Varför är det så många som går all-in?

Vadå bråttom har varit tillsammans med min fru i tio år, vi gifte oss för fem år sedan och vårt hus blev färdig byggt i vintras. Jag tycker vi har skyndat långsamt.

Hej

Det du säger är ju sant men jag oroar mig inte för detta och jag resonerar nog lite som en buddist där "varför oroa sig för det som inte har hänt och kanske aldrig kommer att inträffa", blir det mot förmodan problem i framtiden får vi ta tag i det då.

Mvh isan Lover

Jag tycker inte heller att man ska gå omkring och vara orolig över för att man har bidragit ekonomiskt eller vill sponsra div projekt i Thailand.

Snarare bör man väl se nyktert och krasst på saken, och även våga erkänna för sig själv att man som Farang faktiskt inte äger någon mark i Thailand.

Min egen fru/sambo äger en riktigt hyfsad kåk och lite mark utanför Korat, och till den har även jag bidragit till ekonomiskt.

Denna medfinansiering ser inte jag som någon "investering" som jag själv kan räkna hem om det skulle bli aktuellt med en försäljning.

Jag har bidragit ekonomiskt till denna boning därför att jag tycker om frugan och för att hon har varit hygllig ärlig mot mig.

Jag hade råd att hjälpa till, inte konstigare än så.

Kåken fungerar även som en bostad åt hennes pappa, och när pappa trivs och mår bra, så mår även min fru bra och är glad.

En nöjd och glad Thailändska är som bekant bra mycket trevligare att umgås med, än en sur och orolig sådan.

Men för den skull så inbillar jag mig inte att jag är en någon delägare i vare sig huset eller marken utanför Korat.

Dock kan min son ärva denna fastighet, vilket kanske kan bli kul för honom en vacker.

Även en dyr förlovningsring fick frugan av mig för några år sedan och i den har jag inte heller någon ägarandel.

Varför fantisera och lura sig själv när man faktiskt har givit bort saker eller varit medfinansiär till andras drömmar?

Det är svårt att säga om det är trist eller lite lustigt att se och höra div herrar på exempelvis MPR som i exalterade ordalag

gärna skriver och ger sken av att de är både husägare, markägare och framgångsrika bönder av olika slag,

när det i själva verket är så att de inte äger mycket mer än inkråmet, dvs möblerna och sitt eget Singha-Linne i Thailand ;-)

Inte ens inköpta dyra bilar och mopeder bryr de sig om att registrera i sitt eget namn - allt skrivs av bekvämlighetsskäl på frun/flickvännen.

Herrarna säger ofta "det är ingen fara, jag litar på min fru, självklart delar vi lika, jag har råd att ta smällen, etc" .

Man ska inte lura sig själv och andra - Till syvende och sist så är antalet faranger som har fått vara med och dela

på vinsten vid en försäljning av mark i Thailand; ganska lätträknade. . .

SN

Jag tycker inte heller att man ska gå omkring och vara orolig över för att man har gjort eller vill sponsra div projekt i Thailand.

Snarare bör man väl se nyktert och krasst på saken, och även våga erkänna för sig själv att man som Farang faktiskt inte äger någon mark i Thailand.

Min egen fru/sambo äger en riktigt hyfsad kåk och lite mark utanför Korat, och till den har även jag bidragit till ekonomiskt.

Denna medfinansiering ser inte jag som någon "investering" som jag själv kan räkna hem om det skulle bli aktuellt med en försäljning.

Jag har bidragit ekonomiskt till denna boning därför att jag tycker om frugan och för att hon har varit hygllig ärlig mot mig.

Jag hade råd att hjälpa till, inte konstigare än så.

Kåken fungerar även som en bostad åt hennes pappa, och när pappa trivs och mår bra, så mår även min fru bra och är glad.

En nöjd och glad Thailändska är som bekant bra mycket trevligare att umgås med, än en sur och orolig sådan.

Men för den skull så inbillar jag mig inte att jag är en någon delägare i vare sig huset eller marken utanför Korat.

Dock kan min son ärva denna fastighet, vilket kanske kan bli kul för honom en vacker.

Även en dyr förlovningsring fick frugan av mig för några år sedan och i den har jag inte heller någon ägarandel?

Varför fantisera och lura sig själv när man faktiskt har givit bort saker eller varit medfinansiär till andras drömmar?

Det är svårt att säga om det är trist eller lite lustigt att se och höra div herrar på exempelvis MPR som i exalterade ordalag

gärna skriver och ger sken av att de är både husägare, markägare och framgångsrika bönder av olika slag,

när det i själva verket är så att de inte äger mycket mer än inkråmet, dvs möblerna och sitt eget Singha-Linne i Thailand  ;-)

Inte ens inköpta dyra bilar och mopeder bryr de sig om att registrera i sitt eget namn - allt skrivs av bekvämlighetsskäl på frun/flickvännen.

 

Herrarna säger ofta "det är ingen fara, jag litar på min fru, självklart delar vi lika, jag har råd att ta smällen, etc" .

Man ska inte lura sig själv och andra - Till syvende och sist så är antalet faranger som har fått vara med och dela

på vinsten vid en försäljning av mark i Thailand; ganska lätträknade. . .  

SN

Hej

Instämmer i det mesta du skriver tills jag närmade mig den sista biten, självklart vet man att marken i Thailand står på frugan och att jag själv inte kan äga något där o.s.v, men för dom som har barn är det ju något som dessa kan få nytta av en dag, själv är jag i högsta grad med och delar på inkomsterna ifrån jordbruket och markförsäljningarna, det ser jag som lika självklart som att frugan och jag delar det vi tjänar i sverige, i vårt fall handlar det inte om att vara framgångsrika när det gäller t.ex jordbruk, markköp eller andra verksamheter i Thailand i första hand är det ju en sysselsättning och ett sätt att etablera sig och bli en del av gemenskapen i släkt och by, jag tycker inte alls att det är vare sig "trist eller lite lustigt att se och höra div herrar på exempelvis MPR som i exalterade ordalag gärna skriver och ger sken av att de är både husägare, markägare och framgångsrika bönder av olika slag" att folk är glada, exalterade och nöjda med tillvaron är väl något positivt och jag tycker tvärtom att det är både roligt, lärorikt och spännande att ta del av andras sysselsättningar, förhållanden och erfarenheter ifrån Thailand och då speciellt det som inte gäller det som utlänningar traditionellt förknippar med Thailand som stränder, hotell och var man kan äta svensk mat.

Mvh isan lover 

Hej

 

Instämmer i det mesta du skriver tills jag närmade mig den sista biten, självklart vet man att marken i Thailand står på frugan och att jag själv inte kan äga något där o.s.v, men för dom som har barn är det ju något som dessa kan få nytta av en dag, själv är jag i högsta grad med och delar på inkomsterna ifrån jordbruket och markförsäljningarna, det ser jag som lika självklart som att frugan och jag delar det vi tjänar i sverige, i vårt fall handlar det inte om att vara framgångsrika när det gäller t.ex jordbruk, markköp eller andra verksamheter i Thailand i första hand är det ju en sysselsättning och ett sätt att etablera sig och bli en del av gemenskapen i släkt och by, jag tycker inte alls att det är vare sig "trist eller lite lustigt att se och höra div herrar på exempelvis MPR som i exalterade ordalag gärna skriver och ger sken av att de är både husägare, markägare och framgångsrika bönder av olika slag" att folk är glada, exalterade och nöjda med tillvaron är väl något positivt och jag tycker tvärtom att det är både roligt, lärorikt och spännande att ta del av andras sysselsättningar, förhållanden och erfarenheter ifrån Thailand och då speciellt det som inte gäller det som utlänningar traditionellt förknippar med Thailand som stränder, hotell och var man kan äta svensk mat.

 

Mvh isan lover 

Inget fel i att du gläds över att få vara delaktig, och att du får nyttja både hus och mark som någon annan äger.

Även jag kan glädjas på andras vägnar när det gäller detta och deras engagemang.

Men "tankefelet" gällde att tro att det personligen är en bra ekonomisk investering att som Farang köpa mark åt en Thailändare.

Detta ska/bör bara ses som en gåva till den andra.

Inget fel i att du gläds över att få vara delaktig, och att du får nyttja både hus och mark som någon annan äger.

Även jag kan glädjas på andras vägnar när det gäller detta och deras engagemang.

Men "tankefelet" gällde att tro att det personligen är en bra ekonomisk investering att som Farang köpa mark åt en Thailändare.

Detta ska/bör bara ses som en gåva till den andra.

 

Hej

Om det handlar om stora investeringar för egen del är gemensamma satsningar i ett land som Thailand riskabelt, men vet man vad man gör, känner till riskerna och är medveten om vad som kan hända så ser jag inga problem med det, snarare ser jag möjligheter till både ett berikat liv och en viss avkastning.

Mvh isan lover

Man kan inte ubdgå att veta om riskerna, om man läser MPR.

Hej   Om det handlar om stora investeringar för egen del är gemensamma satsningar i ett land som Thailand riskabelt, men vet man vad man gör, känner till riskerna och är medveten om vad som kan hända så ser jag inga problem med det, snarare ser jag möjligheter till både ett berikat liv och en viss avkastning.   Mvh isan lover

Tja,

De flesta satsar det man kan förlora.

Spenderar man mer än så brukar det gå åt helvete oavsett land.

Erkki

Att ge bort sina pengar till någon annan bör nog inte ses som att man "satsar" och eventellt kan förlora "insatt kapital" - kapitalet är ju redan bortskänkt och därmed förlorat från första början. En gåva är en gåva.

Det hindrar dock inte mottagaren att vara lika snäll som givaren en gång var och därför i framtiden skänka tillbaka det erhållna beloppet om så önskas.

Men om detta lilla osäkerhetsmoment ingår i den brukade investeringskalkylen så kanske det finns en viss orsak till oro, vad vet jag?

SN

Jag har villkorat investering i hus och hem i Thailand med att frugans gamla hus och tomt ska säljas först

och att de pengar vi köper land och bygger för ska komma därifrån.
 

Jag vill inte bo där det ligger - 10 meter från en starkt trafikerat väg och hon borde kunna få 3 MB för det.

Det går lite trögt med det, men så småningom, kanske, blir det av.

Om inte går det lika bra med selleri

Att ge bort sina pengar till någon annan bör nog inte ses som att man "satsar" och eventellt kan förlora "insatt kapital" - kapitalet är ju redan bortskänkt och därmed förlorat från första början. En gåva är en gåva.

Det hindrar dock inte mottagaren att vara lika snäll som givaren en gång var och därför i framtiden skänka tillbaka det erhållna beloppet om så önskas.

Men om detta lilla osäkerhetsmoment ingår i den brukade investeringskalkylen så kanske det finns en viss orsak till oro, vad vet jag?

SN

Well om man inte känner att man kan lita på sin fru går det ju alltid skriva usufruct på mark/hus vilket ger dig förfoganderätt så länge du lever. Sen delas tillgångar såsom bilar etc lika vid en eventuell skiljsmässa, vare sig det står i ditt eller hennes namn om nu inget äktenskapsord existerar. Så upp med mungiporna nu, vi lever bara en gång

/ SatanG

Varför bry sig. Jag skrev att frugan får allt som finns i Thailand. Det är hon värd. Då slipper man oroa sig

Well om man inte känner att man kan lita på sin fru går det ju alltid skriva usufruct på mark/hus vilket ger dig förfoganderätt så länge du lever. Sen delas tillgångar såsom bilar etc lika vid en eventuell skiljsmässa, vare sig det står i ditt eller hennes namn om nu inget äktenskapsord existerar.

 

Så upp med mungiporna nu, vi lever bara en gång

 

/ SatanG

Om du tolkar det som att jag är butter därför att jag har skänkt en del pengar till min fru

som hon sedan har pytsat in i en kåk och en markbit som hon nu äger till fullo, så har du tolkat det fel.

Det är frågan om en gåva från mig, och det är hon värd, och som jag tidigare skrev så är min son

den enda arvingen till hennes egendom, vilket kan vara bra för honom. I alla fall om nu kåken fortfarande

finns kvar i hennes ägo den dagen som hon lägger näsan i vädret.

Det jag har försökt att beskriva och tycker är lite tokigt, är att vissa herrar säger att

de har gjort "investeringar" och köpt mark och hus etc. fast de i själva verket inte alls har köpt något till sig själv.

Däremot har de handlat till sin fru och flickvän, som sedan äger prylarna och fastigheten mm.

Det är dock vettigt att en del herrar i alla fall  har bemödat sig om att skriva ett usefruit-avtal,

för då har de i alla fall den "juridiska rätten" som ger dem möjligheten att bo kvar efter en skillsmässa.

Detta och synsättet på hur köpeavtal ska ingås är bara en principiell ståndpunkt från min sida,

och om nu andra vill göra på annat vis,

så är de varmt välkomna att göra precis vad det vill med sina stålar.

Stoppa dem i madrassen, köp aktier, handla Pizza för dem eller ge bort dem till någon ni älskar, gör vad ni vill.

En gång i tiden för ca 24 år sedan var jag också med och bekostade merparten av en rejäl villa utanför Bkk.

Även om jag var kär och litade få min sambo så var det inte frågan om någon gåva från min sida den gången.

Jag såg det mer som en gemensam investering eftersom hon då bar på min son.

Men innan jag gick med på att skaffa villan hade jag först sett till att ha ett aktiebolag och ett skrivet testamente mellan mig och damen.

När hon senare gick bort så var det inga problem för mig att göra vad jag ville med både marken och kåken.

Jag valde då att sälja allt och få tillbaka insatt kapital med råge. Därefter flyttade jag och grabben till Sverige,

men utan mitt förarbete och de vidtagna juridiska åtgärderna hade jag inte fått tillbaka ett rött öre.

Om jag och min grabb i framtiden ska vara med och bygga ut min nuvarande frus kåk och rusta upp den för några hundra tusen kr,  

ja då får hon allt ta och skriva över hälften på min grabb först. Han har dubbelt medborgarskap i Sverige och Thailand.

Därefter kan vi lätta på lädret och "satsa" alla tre, eller alla två, eftersom jag inte kommer att stå som ägare (det får väl bli en en gåva från mig).

Det är ju faktiskt hennes grabb också. Hon vuxenadopterade honom när han blev 18 (23).

Men detta byggprojektet har inte startat än ;-)

Vi får väl se när vi kör spaden i marken.

Grabben måste först plugga klart och skaffa sig ett välbetalt heltidsarbete innan det blir aktuellt.

SN

Det kan ju också vara så enkelt att det bara säger klick, och då inte för bara den ena partnern utan för båda, trots språk och andra kulturskillnader. Då är det ingen ide att dra allt i långbänk, långa avstånd + kostsamma besöksresor. Funkar det sen är allt ok, om inte så får det bli läropengar. Det är den kvinnliga partnern som riskerar mest, för oss män handlar det bara oftast om pengar, eller?

Uttrycket, lätt fånget lätt förgånget behöver inte gälla jämt.

Själv ångrar jag inget.

Om du tolkar det som att jag är butter därför att jag har skänkt en del pengar till min fru

som hon sedan har pytsat in i en kåk och en markbit som hon nu äger till fullo, så har du tolkat det fel.

Det är frågan om en gåva från mig, och det är hon värd, och som jag tidigare skrev så är min son

den enda arvingen till hennes egendom, vilket kan vara bra för honom. I alla fall om nu kåken fortfarande

finns kvar i hennes ägo den dagen som hon lägger näsan i vädret.

Det jag har försökt att beskriva och tycker är lite tokigt, är att vissa herrar säger att

de har gjort "investeringar" och köpt mark och hus etc. fast de i själva verket inte alls har köpt något till sig själv.

Däremot har de handlat till sin fru och flickvän, som sedan äger prylarna och fastigheten mm.

Det är dock vettigt att en del herrar i alla fall  har bemödat sig om att skriva ett usefruit-avtal,

för då har de i alla fall den "juridiska rätten" som ger dem möjligheten att bo kvar efter en skillsmässa.

Detta och synsättet på hur köpeavtal ska ingås är bara en principiell ståndpunkt från min sida,

och om nu andra vill göra på annat vis,

så är de varmt välkomna att göra precis vad det vill med sina stålar.

Stoppa dem i madrassen, köp aktier, handla Pizza för dem eller ge bort dem till någon ni älskar, gör vad ni vill.

En gång i tiden för ca 24 år sedan var jag också med och bekostade merparten av en rejäl villa utanför Bkk.

Även om jag var kär och litade få min sambo så var det inte frågan om någon gåva från min sida den gången.

Jag såg det mer som en gemensam investering eftersom hon då bar på min son.

Men innan jag gick med på att skaffa villan hade jag först sett till att ha ett aktiebolag och ett skrivet testamente mellan mig och damen.

När hon senare gick bort så var det inga problem för mig att göra vad jag ville med både marken och kåken.

Jag valde då att sälja allt och få tillbaka insatt kapital med råge. Därefter flyttade jag och grabben till Sverige,

men utan mitt förarbete och de vidtagna juridiska åtgärderna hade jag inte fått tillbaka ett rött öre.

Om jag och min grabb i framtiden ska vara med och bygga ut min nuvarande frus kåk och rusta upp den för några hundra tusen kr,  

ja då får hon allt ta och skriva över hälften på min grabb först. Han har dubbelt medborgarskap i Sverige och Thailand.

Därefter kan vi lätta på lädret och "satsa" alla tre, eller alla två, eftersom jag inte kommer att stå som ägare (det får väl bli en en gåva från mig).

Det är ju faktiskt hennes grabb också. Hon vuxenadopterade honom när han blev 18 (23).

Men detta byggprojektet har inte startat än ;-)

Vi får väl se när vi kör spaden i marken.

Grabben måste först plugga klart och skaffa sig ett välbetalt heltidsarbete innan det blir aktuellt.

 

SN

 

 

 

Förbannat bra skrivet. Helt i min egen syn på saken