[size=4]Nästan i smyg, godkände regeringen den 18 oktober ett förslag till ändring av en lag som utan tvekan är till för att införa nya kontroller av pressfrihet.[/size]
Tidigare misstankar om hårdare tag mot medierna som via sitt arbete kontrollerar och bevakar den nya regeringen har nu bekräftats, och mycket tidigare än väntat.
Det Pheu thailändska partiet hade en kampanj i valet där en plattform var att "verklig demokrati" skulle få råda. Det har klagats på "dubbelmoral och orättvisa". Det förekom då stridsrop att människor på gräsrotsnivå skulle få ett verkligt inflytande i styrandet av landet. Den "elit" och de "privilegierade" som hittills har kontrollerat kommunikationskanalerna skulle istället ersättas med den "verkliga folkets röst".
Om detta tema var baserad på någon verkliga avsikt och politisk övertygelse, borde den nya regeringen har gjort det till högsta prioritet att riva alla regler och förordningar som stod i vägen för att vanligt folk ska kunna uttrycka sina åsikter på ett sådant sätt att de kunde göra detta utan kontroller och inblandning i människors yttrandefrihet.
Den av kabinettet föreslagna lagändringen gällande tryckt material ”Act of 2007” sänder signaler i helt motsatt riktning. Om av parlamentet godkänner detta lagförslag så kommer det att ge den nationella polischefen makt att ostraffat kunna censurera, stänga och hota tidningarnas konstitutionella rättigheter.
Den föreslagna förändringen kommer om den blir lag att sätta Thailand tillbaka flera decennier när det gäller att främja de rättigheter för folket att granska arbetet av de mäktiga och för att avslöja korruption av politiker och byråkrater.
I vissa avseenden är det ännu värre än den ursprungliga ökända lagtexten ”Act 1941”, som var utmärkande för press begränsningar under militärdiktaturen. Ingen regelbunden förnyelse av ett tidningsförlag licens nämndes. Enligt den nya ändringen måste varje utgivare ansöka om tillstånd att få sitt körkort förnyas vart femte år.
Med andra ord kommer media under den nya lagen att verka under ett skrämmande hot om utebliven licensförnyelse - utöver den ständiga möjligheten att censureras, tillfälligt eller permanent stängas ner för att ha publicera en berättelse som av den statliga "press officer’n" kan tolkas som negativt för ”monarkin, nationell säkerhet och lag och ordning eller god moral i landet ".
Med andra ord är vi i färd med att återvända till en tid när regeringen skulle kunna använda polischefen att kontrollera och hota alla publikationer som inte följer den officiella linjen - helt enkelt.
De thailändska medieorganisationerna kämpade länge och hårt för att frigöra sig från de bojor av politisk inblandning och presscensur. Det var en hårdnackad seger när en demokratiskt vald regering och parlamentet kom överens om att avsluta den mörka historia av censur genom att byta ut 1941-års lagtext med 2007 års lag.
Betydelsen av denna lagändring under 2007 var att publicister för första gången skulle slippa söka tillstånd för att få publicera.. I dess ställe föreslogs istället att man bara skulle registrera sig hos Fine Arts Department (i stället för hos polisens presidium) för att få utöva sitt yrke. Publiceringstillstånd utfärdades sedan automatisk, och sedan lagen trädde i kraft har det skett en uppblomstring av nya publikationer och av stor mångfald som har medverkat till att lägga grunden för demokratin.
Nu verkar regeringen föresatt sig att vända den trenden, trots alla de offentliga uttalanden som gjorts av makthavarna på att främja de "fattiga människors rättigheter" för att odla vad de har kallat "verklig demokrati".
Varje försök att begränsa, kontrollera och undergräva den roll som pressen har för att fungera som folkets vakthund och ”gate-keeper” strider mot konstitutionen, förstås.
Den så kallade och fruktade "majoritetens tyranni" kan framöver kanske realiseras tidigare än vi trodde var möjligt. Men om historien är någon indikation, så kommer kampen för pressfrihet, särskilt i detta digitala medielandskap att vara extremt robust.
Politiker kan nämligen försöka kontrollera människors oliktänkande röst, men då enbart på egen risk.
