Naam jai... Världsklass och världsklass... ähum... men tack i alla fall! 
Conservator... Jo av någon märklig anledning tycker alltid de som bor nere på våra sydliga slätter att det är så vackert här uppe i bergiga norr. Och vi som inte finner det speciellt märkvärdigt med berg tycker oftast det är så himla vackert nere på slätten. 
Nåja, det finns inte bara berg här heller och dagens bilder tänkte jag ta från en liten skogsby inklämd mellan två stora vilda norrländska älvar. När man åker dit så passerar man över den ena av dom vid ett känt laxfiskeställe.
Vattenfallen borta i Thailand känns aningen mindre spektakulära vid en jämförelse.
Byn ifråga är den lilla tornedalsby jag tillbringade nästan all fritid i under uppväxten, dvs alla lov, helger osv. Morsans gamla hemby. När andra åkte på sol- eller skidsemestrar så åkte vi alltid till Saittarova istället, åkte vi någon annanstans så var det till farsans gamla hemby. Kändes kanske inte alltid så upplyftande då, men sett i backspegeln så var det nog en alldeles fantastisk miljö för barn att växa i och med. Idag när barn kan se på tusentals kanaler på tv och spela spel överallt och närsomhelst så hade vi i min barndom en snöig kanal 1 efter kl 18 i bästa fall eftersom mottagningen i byn inte riktigt ville funka så bra. Men vad gjorde det, det var kojbyggen, utelekar, idrott, skog, fiske, bad, kanot, djur mm som gällde dagarna i ända.
Ungefär sånt som små barn i thailändska byar sysselsätter sig med idag.
Fast när jag var i flickans ålder stod det ännu både kor och häst i lagården och vi barn kunde hoppa och leka i höet, något vi gjorde ofta och gärna. Nu är ladugården bara sommarförvaringsutrymme för snöskotrar etc. Så ska man hoppa får man allt göra det på något mer tidsenligt sätt.
Fortfarande står dock de gamla slåtterstörarna prydligt lutade mot ladväggen, trots att det nog snart är 40 år sedan de slutade användas. Och den/de som radade upp dem är förmodligen döda och borta.
Fast kojbyggen blir det förstås även på 2000-talet av byns senare generationer. Här leker ungarna med några barn från sin svenska släktsida.
Vi hade gamla mopeder att leka med i byn när vi blev tonåriga och senare förstås crossmotorcyklar... .Och mopeder finns det förvisso fortfarande, bara av lite nyare, kinesiskt, snitt.
Grabben gillar förstås att åka en sväng, utan hjälm, när det erbjuds av äldre släktingar. Ungefär som borta i byn i Thailand alltså.
Anledningen till att vi ryckte upp ifrån vår lugna hemmatillvaro för att åka 25 mil bort och umgås med tjocka släkten, fast jag sagt att vi inte skulle åka någonstans, var att jag hade en kusin som fyllde jämt. Det skulle bli fest i byns föreningslokal och såklart bangar vi inte en fest.
Här sjungs det "ja må han leva".
Allt i den välförsedda baren var gratis.
. men under festen före våran så hade arrangörerna tydligen tagit betalt som synes på skyltarna. Här framkommer det också att det är djupa tornedal det handlar om. Här talar man än idag sin egna version av finska sedan gränsen mellan Ryssland och Sverige plötsligt delade dalen, och ett folk, år 1809.
Ett av många kusinbarn som man sett växa upp och bli stor så himla fort, undrar om min egen dotter kommer bli stor lika fort? I så fall gäller det banne mig att komma ihåg att ta vara på tiden. Hon var inte ens född när jag gjorde premiäresan til Thailand och ändå har hon hunnit bli vuxen. Usch vad tiden går tokfort.
Under vägen så har kusinbarnet, utan att jag känt till det, snappat upp ett sång- och musikintresse. Blev förvånad över hur bra de faktiskt var trots den enkla inramingen på festen.
Filmade en snutt när tjejerna sjöng och lägger ut tuben här. Speciellt andra låten på tuben är skitbra tycker jag.
Våra barn och deras släktingkompisar satt längs väggen och njöt intresserat av den äldre släktens musikaliska ådra.
När man på vingliga ben i den ljusa sommarnatten så småningom vinglade hem till sängen så kunde jag inte låta bli att fotografera den gamla bymacken som är stängd sedan oerhört länge. Men jag slogs av att jag faktiskt kommer ihåg när den var i funktion.. fan vad tiden går. Man är snart ett museiföremål själv.
