Tackar för ytterligare en trevlig stund framför datorn. Bock å bug!
Tackar för ytterligare en trevlig stund framför datorn. Bock å bug!
Hej
Jag vet inte om det passar att skriva om detta här i din tråd men jag gör ett försök.
Känner igen mycket av det du beskriver t.ex klassens buse och clown, i mitt fall var det frugans storasysters son, han var 3 år första gången jag träffade honom, ovanligt pigg och framåt, klättrade, hoppade och ställde ofta till det lite för sig.
Det var han som frös så att han ofta sov i min armhåla på vintern i vad som kunde beskrivas som en sovsal, där vi alla låg på golvet, han var nyfiken, inte rädd för utlänningar och ville gärna försöka leka och prata med mig, gillade att fånga ödlor och fisk, älskade att bada i floder och dammar.
När barnen stod uppställda och flaggan hissades på morgonen gick en lärare runt med en käpp och kollade att barnen stod still, var tysta och inte retade någon annan, han kunde naturligtvis inte hålla sig och var en av dom som nästan alltid fick några rapp med käppen över benen eller i baken, men så fort läraren vände sig om log han eller gjorde någon grimas för att roa dom andra.
Åren gick och han visade allt mindre intresse för skolarbetet, när dom skulle sjunga och dansa på skolavslutningarna så var han inte med och tränade innan, när man väl skulle uppträda på skolavslutningen kunde inte texten och stegen riktigt men apade sig på scenen ändå.
På idrottsdagarna vann hann dom flesta löpgrenarna både i egna skolan och senare mot dom 6 andra skolorna i området, han var även med i fotbollslaget år efter år, precis som med den kompis du beskrev så älskade tjejerna denne tuffe, atletiske, våghalsige och pajasaktige kille.
Så med tjejer, idrott och fiske gick det bra, men skolarbetet, läxorna och alla måsten hemma som att tvätta, hämta ved, laga mat och städa missköttes och han passade aldrig tider. men att springa ute på natten och fånga råttor, orm och ål älskade han.
Jag och han kom väldigt bra överens och han började skolka ifrån skolan, han ville vara med mig och arbeta på farmen, snickra, fiska eller köra Thai Traktor (rod thai), jag förstod att det inte var bra men han ville absolut inte till skolan, fick han inte vara med mig och göra något vettigt så tjuvrökte han eller gjorde hyss istället till svärfars ilska.
Både jag och frugan var oroliga över vad det skulle bli av honom när grundskolan var över, pojkens föräldrar började tappa gummi och meningen var att han skulle göra detta också, ibland gjorde han det men kompisarna och tjejer lockade och tog en hel del av hans tid, så föräldrarna var inte nöjda, han stal lite pengar hemma o.s.v.
Till slut jagade föräldrarna ut honom och han drog iväg till släkt söder om Hua Hin, han jobbade lite då och då, vi skaffade ju sedan ett hus där nere och passade på att besöka honom där två år i rad, han var glad att se oss men hade inget ordnat arbete, fick han lön så stal äldre släktingar pengar av honom o.s.v, han tillbringade mycket tid med ungdomsgäng, det såg inte bra ut.
Året efter greps han av polis för narkotika försäljning som 17-18 åring, han fick ett lindrigt straff p.g.a sin ålder och att han tidigare var ostraffad, nu jobbar han på en fabrik i Bangkok tillsammans med familjen.
Nu för tiden är det vår egen son som står uppställd på byns skolgård när flaggan hissas (3 månader om året) och han är också lite busig, en manlig eller kvinnlig lärare går där med käppen ännu men vår son har sluppit smaka på den ännu, om det är för att han sköter sig eller att han är ifrån utlandet vet jag inte riktigt.
Med vänlig hälsning isan lover
Hej
Jag vet inte om det passar att skriva om detta här i din tråd men jag gör ett försök.
Känner igen mycket av det du beskriver t.ex klassens buse och clown, i mitt fall var det frugans storasysters son, han var 3 år första gången jag träffade honom, ovanligt pigg och framåt, klättrade, hoppade och ställde ofta till det lite för sig.
Det var han som frös så att han ofta sov i min armhåla på vintern i vad som kunde beskrivas som en sovsal, där vi alla låg på golvet, han var nyfiken, inte rädd för utlänningar och ville gärna försöka leka och prata med mig, gillade att fånga ödlor och fisk, älskade att bada i floder och dammar.
När barnen stod uppställda och flaggan hissades på morgonen gick en lärare runt med en käpp och kollade att barnen stod still, var tysta och inte retade någon annan, han kunde naturligtvis inte hålla sig och var en av dom som nästan alltid fick några rapp med käppen över benen eller i baken, men så fort läraren vände sig om log han eller gjorde någon grimas för att roa dom andra.
Åren gick och han visade allt mindre intresse för skolarbetet, när dom skulle sjunga och dansa på skolavslutningarna så var han inte med och tränade innan, när man väl skulle uppträda på skolavslutningen kunde inte texten och stegen riktigt men apade sig på scenen ändå.
På idrottsdagarna vann hann dom flesta löpgrenarna både i egna skolan och senare mot dom 6 andra skolorna i området, han var även med i fotbollslaget år efter år, precis som med den kompis du beskrev så älskade tjejerna denne tuffe, atletiske, våghalsige och pajasaktige kille.
Så med tjejer, idrott och fiske gick det bra, men skolarbetet, läxorna och alla måsten hemma som att tvätta, hämta ved, laga mat och städa missköttes och han passade aldrig tider. men att springa ute på natten och fånga råttor, orm och ål älskade han.
Jag och han kom väldigt bra överens och han började skolka ifrån skolan, han ville vara med mig och arbeta på farmen, snickra, fiska eller köra Thai Traktor (rod thai), jag förstod att det inte var bra men han ville absolut inte till skolan, fick han inte vara med mig och göra något vettigt så tjuvrökte han eller gjorde hyss istället till svärfars ilska.
Både jag och frugan var oroliga över vad det skulle bli av honom när grundskolan var över, pojkens föräldrar började tappa gummi och meningen var att han skulle göra detta också, ibland gjorde han det men kompisarna och tjejer lockade och tog en hel del av hans tid, så föräldrarna var inte nöjda, han stal lite pengar hemma o.s.v.
Till slut jagade föräldrarna ut honom och han drog iväg till släkt söder om Hua Hin, han jobbade lite då och då, vi skaffade ju sedan ett hus där nere och passade på att besöka honom där två år i rad, han var glad att se oss men hade inget ordnat arbete, fick han lön så stal äldre släktingar pengar av honom o.s.v, han tillbringade mycket tid med ungdomsgäng, det såg inte bra ut.
Året efter greps han av polis för narkotika försäljning som 17-18 åring, han fick ett lindrigt straff p.g.a sin ålder och att han tidigare var ostraffad, nu jobbar han på en fabrik i Bangkok tillsammans med familjen.
Nu för tiden är det vår egen son som står uppställd på byns skolgård när flaggan hissas (3 månader om året) och han är också lite busig, en manlig eller kvinnlig lärare går där med käppen ännu men vår son har sluppit smaka på den ännu, om det är för att han sköter sig eller att han är ifrån utlandet vet jag inte riktigt.
Med vänlig hälsning isan lover
Följer ni inte lagen där uppe i dom röda byarna,
ThailandCorporal punishment in schools is illegal under the Ministry of Education Regulation on Student Punishment (2005) and the National Committee on Child Protection Regulation on Working Procedures of Child Protection Officers Involved in Promoting Behaviour of Students (2005), pursuant to article 65 of the Child Protection Act..
Följer ni inte lagen där uppe i dom röda byarna,
ThailandCorporal punishment in schools is illegal under the Ministry of Education Regulation on Student Punishment (2005) and the National Committee on Child Protection Regulation on Working Procedures of Child Protection Officers Involved in Promoting Behaviour of Students (2005), pursuant to article 65 of the Child Protection Act..
Prygel av studenter förekommer överallt i statliga skolor. Har sett det många gånger med egna ögon. Ska se om jag kan återkomma till det i något annat avsnitt.
För övrigt tycker jag att IL:s beskrivning av hans busiga släkting är intressant. Thailändare är som folk är mest och jag är rätt säker på att om man tittar in i en skolklass i t.ex. Belgien, Chile, Kenya eller som i denna saga Thailand, så hittar man nästan alltid klassens busfrö, klassens ljus, klassens ordningsperson, klassens pajas osv. Personlighetstyperna är not universala och återfinns överallt. Sedan är det trist när tendenserna till bus blir till kriminalitet, men som tur är verkar IL:s släkting ha kommit på en bättre bana i livet.
JUDO OCH KHADAFFI
Thailand har obligatorisk värnplikt för män. Många tycker att lumpen är ett tilltalande alternativ, men för dem som inte vill finns det ett antal sätt för thailändska ynglingar att undvika att behöva dra på sig grönkläderna. Personliga relationer till någon inflytelserik militär eller en välfylld plånbok kan göra underverk när det handlar om att undvika livet som basse.
Förutom dessa metoder finns det även ett officiellt sätt att enkelt undvika att göra lumpen och det är att delta i Ror Dor under tre år i gymnasiet. Ror Dor är en förkortning för ”raksa din daeng” vilket i fri översättning blir något i stil med Träning i Fosterlandsförsvar. De grabbar som deltar i Ror Dor slipper delta i färglotteriet där risken är hög att man drar fel lott och blir inkallad.
Skolan där vår utbytesstudent gick var inte någon skola för rikemansbarn utan hans skolkamrater utgjordes av söner och döttrar till vanligt folk och som sådana fanns det en inte obetydlig risk att bli inkallad. I princip alla grabbar, men även väldigt många av tjejerna i svenskens klass, valde därför att delta i Ror Dor en eftermiddag i veckan.
Giv Akt..
Vår student hade ingen egen uniform utan delade den med sin jämnårige bror i värdfamiljen som gick i en annan skola och turligt nog hade sin militärträning en annan dag i veckan.
De dagar det var undervisning i Ror Dor drog den unge svensken på sig sin minutiöst strukna thailändska militäruniform, stoppade in bamburingarna som spände ut byxbenen, snörde på sig marschkängorna och placerade baskern på huvudet. För en utomstående betraktare skulle man kunnat tro att han var på väg till maskerad, men så var inte fallet. De dagar det undervisades i Ror Dor kom hundratals elever i likadana uniformer till skolan.
Lillgrabben med utbytesstudentens basker.
Studenten skrev hem och berättade följande om sin första dag i thailändsk militäruniform:
21 maj 1987
Militäruniformen var varm. Kände mig riktigt powerful där jag klampade omkring. Sådana kängor skulle jag vilja ta med hem till Sverige att ha när jag går i skogen.
I början var det mest upprop och ofta långa föreläsningar för studenterna som fick sitta direkt på den brännheta betongen. Först efter ett par gånger fick dom börja marschera på skolgården och i en dagboksanteckning framgår att studenten tyckte det var kul att lära sig ”stå i givakt och skicka omkring geväret över axlarna osv”.
Tyvärr var det inte alltid så mycket action under Ror Dor passen och så här beskrevs ett av passen i ett brev hem till familjen.
11 augusti 1987
Idag har vi haft R.D till drottningens ära. Vi skulle plantera träd men det blev inget av eftersom det tog sådan tid att gallra ut folk. Varje gång gallras dom ut som inte är ordentligt klädda eller har för långt hår (över 1 cm). Det är inte kul att sitta på stekhet betong i två timmar och inte få röra på sig. Idag var inte marken (basketplan) så varm, men vanligtvis brukar 60 minuter sittandes på den brännande betongen kännas i häcken nästa dag.
Mycket av tiden ägnades som synes till att sitta tyst i solskenet på het betong och lyssna på ändlösa föreläsningar. Vår svenske student tyckte detta var en plåga utan motstycke och föredrog de delar av träningen när man fick lära sig att marschera och hantera träbössan.
En av skolans ”drill sergeants” hette Ajarn Jing Jå och vår student hade denne lärare i fler ämnen än Ror Dor och de blev med tiden goda vänner.
Om man studerar studentens dagbok finner vi dock att Ajarn Jå begåvats med ett högst privat smek- eller snarare öknamn. I ett brev till sin familj daterat den 18 juni 1987 beskriver han sin lärare på följande vis.
Alla thailändare har smeknamn och man verkar kunna döpa folk till vad som helst. Djurnamn är vanligt och jag känner flera som heter Gris. En av mina lärare heter Ajarn Jing Jå vilket betyder ”känguru”. Ingen vet dock att jag själv kallar Ajarn Jing Jå för Ajan Khadaffi.
Anledningen är att han är lång, stor och stark och liknar Moammar Kadaffi på pricken. När han dressat upp sig i sin militäruniform och står och blickar ut över studentsoldaterna och ryter ordrar undrar man om inte Khadaffi faktiskt har en thailändsk tvillingbrorsa.
Ajarn Khadaffi är väl inte så galen som den riktige Khadaffi även om han ser väl så skräckinjagande ut.
Vår svenske student följde inte sin klass helt och hållet. När de övriga t.ex. hade lektioner i thailändska språket gick han istället med andra klasser eller hade stödundervisning i thailändska. När klassen hade idrott var han dock alltid med och eftersom idrottslektionerna på denna skola var upplagda så att man hade en idrottsgren per termin så blev det väldigt intensiv träning i just den sporten.
Utbytesstudenten och Ajarn Khadaffi sittandes på bänkarna under skolbyggnaden
Under en av de båda terminerna utbytesåret varade hade svenskens klass M 6/1 judo på schemat och lärare var ingen mindre än Ajarn Khadaffi som var en vältränad och storvuxen karl.
Den svenske studenten var och är en fredlig person och han fann det intressant att thailändarna gillar så våldsamma sporter. I ett annat brev hem till familjen skriver han:
Thailand är ett land där folk älskar att se på slagsmål och fighter men konstigt nog hör man inte talas om riktiga slagsmål. En enda gång har jag sett folk ryka ihop på skolgården och det var en rätt lam fight jämfört med vad dom egentligen kan.Varenda en vet hur man gör för att slåss effektivt.
Studenten minns särskilt hur en, numera avliden, klasskamrat redan någon av de första dagarna i skolan hoppade upp i luften och på något akrobatiskt sätt lyckades sparka till skylten ovanför klassrumsdörren så att denna snurrade runt pinnen den hängde på. Sparken var någon slags egenkonstruerad kombination av takraw och thaiboxning. Imponerande, men samtidigt skrämmande inför kommande kampsportslektioner.
Inför lektionerna i judo brukade klassen samlas en stund innan Ajarn Khadaffi dök upp. Vår student beskrev hur dessa stunder brukade gå till i ett brev hem till Sverige.
”Innan lektionen börjar har klasskompisarna låtsasfighter i boxning. Tjejerna är suveräna. Dom är så lätta att dom bara flyger genom luften och utan problem sparkar killarna i huvudhöjd. Dom håller på ungefär som tjuren Ferdinand på julafton gör när tjurfäktningsgubbarna kommer för att välja ut den största och starkaste tjuren. Dom dunkar varandra i golvet så det nästan sjunger om det medan jag bara sitter och luktar på svetten.”
Att sitta där och lukta på svetten utan att dunkas i golvet var dock bara något som utbytesstudenten ägnade sig åt innan lektionerna började. Av någon fortfarande outgrundlig anledning hade Ajarn Khadaffi utsett den i judo helt oerfarne svensken till sin importerade uppvisningsdocka. Så snart ett nytt kast skulle tränas in kallades svensken in och otaliga är de gånger han fann sig flygandes upp och ned för att sen dunkas i golvet av Khadaffi ivrigt påhejad av tjutande klasskompisar.
Det kanske låter som om Ajarn Khadaffi var en råbarkad hårding, men under skalet dolde sig nog en mer ömsint människa vilket framgår av dagboksanteckningar från ett tillfälle när det var prov i Judo.
"15 augusti 1987
Judoprov kl 8.30.
En tjej i min klass var så bestämd så att hon började gråta när hon misslyckades med ett kast. Adjan Jå tog hand om henne och pratade med henne lite försiktigt. Han är nog människa han med, även om han är lik Khadaffi. Sedan kom hon tillbaks och i sin tredje försöksomgång klarade hon det och blev jätteglad."
Ajarn Khadaffi såg ut som en tuffing och lät som en när han röt ordrar, men inuti var han ändå en förstående och mjuk personlighet. Det gamla ordspråket om att inte döma hunden efter håren stämmer således även på thailändska skollärare i Ror Dor och Judo.
Härlig läsning
![]()
Underbart att läsa, vilken erfarenhet för livet det måste vara för den svenske utbytesstudenten
Saknar lite nytt här.. ![]()
Sorry för det långa uppehållet och kul att ni längtat. De gångna veckorna har inneburit dubbla heltidsjobb och därmed inte många minuter på MPR.
Jag har ett gäng artiklar kvar och hade tänkt att slänga in den om språkinlärningen här, men insåg nu att den behöver bearbetas lite till så den får komma senare. Istället får ni hålla till godo med Prinsessa på vift..
PRINSESSA PÅ VIFT
Det tog inte lång tid för vår svenske student att lura ut att kungahuset är en viktig institution i Thailand. Förutom kungabilder på stora plakat inne i städerna fanns det bilder på kungafamiljen i varje hem. Varje familj där någon son eller dotter tagit universitetsexamen hade bilden på mottagandet av examensbrevet ur en kunglig hand på en framträdande plats i hemmet. I skolan där studenten tillbringade sina dagar fanns ett porträtt på kungaparet i varje klassrum och vid varje morgonsamling svors en trohetsed till kungen.
Ett år tidigare hade utbytesorganisationen AFS lyckats ordna en audiens med Prathep, den välvuxna prinsessan, och det mötet talades det fortfarande om. När den audiensen ägde rum hade de utländska studenterna redan vistats i landet i 6-7 månader och började bli riktigt bra på thailändska, men självklart var deras kunskaper i kunglig thai begränsade. Detta hade prinsessan tydligen insett och istället bett studenterna att tala precis som vanligt och inte heller krypa på golvet för henne. Studenterna lär nog ha tyckt att det var OK, men man kan tänka sig kallsvetten i AFS-volontärernas pannor när de utländska studenterna började bre på med vanlig bonnthai färgad av allehanda brytningar, felsägningar och inblandning av utländska ord….
Att få en ny audiens med prinsessan är ju inget man kan räkna med varje år och vår svenske student kom därför ett år för sent för att kunna få sola sig lite i den kungliga glansen.
Det fanns tre st. utbytesstudenter i Nakorn Pathom provinsen. En bodde i Amphur Sampran, en inne i stan och så vår svensk som bodde i Banglen 3 mil norr om provinshuvudstaden.
Universitetet i Nakorn Pathom hade fått ett nytt laboratorium och när detta skulle invigas beviljades vår utbytesstudenter ledigt för att kunna åka in till stan och där ges möjlighet att få en skymt av kungligheten. Lokala AFS-volontärer hade dessutom lyckats ordna så att han och de övriga utbytesstudenterna hade fått en mycket bra plats där de garanterat skulle få en riktigt god skymt av prinsessan.
Med extra välstrukna skoluniformer intog dom sina platser i mycket god tid och vår student beskrev efteråt sina upplevelser i ett brev hem till sin svenska familj
BIB laddar upp
27 juli 1987
I fredags var jag i Nakorn Pathom för att se en av de thailändska prinsessorna när hon skulle inviga ett nytt laboratorium på ett universitet. Hon lär vara någon slags höjdare inom vetenskapen och delar någon slags einstein-ordern med två andra i världen, så tydligen är hon inte bara fjäskad för utan duktig på riktigt.
Vi väntade bra länge och så kom säkert en halv miljon poliser förutom den miljon som redan var på plats. Först i kortegen kom några volvolimousiner med några höga gubbar i och sen kom en mercedes med prinsessan. Vi stod precis bredvid platsen där bilen stannade så vi såg henne på fem meters avstånd
Prinsessan såg lustig ut, hon hade stora läppar och en ful mun och påminde lite om Kalle Anka. Sedan väntade vi i 50 minuter i solen tills hon kom tillbaks.
En och en halv timmes väntan i solen för att se en prinsessa med läppar som Kalle Ankas näbb i 90 sekunder.
Efter lång väntan och djup bugning
Vad som inte framgår av brevet men som finns bevarat i minnet är att det var tusentals skolelever och universitetsstudenter närvarande och när den kungliga bilen rullade in bugade sig alla mycket djupt. Thailändarna hade vett nog på att begripa detta av sig själva medan utlänningarna måste instrueras. Hur vår svenska student lyckades ta bilden på princessan medan han bugade sig djupt har dessvärre raderats ur samma minne.
Vid genomläsning av det gamla brevet slås man av att prinsessan omtalas som ett stjärnskott inom den internationella vetenskapen. Idag är det lätt att le åt den beskrivningen, men man måste då tänka på att beskrivningen är gjord av en 17-åring som varit i landet knappt fyra månader och som hade långt mycket mer alldagliga utmaningar att brottas med än fundera kritiskt till kungahusets roll i samhället.
Som också synes av beskrivningen föll inte vår svenske studenten pladask för prinsessans fysiska skönhet. När han följande dag var tillbaka i sin egen skolklass frågade kompisarna vad han tyckte och han svarade uppriktigt och samtidigt lite medvetet provocerande att han tyckte hon liknade Kalle Anka. Eftersom seriefiguren tydligen inte var känd i Banglen rättade sig vår student och sade att han tyckte att prinsessan hade läppar som en kökstratt..
Alla som någon gång varit i Thailand eller haft med thailändare att göra inser att detta skapade viss upprördhet, men även också lite munterhet i kompisgänget. Kanske måste det till en outsider för att kunna säga saker som dessa.
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
Härligt ![]()
Mera mera!
Men ta det lugnt samtidigt.
gillar att vänta, men inte för länge.
and you are the best of the best.
Med vänlig hälsning
Sylvia
KULTURCHOCK OCH UTBYTESORGANISATION
Att resa som utbytesstudent på gymnasienivå görs inte primärt av akademiska skäl, dvs. man åker inte till vare sig USA, Japan eller Thailand under andra året i gymnasiet för att lära sig mer biologi, historia eller matte. Syftet med utbytesåret är istället att ge inte bara utbytesstudenten utan även värdfamiljen och skolkamrater en interkulturell erfarenhet och ökad internationell förståelse.
Vår svenske student reste med organisationen AFS och ett par ord bör nog sägas om denna organisations vars bakgrund finns att söka i första världskriget då amerikanska frivilliga körde sårade soldater till sjukhus. Förkortningen AFS betydde på den tiden ”American Field Service” och när andra världskriget bröt ut två decennier senare fick de frivilliga ambulansförarna damma av sina ambulanser för att återigen börja skjutsa sårade mellan slagfält och sjukhus.
Efter krigsslutet tyckte organisationen att även om det kan vara nog så meningsfullt att hjälpa skadade till sjukhus, vore det ju faktiskt bäst om ingen blev sårad över huvudtaget. Organisationen började intressera sig för fredsfrämjande arbete och fick idén att ägna sig åt ungdomsutbyte. Tanken var att om ungdomar får möjlighet att lära känna ett annat land, en annan kultur och andra människor på djupet så skapas relationer som i sin tur motverkar viljan att skjuta på varandra.
En ganska liten utbytesverksamhet i början av efterkrigstiden växte sedan mer och mer och från att inledningsvis ha varit bilaterala utbyten mellan USA och ett fåtal andra länder började verksamheten vidgas och utbyten började göras även mellan länder utan amerikansk inblandning. Utvecklingen gjorde att den amerikanska dominansen tonades ned och bokstaven A i förkortningen AFS byttes från American till Associated.
Organisationen AFS är en icke-kommersiell organisation utan kopplingar till vare sig politiska partier eller religiösa samfund. Det är helt enkelt en fredsorganisation som valt ungdomsutbyten som sitt sätt att främja freden i världen och som fortfarande baserar sin verksamhet på frivilliga insatser av volontärer.
Gamla kompendier med instuderingsfrågor
Eftersom syftet med ungdomsutbytena är att ge en interkulturell erfarenhet och förståelse läggs mycket energi på att förbereda såväl deltagande ungdomar som mottagande värdfamiljer i vad det innebär att bo i en annan kultur eller ha någon från en annan kultur boendes hemma hos sig. Som student får man delta i flera förberedande träffar där man i organiserad form diskuterar begreppet kultur och vad en kultur egentligen är, hur man själv präglats av den svenska kulturen, vad en kulturchock är och hur den kan gestalta sig samt hur man kan förvänta sig reagera under olika faser av utbytesåret.
Studenten i denna saga deltog i förberedande träffar både i Göteborg och på ett läger i Stockholm. Inför träffarna skickades det ut kompendier med frågor att fundera över som sedan diskuterades under träffarna. Vår student hade förvisso sommarjobbat i Tyskland, men förutom detta inskränkte hans utrikeserfarenheter till kortare resor till Norge och Danmark samt två skidresor till alperna. Dessa träffar var därför mycket nyttiga för den unge mannen som tvingades börja reflektera över svåra och djupa frågor han tidigare aldrig ägnat en tanke.
Av dessa orienteringsträffar lärde sig vår svenske student att kulturchock är något som man måste förvänta sig och som kommer i vågor samt är något som kan yttra sig såväl psykiskt som fysiskt.
Att läsa Gillis Herlitz bok Kulturgrammatik ingick i förberedelserna. Boken rekommenderas varmt för den som intresserar sig för kulturkrocksfrågor
AFS uppmanade alla studenter att föra dagbok och vår svenske student fick därför en dagbok i julklapp av sin far några månader innan avfärd. Vid genomläsningen 27 år senare framgår att studenten var väldigt flitig i att nedteckna sina dagliga göromål.
Både brev och dagböcker har legat i princip orörda sedan utbytesåret avslutades och det är först nu som en rejäl genomläsning företagits. En iakttagelse som då kunnat göras är att även om båda materialen tar upp samma händelser och tankegångar ger dagboksanteckningarna en mer uppriktig bild av tankar och känslor medan breven är mer tillrättalagda. Man får anta att syftet med den glättigare bilden var att inte i onödan oroa föräldrarna.
I värdfamiljen fanns en tvåårig brorson och liksom unga barn runt om i världen fick den lille pojken ideliga förmaningar och ibland lite smisk som ett led i sin uppfostran. Nog begrep värdfamiljen att en utlänning inte kunde förväntas förstå abstrakta sammanhang i Thailand redan efter ett par månader, men däremot förväntades han som sjuttonåring redan vara uppfostrad och förstå konkreta självklarheter så något smisk behövde han som väl är inte få.
Som ni alla säkert vet skiljer sig dock sunt förnuft och uppförande i Sverige från dito i Thailand. Det var en ansträngande tid och vår student kunde sällan slappna av eftersom de kulturella utmaningarna kunde komma vilken sekund som helst. Ena stunden kunde det handla om att ta till sig någon konkret sedvänja och andra stunden att försöka sätta sig in i någon osynlig och abstrakt kulturell mekanism som påverkade hur människor i omgivningen tänker och beter sig. Det thailändska sättet att tänka, agera och kommunicera var lika förbryllande som hans egna reaktioner över desamma.
Vår svenske student kände sig initialt förvillad och upplevde att han befann sig på samma kulturella mognadsnivå som den tvåårige brorsonen som måste lära sig allt från hur man håller besticken när man äter till hur man waiar vackert och tilltalar gamlingar. Att förvirringen förr eller senare skulle leda till någon form av reaktion var därför väntat.
Utbytesstudenten och hans lika okunniga vapendragare
Kulturchocker kan som sagt yttra sig både fysiskt och psykiskt, de kommer och går, har olika intensitet och varar olika länge. Av breven hem till föräldrarna kan man inte uttyda några tecken på att vår student skulle må dåligt på något sätt, men två månader efter ankomst till värdfamiljen ser vi i dagboken de första tydliga tecknen på att hans närvaro i den främmande thailändska kulturen på allvar börjat rubba hans cirklar. I mitten på maj kan vi läsa följande utdrag ur hans dagbok.
15 maj 1987
Känt mig maisabai.
Jag kan inte äta ris så på kvällen bad jag att få äta lite nudelsoppa. Det var lite bättre.
16 maj 1987
Känt mig helrutten.
Jag hatar ris, för tillfället i alla fall. Hungrig så jag får spykänslor.
Gått omkring och försökt hitta frukt som jag kan äta. Inte har vi nån frukt hemma inte, bara för att jag vill ha det. Hungern gör mig matt. Har ingen matlust men vet att jag behöver äta mer för att må bra.
Ingen panik, det reder ut sig.
17 maj
Inte kunnat äta som vanligt. Var dock bättre än igår.
18 maj
Magen är bättre nu och jag tror jag kan äta normalt snart.
Att vår student klagade på att han var så hungrig att han fick spykänslor kan förefalla märkligt och nästan lite komiskt i ett land där det skall ätas i tid och otid. Aptiten hade helt försvunnit och ersatts av en känsla av att inte kunna få ned någonting. Hur omsorgsfullt vår student än tuggade maten så svällde riset i munnen och gick inte att få ner.
Att vår student inte fick ner något berodde inte på att maten var dålig eller han var magsjuk eller illamående på annat sätt. Den matvägran som han drabbats av var ett skolexempel på hur kroppen kan reagera när hela ens tillvaro vänts upp och ned. De många och ständigt återkommande olikheterna mellan den kulturella trygghet han vant sig vid hemma i Sverige och den instabilitet, osäkerhet och ovisshet han nu upplevde i Thailand skakade honom grundligt och väntade bara på att ta sin tribut i en eller annan form.
Studentens matvägran kanske kan tyckas vara en överreaktion, men i den belägenhet han befann sig i hade hela hans världsuppfattning vänts upp och ned. I hans nya tillvaro hade begreppet ”normalt” upphört att existera. Istället hade han börjat förstå att det var han som var onormal och insikten om att han nu måste börja lära om allt från grunden kom som en förväntad spark i mellangärdet.
Oavsett om man är svensk utbytesstudent i Thailand eller dito turkisk i Sverige innebär livet som utbytesstudent ofta ett vågformat känsloläge med euforiska toppar och vågdalar då livet känns riktigt surt. Ena stunden kan det vara en oändlig glädje över framsteg som gjorts för att bemästra språk eller lära känna nya vänner och andra stunden kan det vara dippar där man känner sig ensam, oförstådd och övergiven.
Att kulturchockens vågdalar ofta har en psykisk karaktär där man drabbas av nedstämdhet, hemlängtan och ibland ilska är lätt att förstå. Desto svårare kan det vara att inse att en kulturchock även kan gestalta sig rent fysiskt - vår students matvägran var ju ett skolexempel på en sådan reaktion. Andra exempel på hur kulturchocken kan yttra sig fysiskt är de kvinnliga utbytesstudenter som berättat hur deras mens upphört i flera månader till följd av den stress det innebär att vistas i en kulturell miljö där allt man vant sig vid har ryckts upp med rötterna.
Den påfrestning det innebär att som ung och oerfaren hamna i en så främmande miljö tar sig väldigt olika uttryck men trots att det är jobbigt att genomgå perioder som dessa är de även lärorika och personligt utvecklande. Down-perioderna är jobbiga och slitsamma under tiden dem pågår men när det väl är gjort vill man inte ha det ogjort.
Det som var tungt och jobbigt medan det pågick framstår därför som trevliga och lärorika minnen efteråt. Ungefär som minnen och erfarenheter från lumpen. . .
Logga in för att svara.