Hej
I dagens Aftonbladet tar Martin Schibbye upp situationen för dom ungdomar i Thailand som betraktas som farliga av Juntan, klart läsvärt.
I maj 2014 tog militären makten i Thailand. Sedan dess har demokratiaktivister dömts hårt i särskilda militärdomstolar.
Martin Schibbye har mött studenterna som riskerar upp till sju års fängelse för att de hållit ett protestmöte mot den styrande juntan.
Luften är ugnsvarm.
En ung kvinna med svart träningsjacka går med lätta steg mot universitetsområdet i Thailands näst största stad Khon Kaen. Flera gånger stannar hon upp, väger på steget, och vänder sig om för att försäkra sig om att hon inte är förföljd.
Ingenting är längre som det varit. Förutom solen som bränner från en molnfri himmel över den 21-åriga Jutamas Srihutthaphadungkit, eller ”Ying ” som hon också kallas.
Allt verkar lugnt. Och det är just det som är problemet.
– De flesta nickar, ler och säger att allt är ok. Men på insidan är ingenting ok, säger Ying och slår sig ner på en bänk av cement.
Det är dagen efter ännu en sömnlös natt.
Skoluniformen har hon lämnat hemma i protest. De två första åren av juridikstudier gick bra. Sedan tog militären makten i maj 2014 och hon kände att hon var tvungen att agera.
– Att vara rädd är normaltillståndet i landet, men vi har vant oss nu, säger hon och drar fingrarna genom det kolsvarta håret.
VAD ÄR BLANK SPOT PROJECT?
– En medborgarfinansierad sajt för utrikesjournalistik. Ett sätt att tillsammans säkerställa att vi rapporterar från världens vita fläckar. Vår roll är inte att hantera nyhetshändelser som Ukraina, IS och Ebola, utan konflikter som hamnar utanför det mediala strålkastarljuset.
Hur funkar det?
– Crowdfunding. Vi slog nordiskt rekord då vi drog in 1,3 miljoner från 2 500 uppbackare. Reportagen är fria på sajten, men som medlem får man tillgång till journalisterna och får bygga historierna med redaktionen.
Hur mår utrikesjournalistiken idag?
– Tillfrisknande. Den var nästan nere för räkning – medierna genomgår ett stålbad och många har skurit i utrikesrapporteringen. Men sista halvåret syns en mängd positiva tecken. Många inser vikten att rapportera om omvärlden med kängorna på marken.
Varför får Aftonbladet publicera detta reportage?
– Historierna som berättas är för viktiga för att bara finnas hos oss. Aktivisterna i det här reportaget tog stora risker genom att prata med oss så deras ord bör nå så många som möjligt.
Thailand står svenskarna nära, varför är demokratin i landet en ickefråga?
– Jag har länge känt den frustrationen. Det är svårt att få redaktionerna intresserade av denna mångfacetterade konflikt. Varje demokratiskt val slutar med en kupp. Det är en av asiens blodigaste konflikter. I ambassadrapporterna ser man hur de satt läppstift på landet för att kunna sälja JAS-plan. Och det måste man belysa…
Thailand. Ett land lika älskat som obevakat bortom turistreklamens klichéer. Medan mediernas strålkastarljus söker sig mot Iran, Grekland och flyktingkrisen hårdnar militärens grepp.Det land som under ett par år på 1990-talet var en lysande demokratisk fyr i Sydostasien faller som en sten mot botten i pressfrihetsrankningen.
Även om den senaste kuppen är den 12:e sedan 1932 och demokratin har kommit och gått i landet, så är det annorlunda den här gången.
Det verkar som om generalerna vill stöpa om den politiska scenen för gott. Under året som gått sedan kuppen har 751 personer frihetsberövats och 4 528 förhörts för ”politiska brott”, enligt den thailändska organisationen iLaw. Att sitta offentligt och äta en smörgås eller läsa George Orwells roman 1984 kan räcka för att bli misstänkliggjord. Flera av de gripna har vittnat om tortyr. För första gången sedan 1970-talet har militärdomstolar tagits i bruk för att döma civila.
Straffskalan är drakonisk. Från tre år för militärkritisk graffiti till 50 år för kritiska poster på Facebook om kungahuset.
När landets kuppmakare Prayut besökte universitetet i Khon Kaen ställde sig Ying och hennes vänner framför scenen. Inspirerade av Hollywoodfilmen Hungergames höll de upp tre fingrar i luften som en symbol för det kuvade folkets upprorsvilja mot den alltmer auktoritära staten.
Mer krävdes inte för att mobilisera ett hundratal poliser, arméfordon och säkerhetstjänst till universitetsområdet.
– Vi greps och tvingades att genomgå en ”attitydjustering” och underteckna ett dokument där vi gav upp våra rättigheter och lovade att aldrig protestera mot militärdiktaturen igen. I så fall väntade åtal och långa fängelsestraff, minns Ying.
Det är svårt att ta till sig att militären anser att det är en av Thailands farligaste kvinnor som sitter bredvid mig på en bänk under vävarfåglarnas bon i träden framför den juridiska fakulteten.
– Jag förstår inte vad jag gör som är så farligt, säger hon.
Ta del av hela inlägget i denna länk http://bloggar.aftonbladet.se/Thailand/chapter/thailands-farligaste-ungdomar/
Med vänlig hälsning isan lover
