Helt klart intressant läsning. Det som först av allt slog mig när jag läste rapporten är att det inte finns några som helst hänvisningar till att journalister förs bort till hemliga militärbaser med påse över huvudet, utsatts för kvävningar, skenavrättningar eltortyr i könsorganen etc. Uppenbarligen har Reporters without Borders helt missat detta uppenbara faktum som vi här på MPR fått oss till livs så ofta. Eller vad kan detta bero på?
Såvitt jag sett innehåller rapporten inga exempel alls om våld mot journalister. Inga journalister verkar ha blivit dömda till fängelse. Inga journalister har blivit utsatta för förtalsåtal. Inga journalister verkar ha blivit sparkade från sina anställningar efter påtryckningar från juntan.
Det verkar som dom enda metoder juntan har använt sig av mot pressen är dessa attityjusteringsmöten. Helt klart är dessa motbjudande i sig, men såvitt jag förstått har dessa handlat om att bli inkallad för enskilt möte med representant för det militära och en skopa ovett har delats ut.
Vad gäller dom enskilda fall som tagits upp i rapporten som exempel, så har jag faktiskt väldigt svårt att se dessa annat än som exempel på att det faktiskt stod lika illa till med pressfriheten i Thailand före kuppen som efter.
Det mest omtalade exemplet är fallet med dom två Phuketjournalisterna som stämdes för förtal angående human trafficking. Dessa stämdes 2013 under Yinglucks regering och frikändes 2015 när juntan satt vid makten. Lite märkligt att ta upp detta som exempel på att pressfriheten minskat under juntan?
Ett annat fall som tas upp är Somyot Prueksakasemsuk som dömdes till 11 års fängelse för brott mot LM-lagarna. Han dömdes 2013, dvs under Yinglucks styre. Man kan ju fråga sig på vilket sätt detta kan skyllas på juntan?
Ett tredje exempel är Andrew Drummond, en brittisk frilansjournalist som tvingats fly Thailand pga hot. Dock kan man ju fråga sig vad juntan har med detta att göra? Enligt rapporten har denne Drummond blivit utsatt för diverse former av hot och stämningar kontinuerligt åtminstone sedan 2004 och huvudsakligen från utländska kriminella. En skotsk barägare nämns i sammanhanget.
Det som främst tas upp är för övrigt LM-lagarna, Computer Crimes Act och Thailands förtalslagar. Återigen lagar som funnits och använts av diverse regeringar tidigare.
Vill man läsa om mördade journalister, redaktörer och journalister som tvingats bort från sina poster, indragna licenser för radiostationer, massiva förtalshot mot media och journalister, undantagstillstånd med rätt att stänga ner media etc så får man istället läsa Freedom House rapporter om Thailand under åren 2001 till 2006.
