Här kommer sista delen i en sann berättelse, läs helst del 1-4 innan ni läser här.
5 september, 2008
Jag vaknade vi sjutiden på morgonen och hade genast Larsa i tankarna.
Eftersom jag var ensam hemma med min 1 åriga dotter så kunde jag inte åka till honom.
Just denna dag visste jag dock att Frode skulle komma till Thailand på morgonen och jag ringde till honom.
Han hade precis landat och svarade på telefonen, jag bad honom att gå in på kontoret och kolla Larsa när han kom till Jomtien.
Vid niotiden ringde han och sa att Larsa var på sitt rum, så allt var ok.
Runt klockan 11 så ringde jag Larsa då han nu skulle vara klar med sitt läkarbesök, jag fick inget svar. Jag ringde då till Joy på kontoret och frågade om Larsa, hon svarade att han var på sitt rum och vilade.
Någon timma senare ringde Frode mig igen och sa att han vart förbi kontoret och Larsa var på i sitt rum, så allt var ok.
Klockan 14 00 ringde jag till Larsa men fick inget svar, då tog fru Vax och jag bilen och åkte till kontoret.
När vi kom in på kontoret så frågade jag genast Joy var Larsa var. Hon svarade att han var trött idag och sov på sitt rum.
Jag undrade hur hon kunde veta att han sov, och hon svarade att hon varit uppe och knackat på men ingen svarade. Således sov han.
Nu började en klocka ringa i mitt huvud och jag frågade Joy om hon överhuvudtaget sett Larsa denna dag. Hon svarade, nej han har varit på sitt rum hela dagen.
PANG sa det i mitt huvud och jag bad Joy att omgående ringa till polisen.
Både Joy och fru Vax tittade undrande på mig och frågade varför.
Jag kommer såväl ihåg att jag svarade dem mycket bestämt att nu ringer de polisen och ber dem komma hit omgående, fråga inte, bara gör detta.
Fru vax såg att jag var gravalvarlig så hon bad Joy göra detta på en gång.
’
Joy ringde polisen och fick veta att det var skiftbyte så det skulle ta ca 20-30 minuter innan de kunde komma, hon sa ok till detta.
Jag tog ut fru Vax på gatan och förklarade för henne att jag misstänkte vad Larsa hade gjort denna dag och bad henne försiktigt förklara för Joy.
Fru Vax gick in till Joy och berättade, men Joy bara skakade på huvudet och sa, nej han bara vilar, idag är han lite trött.
Jag ringde till Ben som var där på, ja jag uppskattar det till 2 minuter.
Ben och jag gick in på kontoret igen och han ville gå upp på rummet och kolla, så ville även fru Vax, men jag sa att vi måste vänta på poliserna och så blev det.
Ben satte sig ned i Larsas kontor stol, då datorn stod på men skärmen var avslagen slog han på skärmen.
Jag så hur han tog på sig läsglasögonen, men jag tänkte inte mer på detta.
5 minuter satt vi all tysta på kontoret och väntade. Sedan reste Ben på sig, han var helt blek i ansiktet, och sa ”du måste läsa detta Vaxet”, sedan gick han ut och tände en cigg.
Jag satte mig ned vid datorn och började läsa det sorgligaste brev jag någonsin läst.
Detta var Larsas avskedsbrev, skrivet på kvällen och under natten mellan den 4 och 5 september. Nu förstod jag vad som väntade på rummet, jag var helt borta i skallen.
Jag läste det långa brevet där han uttryckte sina känslor denna hans sista natt.
I brevet berättade han också detaljerat vad han ville skulle hända efter sin död.
Han hade tänkt och planerat allt och han beskrev var testamentet fanns och hur han ville ha sin begravning.
I brevet stod också mycket annat och bl.a. skrev han att Fon kommit till honom några veckor tidigare.
Hon var luspank och frågade om hon kunde få låna 25 000 baht.
Larsa hade trotts allt som hänt lånat ut 25 000 baht till henne.
Hela brevet var fullt av förklaringar och ursäkter och det avslutades:
”Vaxet tack för att du försökte”
Cirkus polis
Efter ca 40 minuter så kom det en polis. Denne polis, Fru vax och Ben gick upp till Larsa lägenhet för att kolla om mina misstankar var sanna.
Jag själv kunde inte följa med, jag vågade inte.
Ett vrål hördes från både Ben och Fru Vax, de kom gråtande nedspringande för trapporna, nu visste vi, Larsa var död.
Joy grät, fru Vax grät, Ben grät, men jag kunde inte gråta.
Istället började jag redan då och där att tänka på hur vi skulle genomföra allt det som Larsa ville skulle ske och i vilken ordning vi skulle göra allt som nu måste göras.
Polisen kom ner från rummet och ropade i sin komradio, på 3 minuter var där minst 15 poliser, ingen gjorde dock något, nej inte förrän chefen kom hände något.
Jag stod i dörren till kontoret och bad att de som ville in skulle visa polisleg. Då jag visste hur bilder i Thailändska pressen kunde se ut och jag ville inte ha in någon press.
För varje uniformerad polis som klev in följde det med minst 2 civila, de uniformerade intygade dock att alla var poliser.
Ben gick med hela gänget på kanske 20 till 30 personer upp på rummet.
På golvet låg Larsa i en stor blodpöl, han hade skurit av sig handlederna.
På golvet låg också Larsas plånbok och hans mobiltelefon.
En av poliserna eller av de som sas vara poliser tog upp plånboken och gick tillsammans med 2 andra ut på balkongen, där tömde man plånboken på pengar.
Man gick sedan tillbaka in och la tillbaka denna på golvet som om inget hade hänt.
Plötsligt hade nästan alla en kamera på sig och det började fotas livligt i rummet.
Nere på kontoret satt fru Vax och jag och blev utfrågade av polischefen. I rummet befann sig också ett 10 tal ”civilpoliser” som alla tog foton och antecknade förhöret.
När polischefen var nöjd och hade fått veta vad han ville, sände han i vag alla civilare.
På väg ut från kontoret gav alla polischefen en liten penninggåva och vi förstod då att detta inte var civilpoliser, nej detta var journalister.
Vad som sedan hände den här dagen kommer jag knappt ihåg. Jag vet att Jive med fru kom för att stötta oss och jag vet att jag började kontakta vänner och släkt till Larsa i Sverige. Men detaljer kommer jag inte ihåg.
Vad jag dock kommer ihåg var att jag nästan kände skam för att jag inte grät eller kände mig speciellt ledsen.
Några timmar senare var vi fortfarande kvar på kontoret och jag satt framför datorn.
Jag gick in på några lokaltidningars hemsidor och de hade alla bilder på Larsa liggande på golvet i sitt rum. Ingen, absolut ingen hade dock samma bakgrundshistoria och ingen hade dessutom den sanna.
Jag önskade att Larsas barn och syskon aldrig skulle få se dessa fruktansvärda foton.
Regnet
Dagen efter vaknade vi tidigt på morgonen och bestämde oss för att åka till ett tempel.
Fru Vax är mycket religiös av sig och jag själv har alltid trott på en högre makt.
Kombinationen av detta har gjort att vår familj både besöker tempel då och då, samt bevistar kyrkan i Sverige och i Thailand när ”anden” faller på.
Det var en mycket varm septemberdag och solen stekte på oss när vi klev ur bilen vid templet på soi Wattbonn.
Vi klev in under det tak där jourhavande munk satt och väntade på besökare.
Fru Vax och jag satte oss ner framför munken och fru Vax talade om vad som hänt och varför vi var där.
I samma sekund som munken började läsa sina ramsor kom det ett enormt regn.
Vattnet slog stenhårt på plåttaket och ljudet var öronbedövande, Fru Vax tittade på mig och jag på henne.
Vi visste att vi båda tänkte samma sak, Larsa var med oss i denna stund, och jag grät som ett barn.
Epilog
Det är snart 5 månader sedan detta hände och livet är tillbaka i det vanliga igen.
Känslorna inför denna händelse är fortfarande mycket blandade och självklart känner jag stor sorg och saknad, samtidigt som jag också känner mig lite arg på Larsa.
Låter kanske hemskt att skriva så men så är det och jag försöker intala mig själv att dessa känslor är en naturlig del av sorgearbetet. Men vad vet jag.
Bouppteckning pågår i Thailand och hur detta skall gå kanske kan bli en ny historia här så småningom. Ännu har inte mycket hänt och magkänslan säger att det kan hända en del saker innan detta är avklarat. Jag hoppas dock att Larsas döttrar så småningom skall få det arv som Larsa ville ge till dem och att inga mellanhänder lägger vantarna på arvet.
Fon har flyttat till Malaysia då hon inte vågade stanna kvar i Thailand. I Thailand finns ju Larsas ande eller spöke som hon uttryckt det själv till en väninna.
Hon har inte betalat tillbaka pengarna hon lånade av Larsa.
SLUT
[/]
