Hej!
Detta publicerades i den lokala dagspressen i lördags, jag fick många nyfikna frågor på jobbet under dagen om den. Då jag för länge sedan slutat läst detta lokala missfoster var jag helt oförberedd på uttalanden som:
- är det så illa för de små stackarna?
- skönt att det blir slut på detta, finns Svenska tjejer så det räcker åt alla!
- men va fan! man får väl välja själv vem man vill leva med!
- he he, du klipper inte tånaglarna själv va?
Själv blev jag mest besviken på den fega attityden i artikeln, slänga ut påståenden om fördomar men samtidig ställa frågan "Vad tänker du själv när du passerar ett svensk-thailändskt par på trottoaren?"
http://www.sn.se/asikter/opinion/1.1708613
//S lusken
Ja det var en förvirrande artikel, minst sagt.
Men efter att jag läst igenom den tre ggr så framgår det att kvinnan som skrivit den faktiskt opponerar sig mot de påståenden som finns i artikeln och uppmanar läsarna till en större vidsynthet mot internationella äktenskap.
Men som sagt, det tog tre genomläsningar för mig innan meningen med artikeln framgick så hon Charlotte bör nog öva sig lite på att uttrycka sig aningen enklare och mer lättförståeligt.
Vad gäller påståendet om att hälften av alla kvinnor som söker hjälp hos kvinnojouren är thailändska så har jag aldrig hört just detta uttalas tidigare, och det stämmer ju långtifrån med verkligheten som tur är. Men har vi otur så sprids den myten vidare och blir en sån där seglivad historia som faktaargument och siffror inte biter alls på eftersom den sätter sig i allmänt folks medvetande.
Har för mig att det är runt 35 thailändska kvinnor som söker hjälp hos svenska kvinnojourer per år, av i Sverige ca 30 000 bosatta thailändare + några tusen ytterligare på tillfälliga besökstillstånd. Ungefär 1 på 1000 alltså. Väldigt tragiskt att det ska behöva vara några alls, men själv funderar jag lite på hur många svenska kvinnor av 1000 som misshandlas av sin partner?
Fast antagligen söker de flesta svenska kvinnor som råkar illa ut i första hand hjälp av sin närmsta familj, släkt eller vänner och först i sista hand går de till en kvinnojour. Utländska kvinnor har ju oftast inget socialt skyddsnät att ta till i ett för dem främmande land och då blir ju kvinnojouren enda alternativet. Så det blir nog tyvärr svårt med statistiska jämförelser.