Blir man mjölkad på pengar varje månad år ut och år in redan i Sverige - så är det kanske inte konstigt att man väljer att köra med separata semestrar för att slippa besöka hembyn och bli helt barskarapad.
Hmm, förstår inte vad du menar med att bli mjölkad på pengar varje månad? Syftar du på att fru Chang ej bidrar till hyra och el? Vad gäller besök i hembyn så kostar det mer för fru Chang än för mig.
Nääädå - jag är inte bitter
dandy
Jag är heller inte bitter...
Herr Chang har talat.
Chang den med mest pengar när han dör vinner.
Jag kan faktiskt förstå Herr Changs inställning till att han i mångt och mycket vill hålla hans egen och fruns ekonomi isär.
Nu är det ju så att hans fru tjänar bra med pengar på egen hand och då är det väl bara naturligt att det är hon och inte Herr Chang som sörjer för att hennes föräldrar och släkt får det lite bättre ekonomiskt. Han har väl egna ”Hål” att stoppa ett eventuellt överskott i.
Förmodligen ställde även han upp med ekonomisk hjälp i både tid och otid innan hans fru kom igång med sin affärsrörelse. Men någon gång måste ju folk lära sig att stå på egna ben.
Jag vet inte med säkerhet, men jag skulle bli en smula förvånad över om Fru Chang lägger några större belopp på födelsedagspresenter, julkappar och restaurangmiddagar till Herr Changs föräldrar eller släktingar. Vilket hon säkert skulle ha råd till. Men som sagt jag är lite osäker på om lusten finns att dela med sig åt det hållet.
Kanske Herr Chang vet?
Dibobal,jag kan nog påstå att jag har en viss erfarenhet av den thailänska landsbygden och dess seder.Jag har vistats i Thailand i över 20 år(5 år på heltid)Jag byggde vårt(hennes)hus 1995.Vi gifte oss -95 jag har sett faranger i alla dess skepnader.Jag har sett faranger bygga hus och köpa bilar etc.åt sina fruar/tgf.Jag har varit med om hur släkten försökt lura och bedra mig(lyckats ibland)Jag har varit med om intriger och andra otäckheter som varit släktrelaterade.Jag vet vad som förväntas av en farang som gift sig med deras dotter.Men allt det som jag sagt det visste du ju redan.Så Thailand är inte så olikt sverige för det mesta av det här upplever man ju här oxå men man tror man har koll på det när man är på hemmaplan.Mvh Måne som älskar Thailand och dess folk.
Men vem säger att bjuda på fest är det enda rätta. vem ger dig den rätten att förklara till alla andra dödliga hur det ska gå till??
Det är väl fortfarande upp till var och en eller finns det en bok för dummies, hur en farang ska bete sig, när dom kommer hem till svärföräldrarna?
Rock on!
Hur man beter sig handlar väl om hur man är som person. Nu är det ju som många påpekar att det är brukligt att den som har det bättre ställt brukar stå för notan. Men oavsett om det inte är så, så är jag den typ av människa att om jag ser att dom inte har råd att bjuda på fest, så är det ju inget snack om att man kan bjuda till och köpa lite nödvändigheter till familjen, utan för den delen tänka att jag blivit lurad eller förväntar mig nåt i gengäld.
Sen om man har inställningen "hemma i svedala bjuder vi minsann inte på några fester utan att man vet att man blir bjuden tillbaks" så kan jag förstå att man blir arg för att andra inte har samma inställning.
Blir man mjölkad på pengar varje månad år ut och år in redan i Sverige - så är det kanske inte konstigt att man väljer att köra med separata semestrar för att slippa besöka hembyn och bli helt barskarapad.
…
dandy
Hej!
Intressant koppling till ekonomin i Sverige där! Jag skulle dock inte använda uttrycket ”helt barskrapad” då jag som har medelinkomst och tre barn får tillbaka minst lika mycket som jag betalar under livets gång.
Det klagas ofta på ”girighet”, ”utsträckta händer”, ”lättja”, ”respektlöshet mot egendom”, ”ständiga försök att suga ut allt från farangen”, osv. bland thailändare. Men är det verkligen så annorlunda i Sverige? I Sverige betalar de rikaste störst andel av sin inkomst till landets studenter, barn, äldre, arbetslösa, osv. tack vore statsskatt, värnskatt, kapitalskatt, fastighetsskatt, osv. Kan man inte säga att även svenska arbetslösa, studenter, äldre osv. ”suger ut allt de kan från de välställda”? I Thailand ska det finnas svågrar och kusiner som inte bidrar till familjens uppehälle men sträcker fram händer när de vill ha något från någon annan. Har de verkligen inga motsvarigheter i Sverige? Är det inte exakt samma sak som svartarbetare som uppbär bidrag i Sverige gör? Sedan ska det finnas syskon som bidrar med mycket mindre men som givetvis har mycket mindre. Är inte dessa samma som vanliga knegare i Sverige som jag? Slutligen skulle det vara stor respektlöshet mot egendom i Thailand. Men bidragstagande svartarbetare i Sverige då? Vad har de för respekt för sina landsmäns inkomster? I Sverige snattas det mer än i något annat land i Europa. Mest snattas butikernas egna anställda. Vad det för respekt mot butiksägarnas egendom mot samtliga landsmän som måste betala för stölderna genom att alla priser måste höjas för att betala tjuvkalaset?
Allt som allt skulle jag tro att de som inte tillhör arbetskraften i Sverige får avsevärt mer via skatterna än vad motsvarande personerna i Thailand får via sin utvidgade familj. Är det någon som tror att den genomsnittliga thailändaren ger mer än hälften av sin inkomst till sin utvidgade familj vilket vi i Sverige gör när vi försörjer familjerna kollektivt? Kommer man egentligen inte lättare undan i Thailand där försörjningen inom familjen görs på frivillig basis och består av glödlämpor, måltider, sprit och utflykter, osv. till den utvidgade familjen där man bor som en familjemedlem? Om man är ”ekonomisk” och inte vill dela med sig borde man inte klaga mera på svenskar än thailändare eller åtminstone lika mycket?
Hälsning
Svarten
Hej igen!
Hur mycket kostar det att vara den i ett thailändskt hushåll som har bäst ställt?
För Magrood och mig kan jag direkt konstatera att det kostar mindre att bo tillsammans med familjen och hjälpa till med ekonomin än att inte dela med sig alls till familjen. Om vi till exempel skulle bo på hotell nära byn, äta på restaurang och resa fram och tillbaka till byn varje dag skulle vi definitivt spendera ännu mer pengar.
Vi gör som man brukar i Thailand. När vi är med släkten som inte har lika bra som vanliga svenskar brukar vi ställa upp när det ska köpes mat samt betala för andra kostnader som dyker upp. Så konstigt känns det inte då vi faktiskt bor i deras hem som de betalar för. Magrood växte upp i deras hem och fick dela av hushållsinkomsterna då. Sedan blir större utgifter om vi vill göra någonting tillsammans med familjen som en finare måltid eller utflykt. Det är dock inget som förväntas utan vi gör något som de annars inte skulle använda sina knappa resurser till. Med andra ord om vi vill göra en viss utflykt blir det av enbart om vi betalar. Vi skulle inte kunna få dem att dela på notan för något som de lika gärna kunde vara utan.
När vi var i Isaan 2,5 månader i somras var vi byn och Roi Et i två månader. När vi åkte dit tyckte jag att jag hade för mycket kontanter på mig då jag hade räknat fel vid växlingskontoret. Dessa pengar hade jag fortfarande kvar efter den första månaden var slut. Det kändes att en 1000 bahtare räckte i evigheten. Vi bjöd på mat ganska ofta. Vi gjorde en hel del utflykter inom Roi Et samt till Sri Sa Ket och Vientiane. Det kändes att pengarna aldrig tog slut.
Vi reste till Hua Hin, Bangkok och Pattaya för att träffa andra släktingar och vänner mitt i sommaren. Släktingarna där borta bjöd på allt. Några av vännerna bjöd på mer än vad vi fick bjuda tillbaka. Trots att vi blev bjuden på mer än vad vi fick bjuda på spenderade vi avsevärt mycket mera pengar. Det kändes att en 1000 bahtare fick vara kvar i plånboken max ett par minuter.
Kontenten av det hela är det dyraste för oss att semestra och ”dela på notan”. När det är många som har pengar gör man roliga utflykter hela tiden. Näst dyraste är det att bo själv på hotell nära släkten och billigast att bo med släkten i byn.
Var fick vi mest pang på pengarna då? – i byn eller i Central Thailand? Jag tycker att båda delar av vår resa var lika värda. Vi fick göra mycket roligt för pengarna i Bangkok och badorterna med underbara människor men tiden tillsammans med släkten i byn var minst lika värdefullt!
Hälsning
Svarten
Då mina behov vid besök i hembyn skiljer sig åt mot vad som finns tillgängligt på plats så ser jag till att ta med det jag vill ha och om det är någon som vill ta del av det så varsågod. Delar med mig precis som jag gör mot familj och vänner här hemma. Finns ingen anledning till att jag ska ändra på mig och bli snål och gniden bara för att jag är på annan ort. På hemvägen brukar vi plocka med några av svärmors räkningar. Har inget emot att bidra om det är till en bra sak.
Att lära sig språket (åtminstone hjälpligt) är såklart en kraftig tillgång på alla sätt och vis. Inte minst blir det bra mycket roligare om man slipper ha någon som ska behöva tolka åt en hela tiden.
Hej Magrood,
Visst är fru Chang fantastisk, och jag saknar henne mycket nu när hon är i Thailand.
Jag försökte bara generalisera thaisläktens förväntningar på en i deras ögon rik farang. En generalisering som förstås långt ifrån stämmer för alla. Dessutom förändras förväntningarna nedåt varje gång jag besöker
Herr Chang har talat.
Oki doki - förstår kha.
Mvh
Magrood
Magrood, vad tycker du som thai, är det farangens skyldighet att se till så deras flickvän/fru's föräldrar och släktingar får ett rikt liv, sen undrar jag, kräver man detsamma om det råkar vara en farangkvinna?
Rock on!
Återigen efterfrågas en patentlösning på vad ”Thaisläkten” förväntar sig vid besöket av farangen som har gängat sig med deras dotter. Det verkar som om en del av MPR:arna tror att den thailändska befolkningen är en sluten sekt eller en nyupptäckt "jungle tribe" med märkligt fascinerande beteenderegler som en besökande vit man bara hjälpligt kan förstå sig på.
Det finns alla möjliga blandningar av folk och kulturyttringar i Thailand, så det är väl bara att prova sig fram i umgänget till man hittar folk som man trivs med – det gör man ju även i Sverige i den mån man har något umgänge här.
Det är väl bara att använda sunt förnuft när man träffar sina svärföräldrar eller umgås med folk för första gången, men det är väl kanske där som det brister hos en del herrar – det saknas helt enkelt fingertoppkänsla och socialt sunt förnuft.
Jag har sett ganska många faranger som tar i så de nästan spricker när de vill försöka anpassa sig på den Isaanska landsbygden.
1: De delar ut konstiga Wai i tid och otid vilket gör att invånarna bara garvar åt dem.
2: De försöker sitta med korslagda ben på golvet tills de nästan blir helt ledbrutna i knä och anklar.
3: De krälar omkring på golvet framför munkarna i templet och känner sig heligt lyckliga över att få skänka ett bidrag till en religion som de inte tror ett dyft på. Som tack för tempelgåvan får de några ”magiska” bomullssnören knutna runt handleden som de resten av sin semesterresa går runt och visar upp (gärna i Pattaya).
4: De dricker uppsamlat skitigt regnvatten ur stora lerkrukor, tills de får ett akut diarré anfall.
5: De käkar kloakfiskar, larver, skalbaggar och grillade råttor, tills de egentligen vill kräkas.
6: De håller masken och låter sig väl smaka av det sunkiga hönsriset och den syrligt illasmakande Isaanmaten som är överlastad med chili för att dölja smaken av andra ingredienser eller härskna råvaror.
- Nej, nej och åter nej. Ni behöver inte försöka göra om er eller försöka vara byborna till lags med än det ena, än det andra. Var istället er själva, och var den ni är, dvs en helt vanlig svensk på främmande mark.
Det är ju inte direkt vanligt att tjocka släkten i Isaan talar en begriplig Engelska. Så om ni nu av någon anledning vill komma era svärföräldrar och släkten närmare, så ta för guds skull och lär er att prata Thailändska. Om nu Thaidamerna med noll eller 4 års skolgång kan lära sig att tala en fullt begriplig svenska på ganska kort tid i Sverige, så borde väl en svensk med gymnasieutbildning kunna klara av att lära sig att föra ett enklare samtal på Thai. Eventuellt så begriper byborna så pass mycket Riks-Thai att ni då kan börja föra ett samtal utan att ni behöver förlita er på att er fru ska agera mellanhand, filter och tolk.
När de sedan vet att ni förstår varför de skrattar och till synes är så förbannat muntra i er närvaro, ja då är det heller inte lika roligt att försöka fortsätta med att utnyttja eller göra sig lustiga över farangen längre.
Så om ni vill veta om ni är uppskattade och respekterade av er fru och hennes släkt så bör du snarast framföra att du skall börja plugga thailändska. Om din fru då hajar till och tycker att det är en dålig idé så beror det på att hon har saker och ting i sitt liv som hon vill dölja för dig. Uppmuntrar hon istället att du ska lära dig språket så har hon och hennes familj sällan några hemligheter eller några smusslande affärer bakom ryggen på dig.
Det är i alla fall min egen erfarenhet och min personliga ”sanning” av hur det oftast funkar i Thailand.
Håller med mycket i det du skriver.
Men håller inte med att man förlöjligar de som söker svar.
Visst är du hur duktig och insats som helst i det thailändska - men det finns de som inte gör det.
Om man förlöjligas pga man ställer den här typen av frågan och andra typer som du har förlöjligat i din andra tråd - vad kommer det att finnas kvar att skriva om på ett forum om Thailand?
---
Sen tycker jag inte att "söka information" betyder per automatiskt att man ämnar sig att "förvandla" sig själv till någon man inte är.
Det skadar inte att ha skaffat sig lite hum om hur det brukar vara - sen bestämmer man visst själv vad man ska göra med den kunskapen.
Jag tycker att man när man bryr sig att ta reda på saker och ting - är en del av att "vara sig själv" också.
Även om det finns de som väljer att "vara sig själv" på annat sätt så är de som vill ta reda på saker och ting inte "mindre" sig själv för det.
Innan jag kom till Sverige som utbyteselev vid 17-års ålder försökte jag också ställa frågor och ta reda på vad jag borde och inte borde göra när jag nu skulle bo hos en svensk familje ett helt år.
Tyckte inte att jag blev någon annan bara för att jag ville veta bättre.
---
Att lära sig språket är guldvärt som du säger.
Jag håller helt med.
Man själv som svensk vinner på det.
Jag som thaifru vinner på det - eftersom min man kan umgås med andra på egen hand. Jag slipper tolka - schööööönt.
Sen har man större möjlighet att känna sig "innanför" och förstå landet och folket bättre.
---
Jag har ungefär samma syn på svenska män gällande stöd för deras fruars utbildning i svenska som du har för thailänskor med deras mäns utbildning i thailändska.
Jag tycker det säger mycket i ett förhållande.
Det finns män som vill att deras kvinnor ska vara beroende av dem och har mindre tillgång och kontakt till sociala skyddsnät här. De män behåller gärna sina fruar hemma. Det är inte många - men det finns.
För thailändska kvinnor är det inte exakt samma sak. Men idén är ganska lika varandra.
---
Mvh
Magrood
hej igen!
man tackar för alla svar man får, jag pratar mycket med min sambo om detta och det hon säger är "ingen fara" men man vill ju heller inte göra bort sig . jag är inte snål av mig, men man blir ju brydd då hon säger att alla släktingar är nyfiken på hur man är och ska komma, det finns tydligen mycket olika erfarenheter av detta ämne. Men har en kompis som var där med sin fru i en vecka och han sa att det kostade ca 10.000 kr för en vecka med familj och släkt, det lät mycket tykcte jag och därför undrade om detta verkligen kunde stämma.
Som sagts,ta upp det med din sambo.Nu vet inte jag hur er ekonomiska deal ser ut men för att hålla ev. kostnader nere så kan du säga till henne att ni delar utgifterna 
Det brukar funka.Mvh Måne
Magrood, vad tycker du som thai, är det farangens skyldighet att se till så deras flickvän/fru's föräldrar och släktingar får ett rikt liv, sen undrar jag, kräver man detsamma om det råkar vara en farangkvinna?
Rock on!
Tackar för den äran.
Frågan är kort men svaret blir långt.
Det är mycket intressant att du tog upp det med "om det vore en farankvinna".
Jag kan ha fel men jag säger det ur min värld na.
1. Det är inte farangsskyldighet.
2. Det är väldigt starkt könsroller i det thailändska samhället. Jag har ibland klagat över det det till mina svenska föräldrar. De säger att det inte bara är thailändska kvinnor som har den känslan av omsorgsplikt. Det gäller i många andra länder. Men vi i Thailand kanske har det extra överdrivet mycket. Vi kvinnor i överlag uppfostras att värna om, ta hand om föräldrarna och familjen. Män gör det också men kravet på dem är inte lika starkt. Kanske för att de i sin tur förväntas att vara "elefantens framfötter" i sin nya familj. Deras plikt mot sin nyskaffade familj verkar komma förre deras plikt mot sin ursprungliga familj.
3. Många thailändska kvinnor ger bidrag till sina föräldrar och sin familj innan de träffar farang också - om de har möjlighet till det. Men det är också många som inte hade den möjligheten tidigare.
4. Ibland tycker jag att vi thailändska kvinnor lever i synder. Vi uppfostras med att ha dåligt samvete. Vi uppfostras med att vi blir något av värde om vi kan hjälpa till. Det är förstås inte alla som upplever det. Men ibland undrar jag om det inte beror på kvinnornas lägre ställning i samhället (i många avsseenden) som gör att kvinnorna är mer benägna att "bjuda på" när vi kan för att känna oss att vi är någon. Jag vet inte. Jag bara undrar om det kan ligga någonting i det. Det är nog inget man gör medvetet. Det låter som att köpa kärlek och respekt. Men jag tror att det är så omedvetet så att man inte kan klassa det som köp.
Punkt 4 är bara mitt försök att förklara våra skuldkänslor. Men våra handlingar handlar ner om något instinktivt (om man kan kalla det för det), något som är självklart, något som förväntas av oss.
Men - jag är inte likt många andra kvinnor.
Många har växt upp med sina föräldrar. Många har kämpat med sina föräldrar både i bra och dåliga tider. Så jag tror att deras pliktkänslor till sina föräldrar och släktingar innehåller stor del "äkta kärlek".
Jag har fått kämpa själv ensamt (som jag upplevde det i alla fall) så min pliktkänsla är mer plikt än kärlek. eller kanske ett sätt att få kärlek som jag borde ha fått som barn från de som borde ge villkorlös kärlek.
Så jag menar att man inte ska tolka min text som om det gäller andra kvinnor. Jag är lite rebellisk i mina tankar när det gäller kvinnornas plikt.
Det jag gör och tänker anses som synder hos de flesta thailändska kvinnor. (Kanske därför jag hänger här??? he he he)
Om mina rebelliska tankar har jag skrivit på TT - som nog har försvunnit nu.
Det finns förstås undantag med de som slipper alla de här pliktkänslorna.
---
5. Bandet mellan kvinnor och sina ursprungliga familjer är väldigt starka i Thailand jämfört med Sverige. När man har råd och möjlighet att hjälpa till så gör man det.
Men det är nog inte tänkt att man ska göra släkten "rika" precis.
Jag försöker hjälpa mina syskonbarn med det jag kan. För att de ska kunna unna sig något extra. Jag minns hur mycket jag som barn uppskattade "det lilla extra". Annars så gör jag inte så mycket mer än att köpa hem mer mat än vad vi "själva" behövde när vi är där. Vid löneutbetalning så bjuder min kusin som har ett ganska bra jobb. Går vi ut vid lönedagen så delar hon på notan. Annars så står vi för det lilla extra i hemmet.
---
6. Frågan om "om det vore en farangkvinna" kan man hitta svar i punkt 2.
---
Mvh
Magrood
Hmm... här undrar man vilket sorts rått-kött man har i den salladen ?
He he he...
Den sorten med lång svans och som säger Muuuuuu.
LOL
Så fel det kan bli när man slarvar med stavningar.
Men det talar väl för att det är positivt med mångfald på forumet, eller? 
Mvh
Magrood
Logga in för att svara.
