Thailändska i Sverige - hemlängtan?

Väldigt spännande och inspirerande tråd att läsa. Den får mig att tänka på en av de bästa böcker jag läst och som jag brukar läsa om lite då och då.

Din stund på Jorden  av Wilhelm Moberg

Jag minns inte just nu men jag tror den är någon slags uppföljare till utvandrartrilogin som handlar om en gammal svensk man som sitter i ett hotellrum i Kalifornien och summerar sitt liv. Han berättar om livet därhemma, familjen och om hur och varför han hamnade i Amerika där han skaffade familj och gjorde sig en karriär. Efter många år i USA reste han i medelåldern hem bara för att inse att allt hade förändrats och att inget var som förr. Människor han kände var döda och han insåg att han var en främlig i sin hemorten. Det trista var att han heller aldrig var riktigt hemma i den miljö han flyttade till och det är väl någonstans essensen när man emigrerar. Man förlorar sin hembyggd och människorna där, men det finns en risk att det nya landet aldrig känns riktigt hemma heller.

Nuförtiden med skype, mail och snabba och billiga flygresor kan man säkert motverka känslan av att förlora sitt "hemma", men frågeställningen finns ju ändå kvar och jag tror den är något som många som emigrerar inte reflekterar över i förväg.

Boken är inte så lång utan går snabbt att läsa så mitt tips är att låna hem den och läsa och se hur en av våra stora författare beskrivit den fråga som diskuteras i tråden. 

Det skulle vara intressant (men underlaget är kanske för litet) att jämföra de drivkrafter och känslor

som rör sig i svenskar som flyttat åt andra hållet.

Om man går lite djupare än priset på Chang eller det varmare vädret, hur djup är deras längtan efter rötterna

och har man djupt inne en förväntan på framtiden av typen "jag ska i alla fall dö och begravas i Sverige" ?

Hur stor roll spelar det att Thailand verkar göra allt för att hindra den sociala anpassningen?

De eviga kraven att man måste vara försäkrat, ha tillräckligt med pengar och med få månaders mellanrum

invandra igen för att få förnyat sitt visum.

Hur stor roll spelar det att det för de flesta är nästintill omöjligt att lära sig thailändska på en nivå

som gör det möjligt att ens prata med de närmaste om såna känslor?

En mycket bra och intressant tråd som jag tittat in i under veckan, en vecka då jag flera gånger funderat på om ett liv i gamla Sverige inte varit bättre ändå.

Det är nu nästan på dagen 15 år sedan jag flyttade till Thailand men jag har inte emigrerat. Under dessa 15 år har jag bott 1 år i Hong Kong samt spenderar 2-3 veckor varje månad i något annat asiatiskt land samt ett par besök och inte minst en 3-veckors sommarsemester i Sverige varje år. Jag har inte emigrerat men min, eller vår, bas är Thailand och även om vi flyttar till Kina, Indien eller Sverige nästa år så kommer nog Thailand att förbli basen (ni ser hur jag undviker ordet "hemma" ).

Jag kommer alltid att förbli svensk och min fru kommer förbli thailändska men vi, och många av våra bekannta i både Sverige och Thailand, skämtar ofta om att jag nog egentligen är thai och min fru svenska. Min dotter, som aldrig bott i Sverige men varit på besök 10 gånger, ser sig som både svenska och thailändska men hennes bästa kompisar kommer från Sydafrika, Kanada, Tyskland och Korea, samt har i de flesta fall minst två nationaliteter, så jag antar att nationalitet spelar en ganska underordnad roll i hennes tänkande.

Kommer jag en dag känna hemlängtan? Jag var i Sverige förra veckan och innan dess i juli och möjligheten att flytta till Sverige finns ju alltid kvar. En sommarsemester som vi hade i år då solen sken nästan varje dag och man kan ge sig ut och cykla klockan 10 på kvällen, åka och fiska klockan 5 på morgonen och göra alla andra saker som är självklara i Sverige men närmast omöjliga i Thailand, så funderar man givetvis. När jag idag kommer hem från en skitvecka i Kina och hör dottern berätta om allt de gjort i skolan, mycket av det ogenomförbart i en svensk skola, och allt vi ska göra under helgen, så känns det trots allt rätt att bo här ett tag till. Just det är väl den stora skillnaden för mig och de flesta svenskar jämfört med thailändskor och framförallt flyktingar; vi kan alltid flytta tillbaka om det visar sig att det grönare gräset också kan vissna. Visst kan en thailändska flytta tillbaka men med svensk familj blir det oftast ekonomiskt ogenomförbart och ensam kan det bli både ekonomiskt och socialt kämpigt.

Mina föräldrar bor kvar i samma hus i samma enkla villaområde som vi flyttade till när jag var 3 år. Jag älskar att spendera 2-3 sommarveckor i och runt Tibro varje år men min bror, som bott i London de senaste 15 åren, står ut max 3 dagar och enbart om vi är där samtidigt. Min fru älskar också Tibro men i Thailand föredrar hon Bangkok framför hemstaden Phanom Sarakham trots att hennes hemstad inte är så olik det Tibro jag växte upp i för 30 år sedan. Vad jag vill ha sagt? Inte helt säker men jag antar att vad jag menar är att hemlängtan, nostalgi, känslan av tillhörighet etc är en högst individuell känsla, kanske som smak och lukt, och dessutom bara en av många känslor som styr ens välbefinnande. Precis som smak kan den dessutom förändra sig över tiden, jag hatade exempelvis blomkål när jag var barn och idag är det min favoritgrönsak, så vem vet vilka känslor jag kommer ha för min hembyggd när jag på allvar når medelåldern

Kul att se Atom skriva i ämnet eftersom han är en av de "drabbade".

Jag skulle dock vilja tillägga att emigranter för det mesta emigrerar till en tillvaro som man tror kommer bli bättre än den man upplevt hemma, det är ju hela vitsen med att lämna hemorten för de allra flesta. Oavsett om det är norrlänningar som flyttar till Stockholm, svenskar som emigrerar till Amerika eller thailändskor som flyttar till Sverige. Förutom själva äventyret och livserfarenheten en flytt också innebär då.

Och så är det ju, man kan ju flytta till en mycket bättre tillvaro och kanske även uppleva saker som de som blev kvar därhemma bara kan drömma om. Men allt har ett pris, det går inte att både äta kakan och ha den kvar som bekant. Och priset blir, som många utvandrare vittnat om på gamla dar, en smygande känsla av rotlöshet. Denna känsla vägs givetvis upp av så mycket annat positivt, t ex en ökad stolthet och känsla av "internationalitet", precis som den Atom beskriver.

Jag vill också poängtera att i Atoms fall så är det ännu möjligt att välja, han och hans dotter är fortfarande unga och föräldrar och kompisarna där hemma finns fortfarande kvar. Det är väl inte förrän dottern börjar vara i 25-30 årsåldern och när föräldrarna i Tibro inte längre finns kvar som denna eventuella sorg över förlorade rötter skulle kunna drabba honom.
Och skulle de flytta familjen till Sverige så är det istället frun som får ta den sorgen så småningom. Så hur man än vänder sig i ett tvåkulturellt förhållande med barn så kommer så småningom den enes kultur vinna över den andres. Om inte i första generationen så i andra.

Kul att se Atom skriva i ämnet eftersom han är en av de "drabbade".

 

Jag skulle dock vilja tillägga att emigranter för det mesta emigrerar till en tillvaro som man tror kommer bli bättre än den man upplevt hemma, det är ju hela vitsen med att lämna hemorten för de allra flesta. Oavsett om det är norrlänningar som flyttar till Stockholm, svenskar som emigrerar till Amerika eller thailändskor som flyttar till Sverige. Förutom själva äventyret och livserfarenheten en flytt också innebär då.

Och så är det ju, man kan ju flytta till en mycket bättre tillvaro och kanske även uppleva saker som de som blev kvar därhemma bara kan drömma om. Men allt har ett pris, det går inte att både äta kakan och ha den kvar som bekant. Och priset blir, som många utvandrare vittnat om på gamla dar, en smygande känsla av rotlöshet. Denna känsla vägs givetvis upp av så mycket annat positivt, t ex en ökad stolthet och känsla av "internationalitet", precis som den Atom beskriver.

 

Jag vill också poängtera att i Atoms fall så är det ännu möjligt att välja, han och hans dotter är fortfarande unga och föräldrar och kompisarna där hemma finns fortfarande kvar. Det är väl inte förrän dottern börjar vara i 25-30 årsåldern och när föräldrarna i Tibro inte längre finns kvar som denna eventuella sorg över förlorade rötter skulle kunna drabba honom.

Och skulle de flytta familjen till Sverige så är det istället frun som får ta den sorgen så småningom. Så hur man än vänder sig i ett tvåkulturellt förhållande med barn så kommer så småningom den enes kultur vinna över den andres. Om inte i första generationen så i andra.

Ett mycket bra inlägg där jag håller med om allt förutom den näst sista meningen, återkommer om det ifall jag kommer ihåg

Jag var 26 när jag flyttade till Thailand, då hade jag redan "flyttat" för att göra lumpen, flyttat för universitetsstudier, gjort en 6-månaders som FN-soldat i fd Jugoslavien och ett 4-månader ex-arbete i Botswana, samt redan jobbat ett år som veckopendlande till Asien, även om det mest var Japan på den tiden. En känsla av rotlöshet kan kanske komma senare men jag tror faktiskt inte det; iallafall inte så länge jag jobbar för ett svenskt företag; så länge jag tar en längre semester i Sverige varje år, så länge jag har föräldrar som bor kvar där jag växte upp. Just den sista punkten är dock oerhört viktig och något jag inte kan påverka. Jag och brorsan hade just den diskussionen med våra utländska fruar i somras, en thailändska och en stockholmska; vad händer när våra föräldrar av den ena eller andra anledningen inte kan eller vill bo där längre? Visst, vi kan bo på hotell i Skövde och träffa andra släktingar och vänner men kommer vi göra det? Ytterst tveksamt är jag rädd och då kan givetvis känslan av rotlöshet komma smygande oavsett hur mycket man lyssnar på P4 Skaraborg, läser Skaraborgs Läns Allehanda och kommenterar gamla polares Facebooksbilder.

Jag tror dock att det kan gå, i det här fallet alltså, att äta åtminstonde en stor del av kakan och ändå ha en betydande del av den kvar "for a rainy day". Så länge man inte bränner några broar och medvetet bejakar sina rötter så finns det inga anledningar varför man inte skulle kunna ympas, eller vad det nu kallas i biologiska termer, och behålla rötter i sitt gamla land samtidigt som man slår rot någon annanstanns. Har man bara viljan och ekonomiska möjligheter så tror jag nog att man kan känna sig hemma i två länder, eller kanske fler, samtidigt. Frugan har många av mina svenska kompisars fruar/flickvänner samt många av mina kvinnliga släktingar på sin Facebook och vid varje sommarbesök är det samma sak; schemat med besök är spikat långt innan jag kommer hem från min sista Kinaresa och alla är alltid lika förvånade över hur vi lyckas "hitta" så många saker att göra i "vårt" närområde när de behöver åka till Mallorca för att ha något att göra på semestern.  

Just det, jag höll inte med din näst sista mening, det gör jag fortfarande inte trots en öl till. Jag tror inte att en kultur måste vinna över den andra i ett bikulturellt förhållande. Givetvis är det enklare att följa kulturen i det landet man lever men så länge det andra landets kultur inte blivit förintat av krig eller liknande och man har ekonomiska möjligheter att besöka landet ifråga med jämna mellanrum så finns det ingen anledning att det landets kultur måste förlora. Är man lite vidsynt, vilket jag ar 100% säker på att du är, så upptäcker man snart att kultur alltid är länkat till värderingar och värderingar är nästan alltid vettiga under "sina" förutsättningar. Det känns inte lika naturligt att fira jul i Thailand när det är 30 grader varmt och det är inte lika naturligt att fira Songkran i Sverige när det är 0-gradigt men jämställdhet och omsorg om äldre kan man lätt lära av varandra och det är väl egentligen det som är kultur, det andra är bara roliga/märkliga yttringar.  

..

.

 

 

Just det, jag höll inte med din näst sista mening, det gör jag fortfarande inte trots en öl till. Jag tror inte att en kultur måste vinna över den andra i ett bikulturellt förhållande. Givetvis är det enklare att följa kulturen i det landet man lever men så länge det andra landets kultur inte blivit förintat av krig eller liknande och man har ekonomiska möjligheter att besöka landet ifråga med jämna mellanrum så finns det ingen anledning att det landets kultur måste förlora. Är man lite vidsynt, vilket jag ar 100% säker på att du är, så upptäcker man snart att kultur alltid är länkat till värderingar och värderingar är nästan alltid vettiga under "sina" förutsättningar. Det känns inte lika naturligt att fira jul i Thailand när det är 30 grader varmt och det är inte lika naturligt att fira Songkran i Sverige när det är 0-gradigt men jämställdhet och omsorg om äldre kan man lätt lära av varandra och det är väl egentligen det som är kultur, det andra är bara roliga/märkliga yttringar.  

Jag har avslutat arbetsveckan och tagit den första ölen tillsammans med middagen.

Jag vill väl inte påstå att jag är vidsynt på något sätt. Stycket ovan tycker jag känns så naturligt för frugan och mej. Trots att vi är uppväxta under så oerhört olika förhållanden och olika kulturer, så delar vi ändå så många grundläggande värderingar. Då menar jag alltså inte musiksmak och klädsmak, där är vi djupt oense. Denna enighet har jag varit så oerhört fashinerad av under de många år vi har varit tillsammans. Just att vara eniga om de grundläggande värderingarna har gjort att vi svetsats samman på något konstigt sätt trots vår oenighet i många andra fall. Vi har haft en hel del tillfällen när vi har varit grovt oense och i tre fall så grovt oense att vi flyttat isär. Det vi varit oense om har ofta varit saker som inte hört till de grundläggande värderingarna. Ofta olika typer av prioriteringar, t.ex ekonomiska prioriteringar är vi ofta oense om. Det som fört oss samman är till sist efter att varit oense har varit de grundläggande värderingarna.

Hur kan man trots olika uppväxt i så olika kulturer ändå vara så lika inuti?

Ett mycket bra inlägg där jag håller med om allt förutom den näst sista meningen, återkommer om det ifall jag kommer ihåg

 

Jag var 26 när jag flyttade till Thailand, då hade jag redan "flyttat" för att göra lumpen, flyttat för universitetsstudier, gjort en 6-månaders som FN-soldat i fd Jugoslavien och ett 4-månader ex-arbete i Botswana, samt redan jobbat ett år som veckopendlande till Asien, även om det mest var Japan på den tiden. En känsla av rotlöshet kan kanske komma senare men jag tror faktiskt inte det; iallafall inte så länge jag jobbar för ett svenskt företag; så länge jag tar en längre semester i Sverige varje år, så länge jag har föräldrar som bor kvar där jag växte upp. Just den sista punkten är dock oerhört viktig och något jag inte kan påverka. Jag och brorsan hade just den diskussionen med våra utländska fruar i somras, en thailändska och en stockholmska; vad händer när våra föräldrar av den ena eller andra anledningen inte kan eller vill bo där längre? Visst, vi kan bo på hotell i Skövde och träffa andra släktingar och vänner men kommer vi göra det? Ytterst tveksamt är jag rädd och då kan givetvis känslan av rotlöshet komma smygande oavsett hur mycket man lyssnar på P4 Skaraborg, läser Skaraborgs Läns Allehanda och kommenterar gamla polares Facebooksbilder.

 

Jag tror dock att det kan gå, i det här fallet alltså, att äta åtminstonde en stor del av kakan och ändå ha en betydande del av den kvar "for a rainy day". Så länge man inte bränner några broar och medvetet bejakar sina rötter så finns det inga anledningar varför man inte skulle kunna ympas, eller vad det nu kallas i biologiska termer, och behålla rötter i sitt gamla land samtidigt som man slår rot någon annanstanns. Har man bara viljan och ekonomiska möjligheter så tror jag nog att man kan känna sig hemma i två länder, eller kanske fler, samtidigt. Frugan har många av mina svenska kompisars fruar/flickvänner samt många av mina kvinnliga släktingar på sin Facebook och vid varje sommarbesök är det samma sak; schemat med besök är spikat långt innan jag kommer hem från min sista Kinaresa och alla är alltid lika förvånade över hur vi lyckas "hitta" så många saker att göra i "vårt" närområde när de behöver åka till Mallorca för att ha något att göra på semestern.  

 

Just det, jag höll inte med din näst sista mening, det gör jag fortfarande inte trots en öl till. Jag tror inte att en kultur måste vinna över den andra i ett bikulturellt förhållande. Givetvis är det enklare att följa kulturen i det landet man lever men så länge det andra landets kultur inte blivit förintat av krig eller liknande och man har ekonomiska möjligheter att besöka landet ifråga med jämna mellanrum så finns det ingen anledning att det landets kultur måste förlora. Är man lite vidsynt, vilket jag ar 100% säker på att du är, så upptäcker man snart att kultur alltid är länkat till värderingar och värderingar är nästan alltid vettiga under "sina" förutsättningar. Det känns inte lika naturligt att fira jul i Thailand när det är 30 grader varmt och det är inte lika naturligt att fira Songkran i Sverige när det är 0-gradigt men jämställdhet och omsorg om äldre kan man lätt lära av varandra och det är väl egentligen det som är kultur, det andra är bara roliga/märkliga yttringar.  

När jag skrev att den enes kultur alltid kommer att förlora och du svarade på det så tror jag vi tänker i lite olika tidsperspektiv. I alla fall tyder ditt svar på att du tänker på er familj i ett 20 årsperspektiv eller något liknande. Själv menar jag ett perspektiv på kanske två,tre generationer. Alltså även när du och jag och våra fruar är borta. Vilken tillhörighet kommer våra barn och barnbarn att känna då? I det fallet tror jag den ene eller den andres kultur redan "vunnit" medan den minst matade av kulturerna snabbt försvinner.

Även vi gör ju vårt bästa för att våra barn ska få ta del av bådas kulturer och känna tillhörighet med båda grupperna människor. Men trots att grabben hade levt 50/50%, Thailand/Sverige när han fyllde 4 år så kallade många bybor runt svärföräldrarna honom för "farangen" och okända besökande tilltalade honom ofta först på engelska (av alla språk). Såg att svärfar tog lite illa vid sig av allt detta eftersom han flera ggr påpekade att pojken var thai, inskriven i både husbok samt medborgare. Vid den tiden så talade pojken också mer thai än han talade svenska men förstås sämre än lekkamraterna i byn. Men det räckte tydligen att vi var borta 50% av året samt att han hade en utländsk far för att han inte riktigt fullt ut skulle räknas in i gruppen.

Och den skillnaden kommer naturligtvis att öka för varje år som går eftersom våra barn kommer fortsätta vara" besökarna" som inte delar landets skolgång, det liv och de erfarenheter kompisarna i byn gör.

I Sverige har å andra sidan våra barn tagit en alldeles självklar plats, trots sina halvasiatiska ansiktsdrag och långa frånvarotider när vi vistats i Thailand. Här tillhör de gruppen till 100%, går luciatåg och sjunger den blomstertid nu kommer samt delar alla möjliga vardagliga erfarenheter med kompisar. Så "svenskheten" får de mer än nog av. Däremot har vi ju andra lokala rötter, t ex det tornedalska som barnen får alldeles för lite av idag. Så där har jag en del att göra med implementeringen för att de rötterna inte ska gå förlorade.

Är ju en komplicerad värld vi i mång-mångkulturella förhållanden lever i, frun har ju både khmer- och lao-rötter på mor- och farföräldrars sida, förutom thai då och jag har tornedalsfinska förutom svenska. Tyvärr kommer nog några av dessa kulturer gå förlorade i och med våra barn trots att det ännu är i högsta grad levande i min och min frus generation.

Frågan är hur det kommer se ut i våra barnbarns generation?

När jag skrev att den enes kultur alltid kommer att förlora och du svarade på det så tror jag vi tänker i lite olika tidsperspektiv. I alla fall tyder ditt svar på att du tänker på er familj i ett 20 årsperspektiv eller något liknande. Själv menar jag ett perspektiv på kanske två,tre generationer. Alltså även när du och jag och våra fruar är borta. Vilken tillhörighet kommer våra barn och barnbarn att känna då? I det fallet tror jag den ene eller den andres kultur redan "vunnit" medan den minst matade av kulturerna snabbt försvinner.

 

Även vi gör ju vårt bästa för att våra barn ska få ta del av bådas kulturer och känna tillhörighet med båda grupperna människor. Men trots att grabben hade levt 50/50%, Thailand/Sverige när han fyllde 4 år så kallade många bybor runt svärföräldrarna honom för "farangen" och okända besökande tilltalade honom ofta först på engelska (av alla språk). Såg att svärfar tog lite illa vid sig av allt detta eftersom han flera ggr påpekade att pojken var thai, inskriven i både husbok samt medborgare. Vid den tiden så talade pojken också mer thai än han talade svenska men förstås sämre än lekkamraterna i byn. Men det räckte tydligen att vi var borta 50% av året samt att han hade en utländsk far för att han inte riktigt fullt ut skulle räknas in i gruppen.

Och den skillnaden kommer naturligtvis att öka för varje år som går eftersom våra barn kommer fortsätta vara" besökarna" som inte delar landets skolgång, det liv och de erfarenheter kompisarna i byn gör.

 

I Sverige har å andra sidan våra barn tagit en alldeles självklar plats, trots sina halvasiatiska ansiktsdrag och långa frånvarotider när vi vistats i Thailand. Här tillhör de gruppen till 100%, går luciatåg och sjunger den blomstertid nu kommer samt delar alla möjliga vardagliga erfarenheter med kompisar. Så "svenskheten" får de mer än nog av. Däremot har vi ju andra lokala rötter, t ex det tornedalska som barnen får alldeles för lite av idag. Så där har jag en del att göra med implementeringen för att de rötterna inte ska gå förlorade.

 

Är ju en komplicerad värld vi i mång-mångkulturella förhållanden lever i, frun har ju både khmer- och lao-rötter på mor- och farföräldrars sida, förutom thai då och jag har tornedalsfinska förutom svenska. Tyvärr kommer nog några av dessa kulturer gå förlorade i och med våra barn trots att det ännu är i högsta grad levande i min och min frus generation.

Frågan är hur det kommer se ut i våra barnbarns generation?

Först vill jag tacka både dig Kim och Atom för er förmåga och vilja att utrycka er här på MPR.

Ni behövs mer än någonsin som ett kompliment till annat "brus".

Du pekar på att nationella kulturyttringar som är knutna till en thai och en svensk i ett förhållande

kommer att blekna och ersättas med andra värderingar och intressen efter ett par tre generationer.

Förmodligen skyndas förändringen på om man vistas mer på ett ställe än ett annat,

men även bland sk helsvenskar eller helThai i respektive land har ju de kulturella intressena och

värderingarna ändrats betydligt under de senaste 3 generationerna.

Detta gäller både mat, musik, nöjen och resvanor etc.

Jag tror att både mina, dina och Atoms värderingar och våra kulturella intressen skiljer sig ganska markant från hur

våra mor och farföräldrar tänkte och hur de levde när de var i samma ålder som vi själva befinner oss i nu.

Inget är med andra ord beständigt, detta oavsett var man bor eller med vem man bor.

Med vänlig hälsning,

SN

Först vill jag tacka både dig Kim och Atom för er förmåga och vilja att utrycka er här på MPR.

Ni behövs mer än någonsin som ett kompliment till annat "brus".

Du pekar på att nationella kulturyttringar som är knutna till en thai och en svensk i ett förhållande

kommer att blekna och ersättas med andra värderingar och intressen efter ett par tre generationer.

Förmodligen skyndas förändringen på om man vistas mer på ett ställe än ett annat,

men även bland sk helsvenskar eller helThai i respektive land har ju de kulturella intressena och

värderingarna ändrats betydligt under de senaste 3 generationerna.

Detta gäller både mat, musik, nöjen och resvanor etc.

Jag tror att både mina, dina och Atoms värderingar och våra kulturella intressen skiljer sig ganska markant från hur

våra mor och farföräldrar tänkte och hur de levde när de var i samma ålder som vi själva befinner oss i nu.

Inget är med andra ord beständigt, detta oavsett var man bor eller med vem man bor.

Med vänlig hälsning,

SN

Javisst har du rätt i att värderingar och kulturella särdrag förändras över tid. Men jag har ingen önskan att implementera -70 talets Sverige eller Thailand i mina barn, som många verkar ha fått för sig. Det räcker gott med det som är dagens svenska och thailändska kulturyttringar.  

Mina barn kommer t ex aldrig att vistas i det Tornedalen jag var i på somrarna som barn. Då hade alla familjer fortfarande kor, vi bärgade hö, hagelbössorna hängde på en spik på väggen, ingen låste sina dörrar, alla talade meänkieli och de äldsta ofta enbart det språket och kunde i bästa fall några få ord svenska.

Idag är det knappt någon som bor i byn, allt gårdar är förvandlade till sommarboende, det finns inte längre några kor, ingen slår längre ängarna, alla under 40-50 talar helst svenska osv.

Men mycket finns ju kvar, det går fortfarande bra att fara till älven en natt och fiska lax, harr och öring. Det går fortfarande att knäppa en tjäder eller hare en höstmorgon eller dra en gädda i sjön. Midnattsolen lyser fortfarande över gårdarna på midsommar, man kan fortfarande paddla kanot och bada, bygga kojor, köra cross på skogsvägarna, bada bastu, leka kurragömma och umgås med släkt och vänner i alla åldrar.

Man behöver inte göra som förr för att ge av kulturarvet, det går bra att göra som idag också.

Och som jag skrev tidigare så tycker jag det har varit en otrolig ynnest för våra barn att få vistas i frugans Isaanska hemby, där livet fortfarande i mångt och mycket liknar det tornedal jag var litet barn i. De har genom sin mammas ursprung fått uppleva bondesamhället innan det försvinner också i Thailand. I Sverige har det ju som bekant redan gjort det.

Kan ju avsluta med några pix som förtydligar vad jag menar. Visar några sommarfärska upplevelser för barnen med släkten i svenska Tornedalen. Tror helt säkert att allt de som de upplevt i somras kommer att hjälpa till att forma deras identitet och tillhörighetskänsla som vuxen.

Vi hoppade i kornas vinterhö som barn, våra barn hoppar istället på studsmatta utanför den gamla lagårn.

Bad i samma sjö som jag doppade mig i som lika gammal.

Bad- grill-, och fiskeutflykt till älven med släkten. Pahakurkkio-forsen ser precis likadan ut som när jag var liten och stod där med kastspöt.

För övrigt så kan jag väl tala om att frugan trivs utomordentligt bra i tornedalsbyn, det rika sociala livet där alla känner alla och att släkt och grannar umgås över åldersgränserna påminner nog henne mycket om hembyn i Thailand.

Hur man nu klarar av att bryta upp och bygga nytt bo i en annan ände av landet, eller som jag i en annan ände av världen,är nog väldigt individuellt. Jag var på besök i Sverige i somras med hustrun, och vi gjorde en roadtrip till alla mina gamla smultronställen i landet. Jag var nyfiken på mig själv hur jag skulle reagera. Speciellt då vi var uppe i Kall, Jämtland där jag har mina ljusaste barndomsminnen. Men det var ingen ångest över detta, utan bara glädje över att få visa hustrun platser från min barndom...

Nu ser jag det som vi var på semester i Sverige,och vi åkte sedan hem...

Sedan har jag kompisar i Sverige som får akut hemlängtan efter 2 veckor utomlands...

I C.M känner jag nu en hel del utlänningar som bor här permanent. Och de flesta verkar vara globeltrotters, som levt/lever och jobbat/jobbar i många länder. De ser nu Thialand som sitt hem.

När jag skrev att den enes kultur alltid kommer att förlora och du svarade på det så tror jag vi tänker i lite olika tidsperspektiv. I alla fall tyder ditt svar på att du tänker på er familj i ett 20 årsperspektiv eller något liknande. Själv menar jag ett perspektiv på kanske två,tre generationer. Alltså även när du och jag och våra fruar är borta. Vilken tillhörighet kommer våra barn och barnbarn att känna då? I det fallet tror jag den ene eller den andres kultur redan "vunnit" medan den minst matade av kulturerna snabbt försvinner.

 

Även vi gör ju vårt bästa för att våra barn ska få ta del av bådas kulturer och känna tillhörighet med båda grupperna människor. Men trots att grabben hade levt 50/50%, Thailand/Sverige när han fyllde 4 år så kallade många bybor runt svärföräldrarna honom för "farangen" och okända besökande tilltalade honom ofta först på engelska (av alla språk). Såg att svärfar tog lite illa vid sig av allt detta eftersom han flera ggr påpekade att pojken var thai, inskriven i både husbok samt medborgare. Vid den tiden så talade pojken också mer thai än han talade svenska men förstås sämre än lekkamraterna i byn. Men det räckte tydligen att vi var borta 50% av året samt att han hade en utländsk far för att han inte riktigt fullt ut skulle räknas in i gruppen.

Och den skillnaden kommer naturligtvis att öka för varje år som går eftersom våra barn kommer fortsätta vara" besökarna" som inte delar landets skolgång, det liv och de erfarenheter kompisarna i byn gör.

 

I Sverige har å andra sidan våra barn tagit en alldeles självklar plats, trots sina halvasiatiska ansiktsdrag och långa frånvarotider när vi vistats i Thailand. Här tillhör de gruppen till 100%, går luciatåg och sjunger den blomstertid nu kommer samt delar alla möjliga vardagliga erfarenheter med kompisar. Så "svenskheten" får de mer än nog av. Däremot har vi ju andra lokala rötter, t ex det tornedalska som barnen får alldeles för lite av idag. Så där har jag en del att göra med implementeringen för att de rötterna inte ska gå förlorade.

 

Är ju en komplicerad värld vi i mång-mångkulturella förhållanden lever i, frun har ju både khmer- och lao-rötter på mor- och farföräldrars sida, förutom thai då och jag har tornedalsfinska förutom svenska. Tyvärr kommer nog några av dessa kulturer gå förlorade i och med våra barn trots att det ännu är i högsta grad levande i min och min frus generation.

Frågan är hur det kommer se ut i våra barnbarns generation?

Det stämmer, jag tänkte i perspektivet vår dotter och kanske eventuella barnbarn. Det är svårt att tänka längre än så och även om jag försöker så kommer jag till liknande slutsatser som Siam Nilsson, IL, Andrejs mfl gjort i tråden; på 3 generationer så är allting förändrat så om du flyttat från Thailand till Tibro eller från Töreboda till Tibro spelar ingen större roll.

I somras var vi i Tibro lite längre än vad vi brukar vara och då dottern nu är 7 år så tyckte vi att det var en bra idee att åka runt och tittade på husen där mina föräldrar växte upp och även några av ställena där deras far- och morföräldrar bodde. Det som slog mig var just att där min farfars mor bodde, den enda ur den generationen jag har något som helst minne av, finns inte längre. Jag har några bilder från när jag var 3-4 år och på besök där, och det är bara 5 minuter från Skövde tätort, men nu finns det bara en stengrund i utkanten av en skog kvar, det kunde lika gärna varit en medeltida fornlämning.

Jag stod väldigt nära min morfar när jag var barn och ända fram till han fick en stroke strax innan jag flyttade till Thailand. Jag älskade att höra hans historier från sin barndom men trots att vi nu bara pratar om två generationer så var det nästan omöjligt att relatera till hans berättelser, det kändes intressant men overkligt som en Vilhelm Moberg berättelse.

Utvecklingen under 1900-talet gick nog lite för fort; visst kan folk rent tekniskt vänja sig vid bilar, TV-apparater och internet men emotionellt är vi nog lite långsammare så rotlösheten kan nog slå en i ansiktet vare sig man flyttat till Thailand eller till granngården. Man kan nog bara se till att man själv trivs och ge sitt/sina barn bästa möjliga förutsättningar på alla plan och får man sedan uppleva barnbarn kan man ju alltid dra några rövarhistorier om den gamla goda tiden, vad som händer därefter kan man inte göra mycket åt men visst vore det intressant om man kunde komma tillbaka och se om mina barnbarns barnbarn sköter sig och fortfarande gillar en kall bärs och snus samt håller på Bajen .

Detta är den bästa tråden på länge.

Jag minns min egen barndom i den lilla sommarstugan, byggd av familjen, släkten och svett. Där ljuset kom från fotegenlampor och maten lagades på ett primuskök. Vatten hämtades med en spann i den egna brunnen. Varje morgon satt jag bak på mammas cykel när hon cyklade till mejeriet med våra mjölkkannor för att köpa mjölk i lösvikt. Att möta en bil på dessa små vägar var mycket ovanligt. På den tiden var det gamla häst och vagngrusvägar med en grässtrimma i mitten. Gräset växte bara i mitten pga. att vagnshjulen dödade gräset, medan hästens hovar inte gjorde det. Jag minns när vi fick elektricitet installerat och indraget i stugan. Elektriskt ljus och med tiden även ett kylskåp gjorde livet lite bekvämare.

Allt detta är nu (nästan) borta. Mitt gamla sommarstugeområde är nu förvandlat till ett åretruntboende, med kommunalt vatten och avlopp. Nyinflyttade pendlare har byggt nya fina hus på de gamla potatis och jordgubbslanden och de gamla sommarstugorna är upprustade till åretruntstandard då många av de numera pensionerade ägarna har valt att bosätta sig där för gott efter pensionen.

När jag berättat detta för mina middagssälskap i Thailand har detta resulterat i förvånade blickar. Att de rika farangerna själva levt utan elektricitet och rinnande vatten för bara femtio år sedan har de haft svårt att tro. Bara en sån sak som att jag vet var en fotogenlampa är för någonting har för dom varit svårförståligt.

På den Thailändska landsbygden måste dessa förändringar ha gått ändå snabbare, men ändå inte. El och vattenkranar kom antagligen först. Därefter kom mobiltelefonerna som slog ut de ganska nyinstallerade telefonkioskerna i nästan samma takt som dom byggdes. Efter det köptes det mopeder och därefter bilar på kredit. Vad jag vill komma fram till är att det finns uppenbara likheter med mitt gamla sommarstugeområde, men ändå uppenbara skillnader. I Sverige har utvecklingen gått fort, men ändå på något sätt i balans, i fas med varandra. I Thailand har utvecklingen gått ändå snabbare, men den har samtidigt varit klart skev, i ofas med varandra. PGA. detta tror jag att en hemflyttande Thai får ändå större problem, ty hembyn är inte bara förändrad och moderniserad, den är ändå skevare en innan. Dom rika är nu ändå rikare, medan de fattiga bara har fått små förbättringar som dessutom ofta har uppnåtts med markförsäljning och ockerlån. 

Hoppas att någon förstår detta sista stycke. När jag läser det ser jag att jag inte har lyckats särskilt bra med att sätta mina tankar i ord.

Med Vänlig Hälsning.

Luttrad.

Många mycket bra inlägg i den här tråden som sagt. 
Jag kom att tänka på att även en sån person som Ingvar Kamprad flyttar tillbaka till hembygden när han nu blivit riktigt gammal. 

Själv växte jag upp i Eskilstuna och bodde i radhus och villa strax utanför stan från 6 års ålder. Flyttade så småningom till Stockholmsområdet för att jobba och bor fortfarande där. Eskilstuna är bara en dryg timme med bil och jag har en bror där, men ändå åker jag dit alltmer sällan.

Mina föräldrar kom dock från små byar i Norrbotten, och vi åkte varje sommar till min mammas hem när jag var barn, och mina kusiner hade fortfarande på 60-talet en häst som de körde hölass med minns jag. Så kanske finns en liten ådra så jag skulle jag kunna trivas i byn i Isaan. 

Jag tror jag att kan trivas på de flesta ställen, men gillar inte den mörka kalla vintern i Sverige.

Mina föräldrar var ovanligt gamla när jag föddes så de lever inte nu, och det var många år sen jag besökte Norrbotten.

Det lär dröja 10 år som det ser ut nu innan jag ha råd gå i pension, men planen är att bo i Thailand då huvudsakligen. Innan dess kommer min flickvän komma hit och bo med mig och jobba här. Hon har hittills bara varit på besök, totalt ett år sammanlagt. Största orsaken till att hon inte bor är ännu efter snart tre år är att hon har en femårig dotter, som ska var kvar i Thailand och som hennes mamma då tar hand om. Jag tycker det är bra om hon får ha sin mamma hos sig tills hon är stor nog att minnas henne. 

Några veckor om året lär vi då åka till byn och bo där mestadels i alla fall. Ett nytt ganska litet och billigt men modernt hus byggs nu för att livet ska bli bekvämare inte bara när vi kommer på besök utan även för att hennes dotter och gamla mamma ska få det bra. Men också för att det gamla huset var väldigt dåligt och obekvämt, inget ställe där jag kunnat bo. Vi har bott på hotell i Udon och då blev det bara korta besök i byn och lång väg att köra, om vi inte varit Bangkok för att fixa visum förstås.

Det märks att min flickvän trivs i byn, men senast vi träffades, två veckor i maj-juni, var vi hela tiden i Bangkok, bara hon och jag. Hon säger nu att hon var mycket lycklig då och saknar den tid vi hade tillsammans då. Men så tillbringade vi mycket tid i sängen också. 

Jag har diskuterat detta en hel del med frugan ända från det att hon kom till Sverige. Vi har ju nu två små barn och hon är helt inställd på att Sverige är hennes hem åtminstone tills barnen är vuxna och utflugna. Sen beror det ju helt på vart våra barn väljer att ta vägen i denna globaliserade värld som förmodligen är ännu mer global om 20-30 år. Skulle dom stanna kvar i landet och kanske bilda familj så tror jag barnbarnen lockar mer än Thailand. Men om sonen kanske bor i USA och dottern i Australien eller så, då kan väl vi lika gärna bo i Thailand. Det är ju svårt att sia om framtiden och utvecklingen går så otroligt snabbt på många plan så 20-30 års tidshorisont känns ganska omöjligt att överblicka såväl för Sverige som Thailand. Än så länge känner hon dock ingen särskild hemlängtan.

Detta är den bästa tråden på länge.

Att möta en bil på dessa små vägar var mycket ovanligt. På den tiden var det gamla häst och vagngrusvägar med en grässtrimma i mitten. Gräset växte bara i mitten pga. att vagnshjulen dödade gräset, medan hästens hovar inte gjorde det.

Med Vänlig Hälsning.

Luttrad.

Till min mormor och morfars sommarstuga så var bilvägen precis sådan. Än idag så blir jag så gott till mods och får en underlig värme i hela bröstet om man får se en sådan väg. Dock är det väldigt ovanligt.