19 timmar sedan, skrev audirs2:
Nu har herrn inte skrivit om "Apishit" på länge, vadan detta? 
Kan naturligtvis inte tala för IL men i sak kan vi ju konstatera att Abhisit och hans demokraterna slutligen har kommit till insikt om denna sanna naturen i den nuvarande maktkonstellationen. Dvs att alla politiska partier som bärs upp av ett folkligt och demokratiskt legitimt stöd tillhör förlorarna i det pågående spelet, att TILLFÖRSÄKRA miltären (med eller utan generalsuniform) ett avgörande inflytanden över hela det politiska spektrum i Thailand för lång, lång tid framöver.
M.a.o. demokratiska partier och institutioner gör sig icke besvär sålänge de inte verkställer militärens, royalisterna och en liten aristokratisk elits bakåtsträvande politiska föreställningar:
-
att reservera så gott som alla av Thailands resurser i händerna på ett fåtal besuttna som med näbbar och klor är inställda på att försvara sin (gudagivna?) privilegier så länge det bara går. Härvid är man även beredd att t.o.m. förhindra tillväxten av den 'gemensamma kakan' bara man på detta sätt kan eliminera en smartare konkurrent (vem det nu kan vara,hehe...).
Man har helt enkelt inte kommit till insikten ännu att ett bevarande av 'status quo' förutsätter en smartare stategi. Denna strategi går ut på att skapa en känsla av delaktighet i större befolkningskretsar genom en demokratisk representationsprocess som i sin tur frisätter krafter som kan organiseras till förmån och tillväxt av den 'gemensamma kakan'. Den rika makteliten skulle m.a.o. inte förlora något, tvärtom de skulle ändå har ett avgörande inflytande på stryrning och kontroll till följd av en effektivare resurskoncentration.
Denna process har vi sett i alla utvecklade länder och vi kan även kostatera att de gamla eliterna har förblivit desamma genom att anta de utmaningarna som är förknippade med denna målsättning. De har t.o.m. blivit rikare vilket vi kan konstatera även i Sverige. Jag tror inte att Wallenberg-sfären tillhör förlorarna i Sveriges demokratiseringsprocess under förra seklet.
Men i Thailands eliterna har denna insikt inte mognat ännu. De är livrädda att behöva framträda som politiska aktörer i mediernas rampljus och avslöjas som inkompetenta och icke trovärdiga i allmänhetens ögon. Det är föreställningen om 'kejsaren utan kläder' som försätter dem i ren panik eftersom de innerst inne vet att 'förespegling av godomlighet' kommer att avslöjas som lögnaktig spel för att behålla kontrollen.
Och detta är ett typiskt asiatiskt dilemma: Den extrema personkultens egen dynamik tvingar ledargarnituret till osynlighet, ursprungligt som ett medel att producera mystik och en känsla av gudomlighet, senare dock mer och mer som ett försvar mot avslöjande av djup orättvisa, gigantisk lögn, dekadens och moralisk förfall, men framför allt som ett hinder att synliggöra den exempellösa praktiska inkompetens på så got som alla områden. Tänk gärna på Kim Jong-Un för att förstå asiatiska 'härskar-mekanismer'.
Det gamla komplexa härkarsystemet som stödde sig på en allomfattande och i sig sammanhängande korruptionsprocess har blivit kidnappat av en politisk uppkomling och rival om makten. Jag talar här om Thaksin och hans närmare (familje-)krets. Tror inte för ett ögonblick på att Thaksins ultimära mål är att skapa ett pradis på jorden utan hans ambitioner kännetecknas snarare av en personlig och långsiktig målsättning: att etablera sig på sikt som inflytelserik spelare i Bangkoks maktelit, varken mer eller mindre.
Men:
Thaksins strategi att nå till köttgrytorna via en 'demokratiseringsprocess' medför ett oundviklig och omfattande folkligt stöd. Maktens spelregler skulle m.a.o. permanent förändras till förmån för en uppsickande konkurrent. En fullständigt oacceptabel tanke för den sovande makteliten som därigenom även har förlorat ett viktigt och bekvämt spelkort i spelet om makten: den organiserade och välbalanserade korruptionen som under en lång tid förmådde hålla maktpyramiden i funktion utan alltför stora resursförluster i botten av denna.
Den enda lösningen ur detta dilemmat ur maktelitens synvinkel är tyvärr änn så länge att på sikt åter få kontrol över korruptionsprocessen. Därför är man villigt att dela med sig i begränsad omfattning till militärerna. Man låter dem nå fram till köttgrytorna under den begränsade tiden det tar att åter etablera kontroll i förhoppning att ett fåtal vinnare (militärer) på sikt kommer att förstärka maktetablissemanget med den rätta inställningen (=lojalitet mha 'hållhakar' eller 'jag vet något om dig...').
Maktelitens oförmaga att istället övergå till en offensiv strategi, dvs satsa på en omfattande och 'äkta' demokratiseringsprocess som inte enbart bevarar 'status quo' utan även genom en aktiv och meritbaserad ledarstil bidrar till en stor tillväxt av den 'gemensamma kakan', leder i slutändan enbart till en växande risk för ett inbörderskrig.
Abhisit och delar av hans 'demokraterna' har slutligen insett det pågående scenariots sanna karaktär och de framträder mer och mer som den enda 'legitima oppositionen' till nuvarande destruktiva utvecklingen. Därför förtjänar han respekt och stöd! Mådde han även lyckas övertyga resten av sitt splittrade gäng att 'äkta demokrati nu' är den enda vägen ur den djupa politiska handlingsförlamningen och inte en 'snabbfil till köttgrytorna'.
Mvh
//Singha711