I morse (vid 0700 tiden) var det för första gången så kallt att jag faktiskt kände att tröja på gällde en dryg timme innan solen värmt så pass att den åkte av igen. Fast jag trivs suveränt bra med klimatet som gäller för närvarande med aningen kvälls- och morgonkallt och en behaglig dagstemperatur som endast på eftermiddagen kan tendera att vissa dagar bli aningen för varm. Är en oerhörd skillnad mot slutet av mars/början av april när man knappt orkar tänka pga den otroligt tryckande värmen som bara blir deprimerande.
Med "vintern" här i Isaan så kommer också dom starka vindar som bär drakar. Här en gårdagens bild av grannpojken Dang stolt poserande med sin senaste drake.
Den har enligt uppgift från honom själv en munk tillverkat åt honom. Dang har denna stora samt en lite mindre likadan, men hade i alla fall igår lite problem med att få upp någon av dom i luften eftersom det var lite obalans på "svansarna". I dag skulle han dock enligt egen uppgift hämta en ännu större från munken ifråga och den sa han kunde antagligen stiga upp till en halv kilometer utan problem, bara man har nog långt snöre.
Överst på drakarna, som alltså tillverkas i templet, finns även som framgår av bilden en sorts båge med en sträng som i luften frambringar ett mycket rogivande ljud som just den här årstiden hörs på många håll här i trakten. Ett ljud som förmodligen kan få vilken utflyttad Isaanbybo som helst att börja gråta av hemlängtan. 
Så här ser en drake i luften ut. Tittar man ut över byn så ser man alltid flera likadana uppe i luften samtidigt på långt håll.
Extra kul är att denna grannpojke, Dang, alltid är så ivrig att berätta det mesta som händer i hans sin lilla värld för mig. Han bor hemma hos farmor efter att ha blivit övergiven av både mor och far i väldigt unga år och farmor är väl inte världens bästa barnpassare heller och super mest hela dagarna samtidigt som farfar är ute och kör buss från morgon till kväll, 7 dgr i veckan. Dang sköter mycket av hemarbetet åt farmor, diskar, städar och sköter ett yngre barnbarn som också bor hemma hos farmor. För 7 år sedan, när Dang var väldigt liten, så grinade han varenda gång han såg mig, stor blek, ful, farang som man var. Och åren senare, när han äntligen vant sig med min stora fulhet, så kunde han till vår gemensamma frustration inte tala annat än khmer och vi kunde därför inte talas vid överhuvudtaget. Men sedan han blev så gammal att han börjat skolan så har han där fått lära sig thai och nu är han trevlig nog förmodligen det enda barn i byn som helt orädd törs tala med mig, den stora farangen, om både det ena och det andra. Kul med sån jätteskillnad i bemötande över 7 års tid. 
