Resesällskap

12
 

Nu hade vi bara en dagsresa kvar.
Vi skulle besöka lite olika städer i Istrien, bl.a. en med en sådan där stor amfiteater, arena eller vad det heter.
Italien hade ju under historiens gång haft stort inflytande i Kroatien, och då speciellt i "Landskapet" Istrien så Romarna byggde små Colusseum här och där.

Detta skulle ju bli intressant så vi gav oss åter igen av med buss genom det dramatiska landskapet.
Till slut kom vi fram till den gamla staden med den romerska arenan, gamla stadsmurar som tittade fram här och där, och pampiga stadsportar m.m.
Jag måste säga att det lilla jag sett av Gamla Jugoslavien, Kroatien och Slovenien imponerar.
Jag fattar inte varför de skulle kriga.
Kroatien består inte av mer än 4.5 miljoner innevånare (Och dom blir tvåa i fotbolls VM?!),
och Slovenien är ett mycket litet land med bara ca: två miljoner innevånare.
Hur goda utförsåkare har inte dom?
Varför skulle inte dom kunna komma överens?

Nu kan jag inte komma ihåg hur många länder det gamla Jugoslavien delades upp i men det var väl iallafall även Bosnien, Serbien, Montenegro?
Enligt mig hade de ett fantastiskt land, men sedan kom denna jävla nationalism.
Hur många människoliv gick åt för att folk gick omkring och tittade snett på varandra?

Folk som känner sig kränkta snackar ibland om "Den kungliga Svenska avundsjukan".
Det finns ingen typisk "Svensk Kunglig Avundsjuka".
Avundsjuka finns överallt, eller snarare missunnsamhet, eller finns det någon som fortfarande tror att oroligheter i världen beror på religioner?  

Nåja skit samma, Kroatien är ett fantastiskt land, men mycket god öl!  

Dagsturen avslutades med ett besök i staden Rovinj.
Det var en mycket trevlig bekantskap.
Den staden hade tydligen klarat sig helskinnad genom det där meningslösa kriget, och det var ju en jäkla tur.
Annars skulle jag inte fått se denna mysiga stad.

Jag och kompisen slog oss ner på en mysig bar och drack öl, gick några kvarter in i det gamla Rovinj, och smakade på Tryffel på marknaden.
Till slut var jag tvungen att uppsöka en bekvämlighetsinrättning och upplevde då åter igen hur folk tjänade pengar på att stå lutad mot en vägg.

Jag hastade iväg till en toalett nere vid hamnen och ställde mig i kö bakom en karl som stod där och väntade lite slött lutad mot en vägg.
Det tog ett tag innan jag insåg att det tydligen var han som drev stället.
Det var honom jag skulle ge pengar för att få komma in och "Lätta Mig".


Forts...

 



   

On 8/6/2018 at 9:44 PM, Batting said:

Under månaderna som gått så hade han redan hittat en ny kvinna.
Jag tyckte att det var bra, men det bekräftade lite av det jag befarade.
Karln var osjälvständig och klarade sig inte själv.
När vi var unga och flyttade hemifrån så flyttade han till ett eget hus.
Det verkade ju framgångsrikt och självständigt, men det var hans mammas föräldrahem, granne med det egna föräldrahemmet. 

Han hade det alltid välstädat och fint.
Så här i backspegeln så förstår man ju att det var hans mamma som var där dammade.
Sedan flyttade han ihop med en tjej i grannstaden tills hon efter ett flertal uppdagade otrohetsaffärer, och 25 år skrek,
 "Jävla energitjuv!", och kastade ut honom.  

När dörren slog igen bakom honom så rasade han i vikt.
Det var inte längre någon som lagade mat åt honom. 
Han försökte flytta till en egen lägenhet men höll på att svälta ihjäl så han valde att flytta ihop och gifta sig med en av otrohetsaffärerna.
Då gick han snabbt upp i vikt igen.

Det var det äktenskapet som nu efter 6 år hade kraschat, och kompisen har nu åter igen rasat i vikt.

Nu hade han alltså hittat en ny mamma.

 

 

Kul beskrivning av en personlighetstyp som jag också mött några gånger under åren. Får man gissa att han (åtminstone i yngre år) var framgångsrik hos damerna? Vad är det med kvinnors dragning till osjälvständiga morsgrisar? 😀

13.

Rovinj var jättetrevligt och jag funderar starkt på att ta en ny resa till Kroatien och då bo just där.
Då skulle givetvis denna resan ske utan denne min gamle barndomsvän.
Jag har givetvis funderat på varför han blivit som han blivit, vad är det som formar en sådan människa?
Jag har säkert mina egna fel och brister, men jag tror inte de handlar om att inte visa hänsyn till andra.
Kanske snarare tvärs om.
En gång träffade jag t.ex. en tjej som bad mig sluta be om ursäkt för allting.
Hum, jag hoppas att jag jobbat bort den irriterande detaljen.

Den dagsturen vi var på innehöll även ett besök på något slags gästgiveri ute på kroatiska landsbygden. 
Där fick vi välkomstdrinkar i form av smaksatt Raki.
Nu är jag inte någon större tillskyndare av Raki, eller Grappa som väl måste vara ungefär samma sak, men denna var smaksatt.
Det fanns fyra olika, bl.a. valnötssmak.
De tre andra var av några slags bär, och fruktsmaker, men jag har glömt vilka.
Det slank ner ett par tre stycken sådana där välkomstdrinkar innan de kom och serverade soppor, olika pasta, och rött & vitt vin.

Innan vi skulle hem så erbjöds vi att köpa lite av den smaksatta Rakin.
De hade hällt upp den i olika trekantigt smala flaskor.
Jag som var positivt inställd till det mesta efter öl, raki, och vin tyckte att det var en förträfflig idé!  
Eller, ja jag tyckte ju faktiskt att det var gott också.
Kompisen tittade oroligt på mig och deklarerade, "Men jag tyckte ju inte att det var gott".
 "Ja men köp inget då!"
Vad var det med karln, kunde han inte ta egna beslut?
 

Jag hade med mig två rakiflaskor på bussen tillbaka till vårat hotell.
Jag kunde åter njuta av det fantastiska landskapet.
Och tänkte på vad jag ändå fått uppleva.
Jag missade visserligen Venedig p.g.a. att det var fullbokat, men dit ska man väl kanske ändå åka med en tjej?

När vi väl klev av bussen för att gå ner till hotellet så tyckte kompisen att vi skulle gå in i affären som låg på halva vägen och köpa öl.
Varför det?, undrade jag, "Vi har ju en hel strandpromenad full med barer och öl".
 "Jo men då kan vi gå omkring och dricka öl", tyckte han.
 "Ja varsågod!", man gör ju som man själv vill.
Sagt och gjort, kompisen gick in och köpte en öl.
Så fort som han kom ut ur affären så knäppte han upp ölen och började dricka.

Han blev genast odrägligare än vanligt, pruttade oavbrutet, for runt och tappade nycklar, kom med dumma idéer o.s.v.
Vad fan var detta?
Jag frågade vad det var i den där ölen, men fick inget riktigt svar.
Jag förstår fortfarande inte vad det flög i karln.
Min teori är väl att han möjligen blivit full redan vid gästgiveriet, men att han klarade av att sköta sig så länge som det fanns andra närvarande.
När det bara var han och jag så behövde han inte skärpa sig längre.
 Tack för visad omtanke, säger jag.
Det är ju kul att känna sig respekterad.  

Forts...

En trevlig berättelse. I ungdomens glada dagar gjorde jag en massa resor med diverse nära och mer flyktiga bekantskaper och det gick alltid bra; men i den åldern är de allra flesta flexibla så eventuella olikheter slätas lätt över. De senaste 10 åren har det bara blivit långhelger i Hua Hin, Pattaya, några öar söderöver samt som längst till Hong Kong och det har också funkat bra; men då har det varit familjeresor och som längst 4 dagar.

Min känsla är att de allra flesta stelnar i sin form någon gång runt 30-35 och därefter är större förändringar svåra. Man kan ha hur många bekanta som helst men nya nära vänner är inte lätt att skaffa. Samtidigt som ens egna svaga/annorlunda sidor blir allt tydligare får man allt svårare att acceptera andra personers avigsidor. Jag skulle nog kunna trivas en vecka i Kroatien med några av mina bästa barndomskompisar men det skulle nog inte funka med mina nyare bekantskaper; även om jag kanske idag känner mig väl så nära dessa. Att åka till Kroatien med en relativt ytlig bekantskap från min ungdomstid är helt uteslutet; chansen att det skulle funka är mindre än att jag skulle njuta av en slivovitz. 

Friskt vågat dock!

Mycket annorlunda och intressant reseskildring, tack för det.

Något som jag själv har lärt mig den hårda vägen är att om jag ska resa med någon så ska det vara med någon som jag känner väldigt väl. Annars reser jag på egen hand. Att resa med "bekanta" funkar inte, iaf inte om man är enbart två.

14. 

Ja nu återstod ju egentligen bara hemresan.
Kompisen satt kvällen innan på sin säng, böjd över resväskan och plockade med allt i nåt som verkade kunna pågå i en oändlighet.
Det framstod ju allt mer klart att han aldrig packat något själv.
Han plockade upp, packade ner, och packade om.
Själv rafsade jag ner allt jag skulle ha med mig och gick ut på balkongen med den fantastiska, och dyra utsikten över någon slags tall.

Jag satt och tittade på några imponerade tallkottar medan jag blev allt mer irriterad på hans plockande.
Till slut fann jag för gott att säga till honom att sluta upp med sitt maniska omstuvande av resväskan.
Det var ju för fan sjukligt, karln verkade inte lita på sig själv.
Vi hade ju lite slivovitz kvar att dela på.
 "Hör nu, sluta upp med det där nu! Du kan ju tydligen hålla på hur länge som helst."  
Då slutade han genast och påstod att, "Nä nu vet jag var jag har allt."

Jag hällde upp sista skvätten Plommonbrännvin i hans tandborstglas och skålade med honom.
Första kvällen som vi drack Slivovitz så smakade det absolut inte gott, men man vande sig på något vis.
Det smakade fortfarande inte gott, men det kändes nu lite mer invant och mysigt att sitta och smutta på det.
Jag köpte med mig en flaska hem som något slags minne, men jag inser nu att det nog kommer att ta ett bra tag innan jag öppnar den.

Jag smuttade på brännvinet och tänkte åter tyst för mig själv att nästa resa allt skulle bli en ensamresa. 
Jag kände mig lite skamsen, men vad fan jag hade ju lärt mig att tycka om att resa ensam.
Kompisen hade blivit ett mähä som man var tvungen att leda, och det hade väl egentligen aldrig varit jag.
Jag är ingen ledare, men sa man inte till honom så hände ju inget.
Jag skötte mig själv, men gillade inte att leda andra.
Hur fan skulle jag krångla mig ur en gemensam Thailandsresa över Jul och Nyår?

Nästa morgon blev det en snabb dusch, ner med toalettartiklarna i resväskan, och sedan vänta på kompisen.
När han väl morgnar sig, och duschat så kunde vi gå ner till lobbyn och få våra frukostpaket.
Klockan var fortfarande tidig så vi skulle inte hinna äta frukost i matsalen så vi tog våra paket och kämpade oss upp för backen mot busshållplatsen.
Det är alltid jobbigt att åka hem, men inom mig så jublade jag.  

Visst jag erkänner, det kändes skittaskigt, men jag var så fruktansvärt trött på honom.
Snart skulle jag vara fri!

Jag får det fortfarande inte att gå ihop, ett mähä som tog sådan jävla plats? 

På flygplanet hem så kan man ju snacka om "Man's spread" eller vad det heter.
Jag fattar inte, han måste blivit belönad för allt han gjorde under uppväxten, men nu skiter det sig.

Egentligen synd om honom, men jag var jäkligt glad när jag äntligen kom till Resecentrum i hans stad där jag skulle ta en annan buss hem till min lilla stad.

På väg till min buss så kom en överförfriskad medborgare fram till mig, log kamratligt och liksom sträckte fram en hejdande pekfinger.
 "Tjena kompis, kan jag fråga en sak?"
 "Nä det kan du inte!", sade jag och hastade vidare mot min buss.

När jag väl satt på min buss så drog jag en lättnandes suck och tittade ut genom bussfönstret.
Där stod en A-lagare med fingret lite höjt i någon slags förvånad pose.
Själv lutade jag mig tillbaka i bussätet och såg fram mot att återse min röda kåk med vita knutar.

 

Slut. 


 

Grymt bra Batting!

Tackar för en underbar, annorlunda reseskildring.

MVH

Härlig story.

Stort plus för den fina kvalitén på bilderna.

Epilog
 

Nu har jag varit hemma i några veckor, och även återvänt till min arbetsplats.
Kändes inte alls kul.
Jag funderar ofta på hur jag ska klara av att jobba till 65.
Då försöker jag påminna mig själv om att jag faktiskt redan klarat av nästa 11 år där bland bristfälliga och ständigt krånglande maskiner.
Då borde jag kanske kunna klara av några år till, men tanken på att vara arbetslös de sista åren blir allt mer lockande.
Det skulle man kanske inte förlora så mycket på.
Stämplingspengen är väl också pensionsgrundande?

Andra dagen på jobbet så lämnade jag in en ansökan om Julledighet.
 

Nu har jag beställt flyg till mig, och hotell till mig och lilla djurskötaren.  
Vi ska bo både i Pattaya & Bangkok.
Jävlar vad jag längtar!  

Igår ringde kompisen.   
 

Efter lite rundprat så frågade han om jag hade planerat någon ny resa?
Uppe i huvudet på mig sprang något omkring och sökte utvägar, men alla dörrar verkade låsta.  

Jag drog till med att min vän djurskötaren redan gjort upp planer för oss, henne och mig.
Och nog hade han väl förståelse för att jag ville tillbringa tid med henne?

Jo det påstod han lite tveksamt att han hade, men efter ännu lite rundsnack så kläckte han idén att kunde ta samma flyg och bo på samma hotell.  

Vad fan säger man?
Man kan ju inte förbjuda folk att flyga till Bangkok.
Han verkade tycka att det var en fantastisk idé då min lilla sötnos då kunde agera guide.
 "Öh, jo visst, men vi kanske....inte alltid....du tror inte att du kan klara dig själv vissa dagar?" 
 "Hur då?", undrade han. Det verkade vara en ny och smått revolutionerande tanke.
 "Ja, alltså på egen hand, men själv kommer du ju inte vara...bartjejerna kommer att snacka med dig", sade jag och försökte låta övertygande.
Egentligen så var jag inte alls så säker på det där.

Om han satt där och gjorde sin gubbgrimas, och ogenerat fes med för stor skärmmössa så vet i fasen. 
Hur talar man om sådant?
Man kan ju inte säga till folk att sluta se dumma ut.

Det verkade ju som om de svenska tjejerna nu fått nog av honom, tänk om han nu även skulle misslyckas i Pattayas nöjeskvarter!
Går det?   

Nåväl, han sade att han nog var tvungen att fundera på det där.
Han sa det som om jag precis kommit med ett erbjudande som han var tvungen att ta ställning till.
 

Förhoppningsvis så kommer det att stanna vid en fundering.

 

En duktig berättare, är du. (nu låter jag lite som Yoda, jag vet) En kåsör.

Finurligt skrivet och man förstår precis, hela tiden, vad du menar.

Vad är det för lattjo du gör med bilderna, ökar färg och kontrast?