Hej
Efter denna förklaring ifrån din sida känner jag mig lite förvirrad, du har ju i många år skrivit inlägg till försvar av militär, kupper och odemokratiska och olagliga aktioner med syfte att avskaffa demokratin, nu säger du dig inte vara positiv till kupper ?
Du säger dig inte heller ha någon tilltro till landets folkvalda politiker så undrar jag vilket system, mål du eftersträvar och framförallt hur ska man nå dit?
Enligt mig måste man både lösa landets problem och genomföra nödvändiga reformer inom det demokratiska systemet, kungahus och militär är i min värld helt klart olämpliga att genomföra detta för så många viktiga arbete, risken är alldeles för stor att dessa inflytelserika grupper ser om sitt eget hus och stärker sin egen position på demokratins bekostnad om dom får fritt spelrum.
Mvh isan lover
Din förvirring beror nog främst på din bristande vilja att förstå vad jag, och en hel del andra skriver. Om du ägnar lite tid åt att faktiskt läsa vad jag skrivit så kommer du att finna att jag, vid ett otal antal tillfällen, har skrivit att jag inte stödjer militärkupper men att under rådande förutsättningar i Thailand så var det ett nödvändigt ont.
Kanske kommer du att finna att du har missuppfattat även en hel del andra texter som personer bidragit med här.
Det vore mycket inspirerande om du äntligen fattar vad vi skriver!
Angående system: som alla andra här så ser jag självklart ett demokratiskt system som det system varunder det Thailändska styret måste ske. Utmaningen är att Thailand inte har någon tradition av demokrati; därav de kaos som uppträtt de senaste 5-6 åren.
Just nu är det bästa alternativet, eller det minst dåliga, att militären ges tid att reda ut den soppa vad avser korruption, svågerpolitik mm som landet hamnat i.
Jag förutser att detta kommer gå bra i vissa fall och åt skogen i vissa fall. Jag har inga illusioner om att militären skall hålla fingrarna borta från syltburkarna. Om detta stjälande begränsas till militär materiel (vilket är illa nog) så kanske det politiska systemet kan få tid att stabiliseras så att det faktiskt kan användas som demokratiskt verktyg.
Det ligger ett oerhört stort ansvar på de kommande politiker som föds in i systemet att dessa faktiskt ser politiken inte bara som ett sätt att bli rik.
Om den svenska politiska kartan är brokig i färger så är det bara en västanfläkt från Thailand. Här har du allt från Khmer Rouge-trogna, alla schatteringar av kommunister till de blåaste blåa. Detta har förstås sin historia och bidrar till det svåra demokratiska landskapet.
Det är uppenbart att kungahusets roll måste förändras till en mer "svensk modell". Här ser jag en stor risk. Beroende på vad som händer vid Kungens frånfälle så kan detta gå hur bra som helst eller hur illa som helst. Mer om detta område skriver jag inte här men det finns massor att diskutera i den frågan.