Mini- eller maxirapport från vår tvåbarnsfamilj

Hur mycket hinner man skriva på en och en halv timme.

Det är den tiden jag tänker ge mig själv som belöning nu när jag har gjort färdigt nästan alla uppgifter som jag har legat efter.

Lite ska man väl få fira.

:::

Vi har varit i Thailand i tre månader.

Med två små barn hinner man inte riktigt ta så många kort som man vill. (Eller är det bara vår familj som inte klarar av det?)

Så det får bli textberättelse.

:::

Under vår långa vistelse där fick jag uppleva många annorlunda saker.

Den första var att vaka en döende person.

Grannentanten som bodde ca 10 meter ifrån oss var döende.

Folk gick och hälsade på henne och mer eller mindre höll sällskap med henne när sista stunden var kommen.

Jag har aldrig varit med om något sådant. När jag var liten var jag för rädd.

En del kanske undrar varför jag skulle vilja vara med.

Jag vet inte. Det känns som om det är en del av livet på landet - att man aldrig är ensam.

Jag är också nyfiken hur folk kan "veta" när det börjar bli dags.

Den kunskapen måste de ha lärt sig av att har varit med sådana här saker fler gånger.

Sen så har jag missat både när min far, min farmor och min farfar gick bort.

Jag fick det beräattat för mig hur det gick till. Men det blir bara suddiga bilder...

:::

Födelser har jag varit med om tre gånger. Två egna och en när jag tolkade.

Det var helt ofattbart. Jag blev mer slut efter att ha varit med någon annans förlossning än mina egna. Det var bara en månade efter min egen förlossning.

Helt underbart... vilken glädjestund det var.

:::

Tillbaks till döden.

Jag funderade länge... Men jag klarade inte av det.

:::

Plötsligt så hände det.

Klockan var nog tre på natten.

Vi hörde hur det smällde (eller heter det smald - kan inte stava det ändå).

De tände smällare för att folk i byn skulle få reda på att det var över.

Sedan rullade allting på. Och det pågick i flera dagar.

:::

Det var en liten och mysig begravning.

Jag tycker om att de efterlevande inte fixade för stor fest än sin förmåga.

Jag tycker det är charmigt att de vågade stå på sig och fixa en lagom liten fest för din döda mor.

Ibland känns det som om folk glömmer bort vad det är för meningen med olika ceremonier. Man tänker bara på att övervinna tidigare fester.

Man vill ha en fest som folk minns - åtminstone till det blir nästa större fest.

:::

Efter många dagars högmusik dygnet runt (nästan) klarade jag inte av det längre. Det värsta var att de körde samma skiva om och om.

Jag sa till Svarten.

Antingen får vi fly, eller så får vi vara en del av det.

Alltså antigen åker vi till hotellet i stan och sover där eller så får vi gå till festen och vara med helt och hållet.

Gissa vilket alternativ Svarten väljer.

Inte så svårt att gissa för er som känner honom personligen...

Vi gick till festen som var en sista farvälceremoni som de hade direkt efter själva begravningen.

Det var kul.

Eftersom det var en liten fest så hade de inte så många gäster.

Så det var nog glada att till och med faranger (Svarten och Liam) kom och hade roligt med dem.

:::

Vi var mest i byn.

Jag jobbade och Svarten tog hand om barnen.

Vi hade tänkt att Liam skulle gå på tempeldagiset i byn.

Men de sa att han var för ung. Vi får hoppas att han får gå nästa år.

Vi gjorde en resa till Bangkok för att träffa mina universitetskompisar som brukar bestämma träff varje gång jag kommer ned.

Eftersom jag flyttade runt så mycket som barn och bodde hos vuxna som överbeskyddade mig (eller sitt intresse) hade jag i princip inga barndomskompisar.

Så de första riktiga nära kompisar jag fick och kan behålla är universitetskompisar.

I början tyckte de jag var annorlunda. Och anses man annorlunda så brukar man behandlas annorlunda också.

Men till slut blev vi bra vänner.

Så jag är ganska van att vara annorlunda.

Ibland vill jag vara som alla andra, men ibland tycker jag det är ganska ok och till och med bra att vara liiite annorlunda.

:::

När mina kompisar och jag ses så gör vi nästan inget annat än att prata och äta och gå på karaoke.

Vi försöker nog lura oss själva att vi gör något annorlunda när vi ses genoma åka till olika städer.

Men i princip så byter vi bara restauranger... he he he

Jag älskar det.

:::

:::

Sedan när Svartens visum var slut åkte vi till Laos.

Min kusin och hennes kompis och mina två bröder åkte med.

Den här gången tänkte vi åka längre in i Laos än till Vientian.

Vi åkte till Vangviang.

Vilken mysig stad.

Jag älskar alla berg och landskapet där.

Jag är fascinerad över hur de kan hålla i "monopolsystemet" där.

Alla tuk-tuk förare sa samma pris var man än frågade.

Men eftersom vårt gäng var från Isaan och talade laotiska (jag när vi är i Laos får vi säga att vi pratar laotiska, men hemma i Thailand brukar vi säga att pratar isan dialekt... he he he. Det där är väl inte så noga, eller hur?).

Ja, eftersom vi nässtan talar samma språk som kom vi lite närmare föraren än andra tourister.

Så han berättade om att han inte kunde sänka priset för då skulle han bli utfryst av andra förare.

Sen berättade han också att Laos var ett demokratiskt land.

De hade val.

Men det är bara ett parti som de fick välja bland.

Han tyckte att det är bättre att bara en person tar hand om landet.

Så det inte blir bökigt och bråkigt som i Thailand.

Han berättade även om välfärdssystemet i Laos.

Att de som inte har - de kan få hjälp av staten.

Det är ingen som behöver vara hemlös eller marklös där.

Och att tiggare måste ha tilltånd för det. Om de kan utföra annat arbete får de göra det i första hand.

Jag tycker det låter mycket intressant.

Och i mitt huvud drar jag ett pararellt system med det systemet i Sverige.

...samhall... aktivitetsstöd ... fattigdomsbricka som man hade förr i tiden osv.

:::

Och en sak som jag är mycket fascinerad över var hur mycket av det gamla de kan bevara.

Att det känns som om deras vardagliga liv inte påverkas negativt av tourism.

Det tycker jag att Thailand borde lära sig ifrån dem.

Varje dag såg man lokalbefolkningens vardagliga liv - som inte verkade ha på verkats av tourismen.

Barnen badade utanför vår bangalow. De spráng och hoppade ned från bryggan.

Varje dag vid samma tidpunkt kom det ungefär lika många barn och badade.

Även unga tjejer kom och badade på det gammaldagsviset. precis som när jag var liten.

Jag var facinerad. De hade ju kranvatten men ändå kom de och bade i floden som förr.

Varje dag gick det djur förbi vår bangalow som låg vid floden.

Första dagen var det kossor.

Sen var det hästar.

Sen var det ankor eller något annat små djur. Jag minns inte riktigt.

Och varje dag stod det några personer i floden en bit bort från vår bangalow och böjde sig upp och ned.

Det såg ut som om de höll på att plocka något i floden. Kanske muskor, eller kanske sjögräs.

Och bredvid de stod det en eller två vattenbluffar som badade.

En dag ville jag spara på pengar så jag tänkte leta upp en lokalmarknad för att handla mat därifrån.

Jag blev så glad när jag så att det satt några äldre damer och sålde saker vid vägen.

Men när jag gick dit blev jag besviken.

Nästan alla hade typ samma varor som inte räckte till någonting.

Så jag var tvungen att gå till en riktig restaurang och köpa färdiglagad mat ändå.

Tanterna gick till och från marknaden med en liten bambukorg som de hade sina varor i.

Det såg också mysigt ut, tyckte jag.

:::

Jag njöt verkligen av tillvaron.

Och mycket fascinerad över allt det där charmiga gammaldagsiga som jag beskriver här ovan.

Tills färde dagen då vi tyckte att allting var så mycket "samma".

Då tänkte jag på filmen The Truman Show.

:::

Först kände jag mig liiite liite besviken fast jag var imponerad över det hela också.

Sen kom jag på att...

Vad är skillnad mellan att gå och titta på t.ex. shower på Rose Garden, Phuket Fantasia osv. osv...

Det är samma... men det här är mycket skickligare gjort.

Och det är mycket mycket charmigare att uppleva landets traditionella saker så här.

Som turist känner man sig att man verkligen har fått det där "exotiska" som är poängen med resandet (fast man gärna beställer tom-yam, somtam och klibbigt ris när man är där).

Nej... nu flyger min fantasi som kanske grundar sig i avundsjukan iväg.

:::

Trots vår (min och minas bröders och kusins) konspirationsteori så vill vi åka dit igen.

Det är så fint och mysigt.

--- bara jag överlever den långa hemska bussresan från Vientian till Vangviang en gång till ---

:::

Trots att jag började längta tillbaks till Sverige efter två månader så har det varit en mycket givande resa för mig och våra barn (samt min man - hoppas jag).

För det första så har jag haft mer ledig tid med barnen.

Jag har lärt mig att läsa av Liams signaler som han skickar ut t.ex. genom att vara skrikig, bråkig, otröstlig osv.

Förut kände jag mig maktlös och tyckte att han ville vara elak mog mig.

Men nu när gav mig tid att försöka förstå honom så insåg jag att han inte gjorde så för att var elak, men för att det är något som inte stämmer.

Hungrig, trött, nervös, uppspelt osv.

Jag är glad över den insikten.

Det är inte alltid jag kan bete mig som man ska mot honom. Men jag är mer medveten om det i alla fall.

:::

Liam började kunna prata mer när han fylt två år. (Jag säger två år för att det är lättare att komma ihåg. Jag är dålig med tid och sånt)

Och det underlättar mycket.

:::

Linn har blivit en egen person med egen vilja och (massa) krav... om man jämför med hur kravlös hon var förut. he he he.

Man glömde nästan bort att hon fanns när man hade fullt upp med Liam som vi försöker visa extra mycekt uppmärksamhet för så att han inte ska känna sig avundsjuk på lillasystern.

Min kusin sa en dag att de (alltså släktingar och byborna - antar jag) tyckte det var konstigt att vi gav så mycket uppmarksamhet till Liam.

Det gick helt mot den thailänska logiken där en yngsta ska få allt först, mest och störst. (Det här säger jag själv.) För jag är emot den principen.

:::

I Thailand är man aldrig ensam.

Till och med barnuppfostran.

Alla vet bättre än oss föräldrar och kör sin egen race - med våra barn... nästan.

En gång gav en granntant seg karamell till Liam.

Jag försökte säga försigtigt att hans pappa inte vill att han skulle äta godis.

Ja, jag är feg och tog Svarten som skydd. Det är lättare så bland äldre thailändare... om ni förstår vad jag menar.

Hon sa... han dör inte av det.

Så hon gav honom godis.

Lite senare ville hon ge honom en till.

Jag samlade mod och förklarade varför "vi" inte ville att han skulle äta godis.

Han sket i det och skulle ge honom ändå. Hon är äldre och vet bättre än mig - typ.

Eller så tappade hon ansiktet att jag sa det jag sa till henne.

Då satt jag stopp.

"Gör inte det. Jag kommer att bli arg på dig på riktigt".

Eftersom verkade hon inte vara så förtjust i mig.

:::

Min mamma har också åsikter om vilka fel "jag" gör med mina barn.

Hon tycker att jag skriker för mycket till Liam - det har hon rätt i.

Han hade minsann aldrig skrikit åt mig - det har hon också rätt i.

Mellan henne och mig räckte det att hon bara tittade på mig för att få mig att göra eller inte göra som hon ville.

Frågan är om jag vill ha total kontroll över mitt barn som hon hade över mig när jag var liten?

:::

Nu har jag hittat en metod att säga till Liam utan att höja rösten. Den funkar bra. Men ibland glömmer jag bort. Som idag skrek jag i onödan...

:::

Den här resan fick jag se hur mycket jag är lik min mamma.

Saker som jag vet att jag inte vill ärva ifrån henne, men som jag upptäcker att jag redan ärvt det, i och med mitt beteende mot mina barn.

Vad mycket man gör omedvetet som man har fått det från sina föräldrar!

Jag blev mycket fundersam.

Jag vill inte föra över de här sakerna till mina barn.

Och jag har levande bevis på hur mycket föräldrar för över till sina barn omedvetet.

Puhh...

Det är inte lätt.

Jag känner mig att jag vill vara en bra förälder - min jag börjar från minus.

Jag har ingen förebild.

För att lyckas tilll en normal nivå måste jag anstränga mig kanske dubbelt så mycket.

:::

Ibland tänker jag för mycket.

:::

Men det är bra.

För nu har jag äntligen uppskattat att vara "ledig" med barnen.

Jag uppskattar att gå ut med dem.

Att sitta och titta på tv eller läsa böcker med dem.

Uppskattning kommer från själen --- inte som en plikt.

:::

Jag har förstått att för mycket jobb som jag hade förut gjorde att jag alltid längtade efter "ledig stund" från barnen så jag kunde springa och jobba.

När de behövde mig mer (än vad jag tyckte jag kunde ge dem) tyckte jag att det var jobbigt.

:::

Jag är långt ifrån en sån där perfekt mamma.

Men jag är glad att jag etfer resan har kännt mig att - jag kanske är ganska ok som mamma ändå.

Och det är det som är mest värdefullt som jag fått från resan.

:::

Tack o hej, leverpastej.

Kramar

Magrood

Tack för morgonens mest intressanta läsning.

Vi är ju i ungefär samma situation som ni, med två småbarn, fruns studiemål som ska klaras, jag som ensam ska dra in försörjningen osv. Inte alltid lätt att få tidspusslet att gå ihop!

Att fundera över sin egen roll som förälder, inse var man har sina brister samt lägga ned möda på att förbättra är nog vad som kännetecknar de flesta bra föräldrar. Tycker på din text att det verkar som att det är precis det du gör.

Återigen måste jag bekänna att jag hänförs av din fina berättarteknik. Texten du lägger ut är lättläst, samtidigt som den helt klart är noga genomtänkt och innehållsrik. Proffsigt avpänd kanske man kan säga.

Ni verkar ha haft en fin tid under semestern. Roligt det du skriver om folk från Laos som beskriver landet med starka lovord. Sådant kan jag finna vara väldigt intressant, vad tycker invånarna själva om sin situation och landet i stort, hur skiljer det sig från vår uppfattning.

Men, var inte för hård mot sig själv. Det kan nästan kännas som om du ställer så höga krav på dig själv i din mammaroll, att du indirekt ständigt ger dig själv dåligt samvete. Det måste bli väldigt tungt i längden. Försök istället att ta tiden som den kommer, alla har vi bra och dåliga dagar. Och sedan är ju pappan minst lika viktig som mamman. Jag själv fick exempelvis kämpa väldigt länge med att inse att jag inte kan göra alla människor till lags, det finns helt enkelt situationer då någon part inte är nöjd. Så enkelt är det, men det var en lång och tuff resa.

Tack Magrood för intressant läsning, väntar med spänning på kommande rapporter!

Välkommna hem familjen Magrood

Har verkligen saknat dina inlägg.......men nu är ordningen återställd

Tack så mycket.

Kim - det där med pusslande... ja.

Ibland känns det som om det går åt lika mycket tid att pussla ihop tider och barnpassning osv osv som själva tolkningen som jag ska utföra.

---

Nam Kaeng

Tack. Jag kan inte svårare svenska... he he he. Därför skriver jag lätt.

---

Kenneth

Tack.

Jag saknar MPR och att får skriva av mig mina tankar också.

---

Mvh

Magrood

Hej på er...

Kommer med en snabbis för att säga att vi fortfarande lever ... och tänker på er.

Linn har vuxit till sig lite... och har börjat ställa sig upp själv nu.

Liam har blivit lite lugnare och intresserad av "konst" he he he...

Han nöjer sig inte med bara svartvitt.

:::

Sen är det vårt försök att läsa tillsammans.

Ja, vi sitter tillsammans och vi läser. var sin bok.

Ha det så bra!

Magrood

-cut-

:::

Är man mamma till ett energirikt barn får man försöka ha kul ute oavsett vädret.

-cut-

Liam verkar inte speciellt livlig. Han är ju still på vartenda kort

Liam ritar, klart han gör.

Med allt snack i den "Tuben", så är det klart att han knappt kan få en syl i vädret...

Han behöver väl uttrycka sej på nåt sätt.

MVH Tommy

Liam ritar, klart han gör.

Med allt snack i den "Tuben", så är det klart att han knappt kan få en syl i vädret...

Han behöver väl uttrycka sej på nåt sätt.

MVH Tommy

He he he

Med hjälp av boken "Svenska idiom" fick jag en till tankeställare idag.

Trodde först att det betydde att jag överskattar hans förmåga att prata ... he he he. Så fel det kan bli.

:::

Svarten brukar undrar om personen på andra sidan linjen får säga något när hon pratar i telefon med mig.

Och är jag på gott humör så säger jag "Vi thaitjejer kan andas genom huden"

:::

Dagens andra tankeställare var när killen på posten sa: Varför har så bråttom?

Ja - varför har jag så bråttom hela tiden?

Måste skylla på min mamma och mormor som alltid tjatade på att jag var lååååångsaaaaam.

När vi ses nu (mamma och jag alltså) brukar vi skoja om att det inte är våra män som är långsamma. Utan det är vi som är för snabba.

:::

Mvh

Magrood

-Idag sörjer jag - så jag har nog rätt att skriva lite...

Har ingen speciellt jag vill rapportera om.

Vi försöker få dagarna att gå ihop.

Jag har varit lite upp och ned med sinnestillstånd.

Kan vara hormoner som spökar.

Kan vara vissa funktioner i kroppen som inte är helt återställt.

Kan vara mamma-blues. Känner igen det från förra förlossningen.

Kan vara att jag har för mycket tid att tänka nu när jag jobbar mindre.

Kan vara att min bror mår dåligt.

Kan vara massa saker.

Eller allting tillsammans.

Men resultatet av det blir att jag blir överdrivet mycket glad för ingenting och överdrivet mycket ledsen och överdrivet mycket arg för ingenting.

Vill inte prata med dem jag brukar prata med.

Vill hellre skriva. Men känns ändå svårt...

:::

En period funderar jag på om det inte finns hormoner man kan få för att få den där lycko-känslan man kan få under graviditeten. Då jag kunde skratta åt att vi var strandsatta mitt i natten i Stockholm. Då allting kändes så oviktigt. Ingenting spelade någon roll.

Sen tänker jag också på ... men det är kanske så här narkomaner tänker.

Att de inte gör något fel. De bara tar det där "hormoner" som gör att de känner sig lyckliga.

Om jag ens funderar på att ta såna där hormoner blir jag då jämställd med en narkoman?

Principen är ju den samma.

Men sen tänker jag.

När man är sjuk så tar man medicin för att bli bättre snabbare.

När man vill känna lyckan snabbare - går det då inte att få medicin för det också?

Nej - för då blir det överflöde av det och till slut ger det ingen verkan.

Som att jag älskar att äta räkor. Men när jag har fått äta mycket räkor så blir jag trött på det.

Och räkor kan inte göra mig glad längre.

:::

Sen tänker jag också på hur det är med män.

Jag har alltid undrat och varit småavis på att män verkar ha samma jämna hormoner.

De får i alla fall inte pms och blir sur eller deppig en gång i månaden.

Får ni humörsvängningar utan någon yttre anledning som vi kvinnor?

Jag har en gång fått svar från en vän som investerar i aktier och fonder. Han sa "ja, när börsen rasar eller när fotbollslaget man hejar på förlorar".

(Vilken lyxproblem)

För oss kvinnor räcker det att vi bara andas - om de tär fel tid av månaden - för att vi ska bli extra sur extra lätt extra ofta.

:::

Sen funderar jag också på om jag är sexist.

Sexist alltså, inte sexig... he he he För det senare vet jag svaret på.

Jag brukar tänka på måna företeelse ur könsperspektiv.

:::

Nu är mina funderingar slut för tillfället.

Tack för att ni orkar ta er fram ända hit.

:::

God natt alla glada och alla mindre glada!

Tack för att ni finns!

Mvh

Magrood

Det är nog en förbannelse som alla mödrar ha.

Trött men kan inte sova när tillfälle ges.

:::

Lite mer rapport då.

Vi har skaffat en cykelkärra.

Linn har börjat gå.

Senast idag ville hon ha på sig ryggsäcken. Vet inte vart hon tänkte gå.

Liam har blivit snällare mot Linn.

Verkar som om hans humör hänger på hur hans bajs ser ut.

Linn kollar lite på mammas böcker.

Tänkte skriva ett till prov för att bli rättstolk. Men får prioriterar om lite i livet nu.

Provet får vänta - kanske tills barnen blivit lite större.

Vi besökte Furuvik djurparken också.

Mycket smidigt med Upptåget som man kan köra upp barnvagn med två barn i utan att behöva lyfta på vagnen.

Lagom stor park, tycker jag.

Allting i miniform. Men det räcker bra för oss.

Är vi hemma och orkar så pysslar vi lite.

Det börjar bli roligare nu när man kan pyssla med Liam.

Innan dess visste jag inte riktigt hur jag skulle leka med honom.

Kul att Liam uppskattar mina skräp-till-leksak.

Och att han nu kan säga "ดูเฉยๆ ไม่ซื้อ" - "titta bara, inte köpa" - när vi tittar på saker i butiker.

Här om dagen bad jag honom att hämta en snygg skjorta. Och det blev den här. Den som han inte haft på sig sen han var typ ett år.

Han brukar inte få välja kläder själv. Jag tycker det blir bara massa tjafs. Så jag vill vänta med det så länge som möjligt.

Men dum som jag var så får han välja tallrikar och skedar. Det började någon gång när han hade dåligt aptit och jag trodde att jag skulle kunna få i honom mer mat om han fick välja tallrikar och bestick. Dum dum dum...

(Ja, vi ärver mycket barnsaker från andra. Så det blir både Bamse, Mussepigg, Pippi och andra saker.)

Ännu jobbigare eftersom man äter 3 gånger om dagen.

Svarten med cykelhjälm och damcykel.jo jo

Vi blev bjudna på en minisemester till Ragunda av mina värdföräldrar. De som jag bodde hos när jag var utbyteselev ojjj 17 år sen.

De är änglar på jorden för mig.

Tågresa upp.

Blev hämtade av en sån här... och en sån här.

Liam verkar ha hittat eget fordon att färda i.

I en bondgårds stuga bodde vi.

Köket

Vi fick höra att det inte fanns rinnande vatten ur kranen.

Men vad gör det om man få bada varmt i sån här bassäng med källvatten?

Mys mys - Liam med sin svenska mormor.

Linn är stolt över att kunna stoppa bollen i hinken.

Och jag är glad att se lite mat. Men det blev inget eftersom det saknades både mortel och chili...

Har kollat att de inte är fridlysta... om jag kan tro på källan.

Barnfri tur till paviljongen ingick i inbjudan.

Wowwwwwww - säger man bara.

Så här glad kan man se ut när man få en timme utan barn.

Jag älskar det här.

Kändes så lugnt att komma in i byggnaden.

Vi besökte festivalen två dagar.

Men jag käkade mest. Så det blev så många bilder.

Mina änglar på jorden!

Vi besökte Döda fallet också.

På vägen hem stannade vi och åt på en restaurang som hette Utsikten, tror jag.

Mycket mysigt och god mat.

Men jag gjorde bort mig stort när jag kom in och sa att jag hade bråttom.

Då sa en av ägarna "Det går inte. Har man bråttom får man åka vidare."

Ha ha ha - en till läxa för att inte alltid ha så bråttom.

Hon blev glad till slut i alla fall när jag sa att maten var god.

Mycket god service och bra lekplats för små barn.

Tackar för er som orkar läsa ända hit!

Natti natti

Magrood