På grund av rådande konflikter i den thailändska sfären i vår hemstad dök ett behov av att "skriva av sig lite" upp.
Jag vill inte gå in djupare på själva konflikten, eller i vilken mån jag är berörd, utan seglar istället runt ämnet lite generellt.
En av många anledningar till att jag är fäst vid min fru är hennes naturliga lättsamhet. Hon håller låg profil, men är för den delen gärna social. Hon för aldrig vidare rykten, och skapar dem inte heller. Det borde ju (i min värld) klassas som ett socialt framgångsrecept.
Något som förvånat mig under de åren vi levt ihop i Sverige är hur thailändare tenderar att konkurrera inbördes, och hur de i gemenskapen tycks rangordna varandra i en (för mig) ologisk struktur.
Tack gode gud (Buddha) eller vem tusan man nu ska tacka för att min egen käresta in i det längsta undviker onödiga konflikter, genom att inte ställa sig på den enes, än den andres sida då det hettar till i thaiosfären. Jag är även tacksam för hennes ointresse i andra människors fram eller motgångar, och hur hon hellre hjälper än att stjälper då det behövs. Det torde ju även det vara ett socialt framgångsrecept. Men är det verkligen det?
- Nej. Absolut inte! Det man tydligen bör göra är att i sann oppurtunistisk anda slå sig i lag med den som för tillfället har högst rang i gruppen. Lisma och nicka instämmande åt allt skitsnack som bjuds.
- En tugga somtam, en tugga skit. Då leder man framgångsligan, ja, åtminstone tillfälligt.
Jag vägrar att tro att man i det långa loppet kommer särskilt långt här i livet genom att trampa sig fram på det viset. För övrigt så är det ju även "hängivna" buddister jag talar om, vilket än mer ökar diskrepansen. 
Jag är så förbannat less på dessa onödiga skitkonflikter som blommar upp bland de thailändska damerna kring vår bygd.
De grundar sig förmodligen alla på avundsjuka, okunskap och nonsens. Vem har vad, vem tjänar si, vem tjänar så, osv, osv. Men för helskotta...I Sverige har vi ju de flesta det rätt hyfsat ställt. Så hur kan ämnet ens vara av intresse?
Jag har frågat min fru om det är likadant i Thailand. Beter sig så kallade vänner likadant mot varandra där, som de gör här i Sverige? Nej, inte bland hennes tidigare umgängeskrets i alla fall, men nog förekommer det. Kanske är det även mer förekommande i Thailand än i Sverige eftersom klyftorna där är större, både de sociala och ekonomiska.
Men, vad är det då som gör att en grupp människor som är i minoritet i sin stad inte med näbbar och klor försöker hålla ihop, istället för att med nämnda lemmar klösa ögonen ur varandra (metafor)? Är det inte märkligt, mycket märkligt så säg?! De har ju alla förutsättningar i världen att skapa en god sammanhållning. De delar ju samma kultur, tro och i viss mån erfarenheter. Borde inte det vara en bra grund att bygga sammanhållning på?
Visst, jag är subjektiv! Klart jag håller min käresta om ryggen, och framhäver hennes oskuld i skvallersammanhang. Men, och det är med betoning på men: Jag gör det grundat på empiri, inte på grund av naiv blåögdhet. Vårt förhållande hade inte varit långvarigt ifall hon sällat sig i ledet bland dyngspridare, det kan jag gå i god för!
Jag undrar ibland om männen till de värsta spridarna är medvetna om deras damers antisociala verksamhet. Kanske begriper de inte vad det tjattras om i telefonlurarna när skvallerexpressen går varm.
Okej, skitsnack är mänskligt, om än ett dåligt karaktärsdrag. Däremot är det skillnad (anser jag) mellan "oskyldigt" skitsnack och elakartat skitsnack. Det sistnämnda blir det ju då det handlar om att sprida ogrundade rykten i syfte att svärta ner någons anseende. Det är enligt mig helt förkastligt, men tyvärr vad jag förstått vanligt förekommande bland de thailändska grupperingarna i Sverige. Tragiskt.
Någon annan som funderat kring ämnet skvaller och skitsnack bland "våra" damer? Bryr ni er då era egna fruar är involverade i "komplotter", eller känner ni likt mig själv att: sådant håller inte min egen fru på med?
Mvh/
