Resesällskap

Jag har ju en längre tid rest på egen hand, och det har faktiskt funkat bra, men visst ibland har jag dragit mig tillbaka till hotellrummet och känt mig lite
ensam efter en ointressant dag, men sånt är ju livet har jag tänkt.
Ibland kul, och ibland väldigt enahanda.

Tidigare i år ringde en barndomsvän och berättade att frun dragit.
Han visste ju att jag brukade ägna mig åt resor så han frågade om vi inte kunde göra en resa nu denna sommaren.
Han kände sig väl lite övergiven och ville hitta på något. 
Jo men det kunde väl vara kul tänkte jag, och så vill man ju inte lämna en gammal vän i sticket.

New York, tänkte jag genast. Dit skulle jag ju kunna resa nu när jag hade ressällskap för dit ska man kanske inte åka själv. 
Han lyckades snacka ner det till Kroatien  

Det föll på min lott att fixa hela resan.
Han sa att han skulle komma hem till mig så kunde vi kolla i min dator, för han hade ju ingen....  
Visst börjar vi bli till åren, men inte så gamla, vi är båda fortfarande yrkesverksamma.

Han kom hem till mig och vi satte oss på verandan och tog en fika för att planera lite.
Då visade det sig att han iallafall hade en smartphone. 
Ibland gav den ifrån sig lite olika signaler och då tittade han på den med en sådan där "Gammelmansgrimas" (Drar upp överläppen på något kisande vis)
Det visade sig att den grimasen kom till bruk varje gång som det krävdes minsta grad av koncentration, t.ex. peta sig i örat eller nåt.

Jag började dra öronen åt mig redan där på verandan, men har man lovat så har man.
Vi gick in för att leta efter en passande resa på datorn.
Jag började söka på Istrien i Kroatien för då kan man lätt ta sig över till Venedig.
Jag tänkte att det kunde bli en bra ersättning för mitt missade New York.
Jag fick upp ett antal olika hotell, men inget verkade falla min gamle vän på läppen.
Till slut tröttnade jag.
Det var ju bara jobbigt att sitt där och ha honom bakom ryggen, och vad fan!
Stod inte fanskapet där och fes?!   Jag intalade mig själv att det måste ha varit "Olycksfall i arbetet" liksom.
Jag har väl själv gasbildning ibland som man måste försöka åtgärda, men då går man ju undan lite snyggt.

Jag föreslog att vi skulle åka till "Ticket" så kunde dom styra upp oss (Honom) lite.

//Forts.


 

2

Jag infann mig i bestämd tid och satte mig och pratade med en reseförsäljare lite innan kompisen behagade komma.
Jag framlade mitt ärende samt min bestämda önskan, eller krav rättare sagt, om ett rum med två enkelsängar!  

Kompisen dök upp och satt där med den där grimasen större delen av samtalet med försäljaren.
Denna gången gick det lättare att bestämma sig för en resa.
Det blev en helt vanlig charterresa till ett dubbelrum i Rabac med balkong, frukost och delvis havsutsikt.
Det var exakt samma hotell som jag hittade och föreslog hemma på min egen dator, men då var kompisen tveksam så det blev jobbigt.
Det hade blivit billigare att beställa den resan hemma hos mig, men detta besparade mig en massa huvudvärk så det var värt pengarna.

Tänk detta med att bestämma, och beställa resan brukar ju vara halva nöjet.
Man sitter där vid datorn och bläddrar, väljer, drömmer och jämför.
Det brukar vara njutningsbart och fantasieggande.
Precis det samma brukar gälla för tiden mellan beställd resa och själva resan. 

 Jag brukar gå där och försöka föreställa mig hur trevlig resan kommer att bli.
Denna gången väntetiden bara ökad ångest.
Jag försökte intala mig att "Detta kommer bli kul!", men jag måste erkänna att jag inte var speciellt framgångsrik.

Till slut har det gått så lång tid så att det blir dags att skriva ut biljetten.
Sagt och gjort, och sedan ringer jag kompisen och talar om att han kan hämta sin biljett.
Han verkar lite tveksam och undrar varför inte jag kan ha biljetten hos mig?

Det var lite detta jag var rädd för.
Jag talar då om för honom att jag inte hade någon som helst längtan efter att bli Reseledare, "Här ska alla ta ansvar för sina egna grejor!" 

//Forts...

 

3

Min gamle vän lovade att komma och hämta sin biljett.
Det dröjde till några dagar innan resan.
Bra att du kommer och hämtar biljetten, sade jag och fick det tydligen att låta som en anklagelse.
 "Ja, jag sade ju att jag skulle göra det!", replikerade han.

Under månaderna som gått så hade han redan hittat en ny kvinna.
Jag tyckte att det var bra, men det bekräftade lite av det jag befarade.
Karln var osjälvständig och klarade sig inte själv.
När vi var unga och flyttade hemifrån så flyttade han till ett eget hus.
Det verkade ju framgångsrikt och självständigt, men det var hans mammas föräldrahem, granne med det egna föräldrahemmet. 

Han hade det alltid välstädat och fint.
Så här i backspegeln så förstår man ju att det var hans mamma som var där dammade.
Sedan flyttade han ihop med en tjej i grannstaden tills hon efter ett flertal uppdagade otrohetsaffärer, och 25 år skrek,
 "Jävla energitjuv!", och kastade ut honom.  

När dörren slog igen bakom honom så rasade han i vikt.
Det var inte längre någon som lagade mat åt honom. 
Han försökte flytta till en egen lägenhet men höll på att svälta ihjäl så han valde att flytta ihop och gifta sig med en av otrohetsaffärerna.
Då gick han snabbt upp i vikt igen.

Det var det äktenskapet som nu efter 6 år hade kraschat, och kompisen har nu åter igen rasat i vikt.

Nu hade han alltså hittat en ny mamma.
Fan kunde han inte hittat henne innan vi hann beställa en resa?  

//Forts.
 

 

För er som undrar hur Delvis Havsutsikt ser ut.  

Intressant inledning! Nu undrar man ju hur det kommer bli!

-"Kallar ni det här havsutsikt?"

4

Nåväl, den stora avresedagen var här och jag försökte intala mig att det skulle bli kul och intressant.
Resan gick trots lite träsmak ganska bra.
Jag hade klivit ur sängen 6 på morgonen och 12 timmar senare kliver jag på busstransfern i Kroatien.
Egentligen ganska fantastiskt, plötsligt var jag bland palmer och medelhavsluft. 
Temperaturen var förstås varm, men inte varmare än den vi lämnat hemma i Sverige. 
Lite konstig sommar detta.
 

Längst fram i bussen stod en TUI-guide.
Hon berättade om ditten och datten, välkomstpaketet vi fått o.s.v.
Sedan sade hon att den plats vi blev avlämnade på också skulle vara den plats på vilken vi efter en vecka även hämtades upp på.
Ja det fattar väl vem som helst, tänkte jag, på vändplanen utanför hotellet som brukligt.
Jag lutade mig tillbaka och lät det Kroatiska landskapet passera utanför.
Vackert, grönt och kuperat.

Efter en timme så stannade bussen och vi fick veta att vi som skulle bo här (Jag och Kompisen) själva fick bära våra väskor till hotellet.
 "Bussen kan inte vända där nere", fick vi veta. 
Tja det var väl kanske inte någon längre väg till hotellet, men det var en mycket brant nedförsbacke.
Jag började redan då och där fundera över hur det skulle gå att dra väskan uppför samma backe en vecka senare.

Väl inne i lobbyn så blev vi avkrävda våra pass som jag trodde att vi raskt skulle få tillbaka efter att de kopierats.
Så brukar det ju vara i Thailand.
Nope, de kunde vi möjligen få hämta lite senare samma dag, eller dagen därpå.
Det var mycket som inta var som i Thailand.
Safetyboxen fanns inte på rummet, man fick hyra ett litet fack i närheten av receptionen.
Den hade nyckel som man skulle hålla reda på.
Det var även stor tung nyckel till själva rummet som saknar minibar, kaffebryggare, telefon och HAVSUTSIKT!

Något som vår del av hotellet också saknade var hiss, och bärare.
Nja vad fan gnäller jag över, vi fick ju en liten, mycket liten tub schampo! 

lite överraskad att kompisen följde med och inte stannade hemma!

born41

5
 

Jag var lite missnöjd med själva hotellet, men vi installerade oss och beslöt oss för att gå ut och titta på omgivningarna.
Jag ville speciellt ta en titt på det där havet som vi utlovades skulle finnas där bortom allt som skymde det.
På vägen ut frågade vi om vi kunde få tillbaka våra pass, "Nope".
 

Vi gick nedför en brant backe och några trappor för att komma till strandpromenaden.
Kompisen gick där lite kutryggig, och på något prövande, försiktigt vis i trapporna med fötterna utåt.
Fötterna utåt och böjda knän.
Vad har hänt, när blev han så gammal?

Strandpromenaden var klart mysig, och Adriatiska Havet låg ju där.
De sedvanliga tingeltangel-stånden fanns där, barer, restauranger, och några stånd som sålde en blandning mellan Kul/Mjukglass.
Barer fanns, men inget dans och hålligång tjossan!
Vi slog oss ned på en bar och började studera menyn...jaha där kom "Gammelmansgrimasen" igen.
Vad fan höll han på med?
 

Vi beställde var sin stor, och lokal öl.
Gud va skönt att få luta sig tillbaka, ta en klunk öl och låta blicken spana ut över Adriatiska Havet.
Barägaren hade installerat något slags slang i taket med munstycken som med jämna mellanrum sprutade ut ett svalt vattendis.
Mycket skönt och välgörande.
Detta var ju ett milt, och överraskande skönt sätt att svalka av folk

När jag är i Thailand brukar alla mycket omtänksamt vilja kyla av mig, "Tänk på att han inte är van vid värme!", säger de och inriktar alla fläktar på mig.
I deras bilar sitter jag i ren storm och intalar mig själv att, "De menar bara väl". 
Sist när jag var i en bar i Bangkok så ställde de fram en fläkt som höll på att blåsa duken av bordet.
Jag frågade om de kunde dra ner fläkten lite, eller rikta den åt ett annat håll, men de såg bara frågande ut trots att jag satt och höll i duken.
Dom tyckte säkert att jag var väldigt otacksam.
Det hela slutade med en rejäl förkylning.

Jag har för mig att jag var sjukskriven en vecka efter hemkomsten.

//Forts. 
 

He he, Känner igen typen. Alltid haft en morsa till hands och alltid initiativlös. 

Hemska att resa med. 

Antingen är du Batting väldigt omhändertagande eller måste du själv också känt dig väldigt ensam. Jag lider med dig och själv hade jag redan efter er första gemensamma resesökning backat ur.

Fy f*n för att vara extramamma åt en initiativhandikappad medelålders gubb** l.

Vart bättre att du satt honom på en bussresa för pensionärer, för där finns det inte sällan änkor men även andra medelålders kvinnor som söker manligt sällskap.

Man undrar ju lite om du tog dig ett snack med honom och inte bara trashade honom på ett forum....ni var väl trots allt gammla vänner?

3 timmar sedan, skrev omarama:

Man undrar ju lite om du tog dig ett snack med honom och inte bara trashade honom på ett forum....ni var väl trots allt gammla vänner?

Hoppsan! Var det dej han reste med? 😘

Jag känner inte Battings resesällskap, och tycker berättelsen är underhållande, utan att hänga ut någon identifierbar person.

MVH

Hoppsan! Var det dej han reste med? [emoji8]
 
Jag känner inte Battings resesällskap, och tycker berättelsen är underhållande, utan att hänga ut någon identifierbar person.
 
 
MVH

6
 

Jag måste erkänna att staden, eller kanske orten vi kommit till....
...nej platsen vi kommit till var ganska mysig, enda felet var väl att det inte var någon stad.
Nä det var en strandpromenad.
Jag saknade allt mer min tänkta resa till New York.
Där hade jag kunnat koncentrera mig på en massa annat och kanske inte retat upp mig så mycket på kompisens alla märkliga egenskaper.

Just då stod han och slurpade i sig en sådan där Kroatisk mjukglass.
Jag tittade ut över havet och försökte tänka bort från ljudet, vem fan sörplar högljutt i sig en mjukglass?
När han fortfarande var lyckligt gift så vet jag att deras stora helgnöje var att åka till sådana där orter som var kända för att ha fantastiskt god kulglass.
Jag har aldrig förstått det där.
Deras glass smakar väl inte bättre än någons annans glass?
På en av de där orterna så står det ju t.o.m. SIA Glass på själva glasskiosken.
SIA Glass är väl just SIA Glass i vilken ort man än köper den, men det sket dom i.
Dom skulle dit, och sedan så kunde frun lägga ut det på FaceBoook.
 "Titta vi äter glass!". Rätt knepig hon också föresten.

Det var hon som skötte allt sådant, kompisen hade ju inte ens dator.
Hon var yngre än kompisen, inte ung, men yngre.
Det var väl det som fick kompisen att falla, det och att han tydligen inte klarade av att vara själv.
Jag tyckte redan från början att hon var ett jävla spån.
Hennes stora intresse var handväskor som kompisen glatt köpte åt henne.
Hur många handväskor kan en tjej ha?
Jag föreslog att hon skulle önska sig en Hockeytrunk och ha alla väskorna i.
Vi gillade inte varandra, och jag besökte dem allt mer sällan.

Jag får erkänna att jag tyckte att kompisen skulle vara glad när jag fick höra att hon dragit.
Nu är jag däremot nästan beredd att ringa till henne och be henne att ta tillbaka mitt märkliga resesällskap.
Fan han tror ju att vi ska åka till Thailand tillsammans! 
 

Forts...