga men ändå starka banden än det materiella, blir precis som du beskriver det lite rörd i vissa situationer och upplever en saknad över den tid som flytt och lider av att se alla hus, gårdar och sjöbodar som numera är sommarhus, tänker på dom strävsamma, ärliga och enkla människor som bodde där förut och hade sina rötter där som fiskare, sjömän, bönder och stenhuggare.

Jag har ju beskrivit mina känslor och anknytning till landsbygden och havet tidigare i andra trådar, blundar jag och tänker mig tillbaka kan jag nästan se dom alla och höra ljuden, rösterna och känna doften av fisk, tjära, gödsel, utedasset och jag minns fortfarande hur det luktade i ladugården trots att korna är borta för mer än 30 år sedan, dom små lanthandlarna där man umgicks och träffade bekanta, historieberättande och socialt umgänge var viktigare än TV och Internet, folk hade det knapert men dom hade rötter och en plats i tillvaron, det fanns ingen stress och saker som "gå in i väggen", "terapi", psykofarmaka, sömnproblem, bullemi och anorexi var ännu något okänt.

Mormor gjorde saker som korv, ost, leverpastej, fiskbullar, bröd, kakor, maskrosvin, lade in sill, saltade fläsk och makrill, m.m, mormor plockade desutom bär och svamp, dom odlade själva potatis, spannmål och grönsaker, hade egna kor som gav mjölk, grisar, får, häst och höns, morfar fiskade torsk, makrill, plattfisk, hummer och krabba, på vårarna plockade man mås och ejder ägg ute på öarna, dessa användes till att baka med och konserverades också i burkar, morfar sköt sjöfågel, rådjur, grävling, duvor och räv, man hade nästan allt man behövde och det var nästan bara salt, socker, fotogen och bensin som köptes förutom öl och brännvin till morfar förstås.

Min numera döde morbror var på sjön, han lämnade hemmet som 14 åring och mönstrade då på mindre segelskutor i kustfart, det var ett hårt liv med dåliga båtar, manuellt lastande och lossande, han började tidigt att dricka och röka, träffade "dåliga fruntimmer" i hamnarna, man fraktade saker som tegelrör, saltpeter, kalk, sten, ved, koks, silltunnor och spannmål, man smugglade saker som radioapparater, nylonstrumpor, klockor m.m till ex,vis Polen och smugglade sprit, cigaretter och liknande tillbaka hem, det var en ständig katt och råttalek med Tullen, men oftast gick det bra, ibland gav smugglingen lika mycket som lasten för skepparen.

Ibland var han med uppe vid Island och Shetlands öarna på fiske, några gånger låg han infrusna och nedisade på kusten och som längst var dom saknade en månad och alla trodde att dom var döda, han upplevde mycket och hade alltid så mycket att berätta, han trodde både på spöken, gud, ödet och var skrockfull.

När han kom hem köpte han mängder av godis till oss barn och han hade nästan alltid med sig någon leksak till oss, när han var hemma var det fest och både sjöömän, fiskare, stenhuggare av det törstigare slaget hade fest i hans lilla stuga så länge han var iland, ibland bara några dagar och som längst en vecka ibland, man drack 80% rom, spädde ut 96% sprit med likörextrakt, spelade dragspel, spelade kort och hade en vevgrammofon som dom spelade stenkakor på, vi barn tyckte att det var jätteroligt när han kom hem, han hade alltid tid för oss och brydde sig verkligen om oss barn.

Han och jag fiskade tillsammans tills han dog för ca 6-7 år sedan och jag tröttnade aldrig på hans sällskap och allt han hade att berätta, en genomsnäll och enkel människa som tyvärr bara blev lite över 70 år, han hade kol av allt rökande och hjärtat var dåligt så han dog hemma hos mig, han kom stapplade mot mig ifrån sin lilla stuga och sa att han inte mådde bra, benen vek sig och han blev stående på knä, jag drog upp honom genom att lägga hans ena arm över min axel och vi gick sakta mot min bil, plötsligt sa han att han ville lägga sig ned och jag lade ner honom, han drog två tre andetag sedan dog han i mina armar, jag blir tårögd när jag skriver detta och jag glömmer det aldrig.

Ambulanshelikopter var ganska snabbt på plats men han var då död sedan ett tag.

Han hade klagat på kvällen innan och sa att vi inte fick köra honom till doktorn eller lasrett om han blev riktigt dålig, behövdes det skulle vi köra honom till närmaste veterinär som han hade förtroende för.

När det gäller Thailand och då speciellt landsbygden där upplever jag mycket av allt detta igen och det är inte det minsta konstigt att jag trivs där och att människorna där verkar gilla mig, det är nästan som att resa tillbaka i tiden, i Isaan och vår by finns allt det gamla kvar, självhuhållningen, det enkla okomplicerade livet, dom enkla men spännande människorna, dom små lanthandlarna, närheten till naturen, djuren och den totala avsaknaden av stress.

Solen är klockan och man vaknar precis som i min barndom av tuppen, man lagar mat på levande eld, har enkla toaletter, tillverkar och odlar själva nästan allt man behöver. 

Man har ett socialt umgänge, levande traditioner, har tid för varandra, missar inga tillfällen till fest och dricker gärna alkohol,  tror på spöken och är skrockfulla, lever med och nära djuren, hundar är en del av familjen, jakt och fiske är viktigt, saker som "gå in i väggen", "terapi", psykofarmaka, sömnproblem, bullemi och anorexi är ännu lika okänt som det en gång var i Sverige.

Det här blev mycket ur mitt perspektiv, jag får väl återkomma med lite mer ur frugans synvinkel.

Mvh isan lover