Tankar om barn från "bikulturella" relationer.

Jag har funderat lite på barn som kommer från familjer där föräldrarna är från två olika kulturer eller etniska grupper och vad andra tänker och funderar runt detta.

Ofta används ju begreppet "ras" istället för kultur och etnicitet på Engelska. Jag personligen tycker rasbegreppet är förlegat, men det begreppet används ju Engelska, men med en vardaglig betyselse som egentligen innebär etnicitet, så det är ju förståeligt att det begreppet fortfarande används.

Många på detta forum har ju barn med en Thailändska (?), vilket ju helt klart är barn med en bi/multikulturell bakgrund och föräldrarna är ofta väldigt olika kulturellt, etniskt och även direkt utseendemässigt.

Jag har ofta mötts av åsikterna att barn från bi/mulitkulturella relation saknar en "trygg bas", de saknar en grupp att identifiera sig och sätta sig i relation till och att detta skulle leda till en lång rad olika problem med mental hälsa, integration, kriminalitet osv, osv, osv. De kan inte identifiera sig med varken sin mamma eller pappa och detta därmed leder till förvirring och problem för dem, speciellt i tonåren när just identitet blir mycket viktigt. Jag har även hört åsikter om att de ofta möter fördomar och diskriminering från båda föräldrars "grupper" och känner sig inte hemma någonstans och accepteras inte 100% någonstans.

Ofta "används" forskning gällade adopterade barn som "stöd" för dessa argument och åsikter, vilket man ju kan ifrågasätta kanske.

Detta är nu inte mina åsikter, utan sånt jag personligen hört från en lång rad olika källor och personer och jag funderar på hur ni ser på detta?

Intressant ämne!

Jo det är nog generellt så att allas våra halvthaibarn, i omgivningens ögon, gärna blir "svensken/farangen" borta i Thailand och "thailändaren" hemma i Sverige.

Nu är ju mina egna barn så unga att deras kompisar ännu är rena och fördomsfria. Vi har också fördelen att bo i ett väldigt mixat bostadsområde som täcker in de allra dyraste toppvillorna i stan likväl som ett ganska stort invandrartätt hyreshusområde med dåligt rykte... samt allt där emellan. Dvs hyreshusområden med väldigt gott rykte och upp emot 10 års kötid, samt områden med relativt dyra bostadsrätter och villor av mer normalkaraktär. Så på barnens förskola umgås faktiskt vd-barnen från gräddhyllan med invandrarbarn och "vanliga" barn i en riktigt skön mix som jag är väldigt glad över.

På grabbens förskoleavd går en svart kille, ett tvillingpar som har persiska som hemspråk, en tjej som också har rötterna någonstans mot mellanösternhållet, ett ryskt barn samt två halvthaibarn. varav ena är thai/finsk/svensk och det andra alltså vår grabb. Förutom de uppräknade också 11 barn med mer eller mindre helsvenska gener och blont hår.

Alla leker med alla och verkar inte tycka att hudfärgen har någon som helst betydelse.

Självklart kommer väl skillnaderna så småningom framgå även för dessa barn i takt med att de blir äldre, men jag tror att grunden de får nu, i riktigt unga år, när de har nära kompisar med olika typer av utseende och härkomst kommer att vara till väldigt stor nytta. När jag gick i skola, på stenåldern, då var alla blonda och de enda invandrare som fanns här uppe i norra Sverige var finnar. Och de tyckte man ju inte var invandrare, de såg ju ut, och var likadana som oss andra. Inte konstigt kanske om många då tyckte att mörkhyade var märkliga och kanske upplevdes hotfulla. Och att adopterade barn från andra länder kände sig annorlunda och inte riktigt lika svenska som oss andra.

I dag är det ett annat, mycket mer mångkulturellt samhälle vi lever i, och eftersom det är så himla många som har en annan bakgrund än den helsvenska så tror jag att våra halvthaibarn mycket mer faktiskt kommer att accepteras fullt ut som "helsvenska". Annat hade det säkert varit för kanske bara 20-30 år sedan. Och det gäller nog i högsta grad också deras egen hemtillhörighetskänsla.

Så jag tror, notera TROR, inte att våra barn någonsin kommer att känna sig vilsna eller utanför när de blir äldre, och jag tror inte att de kommer att tänkas om som varande annorlunda av omgivningen. Men säkert vet jag förstås inte och jag har funderat en del på just detta. Kan ju tänkas att de får någon sorts mini-identitetskris, liknande den många adopterade barn har genomlidit de senaste decennierna. Men jag tror som sagt var inte det. I Thailand tror jag dock aldrig att de kommer att accepteras som annat än "farang" trots att de har thailändska medborgarskap, språket etc. Men där gör det ju mindre eftersom "farang" eller "luuk krung" är något eftertraktat, statusladdat. Många av landets filmstjärnorna är ju just det.

För övrigt brukar femåriga grabben säga till mig att han kommer från Thailand.. men att hans lillasyster kommer från Sverige. Och det gissar jag att han säger åt kompisarna på förskolan också. - Jaha, brukar jag svara, kommer du verkligen från Thailand? - Nääää, du är ju från Sverige, det är ju mamma som är från Thailand.. och mormor och morfar.

- Jo, jag kommer också från Thailand, svarar han då. - Ok, säger jag.

Än så länge verkar han alltså närmast stolt över att hävda detta. och det hoppas jag förblir även om jag har mina tvivel beroende av hur landet framställs i media och samhället i övrigt. Att få födas i, och med två kulturer, är ju berikande och en ynnest. Något att önska, inte tvärtom.

Jag har själv tänkt lite (för mycket) på det här, forsökt att se positivt på det, tvåspråkig från början, lättare att lära

ytterligare språk (har läst det nånstans). Förhoppentligvis kommer han att lättare acceptera olikheter vad gäller

kultur,hudfärg . sånt som gör världen till vad den är, i och med sitt eget ursprung.

En ting jag har kommit fram till är att det enda jag kan göra är att efter bästa förmåga ge han en trygg och stabil uppväxt,

och tro på sej själv.

Att det skulle inverka negativt på hans liv att han har rötter i två olika kulturer tror jag inte, det beror nog mer på

förutsättningarna han får under sina första år som barn och ungdom.

mvh

Skitsnack, rent ut sagt att dessa barn skulle sakna bas.

Dottern är som vilken svensk som helst. Hon har inga som helst problem med sin etniska bas i Sverige.

Däremot så är den thailändska identiteten inte något som hon är säker i. Hon älskar Thailand med sina kusiner och släktingar och umgås hemskt gärna med dessa och andra ungdomar när vi är i Thailand. Hon är också medveten om thailänds kultur, men identifierar sig mera med den svenska och har helt klart svenska värderingar.

Jag skulle kalla henne tvåkulturel med svenska värderingar.

Jobbet kallar, får se om jag utveklar det hela vidare senare.

Korp,

Vore intressant att få ta del av den forskning du hänvisar till. I princip all forskning jag har läst kring detta har inte riktigt varit relevant för barn från mixade förhållanden där ene parten är svensk. Antingen har det gällt adopterade barn dvs. utan direkt föräldrakoppling till den ena kulturen eller så har det gällt barn till två invandrade föräldrar och därmed blir bikulturella i samspelet med resten av samhället. Vidare finns ju en hel del forskning på s:k mixed kids men den har nästan uteslutande tagit upp barn som har en förälder med afrikanskt ursprung och då i ett amerikanskt kontext där ''ras'' är så mkt påtagligare i folks medvetande. Därmed blir det lite lurigt att översätta många av dessa teorier till mixade familjeförhållanden i Sverige eller Thailand.

Sen tror jag det är som med allt annat när det gäller barn, tonåringars och även vuxnas trygghet och psykiska mående dvs. 99% handlar om vad de får med sig för grundtrygghet i form av villkorslös kärlek och omtanke av sina föräldrar. Kulturellt vilsna föräldrar kommer säkert prägla sina barn till en viss grad av otrygghet men de som är tryggare i sin egen identitet kommer nog ge sina barn samma grund.

Som Amelia säger just nu - jag är mycket svensk och lite thai nu, men jag var mkt thai när vi bodde i Thailand. Ibland är barnen bra mkt mer pragmatiska än vi vuxna.

Ur mina personliga erfarenheter så kan jag påstå att barn som är 50/50 har nog generellt sett inga större problem än övriga svenska barn. Jag utgår ifrån mina egna barn samt vänners barn i bekatskapskretsen.

Min yngsta dotter är 11 år jag har en som är 16 och en son som är 18.

Alla dessa utgår ifrån att dom är samma som etnicitetsvenskar och blir behandlade så av kamraterna.

Det enda dom har är att dom har ett mörkare utseende. Men i övrigt så är ju alla värderingarna svenska för dom. Och dom tänker som vilket annat svenskt barn som helst.

I jämförelsen med adoptivbarn så har ju inte detta så mycket att göra med etnicitet? Utan är nog mer en frågeställning varför föräldern inte ville behålla en, o.s.v?

Så eftersom det inte finns några direkta vetenskapliga undersökningar på TS frågeställning så tror jag inte att det är rätt att överföra undersökningar från andra förhållanden som bas för antaganden i detta.

Mvh Janne

Min fru tycker våran Maria liknar för mycket svensk. Hon ville så gärna att hon liknade mera thai. Vårt barn får mångkulturen på köpet eftersom det är så blandat idag på dagis. Vilket är mycket bra . Jag är övertygad att barnen med rätt hjälp och rätt vilja kan ha en väldigt nytta av sitt ursprung. Utnyttja det bästa av båda världarna. För det finns mycket bra i både Thailand och Sverige. För att det ska bli bra ställs det STORA krav på föräldrarna.

En intresant diskussion som jag nog far aterkomma till nar jag kommer hem. Just nu tittar jag pa nar Atom spelar tennis med sina basta kompisar; Bella med kanadensisk far fodd av invandrade kroatiska och polska foraldrar och med en portugisisk mor, Bella ar dessutom fodd I Brasilien, samt Karin med en japansk mor och en hollandsk far som dock invandrade fran Indien. Karin ar fodd I Vietnam och kom till Thailand via Finland. Sa Atom har egentligen en ratt ointrssant bakgrund aven om hennes far, dvs jag, ar look krung med en far fran Skovde och en mor fran Varnhem och till raga pa allt uppvuxen I Tibro.

Hej

Hej

Själv kan jag inte se några problem ännu med att vår son har en mamma som är Thai och pappa som är Svensk, men pojken är ju bara drygt 4 år så vi får väl se hur det utvecklar sig, vi lär ju honom tre språk (svenska, Lao och Thai) samtidigt och det går bra, men det är nog viktigt att vi besöker Thailand regelbundet och stannar ganska länge för att det ska fungera, när vi kom till Thailand i December förra året så var det efter ett ovanligt långt uppehåll p.g.a frugans studier och då tog det drygt 14 dagar innan han ställde om till Thai och Lao igen, han ville bara tala Svenska, men 3 veckor senare pratade han med alla där nere och bytte språk beroende på vilket språk som den person han talade med använde precis som tidigare.

Han går ju förskola (dagis) både när vi är i Sverige och Thailand och även här fungerar det bra, han utvecklas i takt med alla andra Svenska barn och ligger nog fortfarande lite före jämnåriga vad det gäller språk, rita och skriva sitt namn o.s.v, och vi upplever inte några problem med att han har ett ben i två kulturer ännu, kanske har han lite mer fantasi och pratar mer om elefanter, krokodiler och ormar än helsvenska barn och han vill fånga och leka med alla slags djur, kräldjur och insekter som han får syn på, sen är det nog som bl.a Kim skrev att små barn är oförstörda och fördomsfria, blir det några problem med detta kommer det nog senare i livet, i hans förskola finns några adopterade barn som är lite mörkhyade men inga mer Thai eller halv Thai barn, han gillar att klättra i träd och berg och ska alltid högre än alla andra och får nog anses som lite busig, fröknarna får nog ligga i ibland.

När han går i byns förskola är han ensam halv Thai och det finns bara Thailändska barn på skolan men det går bra även här, här är han inte busigast och han får träffa barn som kan klättra bättrre och som är fysiskt starkare vid samma ålder och detta tror jag är bra, man har en helt annan diciplin än på svenska dagis och barnen förväntas lyda alla som är äldre, dom ska ställa upp klassvis på morgonen hissa flaggan ihop med skolans övriga barn som är upp till 12 år och sjätte klass, utanför klassrummet ska dom ställa skorna snyggt i rader, dom ska äta skolans mat samtidigt och både före och efter maten ska dom ställa upp på rad för att tvätta händerna, dom får hjälpa till att hålla ordning i klassrummet, dom sover middag gemensamt på klassrummets golv, så mycket sker gemensamt, men dom har ganska roligt och börjar dagen med tecknad film, sedan lek i bollhav och med dom mängder av leksaker som förskolan har blivit tilldelade det senaste året, dom leker dessutom ute en del av dagen och klättrar i träd, fångar insekter och kräldjur på skolområdet och leker med bollar, vår son klarar sig bra språkligt och har fått 5-10 barn som han umgås mycket med även efter skolans slut, och så är det några tjejer på 5-6 år som ägnar mycket tid åt honom, dom bevakar honom och tröstar honom om det behövs ibland, här är det nog snarare mer en fördel att vara lite ovanlig och komma till skolan bara delar av året, han är populär bland både lärare och elever och förmodligen gynnas han lite av att vara halv Thai/falang, och så har han ju äldre släktingar 10-11 år på samma skola dom ser också till honom.

Hur det kommer att bli i framtiden vet vi ju inte, men jag har svårt att tro att han kommer att få problem därför att han har ett ben i varje kultur, är flersppråkig och har Sve-Thai föräldrar, men man får vara lyhörd och uppmärksam på det ut i fall att, vi kommer att ge honom förutsättningar för ett bra liv och hitlills är det bara bra.

Mvh Isan lover

Barn kan, som vi alla känner till, vara väldigt grymma mot de som sticker ut på ett eller annat sätt, t ex är feta, fula, hjulbenta, kommer från ett annat land, har fyllon till föräldrar eller något annat. Gissar att t ex adopterade Korea-barn på -70 och -80 talen kunde få höra "kinesjävel, åk hem" precis som finnar hörde finnjävel, norrmän hörde norrbagge osv.

Barn är bra på att hitta andras svagheter och använda sig av dem för att trycka ned och såra. Och idag inte bara face to face, som på min tid, utan även i sms och i sociala medier på internet. Det kan nog vara ett rätt så hårt klimat att gå i skola idag och fan vet om barnen kommer att kunna gå helskinnade genom uppväxten utan att bli retade för att de är halvthai?

Men som sagt, dagens samhälle liknar inte det jag växte upp i så det är mycket möjligt att detta är ett ickeproblem. Har själv inte sett några problem med de många halvthaibarn eller helthaibarn som har största delen av sin uppväxt här i Sverige. Men så klart, insynen saknas ju och det som ser bra ut på ytan behöver ju inte alltid vara det.

Nu handlar det ju om så sublima ting som en möjligt saknad tillhörighetskänsla. Antar att det var samma sak för alla finska barn som växte upp i Sverige under min tid, i Sverige var de alltid "finnen" och i Finland blev de "svensken". Men i deras fall så var det ju som wille skriver att bägge föräldrarna var finnar och deras svenskhet kom i samspelet med samhället i övrigt.

Tror nog, när jag tänker efter, att det är stor skillnad på barn där en av föräldrarna, förutom samhället då, bidrar med den svenska tillhörighetskänslan. Jag tror och hoppas, att våra barn aldrig kommer känna några identitetsproblem. Och som sagt, inget tyder ännu på motsatsen.

Jag tror att om blandbarnen har "bra" föräldrar så kommer de tjäna på att vara bikulturella, har de "mindre bra" föräldrar eller något händer den ena föräldern så är det en klar nackdel.

"Bra" föräldrar förstår och klarar av att dra nyttan av dubbla språk, dubbla kulturer mm och det kommer nog barnen ha nytta av både i skolan och senare i livet; det är anmärkningsvärt hur stor andel av de riktigt välbetalda expatsen man stöter på runt om i Asien som kommer från mångkulturella familjer och som bott runt om i världen och detsamma verkar gälla inom sport- och nöjesindustrin. Bland de bikulturella barn jag känner från Sverige så tycker jag dessutom de verkar minst lika harmoniska som de "helsvenska" personerna.

Jag kan dock tänka mig att det också finns många "mindre bra" föräldrar där den ena föräldern nekar barnet halva "sin identitet" och det kan säkert slå tillbaka i form av identitetskriser mm. En skilsmässa eller att den ena föräldern förolyckas kan förmodligen också slå hårdare mot ett bikulturellt barn än ett "monokulturellt" barn då det också kan göra att de helt tappar kontakten med ett av "sina" länder.

Intressant ämne, bara att hoppas att jag och frugan tillhör kategorin "bra" föräldrar, om inte så får Atom kanske jobba lite hårdare för det där Nobelpriset jag redan intecknat..

Korp,

Vore intressant att få ta del av den forskning du hänvisar till. I princip all forskning jag har läst kring detta har inte riktigt varit relevant för barn från mixade förhållanden där ene parten är svensk. Antingen har det gällt adopterade barn dvs. utan direkt föräldrakoppling till den ena kulturen eller så har det gällt barn till två invandrade föräldrar och därmed blir bikulturella i samspelet med resten av samhället. Vidare finns ju en hel del forskning på s:k mixed kids men den har nästan uteslutande tagit upp barn som har en förälder med afrikanskt ursprung och då i ett amerikanskt kontext där ''ras'' är så mkt påtagligare i folks medvetande. Därmed blir det lite lurigt att översätta många av dessa teorier till mixade familjeförhållanden i Sverige eller Thailand.

Sen tror jag det är som med allt annat när det gäller barn, tonåringars och även vuxnas trygghet och psykiska mående dvs. 99% handlar om vad de får med sig för grundtrygghet i form av villkorslös kärlek och omtanke av sina föräldrar. Kulturellt vilsna föräldrar kommer säkert prägla sina barn till en viss grad av otrygghet men de som är tryggare i sin egen identitet kommer nog ge sina barn samma grund.

Som Amelia säger just nu - jag är mycket svensk och lite thai nu, men jag var mkt thai när vi bodde i Thailand. Ibland är barnen bra mkt mer pragmatiska än vi vuxna.

Jag hänvisar dock inte till någon forskning alls, jag har inte läst något om detta som jag kan komma på på rak arm, utan det är mest folks åsikter och sånt man läst i (skärp) media. Jag är mycket nyfiken på om det verkligen finns direkt forskning på det i någon större omfattning, om man tittat på hur dessa individer mår som barn, ungdomar och vuxna. Jag personligen vet inte om dessa åsikter har någon större sanning eller om det är rena fördomar, därav min trådstart Ligger den någon sanning i det så är det ju relevant om det även finns något om hur man kan försöka förhindra det eller vilka risktfaktorer och skyddsfaktorer det kanske kan finnas, är det fördomar tycker jag det är bra att få faka så man kan möta det de gånger man möter dem. Som du säger finns det ju ganska mycket skrivet om detta i USA, men det lander med sin "one drop" perspektiv är ju knappast representativt, tycker då jag. Mixedrace fanns ju knappt för 30 år sen, iaf inte i folks referensram pågrund av det landets raspolitik.

Jag ska kolla lite om jag har någon information i mitt lilla "referensbiobliotek"

Så här spontant så finns det ju en hel del forskning och slutsatser som visar på att många barn som föds i Sverige med föräldrar som är invandrare, speciellt om det är från länder med mycket annorlunda kultur kan få problem i att anpassa sig efter förväntningarna från famijen och förväntningarna från samhället, att de inte känner sig direkt hemma i varken Sverige, där de är benämns som invandrare eller i sina föräldrarshemländer, där de inte kan eller vill acceptera kulturen och livstilen på samma opoblematiska sätt som om de varit födda där. Detta är ju en av teorierna varför andra genereationers ungdomar ofta dras in i grupper och gäng med personer av liknande bakgrund, där får de en känsla av acceptans och förståelse de varken får hemma eller i samhället i stor.

När det gäller adoption så tror jag om jag nu minns rätt att destå närmare kulturellt och "utseedemässigt" ett barn är till deras adopterade föräldrar, destå mindre risk för olika problem både som ungdom och vuxen. Det ligger ju även till grund för att adoptioner och fosterhemsplaceringar inom ett land (iaf Sverige och England) alltid söker göra en kulurell, religiös och etnisk matchning för att barnets skull, både kortsiktigt och långsiktigt.

Vi människor tenderar ju dra omfattande slutsatser baserat på just utseende, vilket ju kanske är olyckligt men fortfarande det som händer.

Men allt det jag skrivt kan man ju infrågasätta om hur eller ens om det är relevant för barn från svensk-thai relationer, och i så fall i vilken grad och på villket sätt.

Så här spontant så finns det ju en hel del forskning och slutsatser som visar på att många barn som föds i Sverige med föräldrar som är invandrare, speciellt om det är från länder med mycket annorlunda kultur kan få problem i att anpassa sig efter förväntningarna från famijen och förväntningarna från samhället, att de inte känner sig direkt hemma i varken Sverige, där de är benämns som invandrare eller i sina föräldrarshemländer, där de inte kan eller vill acceptera kulturen och livstilen på samma opoblematiska sätt som om de varit födda där. Detta är ju en av teorierna varför andra genereationers ungdomar ofta dras in i grupper och gäng med personer av liknande bakgrund, där får de en känsla av acceptans och förståelse de varken får hemma eller i samhället i stor.

När det gäller adoption så tror jag om jag nu minns rätt att destå närmare kulturellt och "utseedemässigt" ett barn är till deras adopterade föräldrar, destå mindre risk för olika problem både som ungdom och vuxen. Det ligger ju även till grund för att adoptioner och fosterhemsplaceringar inom ett land (iaf Sverige och England) alltid söker göra en kulurell, religiös och etnisk matchning för att barnets skull, både kortsiktigt och långsiktigt.

Vi människor tenderar ju dra omfattande slutsatser baserat på just utseende, vilket ju kanske är olyckligt men fortfarande det som händer.

Det händer ju titt som tätt på MPR att medlemmar går off-topic och/eller missförstår TS mening med tråden men att TS missförstår sin egen tråd är ganska ovanligt

Barn som föds i Sverige av invandrade föräldrar är ju i 99% av fallen från monokulturella relationer och detsamma gäller ju adopterade barn.

Det händer ju titt som tätt på MPR att medlemmar går off-topic och/eller missförstår TS mening med tråden men att TS missförstår sin egen tråd är ganska ovanligt

Barn som föds i Sverige av invandrade föräldrar är ju i 99% av fallen från monokulturella relationer och detsamma gäller ju adopterade barn.

Haha, nej vad jag menade är att dessa typer av argument där det verkar finnas mer forskning används ofta i relation till barn från bikulturella relationer också, men jag ifrågasätter om det kan jämföras på det sättet.