En tanke som slog mig..hade du levt ensam med din far i sverige så hade du troligen blivit omhändertagen...man kör inte motorbike full med sina egna barn...man gör bara inte det.all respekt för din kärlek till din far magrood.men hos mig lämnade din story en bitter eftersmak.
Minns gamle motorman Andersen från Horten.- Höll på att skrämma lived ur maj på m/t Lysefjell 
Känner fortfatande min pappas pek och långfinger tryckas in i mitt bröst. jag var nog 9-10 år, förlät honom aldrig efter det. Jag är 50 nu men har aldrig varit i behov av ngt sådant..
SHIT happenes i de bästa familjer och om du kommer från en dålig så kan det bara (förhoppningsvis) gå bättreT
Quote
Det är nog inte så lätt för dem många gånger. Först blev de lämnade. De växte upp med släktingar medan mamma och pappa oftast var tvungna att jobba någon annan stans. En del växte upp med mor- eller farföräldrar. Kärlek får man säkert. Men allt annat då?
Åldersskillnaden och gapet mellan generationer kan vara bidragande till många smygande problem...
Många barn som har fått växa upp utan sina föräldrar brukar nog tvingas vara mer "vuxet" än sin ålder. Trots att man får mycket kärlek från förföräldrar som man bor hos så finns det alltid ett stort tomrum där någon stans. Utåt sett kan de verka mogna och klara sig själva bra. Men inuti är de ett litet litet barn fortfarande. Barn vars grundbehov om villkorlös kärlek inte uppfyllts. Barn som har ett vuxet skal på sig. Barn som alltid har en smyg-längtan ... längtan efter sina föräldrars närhet... längtan efter den grundläggande tryggheten.
---
Sen helt plötsligt hämtas man av sin mamma och styffar.
Man ska flytta till Sverige.
Man rycks från den miljön man är vad vid.
Man rycks från sin mormor, morfar osv osv. De enda som man känner tillit till.
---
I det nya landet ska man lära sig allting på nytt.
Nytt sätt att leva.
Nytt språk.
Ny kulturkod.
Nya värderingar.
...
Allt det här vet nog många om.
...
Men en sak som många kanske glömmer bort är att...
Barnen måste "lära känna" sin mor på nytt.
...
Från att har varit självständiga, från att har tvingats vara mogna, från att leva i en ganska kravlös miljö (mormor, morfar orkar nog inte springa efter ungdomar så mycket) ... så ska man vara "barn" med allt vad det innebär igen.
...
Det är inte så lätt.
Det är så många krav som ställs samtidigt.
Det är många förväntningar.
Till råga på all så kommer puberteten.
...
Har man tur så ligger svårigheter bara i den nivå med de ovannämnda sakerna. Med kärlek och förståelse från vuxna runt omkring kommer man oftast förbi den svara fasen.
Men om man har otur så råkar man kanske vara en kille som råkar ha en dålig styffar som behandlar ens mamma illa.
Man ser hur illa den svenske mannen behandlar ens mor. Man vill instinktivt rädda sin mor.
Man förstår ibland att morsan måste svälja mycket skit för ens skull. Man känner skuld. Man känner sig besviken på morsan, på sig själv, på ..
...
Det är kaos i huvudet.
Man vill hem...
Man vill tillbaks till den enda tryggheten man har haft.
Men de vuxna är ju överens om att det här är det bästa för mig... att bo i Sverige alltså...
Vad ska jag välja?
Vad ska jag göra?
Jag är trött.
Jag tappar livsglädje.
Jag är en dålig person.
Ingen vill ha mig.
...
Inte ens min egen mor vill ha mig.
...
Vänliga hälsningar
Magrood
... Det är bara mina tankar. Menar inte att klandra någon på något sätt ...
Magrood!
Absolut jättebra inlägg. Tack snälla.
Lånar tråden lite om det går bra.
En person jag minns starkt är min farmor.
Hon är död sen många år tillbaks nu men hennes minne lever starkt än idag.
Eftersom mamma och pappa flyttade från Norrland innan jag föddes så träffade jag henne bara när vi åkte tillbaks på semester varje år.
Hon var en stark kvinna och det måste man nog vara om man fött och uppfostrat 14 barn.
Jag hade en oerhörd respekt för hon var en sådan auktoritet och visade en sådan styrka.
En sådan styrka man sällan ser hos människor nuförtiden men det var väl det hårda livet som skapade hennes självsäkerhet.
En konstig sak jag kommer ihåg var att hon hade en stol som var totalt förbjudet att sitta på.
Nu vet jag inte varför det var så men det kanske bara berodde på att man hade sådan respekt för henne att man trodde det.
Men hon var snäll väldigt snäll mot oss barnbarn och hon hade en gammal plåtask med hårda karameller som låg i florsocker som vi fick ta en om vi varit tysta och snälla.
Eller så bakade hon plyppen som man drack hemmagjord saft till.
När hon blev så gammal att hon inte kunde ta hand om sig själv vägrade jag att åka och hälsa på.
Dels för att hon inte kände igen oss och jag ville komma ihåg henne för den starka kvinna hon en gång var.
En kvinna som jag är stolt över att ha fått känt.
Jag minns Lill-Uffe, i Härnösand. Han var en galning, han brottade ner fyra poliser en gång. Vi barn var livrädda för honom. En dag rullade vi upp en stor snöboll framför hans dörr så han inte skulle kunna komma ut. Han skrek i ventilationstrummorna att han skulle döda alla i huset. Han vickade fram eftersom han var skjuten i knäna vid ett tidigare bråk. Vi gick omvägar i skogen på väg hem från skolan för att undvika honom när han kom på cykelvägen. Pappa hotade med Lill-Uffe som barnvakt om jag inte skötte mig. Lill-Uffe hängde sig till slut.
Quote
Det är lugnt.
Sunt och förnuft - när det funkar så stämmer det ganska bra i hela världen.
Men när det brister så kan en sak som inte anses så hemskt i ett land vara jättehemskt i ett annat land.
Med all respekt för din reaktion.
Mvh
Magrood
Personer som jag minns och vill skriva om idag är två bärplockare som jag fick lära känna.
Jag lägger inga värderingar i inblandade personer - synliga som osynliga.
Jag hörde de två prata om att de önskar få komma tillbaka nästa år.
Då kunde jag inte låta bli att fråga "Hur kan ni vilja komma tillbaka. Har inte ni fått en läxa ännu?".
"Det har med tur att göra. Ibland har man tur och ibland inte. I år har man otur och om man slutar så blir det bara förlust. Men om man kämpar på och håller ut så har man kanske bättre tur nästa gång."
...
"Det är inte företagets fel heller. De kan ju inte rå för torka."
Då satt jag och garvade bara.
De är bara så härliga.
"Ja, jag önskar att jag hade lika positiv inställning om tillvaron som ni", sa jag.
---
De fortsatte med "Sverige är kallt men människorna är så varma"...
Jag väntade med spänning på mer förklaring.
Själv tycker jag att svenskar är snälla och trevliga ... men varma --- hmmm tveksamt.
De berättade om människor i den lilla byn de bodde i när de jobbade.
Snälla, glada, gästvänliga, hjälpsamma människor.
---
De fortsatte att berätta mer dom de "varma" svenskarna de fick lära känna.
Man såg hur lyckliga de såg ut när de berättade om vad byborna gjort mot dem.
Man såg också hur mycket de kämpade emot så att tårarna inte skulle börja rinna när de berättade om avskedet från de snälla byborna i norr.
---
Eftersom de förmedlade så många känslor i sin berättelse undrade jag "vilket språk kommunicerade ni med?"
"Kroppspråk, engelska, thailändska, svenska - blandat"...
"Vi skulle vilja lära oss lite svenska så vi kan kommunicera bättre" sa de.
På tal om språk så fick vi ett gott skratt när "Svarten" fick lära sig att "Bagg damm" (typ svarting) betyder blåbär och Bagg daeng (röding) betyder lingon.
Vidare fick jag lära mig en ny sorts bär Bagg Newton?
Vad i hela friden kan det vara för bär tänkte jag. Jag frågade försiktigt hur Newton-bär såg ut.
"De små gula som sitter ihop" var svaret.
Aha. Hjortron!!!
---
---
De är så fascinerade av hur en skogsarbetare klarade av allt jobb i skogen själv.
De berättade i detalj hur det går till osv osv.
"Oh, jag undrar hur man skulle kunna .. "
Då fylle jag på meningen själv som jag ofta gör (inte bra) "lära sig av dem så att vi thailändare också kan utveckla sådana här saker"
Men han hann komma med vad han hade tänkt att säga "... hur man skulle kunna göra så att de behöver arbetskraft från Thailand"...
LOL
---
"Varför valde ni att komma till Sverige?" frågade jag nyfiket.
"Jo, vi har varit i Kuwait tidigare. Men då kom Irak och bombade dem så vi var tvugna att åka hem"
"Ni det kom stridsflygplan var jag ute på fältet med vattenbilen. Jag trodde att det bara var en övning så jag stannaade och tittade på"...
---
...
"Varför väljer ni att åka iväg? Vad ska ni ha pengarna till?"
"Till min dotters utbildning, till att bygga hus, köpa motorcykel ... och att kunna ha bättre liv sen" svarade en av dem.
---
Jag när man hör andras svar kan man tycka "är det värt det?"
Men igår när jag kände mig så trött ställde jag frågan till mig själv...
"Är det värt det? Vad håller jag på med egentligen?"
Ja, man lär sig något nytt varje dag...
Ha det gott,folk.
Magrood
Tack för ditt tänkande och att du delar med dig av allt MVH stugan5
Du skriver väldigt bra!
Tack för du delar med dig till oss 
Personer som jag minns och skriva om idag är de thailändska ungdomar jag mött i Sverige. De som har haft det svårt.
Det är nog inte så lätt för dem många gånger. Först blev de lämnade. De växte upp med släktingar medan mamma och pappa oftast var tvungna att jobba någon annan stans. En del växte upp med mor- eller farföräldrar. Kärlek får man säkert. Men allt annat då?
Åldersskillnaden och gapet mellan generationer kan vara bidragande till många smygande problem...
Många barn som har fått växa upp utan sina föräldrar brukar nog tvingas vara mer "vuxet" än sin ålder. Trots att man får mycket kärlek från förföräldrar som man bor hos så finns det alltid ett stort tomrum där någon stans. Utåt sett kan de verka mogna och klara sig själva bra. Men inuti är de ett litet litet barn fortfarande. Barn vars grundbehov om villkorlös kärlek inte uppfyllts. Barn som har ett vuxet skal på sig. Barn som alltid har en smyg-längtan ... längtan efter sina föräldrars närhet... längtan efter den grundläggande tryggheten.
---
Sen helt plötsligt hämtas man av sin mamma och styffar.
Man ska flytta till Sverige.
Man rycks från den miljön man är vad vid.
Man rycks från sin mormor, morfar osv osv. De enda som man känner tillit till.
---
I det nya landet ska man lära sig allting på nytt.
Nytt sätt att leva.
Nytt språk.
Ny kulturkod.
Nya värderingar.
...
Allt det här vet nog många om.
...
Men en sak som många kanske glömmer bort är att...
Barnen måste "lära känna" sin mor på nytt.
...
Från att har varit självständiga, från att har tvingats vara mogna, från att leva i en ganska kravlös miljö (mormor, morfar orkar nog inte springa efter ungdomar så mycket) ... så ska man vara "barn" med allt vad det innebär igen.
...
Det är inte så lätt.
Det är så många krav som ställs samtidigt.
Det är många förväntningar.
Till råga på all så kommer puberteten.
...
Har man tur så ligger svårigheter bara i den nivå med de ovannämnda sakerna. Med kärlek och förståelse från vuxna runt omkring kommer man oftast förbi den svara fasen.
Men om man har otur så råkar man kanske vara en kille som råkar ha en dålig styffar som behandlar ens mamma illa.
Man ser hur illa den svenske mannen behandlar ens mor. Man vill instinktivt rädda sin mor.
Man förstår ibland att morsan måste svälja mycket skit för ens skull. Man känner skuld. Man känner sig besviken på morsan, på sig själv, på ..
...
Det är kaos i huvudet.
Man vill hem...
Man vill tillbaks till den enda tryggheten man har haft.
Men de vuxna är ju överens om att det här är det bästa för mig... att bo i Sverige alltså...
Vad ska jag välja?
Vad ska jag göra?
Jag är trött.
Jag tappar livsglädje.
Jag är en dålig person.
Ingen vill ha mig.
...
Inte ens min egen mor vill ha mig.
...
Vänliga hälsningar
Magrood
... Det är bara mina tankar. Menar inte att klandra någon på något sätt ...
Magrood,
tack för en underbar berättelse men först. När jag läste din första delning om din far så satt jag och grät, tårarna bara rann. Min far var också törstig på alkohol men han blev aggresiv,ja, nästan sadistisk. När han dog, jag var fyllda 14 år, så kände jag bara en lättnad att slippa det där jäkla svinet. Sedan jag blev nykter så har jag tänkt om lite. Jag har setat vid hans grav och berättat lite om mina känslor för honom. Det har gjort att jag har acepterat vem han var men inte förlåtit honom vissa saker han gjorde mot mig.
Nu till berättelsen om Thailändska/Asiatiska ungdomar. I mitt jobb har jag börjat se lite av konsekvenerna med Farang - Thaikvinna/Asiatiska - Tonårsbarn. Jag tror på det du skriver att de har slitits upp från en tillvaro som de kände igen, fattigt, javisst, men tryggt. De hade sin familj där. Jag tror nog att kvinnorna som kärar ner sig i en Farang kanske ska tänka två eller flera gånger innan de sliter upp sina barn till ett nytt samhälle så olikt det Thailändska samhället så de skulle lika gärna kunna åka till en annan planet. Och Sverige är väl inte känt för att vara vidare gästvänligt.
Nu har jag ingen egen erfarenhet men kan tänka mig att det måste finnas problem med ett sådant förhållande.
Konsekvenserna ja. Jag har under de senaste 5 till 10 åren sett att det börjar komma personer med både missbruk och psykiska besvär till den arbetsplats jag arbetar på. Thailändare och även från andra platser i Asien, när jag skriver Asien så menar jag områdena Thailand och länderna runt omkring Thailand. När jag skriver missbruk så är det oftast Heroin de har tagit och har blivit ordinerade Metadon eller Subutex/Subuxone. Ett medel som är ett substitut till Heroin och andra Opiatiska droger. För att få det så måste de ha en plats att bo på och då har oftast socialen min arbetsplats bland annat där de kan placera den beroend.
Ja, det var det jag kunde berätta om, missbruket är den yttersta konsekvensen, de vill glömma, de känner sig inte älskade, mamman och "pappan" jobbar hela tiden så de har aldrig tid med barnen.
Det var lite jag kände Magrood när du skrev om ungdomarna
kram på er alla
gubben
Tänk Magrood, vilken tur vi har här på MPR. Att vi får dela dina stunder av berättande under dina få stunder av skrivklåda.
Dina små berättelser lyser upp forumet.
Ser fram emot fler skrivklådor
Hej Magrood
Visst är det fantastiskt att dessa enkla och hårt drabbade människor som kommer till Sverige för att tjäna lite pengar ändå
kan vara lite optimistiska och tacksamma mitt i allt elände.
Att dom träffade Snälla, glada, gästvänliga, hjälpsamma människor var ju också trevligt.
Detta är faktiskt inte så ovanligt på den svenska landsbygden, där har folk fortfarande mer tid för varandra och uppskattar
folk som är beredda att arbeta hårt, och dom brukar vara hjälpsamma mot dom som har det svårt.
Till skillnad mot städerna, där var och en ska sköta sitt och klara sig själv.
Mvh Isan Lover
Hej Magrood
Visst är det fantastiskt att dessa enkla och hårt drabbade människor som kommer till Sverige för att tjäna lite pengar ändå
kan vara lite optimistiska och tacksamma mitt i allt elände.
Att dom träffade Snälla, glada, gästvänliga, hjälpsamma människor var ju också trevligt.
Detta är faktiskt inte så ovanligt på den svenska landsbygden, där har folk fortfarande mer tid för varandra och uppskattar
folk som är beredda att arbeta hårt, och dom brukar vara hjälpsamma mot dom som har det svårt.
Till skillnad mot städerna, där var och en ska sköta sitt och klara sig själv.
Mvh Isan Lover
Hej Isan Lover!
Visst är det häftigt att bärplockarna bemöttes så väl ute i svenska ödemark! Jag blev rörd när jag hörde dem berätta om hur mycket hjälp de fick från den lilla byn de vistades i även fast de aldrig bad om något. Detta var en stor kontrast till de inlägg här på forumet som hånade idén att hjälpa människor som har råkat hamna i en knipa. Tur att bärplockarna inte fick del av denna sida av Sverige. De kommer att åka hem och berätta för alla om hur underbart det svenska folket är.
Jag känner mig varm när jag hör talas om den hjälp som de har fått eftersom jag själv har fått hjälp flera gånger när jag i min vilda ungdom har hamnat i diversa knipor i t.ex. U.S.A, Ghana och Danmark. Om jag får tid någon gånh skulle jag gärna skriva om dessa personer som jag minns som har hjälpt mig utan att jag har bett om hjälp. De har lika väl kunnat resonera att jag själv har utsatt mig för problemet samt att man inte kan hjälpa alla 6 miljarder människor på jordklotet. Men de följde sin hjärta och fick återbetalning genom att se att de gjorde en människa glad.
Jag måste påpeka att det inte är bara landsbygdsbefolkningen som kan vara hjälpsamma. Som Magrood påpekade var det flera storstadsbor som erbjöd att hjälpa till med de som fick vänta länge på Arlanda utan pengar. En av våra stora skribenterna ställde upp exceptionellt generöst!
Hälsning
Svarten
Hej Isan Lover!
Visst är det häftigt att bärplockarna bemöttes så väl ute i svenska ödemark! Jag blev rörd när jag hörde dem berätta om hur mycket hjälp de fick från den lilla byn de vistades i även fast de aldrig bad om något. Detta var en stor kontrast till de inlägg här på forumet som hånade idén att hjälpa människor som har råkat hamna i en knipa. Tur att bärplockarna inte fick del av denna sida av Sverige. De kommer att åka hem och berätta för alla om hur underbart det svenska folket är.
Jag känner mig varm när jag hör talas om den hjälp som de har fått eftersom jag själv har fått hjälp flera gånger när jag i min vilda ungdom har hamnat i diversa knipor i t.ex. U.S.A, Ghana och Danmark. Om jag får tid någon gånh skulle jag gärna skriva om dessa personer som jag minns som har hjälpt mig utan att jag har bett om hjälp. De har lika väl kunnat resonera att jag själv har utsatt mig för problemet samt att man inte kan hjälpa alla 6 miljarder människor på jordklotet. Men de följde sin hjärta och fick återbetalning genom att se att de gjorde en människa glad.
Jag måste påpeka att det inte är bara landsbygdsbefolkningen som kan vara hjälpsamma. Som Magrood påpekade var det flera storstadsbor som erbjöd att hjälpa till med de som fick vänta länge på Arlanda utan pengar. En av våra stora skribenterna ställde upp exceptionellt generöst!
Hälsning
Svarten
Hej Svarten
Ja det var tur att det var rätt sida av Sverige dom fick uppleva, det är dom verkligen värda inte minst efter deras
insatser vid tsunamin.
Och naturligtvis finns det hjälpsamma människor i städerna också, men tempot där gör att det kan vara svårt att få tiden
att räcka till.
Tack alla ni som hade möjlighet att hjälpa dessa människor, ni är ett föredöme för det svenska folket och deras kärlek till
Thailand.
Mvh Isan Lover
Logga in för att svara.