Vart tog gula febern vägen?

Att skriva denna tråd på ett Thaiforum är antagligen som att svära i kyrkan, eller troligtvis ännu värre, men jag gör det ändå.

Läser i tråd efter tråd hur många bara väntar på en möjlighet att flytta till Thailand eller på att få åka dit på semester igen.

Och här sitter jag i den svenska sommaren, på en skärgårdsö och vill verkligen inte åka eller framförallt flytta till Thailand.

Ja alltså, jag har bott i Thailand permanent under rätt många år, mina barn är Thai/Swe och min fru Thai, dock på väg mot farang i tänket.

Levde gott i Thailand, många vänner, trevligt hus, klarade mig bra ekonomiskt och ja som sagt, bra på alla sätt och vis.

Sedan för två år sedan, Fru Vax var den första att uttrycka önskan om att flytta till Sverige, hon hade redan varit här massor med gånger, men aldrig tidigare sagt att hon ville flytta hit. En tanke föddes och växte sig starkare, flytta till Sverige och då framförallt för barnens skull.

Utbilda sig i Sverige innebär ju att de i framtiden kan välja vilket land de vill bo i själva, emedan en utbildning i Thailand gör detta val betydligt svårare för dem. Det var så vi resonerade, rätt tänkt eller inte, jag vet vad jag tror, men jag kanske har fel?

Nåväl, för två år sedan nu gick flyttlasset till Sverige.

Första året vi bodde här, tog vi barnen med oss till Thailand 2 månader.

Andra året vi bodde här tog vi barnen med oss till Thailand 3 månader.

Förra veckan kom resa till Thailand på tal, båda barnen sa, vi vill inte åka???

Jag tänkte efter, nej jag vill inte heller åka???

Och Fru Vax, ja hon vill åka, men inte så länge, typ max sisådär några veckor???

Familjebeslut, jag stannar hemma och blir barnvakt i tre veckor, Fru Vax åker själv för att kolla huset samt träffa släkt och vänner, men som sagt, bara i tre veckor.

Och nu sitter jag här och undrar, vad hände, vart tog längtan till Thailand vägen, för jag verkligen vill längta till Thailand, likt jag gjorde förr.

Försöker övertyga mig själv om att just det fakta att jag stannar hemma i vinter kommer ge mig längtan tillbaka, men jag vet ju inte.

Så varför har det blivet så här, och är det inga fler som känner samma sak?

Just nu ser jag mer fram emot en weekendresa till London med familjen, än en månad i Thailand, varför?

Tror ni man kan återfå gula febern eller är jag immun, och i så fall, hur skall jag göra för att börja längta igen?

Hjälp!

Tjena Waxet.

Nja jag kan känna samma känsla själv, blir nästan lite rädd ibland när polarna snackar om sin nästa resa och frågar när jag ska ner nästa gång.

Och när jag tänker efter så känner jag ingen längtan alls, kan det vara så att man bara är lite ``fed up´´?

För ibland kommer suget tbx. som ett hammarslag och det kan framkallas tex. av en så banal sak som lukten av brinnande sopor.. Fast det suget är jäkligt snabbt övergående.

Sist jag åkte ner så kom jag på mej själv med att sitta å tänka: va fan ska du ner igen för... Å tänkte jaja det går över när du kommer ner, visst tjena när jag landade i Bkk. (som brukar innebära en otrolig lustkänsla) kändes det bara -suck here we go again..

Fast jag tror mer att vartefter man lär sej mer och mer om landet så halkar glorian lite på sned, men visst hade jag trevligt och mysigt sista resan men jag tror mer det är beroende på umgänget.

Nu är ju hoppet det sista som överger människan, för jag VILL verkligen längta efter Los igen hoppas jag kommer tbx. dit ngn. gång.

Jag tycker så här...

Att sitta på en skärgårdsö i Sverige är inte att bo i Sverige.

Emellanåt så längtar jag också efter denna ö, men det är inte att leva i Sverige.

Jag kan definitivt inte tänka mig att flytta tillbaka till Sverige.

Inte pga Sverige, utan pga staden dit jag normalt skulle flytta om vi flyttade tillbaka.

Men ska man flytta till en annan stad, så har man inga vänner och utan vänner är livet ganska platt.

Skulle jag kunna sitta på en skärgårdsö eller nån annan trevlig plats, med vänner, när jag ville och ha samma frihet jag har här i Thailand, så är saken annorlunda.

Under de nästan två åren vi bodde i Sverige fick vi gå igenom en del mindre trevliga prövningar, såsom t.ex. vara hemlös.

Två vuxna och två barn, helt utan hjälp ifrån det sk. skyddsnätet som ska finnas i Sverige, detta pga att jag hade jobb och kunde bo på hotell enligt "skyddsnätet".

Hade jag inte haft jobb, hade vi kanske fått hjälp, men inte i den stan där vi bodde.

Och hade jag haft bostad, men inte jobb, som ny egen-företagare i Sverige, finns inte mycket till skyddsnät heller.

Jag säger inte att detta skyddsnät finns i Thailand, men de "skryter" inte om ett sådant här heller.

Rent krasst kan jag vara utan Sverige.

Och rent personligt så skulle jag idag välja Finland före större delarna av Sverige.

Men som det ser ut idag, så kommer jag försöka bli ekonomiskt oberoende ifrån Thailand, för att sedan semestra i andra länder när jag får lust.

Jag tror bl a det beror på att man anpassar sitt tänk till det senaste valet man har gjort.

Njae, nu var väl min semester just nu på en skärgårdsö kanske lite offtopic.

Det alldeles vanlig livet i en lägenhet när det regnar småspik i mitten på November funkar för mig det också och det blir ju betydligt oftare lägenheten än skärgården.

Jag tror bl a det beror på att man anpassar sitt tänk till det senaste valet man har gjort.

Jo visst är det sant att man ofta mentalt anpassar sig till sin nuvarande situation, men i mitt fall kan jag ju ändra mig när jag vill, men jag vill inte till Thailand, men jag vill ju egentligen vilja åka till Thailand.

Rörigt som tusan.

Innan vi åkte och hämtade ungarna för en månad sedan så hade jag ingen lust att åka alls.

Frugan ville däremot åka jättemycket eftersom hon längtade efter maten och enkelheten.

Under tiden vi var där var mina känslor rätt blandade och jag kände inte att jag trivdes 100% direkt.

Men eftersom jag trodde att frugan ville vara där så anammade jag att vi skulle åka till Thailand varje år framöver (om det gick).

De sista dagarna innan vi åkte hem så pratade vi om vad vi skulle göra nästa år (tomt och husplaner) och jag blev rätt förvånad när frugan sa "Nästa år?"

"Kan vi inte stanna i Sverige i 3 år nu? Orkar nog inte med fler semestrar i Thailand på ett tag."

Själv känner jag mig också mätt.

Allt blir väl grå vardag efter en tid. Oavsett om man befinner sig i Sverige eller Thailand.

Själv har jag efter dryga 6 år i Thailand inte minsta tanke på att flytta till Sverige igen. Men jag är ju "något" äldre än Vaxet och då går allt lite långsammare. Så om jag hade överlevt 10 år till så hade jag kanske längtat "hem". Även om jag nu uppfattar Sverige som "bort".

När jag flyttade var jag innerligt trött på blåsiga, kalla, mörka och slaskiga vintrar. Och regniga och blåsiga höstar. Och förvisso kanske soliga, men svinkalla, vårar. Att det dessutom fanns något som hette sommar med sol värme räckte liksom inte till. Framför allt med tanke på att fingrarna oftast med god marginal räckte till för att räkna riktigt bra dagar på en hel sommar!

Sen jag flyttade hit har jag aldrig haft mer än byxor och kortärmad skjorta på mig. Väger tungt i vågskålen i vilket land man ska bo.

Misstänker att när Vaxet blir "vuxen" så inser hur skönt det är att slippa skrapa bilrutor och sätta sig i en svinkall stol och riskera blåskatarr och börjar fundera på Thailand igen.

Om inte annat för att bli en "handsome man" igen. Trots en och annan skavank.

Det är nog en väldig skillnad på Vaxet och NoBuzz situation än den genomsnittlige Thaiboende.

Man behöver ingen högre skolning för att inse att medelåldern på de boende här skönk rätt betydligt när dessa herrar drog västerut!

Om man lämnat arbetslivet som jag och inbillar jag mig att majoriteten av Svenskarna som bor här har gjort så uppskattas förvisso en stund på skärgådsön på sommaren,, men ledigheten utslagen på årets alla olika växlingar bedriver i alla fall jag hellre i Thailand än Sverige

Att sitta i en lägenhet i novemberregn, kappast en jämförelse värd namnet, då gar man hellre ut på sin altan, går på bykrogen, eller helt enkelt bara njuter av värme och sol, eller för den skull regn om det behar komma då, för det är varmt.

Har man å andra sidan ett arbete att sköta spelar ju inte vädret någon större roll, jobbet ska ju göras i alla fall!

För egen del tror jag att när barnen blivit vuxna(re) och självständiga med boy/girlfriends e.t.c. kommer nog längtan efter lång o behaglig semester i lugn o behaglig miljö utan drivis och snöblandtat regn!

Jag vänder frågeställningen en smula för jag längtar inte till Sverige längre, inte ens ut i skärgårn, gammal båtåkare som man är till trots!

Kan det inte vara så som någon skrev . Glorian har kommit på SNE. När vi började åka till Thailand var det himmelriket. Spelade golf på dagarna(billigt) åt kanonmat festade och träffade snygga och trevliga thailänskor. Det var himmelriket. Sedan träffade man en underbar kvinna och gifte sig. Då fick man se bakom fasaden. Började ifrågasätta paradiset. Det som jag älskar är den underbara avslappnande mentaliteten mina kamrater har uppe i byn. Man relaxar och njuter. Det som är mindre bra är att vi blir så motarbetade. Så mer man läser . Så mer man lär sig kommer också dom dåliga sidorna fram. Vi siktar på att flytta senare. Vi får se hur länge

Jag och bowlerskan var nyligen nere i Phuket och hade en riktigt trevlig vecka tillsammans med goda vänner.

Det allra bästa var dock återkomsten till vårt lilla hus i Pattayas utkant och känslan vi båda fick - "home sweet home".

Kan inte bli så mycket bättre.

Jag känner detsamma som Odin o Vaxet mf, trots att jag inte är på samma karta vad det gäller erfarenheter ifrån Thailand.

Är helt enkelt inte lika sugen på det längre, men när jag väl kommer ner så kan jag känna att jag har saknat det.

Samma när man sitter med den sista drinken någonstans i Bkk och väntar på taxin, då är det en klump i både hals och mage och fuktigt i ögonen.

Vad fan ska jag hem o göra går tankarna då, jag skulle haft ett par veckor till.

Men när man väl är hemma så är saknaden borta igen.

Det jag saknar när jag sitter hemma lite smålullig och tänker tillbaka är väl livet som singel i Phuket när kompisen hade bar där.

Man träffade många roliga människor och hade jäkligt mycket skoj.

Bara att sitta där i den varma natten och dela en flaska whisky o tjöta skit, det var nog det bästa.

Jag tror aldrig det riktiga "suget" kommer tillbaka. Pensionering ligger alldeles för lång bort i tiden och trivseln i Sverige är trots allt rätt stor.

Fast visst blir jag avundsjuk på dom som bor och lever i Thailand emellanåt.

Trevlig dag/Hn

Dagens ilandsproblem. Jag vill längta men gör det inte. Har man inte större bekymmer så bör man vara glad.

Dagens ilandsproblem. Jag vill längta men gör det inte. Har man inte större bekymmer så bör man vara glad.

Dagens i-lands problem skrivs lämpligast i tråden med samma namn .

Mvh Hn

Som sagts tidigare,, bor man här permanent, kommer vardagslunket så småningom. Första 2 åren gick vi på restaurang om så inte dagligen ,utan i alla fall minst 3 ggr /vecka. Och då talar jag inte om nudelbar med plastpallar .Hustrun var rätt irriterad, tyckte vi brände för mycket pengar på detta.

Numera lagar vi det mesta av maten hemma. Restaurang besöken är max1 ggr /vecka.

Hustrun frågar ibland om jag saknar Sverige. Och det jag saknar är årstiderna. Och att kunna ha aktiviteter utomhus som jogging och vandra och cykla. Här knäcker värmen större delen av året utomhusaktiviteter, om man inte drar upp till bergsplatåerna...