Klockan är mycket nu.
Och jag borde egentligen gå och lägga mig.
Men jag känner mig så väl att jag vet att jag inte skulle kunna somna ändå för idag har jag bestämt mig att jag förtjänar en skrivstund efter att ha rott ett projekt i hamn - nästan.
Och i morgon ska jag börja med ett nytt projekt.
:::
:::
Det har gått nästan ett helt år sen jag skrev i den här tråden sist.
Vad tiden gick fort.
:::
Tack för era fina ord och stöd.
:::
Fortsättningen i mitt tänkande, min observation och mina funderingar från hösten förra året var att:
Jag blev mycket nedstämd i höstas.
Trodde först att det var en vanlig höstdepression... som jag egentligen inte brukade drabbas av.
Men när det pågick i längre och längre tid så tänkte jag att det kanske var så att verkligheten och känslorna har kommit ikapp mig.
När allting runt omkring hade lugnat ned sig - när vi kunde behålla båten upprätt under den värsta storman, och när solen började lysa igen - då kan jag andas ut...
och det är då - under vilan som känslorna kommer ikapp en - har jag lärt mig från min första kris dvs. 6 månader efter min skilsmässan med mitt första ex.
Så jag trodde att det var det.
Sen kom ensamheten.
:::
Sen kom skilsmässoansökan.
Sen kom familjerådgivningen.
Sen kom det absoluta beslutet om skilsmässan.
:::
Och mitt under allt det här sa min mamma upp bekantskapet med mig.
Hon hade nästan aldrig blivit konfronterad av mig.
Hon tyckte jag gjorde dålig karma som sa vissa saker till henne - saker som jag kände och upplevde.
Och till slut sa hon att jag inte skulle komma till hennes begravning - det är vårt sätt att säga upp bekantskapet.
- när jag ändå hade missat min fars begravning, så kunde jag lika gärna missa hennes - fick jag höra.
Men det är ok.
Det fick mig att inse att jag hade gjort tillräckligt som en dotter som inte växte upp med sin mamma.
Jag hade betalat tillbaka för allting.
Men samtidigt är jag medveten om att jag en dag kommer att återta mitt ansvar som dotter när den tiden kommer.
:::
Det var hårt att förlora två viktiga personer samtidigt.
Men det var ändå till största del mina egna beslut.
:::
:::
När det gäller samlivet så är det klart att man funderar.
Hur kunde jag välja fel två gånger?
:::
Till slut kom jag underfund med att det nog är en lärdom som jag behövde.
En lärdom som man egentligen skulle ha lärt sig sen ungdom - som jag har missat av olika anledningar.
Då fick jag gå igenom det vid högre ålder och priset blev därmed högre - det blir två skilsmässor istället för bara två stycken ungdomskärlek som tog slut.
:::
Jag har lärt mig massor.
Framförallt har jag lärt mig att jag ska älska mig själv ännu mer och se mitt eget värde.
Helst hade jag velat lära mig de här sakerna innan jag ingick i äktenskapen.
Men nu är det som det är.
Och när jag ser mina två små apor så ångrar mig inte en sekund att de blev skapade.
De skapades av kärlek och de har fortfarande två föräldrar som älskar dem.
:::
:::
Under skilsmässoprocessen har jag lärt mig att "släppa taget".
Min bror har varit stor hjälp.
"Släpp taget om allt annat. Det enda som är viktigaste är barnen."
"Lägg din energi på barnen istället för att bråka om det materiella"
osv. osv.
"Var är skillnaden mellan att "släppa taget" och att vara dum då?" - blev min fråga.
Jag fick ett övertygande svar och kunde försöka leva efter det.
Men det var inte lätt - jag är fortfarande inte upplyst.
:::
Sen kom det en tid då jag uttryckte mitt hat öppet till motparten.
Sen kom dagarna innan utflyttning som jag väntade med spänning och räknade ned.
Och det gjorde jag öppet.
Och fick lite varning från mina käraste att det inte var bra.
Vinden blåste även förbi att det sades att det var "kallblodigt" av mig.
Det var hårt att höra men jag respekterade det.
Det var elakt gjort av mig, det erkände jag.
Så jag slutade med det.
Då blev det bara att bryta av stickor från en kam i tysthet.
:::
Sen kom flyttdagen.
:::
Sen kom vardagen efter flyttdagen.
Det blev lugn vardag.
:::
Jag upplever att det är mycket lättare att ta hand om barnen så här.
De vet vad som gäller.
De har lärt sig ordet "Nah tii - plikter" he he he...
Det är ganska skönt att kunna ta hand om barnen precis som man vill.
Och jag vet att vi som föräldrar kompletterar varandra.
Så jag tror inte att det ger någon skada för barnen att vi gör olika i små detaljer.
:::
Barnen verkar må bra.
Jag tror att de mår bra av att ha två föräldrar som verkligen koncentrerar sig på dem när man bara har dem på halvtid.
:::
Och jag får en automatisk brytpunkt mellan jobb och vila.
De veckorna jag har barnen blir det inte så mycket jobb gjort.
Men när de är hos sin pappa jobbar jag riktigt.
Och det gör nog bara gott för mig att tvingas ta paus från jobbet automatiskt när barnen är här.
:::
Med det här sättet att leva och jobbat har jag lärt mig att säga nej till nöjesbesök, alltså besök från vänner och bekanta har jag sagt att jag vill ha när jag har barnen. 
Men när höstens mörker kommer och när min faster har åkt hem blir det kanske annorlunda. he he he
:::
Jag har valt att bjuda hit mina nära släktingar för att stödja mig under omställningstiden. Och jag är tacksam att det går att ordna.
:::
:::
Sen kom det en tid då mitt psyke och min tålamod sätts på prov.
Det kom en tid då jag la ned massa tid och ork och energi för att vifta mot vinden bara.
Det kom en tid då jag blev besviken på mig själv som inte var stark nog att bara skita i allting.
Det kom en tid då jag blev ledsen att mitt mående fortfarande påverkas av personen som jag har valt bort från att kunna påverka mitt liv.
Det kom en tid då jag blev ännu mer besviken på mig själv.
Sen kom det en tid när jag börjar bli starkare - med lite hjälp av Herr Blockeringsfunktion...(även om den kanske bara är tillfällig så är jag ändå glad att den har kommit).
När botten är nådd kan inget annat hända än att vända.
:::
:::
Skrivande hjälper mig att sätta ord på mina tankar na kha.
Och när mina tankar är som mörkast brukar jag inte skriva.
- i fall någon undrar -
:::
Nu är ett projekt färdigt.
Ett är på gång.
Och ett ska jag försöka börja i morgon.
Och jag är glad att livet rullar på.
:::
Och vet ni vad det bästa är när man är singel?
Det är att man kan ligga mellan sina två små hjärtan och värmer upp dem och får värme av dem.
Två stycken 80 centimeterssängar sätts ihop med två billiga band från Clas Ohlsson och blir till en stor säng.
Först provade jag att ställa sängarna på var sin sida av barnkammaren så barnen kunde ha var sin säng och var sin sida av rummet.
Och jag själv sov på thaimadrass på golvet mellan sängarna.
Det slutade med att båda barnen sov på golvet med mig.
Så till slut gav jag upp och satte ihop sängarna.
:::
Missförstå mig inte nu!
Jag försöker anpassa mig och min barnfostran till det svenska samhället så mycket som möjligt.
Men just när det gäller sovsätt så föredrag jag det isanska sättet.
Vad kan vara bättre än att avsluta dagen med att få värme och kärlek från sina föräldrar?
Tids nog så kommer de att vilja sova själva.
:::
När jag var liten och var hos min mamma vissa perioder så fick jag alltid höra att "Farangbarn sover själva redan när de är riktigt små".
Och jag fick sova själv redan när jag var åtta.
Jag tyckte inte om det.
Jag ville ligga och krama min mamma.
Nu när jag är stor och bor i Faranglandet och har egna barn förstår jag att "det där med att försöka lära barnet att sova själv så tidigt som möjligt är mer för föräldrarnas skull än för barnets skull"... det är min egen tolkning som kan få folk att bli sura.
Tidigare så var det bara att vi låg bredvid dem tills de somnade.
:::
Men nu när jag är singel... så.
Så sover jag mellan dem hela natten... he he he.
:::
Got natt!
Magrood
- som ska krypa ned mellan sina två små hjärtan-
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
