Personer som jag minns...

Nu har jag tittat på Carabao utekonsert i två dagar. När jag lyssnar på deras musik längtar jag hem och jag längtar till olika personer. Sångerna får mig att tänka på min far, min familj i Thailand. Jag tänker på den tiden jag var runt sju åtta år och bodde i stan där det spelades Carabao musik dag som natt.

Den första personen som jag minns som jag vill skriva om är min far.

Far är lik mig på det sättet att han är ödmjuk och kravlös. Han var så mjuk i sättet och omtyckt. Även om han har fyra barn från två olika fruar har han lyckats få alla barnen att älska varandra, det är ganska sällsynt i Thailand, tycker jag. Han har även lyckats få var och en av barnen att känna sig älskad av honom.

Far var en lärare, musik och SO-lärare. Men hans hobby var att dricka och spela. Han spelade både biljard, kort, tärningsspel som kallas för Hi-Low och lotter. Det gick snett med spelandet ibland. En gång när jag var ganska liten hörde jag att far blev slaget med biljardpinne av en motspelare. Hans arm bröt. Jag var så ledsen och orolig. Tanken att min far var skadad var hemsk. Jag bara grät och grät… men ingen tröstade mig. Jag var nog bara ett barn, behövde ingen förklaring, ingen tröst som att det kommer att gå bra, allt kommer att lösa sig – eller så tänkte ingen på att jag också behövde bearbeta den sorgen.

En annan gång blev pappa tagen av polisen när han spelade kort. Jag var nog tolv år då. Det var en sorts tjänstefel att begå sådant brott. Hans riskerade att få sparken! ☹ Jag var som vanligt ledsen och orolig för min far. Men han var ingen dum människa direkt. Lär man sig att knyta måste man lära sig att knyta upp det också – säger vi på thai. Han lyckades knyta upp knuten genom att be en läkarkontakt att skriva läkarintyg för honom där det stod att han var sjukskriven när han egentligen satt på arresten hos polisen. Puhhh Det löste sig.

När jag läste på högskolan lämnade pappa meddelande på min kompis personsökare. Det var inte så vanligt med mobiler bland vanliga människor då. Han verkade ha så brottom att komma i kontakt med mig. ”Har det hänt något där hemma”, tänkte jag nervöst. Jag fick tag på billig mobilstånd och ringde honom. ”Hej pappa. Var är det? Har det hänt något där hemma?”, frågade jag oroligt.

”Nej, jag bara drömde om dig, Nong Oh. Jag vill bara höra hur du mår”, svarade han.

Ja, på landet tror man att man förmedlar/får budskap via drömmar. Jag vet inte hur sant det är. Men det är inte fel att ringa ens nära och kära när man drömmer om dem. Man glömmer ju bort sånt så lätt ibland.

När jag var elva tolv år veckopendlade jag mellan stan, militärområdet och byn. Mor ville att jag skulle bo hos henne. Farmor ville ha mig hos sig. Men min skola låg i stan så jag bodde hos faster som bodde nära skolan för det mesta. Pappa kom och hämtade mig på fredagskvällar. Eftersom han även jobbade som musiker på nattklubb i stan kom berusad många gånger. Vi åkte motorcykeln hem i mörkret. Jag var ganska rädd, men jag kände mig trygg med min pappa. Han var nog lite rädd för spöken så han tog med mig trots att det inte var det smartaste att göra.

En natt hände det som inte borde hända. Han ramlade med motorcykeln med mig på. Han fick stort sår i benet. Jag var oskadd. Det var tur att det skedde i byn på en sandväg. Han skjutsade mig till farmors hus och åkte sedan till sitt hem på andra sidan av byn. Efter ett tag kom han och väckte mig och farmor. Han hade nog nyktrat till och förstått vad som hänt.

Han pratade mycket om dagbok. Han ville att jag skulle skriva dagbok så han kunde få del av vad som skedde i mitt liv under veckorna. Jag skrev aldrig någon dagbok då. Men senare i livet har dagböcker och skrivande hjälpt mig att hitta tröst, att hämta kraft, att förmedla mina tankar i lugn och ro.

På högstadiet gick jag i en byskola i Chonburi. När jag slutade där fick mitt namn stå på skolans stora tavla med lista på elever med bästa betyg. När pappa kom och hälsade på tog jag med honom dit och stod framför tavlan. Han måste vara rätt så stolt att se mitt namn där, en av de två bästa i årskullen. Jag är stolt att kunna visa bra studieresultat för pappa.

Hans dröm har alltid varit att alla hans fyra barn ska ha universitets examen. Jag var den första som klarade det. Han ville så gärna att min bror skulle ha akademisk examen. Han ville bevisa för min bror att man kan om man vill. Så han skrev in sig och läste för att få en till examen, faste den gången inom musiken.

Min bror var nära målet när pappa gick bort. Han fullföljde sina studier och blev klar rätt snart efter pappas begravning.

Min lillebror var nästan färdig förra året. Han har lyckats missa några poäng av någon konstig anledning.

Min lilla syster som nu bor i Sverige och läser vårdlinje samt SFI. Hon kanske inte får någon akademisk examen. Men jag är säker på att hon kommer att klara sig bra i livet med sina positiva egenskaper. Ja… när hon fått bra jobb och klarar sig – då har nog fars dröm gått i uppfyllelse. Så länge hon bor i Sverige finns det stor chans att hon fortsätter läsa och också kan få examen.

Tyvärr så levde far inte längre än till 49-50 år. Hade han levt nu så hade han och min man kommit väldigt bra överens. Jag vet det. Det är inte av slumpen vem man väljer som sin partner. Innerst inne så ser jag likheter mellan dem två.

Pappa var en enkel man. Han gillade det simpla landsliga och charmen på landet. En gång när jag och mina bästa vänner tog en resa till Isaan tillsammans föreslog pappa att vi skulle sitta under bar himlen vid dammen och ha det mysigt. Det var en så mysig stund. Pappa och alla fyra barn samlades på en enkel rottingmatta. Mina vänner var med. Min bror spelade en låt. ”Den här är till min lilla syster, Oh”. Och han sjöng just den låten som alltid varit ”min och pappas låt”.

Eftersom jag inte växte upp med pappa blev det inte så mycket ”far till barn lärdom”. Det enda han sagt till mig (lite suddigt minne nu) när jag var runt 12-15 år var: att med bra utbildning skulle man klara sig bra och att han skulle bli glad om jag gör något bra för vårt efternamn, vår familj. Han skulle bli ledsen om jag svärtar ned vårt efternamn, vår familj.

Ja, det var om min käre far…

---

Magrood

Jag tyckte också om min pappa.

Han dog 29 oktober 1981. R.I.P.

/jfk

Quote

Jag kan nog komma överens med Svarten också. 

Min pappa var även han glad på spriten och kortspelandet. Kanske ligger sådant i generna.

Tror både din och min pappa njöt av dagarna de hade här på jorden! Fint så.

/jfk

Fin berättelse om din far, Magrood. Alltid intressant att läsa det du skriver, speciellt efersom du är en

av de få av thailändskt ursprung som skriver här. Vore kul om fler av dina landsmaninnor/landsmän gjorde

det men forumets medlemmar får väl nöja sig med dig så länge och det är sannerligen inte fy skam

Keep up the good work!

Dina berättelser är ovärderliga för alla oss med thailändska flickvänner och en fot i Thailand. Tack för att du delar med dig Magrood.

Tack Magrood

för en underbart trevlig berättelse det är alltid intressant att läsa det du skriver.

Tack Magrood! 

Fint at du delar med dig.

Mvh

Kimmo

Magrood , det känns som du varje gång tar med oss på en resa in i ditt liv . Man får en varm och unik inblick i något som annars ligger utom vårt räckhåll , man får en större förstålse för det thailändska samhället och vardagen . Tack , för att du ger oss detta . Du är mycket duktig på att skiva och förmdela dina tankar 

Tackar att ni uppskattar att läsa om mitt ganska banala liv.

Jag har nog skrivklåda två gånger om året.

Sen vilket forum det blir som jag publicerar mina tankar i text beror på hur det känns just då.

Har märkt att jag glömmer bort sakerna som jag tänkt på länge - efter att jag har skrivit ned det.

Vet inte om det är positivt eller negativt.

Ha en fortsatt trevlig helg!

Magrood

Fint skrivet Magrood,    Min fru har berättat så mycket fint om hennes föräldrars förhållande till varandra, hennes far var ett föredöme som Thailändsk pappa, han tvättade sin fru´s underkläder, sedan behöver jag inte säga mer.

Han dog vid 42 års ålder i leukemi, till stor saknad, en saknad som jag själv känner av för att jag inte hade möjlighet och träffa honom.  Lycka till med bäbisen och hälsa Pappa Svarten  // anders

Hej Magrood

Tack för en bra berättelse om din far, och det här med drömmar och thailändare är ett fenomen tycker jag.

När Nut drömmer om något i byn brukar systern i Danmark göra det samtidigt.

Dom ringer varandra och kollar med byn om vad som har hänt, och oftast är det något speciellt t.ex dödsfall, trafik olycka eller något liknande.

Detta är svårt för utlänningar att förstå, men har man varit med om det många gånger så tror man på det .

Mvh Isan Lover

Har inte haft så mycket tid för fritidsaktiviteter de senaste veckorna.

Men idag tycker jag att jag kan unna mig en vilostund i alla fall.

---

Nästa person som jag tänker extra mycket på är min halvsyster.

Alltid glad och duktig på många saker.

Hon är den gladaste av oss alla. Hon lyser verkligen upp omgivningen.

Faktum att hon är 10 år yngre än mig gör att jag känner mig rätt så gammal i jämförelse med henne. Hon är full av energi. Hon vågar ta för sig och är mycket framåt. Hon lyckades få jobb fast hon bara hade bott i Sverige mindre än ett år. 

I helgen har jag haft den äran att få undervisa svenska för henne. Har sagt till henne flera gånger att hon gärna får komma och hälsa på så jag kan hjälpa henne med svenska. Jag vill att hon ska vara mycket bra på svenska när hon har möjlighet att gå gratis hjälp.

Hon är jättebra på att laga mat. Det är en lyx att få besök av henne.

För ett par tre år sedan när hon hälsade hon på mig i min gamla hemkommun. Jag gick till jobbet och när jag kom hem hade hon maten färdig. Då förstod jag hur charmigt det är att komma hem och det doftar mat - någon har lagat mat med omsorg och väntar på ens ankomst.

Själv lagar jag mat ibland eftersom jag jobbar hemma det mesta. Men det är inte för att vara snäll - det är bara att jag "älskar" att äta ris och isaan mat. Lagar jag själv blir det garanterat isaan mat. Men det är gott att äta farangmat på helgerna också.

---

När jag började bli gravid och hade såååååååå stort begär för Plara-röran ringde jag min lilla syster och talade om det för henne.

Schuuuuuuuuuuuup . så var det klart.

Dagen efter kunde jag hämta paketet med Plara-röran från posten.

---

Det behövs inte så mycket att visa kärlek och omsorg för varandra...

Och jag älskar min syster och är stolt över henne...

---

Har ni visat kärlek och omsorg till eller uppskattat kärlek ni får från er nära och kära idag?

---

Kramar

Magrood

-lite sentimental och innehållslös för tillfälle-

  Jag har tråkigt idag.

Nu förstår jag de mammorna jag mötte på mammagruppen vad de menar med att de måste hitta på saker och ting för att fylla upp sina mammalediga dagar. När jag hörde det tänkte jag ”Oh, sicket lyxigt liv de har”. Och nu är jag där.

Visserligen finns det massor jag kan göra (och måste göra). Men jag har inte lust till något. Är nog i min viloperiod efter en hektisk period. Så det är lika bra att göra något onyttigt…

Har haft tankar på att skriva något för att bota min skrivklåda, men jag kände att jag inte skulle hinna skriva klart ändå. Lillen kan börja gråta när som helst. Och sen känns det som om det är bättre att lägga tid åt honom så mycket som möjligt när jag inte måste jobba. Men nu vill jag skriva...

---

Idag vill jag skriva om en till person som jag minns. Det är min mormor.

Min relation till henne har inte varit bra. Trots att jag bodde hos henne sen jag gick i åttan tills jag började på universitetet hade jag ingen riktig kärlek till henne. Men nu på mina mogna dagar uppskattar jag saker hon gjort mer och mer.

Mormor var en mycket klok och lärd kvinna. Hon gick i en bra skola och var en stor kunskapskälla. Vi borde en bit ifrån samhället men hon skulle minsann ha sina tidningar levererade varje dag. Varje dag kom en kille körande på en moped med en dagstidning, och två gånger i månaden kom två tidskrifter också. Hon lusläste allt.

Hon var en tuff kvinna som under sina unga dagar arbetade som chef på olika gruvor. Effektiv var hon också. En gång när vi var i skogen sa hon  ”Jag är ---nödig, måste gå”. Efter en väldigt kort stund kom hon tillbaks. Och jag som bara var sju år blev jätteförvånad och frågade ”Mormor, varför gick det så fort?”.  Då svarade hon ”Man får ju passa på att pusha ut det på vägen, varför vänta tills man har kommit fram”.

Den kunskapen har jag mycket nytta av nu de timmarna jag är ensam med lillen.

Mormor var Super-överbeskyddande. Jag kunde inte besöka kompisar. Hon hade stenkoll på mina tider. Att man måste åka till skolan på en lördag för att städa var löjligt, enligt henne. Så det blev att jag mer eller mindre klassades som den ”egoistiska” av klassen. Hon skällde nog aldrig på mig. Men hon körde tysta-leken då hon var missnöjd med något. Det längsta var nog att hon var kall mot mig i tre dagar på grund av att jag gick ned till stranden och badade mot hennes vilja. Vi borde hundra meter från havet, men att gå ned och njuta av lugnet, vinden och havets vågor var näst intill en omöjlighet.

När min mamma kom och hälsade på så istället för att låta mor och dotter umgås med varandra tog hon min mamma till sig. Och hon bara klagade och klagade på mig för min mamma. Och mamma bara höll med. L

Mormor var nog stolt över mig trots att hon aldrig sa det till mig. Men jag hörde ibland att hon berömde mig när hon pratade med andra.

Livet som tonåren hos en överbeskyddande mormor gick rätt så bra, trots att jag ständigt längtade hem till landet, till farmor, till pappa, till det enkla bondlivet som jag växte upp med. Jag vet inte varför jag måste vara kvar där. Det hade jag nog inte funderat över. Det var liksom lite undanförstått på något sätt. Var ska ett barn av skilda föräldrar bo? Hos mor gick inte med tanken på vad som kunde hända mellan styffar och styfdotter i den åldern. Hos far gick inte eftersom styfmor inte var så snäll. Hos moster i Bangkok blev det ett misslyckande försök. Tillbaka till landet kunde man inte få bra utbildning. Så för att jag skulle växa upp ”tryggt” och få bra utbildning blev mormor det bästa alternativet. Hmmm Men jag vet inte riktigt om det var det bästa alternativet.

Det började bli ohållbart mellan mormor och jag efter att jag återvänt hem från mitt år som utbyteselev Sverige. Hon tyckte allt var dåligt med mig. Från en tyst flicka började jag säga emot vilket hon tog som ett tjafs. Blev beskylld för det ena och det andra. En gång blev jag beskylld för att ha något ihop med en manlig inneboende. ”Historien kommer att upprepas”, skrek hon histeriskt. Hon menade att jag skulle göra samma misstag och bli med barn när jag studerade … som mina föräldrar.

Det slutade med att min far blev kallad dit. Hon drog sin långa historia om mig inför mig och min pappa. Far sa ”ingen kille förrän du är färdig med universitetet”.

Sen kom det fler beskyllningar. Det värsta var nog att bli beskylld för att ha tagit hennes pengar. Vet inte om det var sista droppen, eller om konflikten bara mognat och att jag fått hjälp utifrån att komma loss.

När hon fick besked på att jag skulle flytta ifrån henne och bo i studentlägenhet blev hon rasande och hotade med att ta sitt liv. Det var inte så lätt att som en 18-åring fatta ett beslut med den hotelse hängande över sig. Men andra vuxna sa till mig att en sån som mormor aldrig skulle kunna skada sig själv.

Så det gick som det gick. Jag kom loss.

När vi träffades efter det sa hon till mig att jag ”ritade med handen och suddade med foten”. Det gjorde ont i mig. Hur mycket ansvar ska jag behöva ta för det som hände, undrade jag bistert.

---

Tiden gick. Hon blev sjuk och hamnade på sjukhuset på ett privat sjukhus i samma stad som mamma bodde i. Räkningen växte. Ingen hade råd att betala. Mamma som kunde hälsa på mormor vågade inte längre visa sig där eftersom personalen var på henne och ville ha betalt. Det enda besöket hon fick var sin dottersdotter som en gång ”ritat med handen och suddat med foten”. Jag kunde inte hälsa på henne så ofta eftersom jag både jobbade och studerade och jag bodde i östra Thailand medan hon var inlagd på sjukhuset i Isan. Det var så sorgligt att se henne ligga där. Halvförlamad. Hon kunde inte läsa som hon brukade. Hon kunde inte göra någonting. Hon krympte mer och mer för varje gång jag var och hälsade på.

Den värsta scenen jag såg var att hon låg nedkladdad i sin egen avföring med stort liggsår. Det sved nog så mycket att hon försökte skrapa bort det med sin ena hand, den handen som fortfarande fungerade. Det såg jag efter att jag varit ute för att handla något för henne. Kunde inte hålla tårarna längre.

---

Inte så långt därefter avled hon i ensamhet.

Personalen på sjukhuset berättade för mig att mormor ropade på mig på sin sista stund i livet. Jag visste inte då vad det betydde. Men orolig var jag. Jag undrade om hon hatade mig så mycket, eller vad det var.

Senare fick jag höra från en bekant att de döende ropar på personer som de älskar eller som står dem närmaste. Det var en stor tröst och en stor lättnad. Men det hade nog varit bättre att få reda på att man är älskad på något annat sätt, eller tidigare än så.

---

Magrood   

Personer som jag minns och skriva om idag är de thailändska ungdomar jag mött i Sverige. De som har haft det svårt.

Det är nog inte så lätt för dem många gånger. Först blev de lämnade. De växte upp med släktingar medan mamma och pappa oftast var tvungna att jobba någon annan stans. En del växte upp med mor- eller farföräldrar. Kärlek får man säkert. Men allt annat då?

Åldersskillnaden och gapet mellan generationer kan vara bidragande till många smygande problem...

Många barn som har fått växa upp utan sina föräldrar brukar nog tvingas vara mer "vuxet" än sin ålder. Trots att man får mycket kärlek från förföräldrar som man bor hos så finns det alltid ett stort tomrum där någon stans. Utåt sett kan de verka mogna och klara sig själva bra. Men inuti är de ett litet litet barn fortfarande. Barn vars grundbehov om villkorlös kärlek inte uppfyllts. Barn som har ett vuxet skal på sig. Barn som alltid har en smyg-längtan ... längtan efter sina föräldrars närhet... längtan efter den grundläggande tryggheten.

---

Sen helt plötsligt hämtas man av sin mamma och styffar.

Man ska flytta till Sverige.

Man rycks från den miljön man är vad vid.

Man rycks från sin mormor, morfar osv osv. De enda som man känner tillit till.

---

I det nya landet ska man lära sig allting på nytt.

Nytt sätt att leva.

Nytt språk.

Ny kulturkod.

Nya värderingar.

...

Allt det här vet nog många om.

...

Men en sak som många kanske glömmer bort är att...

Barnen måste "lära känna" sin mor på nytt.

...

Från att har varit självständiga, från att har tvingats vara mogna, från att leva i en ganska kravlös miljö (mormor, morfar orkar nog inte springa efter ungdomar så mycket) ... så ska man vara "barn" med allt vad det innebär igen.

...

Det är inte så lätt.

Det är så många krav som ställs samtidigt.

Det är många förväntningar.

Till råga på all så kommer puberteten.

...

Har man tur så ligger svårigheter bara i den nivå med de ovannämnda sakerna. Med kärlek och förståelse från vuxna runt omkring kommer man oftast förbi den svara fasen.

Men om man har otur så råkar man kanske vara en kille som råkar ha en dålig styffar som behandlar ens mamma illa.

Man ser hur illa den svenske mannen behandlar ens mor. Man vill instinktivt rädda sin mor.

Man förstår ibland att morsan måste svälja mycket skit för ens skull. Man känner skuld. Man känner sig besviken på morsan, på sig själv, på ..

...

Det är kaos i huvudet.

Man vill hem...

Man vill tillbaks till den enda tryggheten man har haft.

Men de vuxna är ju överens om att det här är det bästa för mig... att bo i Sverige alltså...

Vad ska jag välja?

Vad ska jag göra?

Jag är trött.

Jag tappar livsglädje.

Jag är en dålig person.

Ingen vill ha mig.

...

Inte ens min egen mor vill ha mig.

...

Vänliga hälsningar

Magrood

... Det är bara mina tankar. Menar inte att klandra någon på något sätt ...

Hej Magrood.

Först måste jag tacka dig för dina mycket personliga och läsvärda inlägg om ditt liv!

Du tar upp det troligen största problemet med en Thai-Farangrelation. Detta problem diskuteras dessutom just nu i en annan tråd.

Det märkliga är att detta mycket svåra och intressanta ämne tidigare mycket sällan har behandlats på detta forum.

Jag har funderat till hur jag skulle ställa mig i den situationen, men även om frågan för mig är hypotetisk så har jag inte kommit fram till något svar.

mvh.

Luttrad.