UTTAGNINGEN
Det var en gång en yngling som ville se sig om i världen. Hans utlandserfarenhet begränsade sig till grannländerna, en bilresa med familjen på kontinenten och någon enstaka skidresa till alperna. När det var dags att sommarjobba såg han sin chans att komma utomlands och tog därför kontakt med familjens bekanta i södra Tyskland för att kolla om det månne gick att få ett sommarjobb där. Och det gjorde det.
Nyligen fyllda 16 år klev han ombord på ett nattåg som tog honom via Hamburg Hauptbahnhof till den sydtyska staden Rastatt där han skulle tillbringa sommaren som något som mest kan liknas vid en barnarbetande springchas på ett kakelsätteri. Något kakel fick han inte lära sig att sätta men han blev en hejare på att bära säckar med cement och tunga paket med klinker. Hade någon söt tysk ungmö slagit klorna i honom hade fortsättningen på denna historia säkerligen blivit annorlunda och istället för MPR hade han numera surfat runt på www.nocheinbierbitte.
Första kontakten med något thailändskt skedde omedvetet i Legoland dagen före Elvis dog.
Mycket vill ha mer och det där med att vistas utomlands var ju kul. Tänk om man skulle bli utbytesstudent, funderade han och anmälde sig till ett utbytesprogram för att åka till USA. Engelska har jag ju aldrig pratat på riktigt och det kanske kunde vara bra att lära sig.
Hans föräldrar var inte stadda vid särskilt god kassa och oroade sig för kostnaderna, men bestämde de sig för att vända ut och in på lädret och ställa sig bakom sin sons ansökan. Några månader senare kallades han den 26 oktober 1986 till en uttagningsdag på Hvitfeldtska gymnasiet där agnarna skulle skiljas från vetet.
Bänkarna stod uppställda i en hästskoform och utanför klassrumssalen i den höga och klara oktoberluften tornade Hvitfeldtska gymnasiets majestätiska fasader upp sig. I salen fanns ett tjugotal förväntansfulla ungdomar som inte kände varandra sedan tidigare men som just där och då förenades i sin längtan bort från det invanda och till andra sidan Atlanten. Under väntan på att dagens program skulle starta, tisslade och tasslade de med varandra och utväxlade en och annan dröm. Jag skulle vilja bo i Colorado och åka skidor i Klippiga bergen, sade någon medan någon annan ville komma till Kalifornien.
Hvitfeldtska gymnasiet
Hvitfeldtskas studierektor var volontär för utbytesorganisationen och skulle leda dagens aktiviteter. Med den pondus en mustaschprydd studierektor i en gammal gymnasieskola i nationalromantisk stil naturligen har, räckte det med en lätt harkling för att få tyst på sorlet och ungdomarnas fulla uppmärksamhet. Studierektorn berättade om utbytesorganisationen och sin egen bakgrund som utbytesstudent i USA på den tid då resan över Atlanten företogs med båt och därefter gick han igenom dagens schema som skulle bestå i individuella djupintervjuer, gruppdiskussioner runt olika teman och praktiskt arbete med den gemensamma lunchen.
Under informationsstunden berättade studierektorn också att antalet platser var begränsat och att organisationen dessvärre bara skulle kunna bereda plats för ungefär en av tre att åka som utbytesstudent till USA eller Kanada. Detta besked fick vår yngling att syna gruppen med nya ögon och samtidigt som hans blick vandrade från den ene till den andra för att avgöra vem som kunde antas vara en allvarlig konkurrent och vem som verkade vara ofarlig, berättade studierektorn att det fortfarande fanns möjlighet att söka till det ”södra programmet”. Fanns det månne någon som var intresserad av att åka till något annat ställe än Nordamerika eller Europa?
Eftersom vår student desperat ville försäkra sig om att kvala in i den tredjedel som blev uttagen att åka viftade han med handen för att visa att han var intresserad. Detta var ett lika hastigt påkommet som listigt uttänkt trick för att synas i skaran som drömde om ett år på amerikansk highschool. Fast nog fanns det lite äkta nyfikenhet också.
Uttagningsdagen förlöpte väl och några dagar senare ringde utbytesorganisationen och gratulerade till att han var antagen och ställde samtidigt frågan:
- Latinamerika eller Asien?
Vår student hade då hunnit att fundera lite och bestämt sig för att gå på linje annorlunda och ska det vara olika så ska det vara så olika det kan bli. I Sydamerika talar man europeiska språk och bekänner sig till kristendomen vilket var för sig utgör tillräckliga argument för att rata en hel kontinent. I alla fall om man ska gå på linje annorlunda. Vår student som nu fått helt andra idéer svarade därför:
- Asien tack, jag vill lära mig tjingtjong-språk!
Jaha, då kan du välja mellan Japan eller Thailand, svarade utbytesorganisationen.
Hmm... Det var ett svårt val tyckte han. I båda länderna talas det knepiga språk som skrivs med krumelurskrift plus att man bekänner sig till andra gudar än den uppspikade. Hur ska man särskilja dem, funderade han. Ska man köra straffsparkar eller lottdragning?
Efter lite grubblerier kom han på att utvecklingsgrad kanske kunde fungera som matchavgörande kriterium. Japan var superutvecklat och förmodligen mer hightech än Sverige medan Thailand ansågs vara ett U-land. Eftersom han bestämt sig för linje annorlunda ringde han därför tillbaka och berättade att han valde Thailand.
An offer you can´t resist.
Några dagar senare kom ett brev med ett formellt erbjudande om att tillbringa ett år som utbytesstudent i Thailand. När han visade detta för sin ömma mor började hon som mammor ofta gör att oroa sig för sin halvvuxne sons säkerhet. Hennes första reaktion var:
- Thailand, är det inte krig där...?
Nog för att Thailand ett drygt decennium tidigare varit rejält insyltat i Vietnamkriget och haft diverse inbördes stridigheter mellan armén och kommunistisk gerilla, men nu var det ju faktiskt fred.
Hans pappa, som i sin ungdom varit lärling i Schweiz, förstod nog känslan av längtan till det okända, men tyckte samtidigt att ett utbytesår var rikemansfasoner av stora proportioner. Trots detta var hans reaktion mer krass och med glimten i ögat svarade han:
- Thailand? Passa dig så du inte får AIDS...!
Det som får antas vara en mänsklig inneboende fruktan för det okända fick en del personer i studentens omgivning att göra en koppling mellan U-land och risker för våld. Studenten fick därför ofta höra myndiga varningar i stil med:
- Thailand? Där är det eländig fattigdom. Se upp så inte opålitliga människor rånar dig!
I mitten på 80-talet hade Kina inte börjat öppna sig riktigt än och världens ekonomiska, politiska och militära makt låg fortfarande i väst. Ordet tigerekonomier var ännu inte uppfunnet och österut verkade det ännu inte finnas mycket att hämta. Många av studentens jämnåriga kamrater i skolan blickade istället drömmande mot det stora landet i väster och lämnade kommentarer i stil med:
- Thailand? Var ligger det? Åk till USA, tänk vilka användbara kontakter du kommer få där!
Vår yngling var antagen att bli utbytesstudent och hade nu låst sig fast vid Thailand men hade fortfarande möjligheten att välja USA. När i princip alla han pratade med frågade sig hur sunt det var att åka till ett fattigt land i sydostasien blev han lite villrådig och sökte upp en person han såg upp till. Denne person var hans gamla gympalärare i högstadiet som bott och studerat i USA i flera år och som gjort sig känd för tänka och agera utanför boxen.
På frågan Thailand eller USA, svarade läraren utan att fundera:
- Thailand alla dagar i veckan. USA kan du åka till när som helst. En sådan här chans kommer inte tillbaka…”
Nyfikenhet, viljan att göra tvärtom och beundran av denne magister, som numera är en känd äventyrare, fick honom att hålla fast vid valet att åka till Thailand. Just då förstod studenten inte att att beslutet skulle komma att påverka resten av hans liv. Utan att riktigt förstå vidden av vad han gjort hade han ratat det blå pillret och glupskt svalt det röda. Nu väntade upplevelser i den verkliga värld som existerade långt bortom hans lilla västgötska bubbla.
.gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
:good: 