Här är ett bildbevis på hur butter Svärfar kan bli när han inte får sin vilja igenom.
(men det är bara att ignorera ett sådant barnsligt beteende - för då göder man inte dumheterna)
Så jävla bäst, orkade du hålla dig för skratt när du tog denna bild. Bilden är helt suverän 
Så jävla bäst, orkade du hålla dig för skratt när du tog denna bild. Bilden är helt suverän
Fick smyga lite när jag tog bilden med mobilkameran 
En liten berättelse. Vi var i Jomtien. Då ringde frugan sin syster som bor i Bangkok och talade om att vi var där. Efter lite diskutioner skulle systern komma på besök. Dagen innan hon skulle komma så ringer hon och säger att hon ska ha pengar för att komma. Vi hade redan talat om för henne att vi stod för mat och husrum och resa ner. men det dög inte utan hon skulle ha pengar också för att komma. Hon kom inte. Härliga syskon det finns
Ha en trevlig söndag
Här är ett bildbevis på hur butter Svärfar kan bli när han inte får sin vilja igenom.
(men det är bara att ignorera ett sådant barnsligt beteende - för då göder man inte dumheterna)
Hahaha absolut en av de roligare/bättre bilderna jag sett på väldigt länge.
Detta gäller inte enbart svärföräldrar,syskon har oxå en jävla förmåga att vilja ha "måstesaker".Har fått önskemål om allt från skördetröskor till bilar,husköp,mopeder och barnadoptioner
Allt med "dollartecknen" i huvudet
Svärföräldrarna har aldrig varit något problem för oss. Av syskonen är det några som vill ha. Håller med SN när han säger att de måste väl prova! Har man en ATM i släkten, så är det väl konstigt om dom inte går att använda.
Vi har provat detta i ömmande fall. Fungerar absolut inte, vi var väl för snälla med räntan! Är den viktig?
Ge 1 THB, dom vill ha 10, ge 1000 dom tror du kan ge en mille, bygg ett hus....stackars grannars eventuella dottrar med farange,r ty det kostade 10 mille!
Hagalna lognare har forstort manga andras forhallanden!
Lite krasst skulle jag nog vilja påstå att när en Thailändska aktivt söker sig en Farang som partner eller äkta man,
ja då får man som Farang nästan utgå ifrån att det finns ekonomiska motiv, lik i lasten eller andra "dolda fel" i bakgrunden . . .
Då gäller det att skynda långsamt med giftemål och "investeringar" om man ska hinna upptäcka de bakomliggande orsakerna i tid.
När "sanningen" väl har uppdagats så kan man göra ett överslag på vad kalaset kommer att kosta, både ekonomiskt och socialt (trivselmässigt) och om man då fortfarande tycker att hon är den rätta, dvs "marriage material".
Lite större chans att slippa framtida huvudvärk orsakat av "krångel" och "överraskningar" i ett äktenskap är nog om man träffas mer av en slump, och att man själv som Farangman orkar lägga lite energi på att "uppvakta" damen under en tid och att man på så vis vinner hennes och de framtida svärföräldrarnas gillande.
Även Thaikvinnan måste ju kritiskt fråga sig vad som är orsaken till att en Farangman aktivt söker sig en Thaikvinna?
Vill han ha ett hembiträde, en madrass eller en fru att bygga en framtida familj med?
SN
...
Lite större chans att slippa framtida huvudvärk orsakat av "krångel" och "överraskningar" i ett äktenskap är nog om man träffas mer av en slump, och att man själv som Farangman orkar lägga lite energi på att "uppvakta" damen under en tid och att man på så vis vinner hennes och de framtida svärföräldrarnas gillande.
...
SN
Är osäker på om det hjälper så mycket.
Tror att många mödrar ”planterar” en slags skuldkänsla hos barnen så att de känner sig skyldiga att betala tillbaka allt lidande modern har haft för deras skull. Skulle de då träffa en farang så är återbetalningen bara ”lite” större än om det var en thaiman…
bob
Lite krasst skulle jag nog vilja påstå att när en Thailändska aktivt söker sig en Farang som partner eller äkta man,
ja då får man som Farang nästan utgå ifrån att det finns ekonomiska motiv, lik i lasten eller andra "dolda fel" i bakgrunden . . .
Då gäller det att skynda långsamt med giftemål och "investeringar" om man ska hinna upptäcka de bakomliggande orsakerna i tid.
När "sanningen" väl har uppdagats så kan man göra ett överslag på vad kalaset kommer att kosta, både ekonomiskt och socialt (trivselmässigt) och om man då fortfarande tycker att hon är den rätta, dvs "marriage material".
Lite större chans att slippa framtida huvudvärk orsakat av "krångel" och "överraskningar" i ett äktenskap är nog om man träffas mer av en slump, och att man själv som Farangman orkar lägga lite energi på att "uppvakta" damen under en tid och att man på så vis vinner hennes och de framtida svärföräldrarnas gillande.
Kul att läsa detta. Jag tror att det var så jag gjorde det för att se om vi båda passade för varandra. Vi blev först ihopparade av gemensamma vänner. Tog ut frugan på div roliga saker och trivdes som fisken i vattnet.
När jag kom hem höll vi kontakt och jag åkte ner ganska omgående. Där vi var tillsammans och talade med varandra väldigt mycket. Sedan hem igen och ner igen.
Sedan åkte frugan ner till Phuket och träffade mig. För där firade svågern 60 årsdag. Fick då träffa nära och kära från min sida. Nästa gång åkte vi upp till hembyn och träffade frugans släkt och vänner. Då visades jag upp. Jag förstod då inte att det började bli allvar. Skillnaden i ålder var betydande. Men det spelade då ingen roll för frugan. Då hade vi träffats ett antal gånger och verkligen försökt lära känna varandra. Målet var att vi verkligen trivdes ihop och inte bara pengar. Sedan kom Maria och giftemål och flytt till mig i Sverige. JAG ÅNGRAR INTE EN SEKUND
Hej! OjOjOj vad ni har fått i livet. När man får fru från ett fattig land då gäller det bara pengar. Det tar tid att visa sig, bara vänta. Jag tycker att det är bra att alla kan berätta dåliga saker i Thailand för att de andra som kommer in här ska inte tro att Thailand är alltid paradise. Isan är ordet som thailändare förstår vad det betyder men inte farangar, Tyvärr och lycka till på er.
Jag har en svensk man som är äldre än mig. Jag tänker och älskar alltid på honom. Försöker att ge honom så gott jag kan men han tycker inte att jag är bra hur ska jag göra? Min familj älskar honom så mycket. Vi vill inte ha nåt från honom bara vill ge honom som han önskar men men..sånt det livet. Man brukar inte veta vad man har. Är så ledsen.
Vet inte om det finns det Bob, men jag skulle nog tro att det finns många thailändska föräldrar
som älskar sina barn och som inte vill utnyttja barnen på barnens bekostnad.
Som du beskriver det så får man lätt intrycket att dina svärföräldrar inte är särskillt
glada över att de fick ett barn och att de har svårt att glädjas på hennes vägnar.
Själv märkte jag också av ekonomisk oportunism från svärfar i början av mitt förhållande med frugan.
Då gällde det att med all önskvärd tydlighet sätta ner foten och sätta en tydlig gräns.
Det blev en del gråt och tandagnisslan när jag efter ett par idi*tiska tillbud satte gubben i frysboxen.
Där fick han sitta i flera år.
Men jag är inte den som är den, så nu senast i juni så tog jag in gubben i värmen igen, och då var han betydligt mer foglig.
Hans tidigare "vill ha mentalitet" var som bortblåst och han förstod att jag och frugan gärna bjuder när "vi vill" och inte nödvändigtvis när "han vill".
Har man en gång i syfte att bli omtyckt börjat smörja och skämma bort sina thailändska svärföräldrar och släktingar
genom att säga ja till deras penninglån, ogenomtänkta idéer, köplusta och nyckfulla önskemål om statusprylar extra pensionstillskott
så är risken också stor att det blir jäv*ligt sura miner om man därefter inte fortsätter med pröjsandet tills man själv går på knäna.
Det spelar liksom ingen roll om man tidigare har varit jättesnäll och givmild om man plötsligt säger:
"- Nä, nu får det vara nog, nu är det vår egen familj och dess behov som gäller".
Gör man ett sådant lappkast, så är också risken stor att man får etiketten som den där dumma Förädar-Farangen som är både Djaj-Damm och Ki-Neo,
och precis som du själv beskrev det, så beter sig då Svärföräldrarna som bortskämda snorungar.
SN
Hej
Ett klockrent inlägg som helt stämmer med mina egna erfarenheter, jag kan inte heller generalisera och säga att Thailändska föräldrar är på något speciellt sätt, dom är nog precis som i Sverige väldigt olika.
I mitt fösrsta förhållande fanns det ingen i familjen eller släkten som ville ha något av mig alls, dom hade det väldigt bra för att vara en familj på landet och var bland dom som hade det bäst ställt i byn, snarare skämde dom bort mig och ville ge mig allt dom ägde, snällare och generösare människor har jag nog aldrig träffat vare sig i Sverige eller Thailand, den ende som var lite reserverad var min dåvarande frus farfar som det tog 3-4 år år innan jag fick någon som helst relation till (han var rädd att jag skulle överge barnbarnet), men efter det att han märkte att jag var seriös så var vi vänner tills han dog.
Med min nuvarande frus familj var det lite annorlunda, det var en relativt fattig och outbildad enkel familj där frugan var en av byns två innevånare som hade läst vidare på universitet, här fanns det släktingar som ville ha saker och önskade en hel del, men jag och frugan hade bestämt oss för att gå in med en låg ekonomisk profil och inte dela ut eller låna ut pengar, detta förvånade nog en del ifrån början och det blev lite gnälligt när släkten jämförde med andra utlänningar, tilläggas skall dock att vare sig frugans pappa eller mamma någonsin krävde pengar av oss.
När folk upptäckte att vi inte slösade ens på oss själva utan levde lika enkelt som dom, sov på golvet, åt deras mat och arbetade på dagarna så upphörde "tiggandet" och nu förekommer det inte alls sedan många år, svärfar var först lite avvaktande till mig, jag vill inte säga att vi var bästa vänner under dom första åren men inte ovänner heller, han var en väldigt enkel människa som varken kan läsa eller skriva och han hade nog lite fördommar om falanger, vi hade ofta väldigt olika uppfattningar om hur saker skulle göras, men numera har jag nog förtjänat hans respekt genom att visa att jag också kan ta i och inte är rädd för att jobba hårt med kroppen i värmen, så numera jobbar vi ihop på fälten och vi kommer bra överens, vår relation är bättre än någonsin och jag är övertygad om att han saknar mig och jag saknar honom också.
Jag tror precis som du att det gäller att gå in på rätt nivå och inte börja skämma bort släkten, dels av risk för att dom slutar arbeta själva eller för att dom ska bli griniga om dom inte får allt som dom anser sig behöva eller vilja ha.
Mvh isan lover
Är osäker på om det hjälper så mycket.
Tror att många mödrar ”planterar” en slags skuldkänsla hos barnen så att de känner sig skyldiga att betala tillbaka allt lidande modern har haft för deras skull. Skulle de då träffa en farang så är återbetalningen bara ”lite” större än om det var en thaiman…
bob
Kanske det kan bli så om modern i sin ungdom inte alls hade tänkt sig att ha något barn med mannen i fråga, hon hade kanske tänkt sig en helt annan drömpris som far till hennes barn?
Blev modern och den oplanerade pappan tvungna att gifta sig på grund av graviditeten och sedan "belastade" med att föda upp detta oönskade barn så kanske moderns besvikelse felaktigt projiceras på dottern?
Det är bara en liten gissning och det är nog omöjligt att riktigt begripa varför vissa föräldrar är så pass ogina mot sina döttrar.
SN
Kanske det kan bli så om modern i sin ungdom inte alls hade tänkt sig att ha något barn med mannen i fråga, hon hade kanske tänkt sig en helt annan drömpris som far till hennes barn?
Blev modern och den oplanerade pappan tvungna att gifta sig på grund av graviditeten och sedan "belastade" med att föda upp detta oönskade barn så kanske moderns besvikelse felaktigt projiceras på dottern?
Det är bara en liten gissning och det är nog omöjligt att riktigt begripa varför vissa föräldrar är så pass ogina mot sina döttrar.
SN
Det är det nog en del på detta forumet vars fruar har haft en annan "drömprins" i fråga än vad de till slut fick... 
men inte skinnar de sina barn för det...
Det finns säkert en eller annan som via ett olyckligt äktenskap låter den frustrationen gå ut över sina barn, men jag känner för många döttrar i TH som har samma problem och de är inte gifta varken med en thaiman eller farang för att din tes skall vara av mer generel natur...
bob
Hej
Ett klockrent inlägg som helt stämmer med mina egna erfarenheter, jag kan inte heller generalisera och säga att Thailändska föräldrar är på något speciellt sätt, dom är nog precis som i Sverige väldigt olika.
I mitt fösrsta förhållande fanns det ingen i familjen eller släkten som ville ha något av mig alls, dom hade det väldigt bra för att vara en familj på landet och var bland dom som hade det bäst ställt i byn, snarare skämde dom bort mig och ville ge mig allt dom ägde, snällare och generösare människor har jag nog aldrig träffat vare sig i Sverige eller Thailand, den ende som var lite reserverad var min dåvarande frus farfar som det tog 3-4 år år innan jag fick någon som helst relation till (han var rädd att jag skulle överge barnbarnet), men efter det att han märkte att jag var seriös så var vi vänner tills han dog.
Med min nuvarande frus familj var det lite annorlunda, det var en relativt fattig och outbildad enkel familj där frugan var en av byns två innevånare som hade läst vidare på universitet, här fanns det släktingar som ville ha saker och önskade en hel del, men jag och frugan hade bestämt oss för att gå in med en låg ekonomisk profil och inte dela ut eller låna ut pengar, detta förvånade nog en del ifrån början och det blev lite gnälligt när släkten jämförde med andra utlänningar, tilläggas skall dock att vare sig frugans pappa eller mamma någonsin krävde pengar av oss.
När folk upptäckte att vi inte slösade ens på oss själva utan levde lika enkelt som dom, sov på golvet, åt deras mat och arbetade på dagarna så upphörde "tiggandet" och nu förekommer det inte alls sedan många år, svärfar var först lite avvaktande till mig, jag vill inte säga att vi var bästa vänner under dom första åren men inte ovänner heller, han var en väldigt enkel människa som varken kan läsa eller skriva och han hade nog lite fördommar om falanger, vi hade ofta väldigt olika uppfattningar om hur saker skulle göras, men numera har jag nog förtjänat hans respekt genom att visa att jag också kan ta i och inte är rädd för att jobba hårt med kroppen i värmen, så numera jobbar vi ihop på fälten och vi kommer bra överens, vår relation är bättre än någonsin och jag är övertygad om att han saknar mig och jag saknar honom också.
Jag tror precis som du att det gäller att gå in på rätt nivå och inte börja skämma bort släkten, dels av risk för att dom slutar arbeta själva eller för att dom ska bli griniga om dom inte får allt som dom anser sig behöva eller vilja ha.
Mvh isan lover
Självklart IL så finns det föräldrar som inte vill ha något av sina barn förutom kanske lite hjälp vid sjukdom etc.
Men jag vill nog påstå att det finns en mycket stor mängd föräldrar som tycker att det är dags för ”payback” när väl dottern har gått klart utbildningen sin eller gift sig… En mycket större del en i tex Sverige…
bob
Logga in för att svara.
