Tankar om barn från "bikulturella" relationer.

Barn kan, som vi alla känner till, vara väldigt grymma mot de som sticker ut på ett eller annat sätt, t ex är feta, fula, hjulbenta, kommer från ett annat land, har fyllon till föräldrar eller något annat. Gissar att t ex adopterade Korea-barn på -70 och -80 talen kunde få höra "kinesjävel, åk hem" precis som finnar hörde finnjävel, norrmän hörde norrbagge osv.

Barn är bra på att hitta andras svagheter och använda sig av dem för att trycka ned och såra. Och idag inte bara face to face, som på min tid, utan även i sms och i sociala medier på internet. Det kan nog vara ett rätt så hårt klimat att gå i skola idag och fan vet om barnen kommer att kunna gå helskinnade genom uppväxten utan att bli retade för att de är halvthai?

Men som sagt, dagens samhälle liknar inte det jag växte upp i så det är mycket möjligt att detta är ett ickeproblem. Har själv inte sett några problem med de många halvthaibarn eller helthaibarn som har största delen av sin uppväxt här i Sverige. Men så klart, insynen saknas ju och det som ser bra ut på ytan behöver ju inte alltid vara det.

Nu handlar det ju om så sublima ting som en möjligt saknad tillhörighetskänsla. Antar att det var samma sak för alla finska barn som växte upp i Sverige under min tid, i Sverige var de alltid "finnen" och i Finland blev de "svensken". Men i deras fall så var det ju som wille skriver att bägge föräldrarna var finnar och deras svenskhet kom i samspelet med samhället i övrigt.

Tror nog, när jag tänker efter, att det är stor skillnad på barn där en av föräldrarna, förutom samhället då, bidrar med den svenska tillhörighetskänslan. Jag tror och hoppas, att våra barn aldrig kommer känna några identitetsproblem. Och som sagt, inget tyder ännu på motsatsen.

Själv e jau Finlandssvensk å frugan e Thai, grabbarna våra känner saj och agerar som svenskar.-

Vi haur ente försökt påverka dom i nån riktning...nu e dom ju + 30 å fattar egna beslut

Jag har funderat lite på barn som kommer från familjer där föräldrarna är från två olika kulturer eller etniska grupper och vad andra tänker och funderar runt detta.

Ofta används ju begreppet "ras" istället för kultur och etnicitet på Engelska. Jag personligen tycker rasbegreppet är förlegat, men det begreppet används ju Engelska, men med en vardaglig betyselse som egentligen innebär etnicitet, så det är ju förståeligt att det begreppet fortfarande används.

- Vad har du fått detta ifrån? Orden har precis samma betydelse på svenska som på engelska. Att ras sällan används längre i Sverige med avseende på människor, har att göra med PK kulturen och Hitlers härjningar i Europa på 1930/40-talet. Möjligen är vissa engelskspråkiga media inte lika PK.

Många på detta forum har ju barn med en Thailändska (?), vilket ju helt klart är barn med en bi/multikulturell bakgrund och föräldrarna är ofta väldigt olika kulturellt, etniskt och även direkt utseendemässigt.

Jag har ofta mötts av åsikterna att barn från bi/mulitkulturella relation saknar en "trygg bas", de saknar en grupp att identifiera sig och sätta sig i relation till och att detta skulle leda till en lång rad olika problem med mental hälsa, integration, kriminalitet osv, osv, osv. De kan inte identifiera sig med varken sin mamma eller pappa och detta därmed leder till förvirring och problem för dem, speciellt i tonåren när just identitet blir mycket viktigt. Jag har även hört åsikter om att de ofta möter fördomar och diskriminering från båda föräldrars "grupper" och känner sig inte hemma någonstans och accepteras inte 100% någonstans.

- Sociokulturellt svammel i syfte att bortförklara vissa invandrargruppers svårigheter att integrera sig i det svenska samhället.

Ofta "används" forskning gällade adopterade barn som "stöd" för dessa argument och åsikter, vilket man ju kan ifrågasätta kanske.

- Vadå kanske?

Detta är nu inte mina åsikter, utan sånt jag personligen hört från en lång rad olika källor och personer och jag funderar på hur ni ser på detta?

- Jaha, och vad tänker du själv då. Kunde vara kul att höra din åsikt någon gång istället för dina sammanställningar av vad andra sägs tycka.

/Siamkap

Hur det ska gå för "blandrasbarnen" avgörs nog i deras föräldrahem

Barn son föds upp till trygga, harmoniska, självständiga individer, klarar sig alltid (oftast) bra medan däremot barn som får eller har problem under uppväxttiden oftast får problem under vuxentiden - tyvärr.

Barn som blir mobbade i unga år blir också mobbare, kanske t.o.m. mot sina egna barn eller barnbarn.

Barn som blir sexuellt ofredade i unga år riskerar själva att göra liknande ofredande i vuxen ålder.

Där har varken kön, hudfärg eller brist på färg någon betydelse.

Genetiken har också en viss betydelse, renodlade thaibarn har självklart det svårare att bli svensk eller svenska, där ställs det verkligen krav på styvpappan, och mamman att han absolut INTE gör någon skillnad på kommande halvsyskon.

Det får ABSOLUT inte förekomma något s.k. utanförskap = är oftast roten till mycket ont.

Det får ABSOLUT inte förekomma något s.k. utanförskap = är oftast roten till mycket ont.

Inte att förglömma så är barn från asiat- västerlänning väldigt vackra.

Så vänner får dom fort om det inte är annat som sätter stopp i det.

Jisses,,,,

Tur att jag läste igenom innan jag postade.

Vill bara förklara att jag inte är pedofil. om någon sjuk människa trodde det.

Hur det ska gå för "blandrasbarnen" avgörs nog i deras föräldrahem

Barn son föds upp till trygga, harmoniska, självständiga individer, klarar sig alltid (oftast) bra medan däremot barn som får eller har problem under uppväxttiden oftast får problem under vuxentiden - tyvärr.

Barn som blir mobbade i unga år blir också mobbare, kanske t.o.m. mot sina egna barn eller barnbarn.

Barn som blir sexuellt ofredade i unga år riskerar själva att göra liknande ofredande i vuxen ålder.

Där har varken kön, hudfärg eller brist på färg någon betydelse.

Genetiken har också en viss betydelse, renodlade thaibarn har självklart det svårare att bli svensk eller svenska, där ställs det verkligen krav på styvpappan, och mamman att han absolut INTE gör någon skillnad på kommande halvsyskon.

Det får ABSOLUT inte förekomma något s.k. utanförskap = är oftast roten till mycket ont.

Varför skulle någon vilja bli svensk. Det är väl det sista man vill bli.

Varför skulle någon vilja bli svensk. Det är väl det sista man vill bli.

Nja nästan, finne eller norrman luktar värre.

Nja nästan, finne eller norrman luktar värre.

?? Inteligent inlägg, kan du förklara ? Jag har inte din bildning

mvh

Varför skulle någon vilja bli svensk. Det är väl det sista man vill bli.

Kommentarer som denna brukar komma från de svenskaste av de svenska. Bara det att de inte fattat det själva

utan hellre ser sig som världsvana långt utöver det normala.

/ SatanG

Kommentarer som denna brukar komma från de svenskaste av de svenska. Bara det att de inte fattat det själva

utan hellre ser sig som världsvana långt utöver det normala.

/ SatanG

Nja, jag tänkte bara politisktkorrekt.

Normalt sett så prövar vi här i Sverige att se till så att ingen anpassar sig eller tar åt sig svenska seder och traditioner.

Svenskar är ju barbarer.

- Vad har du fått detta ifrån? Orden har precis samma betydelse på svenska som på engelska. Att ras sällan används längre i Sverige med avseende på människor, har att göra med PK kulturen och Hitlers härjningar i Europa på 1930/40-talet. Möjligen är vissa engelskspråkiga media inte lika PK.-

Sociokulturellt svammel i syfte att bortförklara vissa invandrargruppers svårigheter att integrera sig i det svenska samhället. - Vadå kanske?

- Jaha, och vad tänker du själv då. Kunde vara kul att höra din åsikt någon gång istället för dina sammanställningar av vad andra sägs tycka.

/Siamkap

Nja orden används ofta lite väl lika, de har ju helt klart väldigt olika betydelser, i teorin men ofta litet i realiteten. Väldigt ofta i tex folkräkningar både i England och USA används begreppet ras, men alternativen som man kan välja är ju helt klart etniska grupper, tex Irish Traveller i England och Hispanics i USA (som nu tydligen även ses som både ras och etnisk grupp). Jag tror inte det handlar om PK, Hitler härjade väl mer med både England och USA än med Sverige. Det är lite annorlunda användade av ordet bara. Varför jag tycker det är viktigt är ju för att ofta refererar man ju till både uttalande och forskning på just Engelska. Jag tycker att begreppet ras är helt förlegat, det finns utrymme för gentetik och biologiska aspekter inom begreppet etniska grupper, men det är inte låst till det på ett stenåldersvis som med begreppet ras. Det är ju en ganska radikal praktisk och även idelogiskt skillnad mellan begreppen, men trots det så används de båda ofta. Vilket ju kan vara lite förvirrande och göra saker lite oklart.

Angående om det är "sociokulturellt svammel" eller inte vet jag inte, dock är det de argumenten och åsikterna jag mött, samt att det dragits paralleller till direkt forskning om andra generationens invandrare samt adopterade barn, vilket jag ju sa man kan kritisera. Men samtidigt så finns det ju även vissa likheter, kanske tex att ens utvecklade av identitet inte är lika självklart oproblematiskt beroende på omgivningens/samhället syn och attityder. Men jag vet inte, dock är ju ämnet intressesant. Det är väl roliga att diskutera än att slå ifrån sig åsikter som "svammel".

Jag beskrev bara vad jag hört från andra gällande detta i mitt eget liv. Jag själv vet inte vad som som stämmer och vad som inte stämmer. Jag brukar inte dra slutsatser så snabbt utan vill gärna diskutera runt olika åsikter och olika perspektiv och kanske även kolla runt lite vad som skrivits mer formellt om det också. Det var även därför jag startade denna tråd, för att höra från folk med egna och omfattande efarenheter om det.

Du verkar lite irriterade, hade jag skrivit något som var fel eller provocerande?

^{En av det bästa trådar på länge, men det finns nog inget facit till frågan, då jag tror att det ligger hos föräldrarna, att uppfostra barnen ,samt ge dom vettiga värderingar..}

^{Sen det viktigaste att man får stå för konsekvenserna av sitt agerande. vidare om det är bra eller dåligt...}

^{Rock on!}

Min egen mamma är Svensk och min far är Finsk. Han kom till Sverige när han var runt fem år och förlorade mycket av sitt Finska språk, eller han förlorade sin självsäkerhet i det så han lärde varken mig eller min syster Finska. Det är verkligen något som jag personligen tycker är extremt tråkigt, jag hade älskat att kunna Finska även på ett grundläggande sätt och det hade helt klart hjälpt mig att känna mig både Svensk och Finsk, nu har jag inget alternativ till Svensk. Svensk är det enda jag har men samtidigt är det ju inte det enda jag är för jag är faktiskt också Finsk.

Jag är född och helt uppfostrad i Sverige och är väl Svensk ser ju helt Svensk ut också, dock har jag ett Finskt efternamn. Därmed blir det helt klart när jag säger mitt namn att jag inte är "helt" Svensk. Jag har alltid haft lite svårt att kalla mig Svensk på ett självklart sätt, sen om jag tagit "skada" av det eller inte kan man ju fråga sig Men just att jag inte har det Finska språket har varit något som påverkat mig negativt, det har gjort att jag inte kunnat relatera och ta in min "Finska sida". Sen har jag även råkat ut för en del elak ord och kommentarer under min uppväxt, men inte till någon hög grad.

Nu när jag lever utomlands så presenterar jag mig alltid som halv svensk och halv finsk men uppvuxen i Sverige när jag får frågan om vart jag kommer ifrån. Från en personlig reflektion så känner jag mig lite "mer" än Svensk och lite "mer" än Finsk, hade jag även fått lära mig Finska så hade detta varit ännu mer starkare och ännu mer positivt och min koppling till Finland hade varit starkare och mer trygg. Jag känner mig inte identitetslös eller utan "trygg bas". Men dessa dagar har ju Finland och Finskar inte samma negativa stämpel som tex när min far växte upp, även om det fortfarande finns en lite negativ stämpel så är det ju i praktiken nästan borta nu. Det gör det ju enklare att acceptera båda sina bakgrunder.

Sen syns det ju inte på mig på något sätt heller, det gör det ju också väldigt mycket enklare och problemfritt. Jag kan tänka mig att en person där det är större skillnader mellan både kultur och utseende mellan föräldrar funderar mer på det och det kanske blir mer ett "problem" eller iaf mer påträngande.

Så min egen reflektion är hur otroligt viktigt det är mer språket, barnet måste, de ska tvingas lära sig båda föräldrars språk. Oavsett hur ogärna de vill och hur gärna de vill fokusera på ett språk så bör man stenhård arbeta att lära dem båda, för det kommer de älska dig för när de blir äldre och det kommer vara mycket positivt hela livet.

Det går inte att komma ifrån att främlingsfientligheten ökar i sverige,vi kan ju hoppas att den minskar men det troliga är väl att den kommer att öka.

Det går inte att komma ifrån att främlingsfientligheten ökar i sverige,vi kan ju hoppas att den minskar men det troliga är väl att den kommer att öka.

Mja, det verkar vara så att främlingsfientligheten faktiskt minskar om man läser detta. http://www.migrationsinfo.se/framlingsfientlighet/framlingsfientlighet-i-sverige/

Men den har kanske blivit mer högljudd i stället, vad vet jag ?

Fritz..

Det går inte att komma ifrån att främlingsfientligheten ökar i sverige,vi kan ju hoppas att den minskar men det troliga är väl att den kommer att öka.

Hej

Jag tror också att risken finns att främlingsfientligheten ökar, speciellt med tanke på snack om höjd pensionsålder och lägre pensioner, man hör många resonera om att denna utveckling beror på att någon eller några miljoner nytillkommna människor inte har betalatr in något i systemet men ändå ska ha ut pengar ur det, det beskrivs lite som ebberöds bank, hur det egentligen ligger till med detta vet inte jag, och mig veterligen har det inte presenterats några siffror på detta.

Sen kommer det ju motstridiga signaler som säger att främlingsfientligheten minskar beroende på att våra ungdommar växer upp tillsammans med dom nya svenskarna och att spänningarna dessa grupper emellan minskar, om detta stämmer är det ju bra, men det känns inte riktigt som det är så överallt.

Mvh Isan lover