Min polare Robban

LOS verkar nu ha gått från en extrem till en annan. Tidigare var det alltid bra drag här i grannskapet men nu har de flesta faranger dragit.
Förut satt jag ofta på terrassen och bara hoppades på att få vara ifred, åtminstone dagen ut, men nu är det nästan tvärsom. Det är så lugnt att
jag till och med saknar min gamla polare Robban som drog för fem-sex månader sedan. Han sa bara att han ville börja om på ny kula och
sedan försvann han. En schysst figur men kanske lite väl full av surprise, speciellt vid riklig alkoholförtäring. Då kunde vad som helst hända
och jag vet inte hur många gånger jag har löst ut honom från diverse inrättningar.

En gång drog han med oss på en Patpong club med en ny exklusiv show där dom hade bytt ut ping-pong bollarna mot dartpilar, vilket han
absolut skulle bevittna. Han hade nog redan varit i flaskan för efter att vi bara tagit några Singh började han redan demonstrera sina bipolära drag.
En av tjejerna hade lagt sig ner i skytteställning, särat lite på benen och laddat ammunition samtidigt som en av de andra töserna hade blåst
upp en ballong som hon skulle hålla 3-4 meter bort men då var Robban redan i extas och skulle naturligtvis fram och själv hålla i ballongen,
vilket slutade med att hon missade och han fick dartpilen i handen. Inte nog med det, ett par dagar senare ringde han från hospitalet och
ville att jag skulle lösa ut honom. Han hade nämligen fått blodförgiftning av den där förbannade pilen och hospitalet ville inte släppa iväg
honom innan han hade betalt räkningen. Jag löste ut honom och dagen efter fick jag tillbaka mina utlägg precis som vanligt. Han hade alltid
en ’Emergency fund’ av kontanter redo, ungefär som en drulleförsäkring för vuxna.

En annan gång ringde han en söndagsmorgon och bara tjöt i luren. Jag hörde inte vad han sa så jag tog korgmopeden och åkte bort till honom
där han satt framåtböjd i soffan med båda händerna på skrevet och bara ojade sig. Det visade sig att han hade varit på gallej kvällen innan och
kondomen hade spruckit. I sin förtvivlan hade han köpt fem flaskor rakvatten i en Seven Eleven butik på vägen hem och hade sedan suttit hela
natten med kuken i ett glas rakvatten. Tror fan att det sved och inte hjälpte det heller för veckan därpå vaggade han omkring som en sumobrottare
med en badboll mellan benen, vilket föranledde ännu ett besök på hospitalet dit jag fick skjutsa honom förstås och han låg på rygg i baksätet i bilen för sitta ner det kunde han inte.

Att jag skulle sakna Strul-Robban trodde jag aldrig, en total knock-out av min egen självinsikt.

Med Robban här i faggorna hände alltid något oväntat och de gånger vi hamnade på lokal tillsammans skulle han alltid upp och klättra i tjejernas A GO-GO stänger.
Jag minns en gång när han rev ner stången och hela skiten och blev utslängd men åkte självmant tillbaka dagen efter med stora plånboken och betalade glatt för
reparationerna och så fick tjejerna varsin tusing i förlorad arbetsinkomst. Det var först då han insåg att han kanske hade lite problem med överkonsumtion av
alkoholhaltiga drycker och fick för sig att han skulle gå med i lokala AA. Han hade lyckats räkna ut att han måste ha hällt i sig åtminstone 30 kubikmeter bärsa
och kanske en kubikmeter rom under sin livstid och efter ett bara två möten på AA gick han direkt in på en strikt antabuskur, men det höll ju inte. Han brukade lura
både AA och sig själv genom att hälla i sig en varm Chang i ett svep vid fem draget, därefter la han sig ner på rygg och spände musklerna så mycket han orkade.
Plytet blev blodrött och svullnade upp som en jävla fotboll men efter tio minuter slappnade han av och klev upp igen för att sedan kunna supa hela natten och
på fyllan skröt han jämt, för alla som ville lyssna, om när han minsann hade tagit en stor skyffel och slagit ihjäl en kobra på sin terrass. Han hade sparat den i en
liten ask som bevis men den var ju knappt större än en metmask och hade säkert dött om vem som helst bara satt sig på den.

En morgon kom han faktiskt över spik nykter och ville ha skjuts upp till stora vägen för att vinka in en taxi och åka in till ambassaden men som vanligt
hade han inte riktigt koll på läget.

”Så där kan du väl inte åka.”
”Vadå? Jag är nykter och klädd i mina svarta finbrallor, vit skjorta och svarta lackskor. Den här uniformen duger till och med att konfirmeras i”, tyckte han.
”Du kan väl inte åka in till ambassaden i en röd och en grön strumpa.”
”Å fan, det såg jag inte. Har du ett par strumpor jag kan låna då? Jag kan ta ett par vita tubsockor om du har.”
”Michael Jackson, lyssna nu! Har du svarta byxor och svarta skor så ska du naturligtvis ha svarta strumpor”, och så blev det, i alla fall den gången.

Vid ett annat tillfälle fick jag än en gång inta rollen som en räddare i nöden och köra ner till Pattaya för att lösa ut honom från Penthouse, Playboy eller vad stället nu hette,

där han legat fastkedjad med handbojor i sängstolparna hela natten och njutit av att bli erotiskt ompysslad av två små läckerbitar. Den ekonomiska konsekvensen av sitt handlande

hade han naturligtvis inte tagit i beräkning och jag fick lösa ut honom med 16,000 Baht för rummet, damerna och några flaskor skumpa. Leasing av handbojorna ingick också i priset.

Han satt tyst och tillbakalutad, med ett stort smile från örsnibb till örsnibb, hela vägen tillbaka till Bangkok och när vi kom hem fick jag betalt direkt för mina utlägg plus

två tusen i bensinpengar. Allt i kontanter från hans ’Emergency fund’ som låg gömd någonstans i kåken.

”Det var värt vartenda öre”, var hans enda kommentar.

Att jag saknar honom är en gåta.

3 timmar sedan, skrev Captain Morgan:

Med Robban här i faggorna hände alltid något oväntat och de gånger vi hamnade på lokal tillsammans skulle han alltid upp och klättra i tjejernas A GO-GO stänger.
Jag minns en gång när han rev ner stången och hela skiten och blev utslängd men åkte självmant tillbaka dagen efter med stora plånboken och betalade glatt för
reparationerna och så fick tjejerna varsin tusing i förlorad arbetsinkomst. Det var först då han insåg att han kanske hade lite problem med överkonsumtion av
alkoholhaltiga drycker och fick för sig att han skulle gå med i lokala AA. Han hade lyckats räkna ut att han måste ha hällt i sig åtminstone 30 kubikmeter bärsa
och kanske en kubikmeter rom under sin livstid och efter ett bara två möten på AA gick han direkt in på en strikt antabuskur, men det höll ju inte. Han brukade lura
både AA och sig själv genom att hälla i sig en varm Chang i ett svep vid fem draget, därefter la han sig ner på rygg och spände musklerna så mycket han orkade.
Plytet blev blodrött och svullnade upp som en jävla fotboll men efter tio minuter slappnade han av och klev upp igen för att sedan kunna supa hela natten och
på fyllan skröt han jämt, för alla som ville lyssna, om när han minsann hade tagit en stor skyffel och slagit ihjäl en kobra på sin terrass. Han hade sparat den i en
liten ask som bevis men den var ju knappt större än en metmask och hade säkert dött om vem som helst bara satt sig på den.

En morgon kom han faktiskt över spik nykter och ville ha skjuts upp till stora vägen för att vinka in en taxi och åka in till ambassaden men som vanligt
hade han inte riktigt koll på läget.

”Så där kan du väl inte åka.”
”Vadå? Jag är nykter och klädd i mina svarta finbrallor, vit skjorta och svarta lackskor. Den här uniformen duger till och med att konfirmeras i”, tyckte han.
”Du kan väl inte åka in till ambassaden i en röd och en grön strumpa.”
”Å fan, det såg jag inte. Har du ett par strumpor jag kan låna då? Jag kan ta ett par vita tubsockor om du har.”
”Michael Jackson, lyssna nu! Har du svarta byxor och svarta skor så ska du naturligtvis ha svarta strumpor”, och så blev det, i alla fall den gången.

Vid ett annat tillfälle fick jag än en gång inta rollen som en räddare i nöden och köra ner till Pattaya för att lösa ut honom från Penthouse, Playboy eller vad stället nu hette,

där han legat fastkedjad med handbojor i sängstolparna hela natten och njutit av att bli erotiskt ompysslad av två små läckerbitar. Den ekonomiska konsekvensen av sitt handlande

hade han naturligtvis inte tagit i beräkning och jag fick lösa ut honom med 16,000 Baht för rummet, damerna och några flaskor skumpa. Leasing av handbojorna ingick också i priset.

Han satt tyst och tillbakalutad, med ett stort smile från örsnibb till örsnibb, hela vägen tillbaka till Bangkok och när vi kom hem fick jag betalt direkt för mina utlägg plus

två tusen i bensinpengar. Allt i kontanter från hans ’Emergency fund’ som låg gömd någonstans i kåken.

”Det var värt vartenda öre”, var hans enda kommentar.

Att jag saknar honom är en gåta.

 

Skriv en bok om denna snubbe  borde bli en kiosk valtare 

3 timmar sedan, skrev Captain Morgan:

Med Robban här i faggorna hände alltid något oväntat och de gånger vi hamnade på lokal tillsammans skulle han alltid upp och klättra i tjejernas A GO-GO stänger.
Jag minns en gång när han rev ner stången och hela skiten och blev utslängd men åkte självmant tillbaka dagen efter med stora plånboken och betalade glatt för
reparationerna och så fick tjejerna varsin tusing i förlorad arbetsinkomst. Det var först då han insåg att han kanske hade lite problem med överkonsumtion av
alkoholhaltiga drycker och fick för sig att han skulle gå med i lokala AA. Han hade lyckats räkna ut att han måste ha hällt i sig åtminstone 30 kubikmeter bärsa
och kanske en kubikmeter rom under sin livstid och efter ett bara två möten på AA gick han direkt in på en strikt antabuskur, men det höll ju inte. Han brukade lura
både AA och sig själv genom att hälla i sig en varm Chang i ett svep vid fem draget, därefter la han sig ner på rygg och spände musklerna så mycket han orkade.
Plytet blev blodrött och svullnade upp som en jävla fotboll men efter tio minuter slappnade han av och klev upp igen för att sedan kunna supa hela natten och
på fyllan skröt han jämt, för alla som ville lyssna, om när han minsann hade tagit en stor skyffel och slagit ihjäl en kobra på sin terrass. Han hade sparat den i en
liten ask som bevis men den var ju knappt större än en metmask och hade säkert dött om vem som helst bara satt sig på den.

En morgon kom han faktiskt över spik nykter och ville ha skjuts upp till stora vägen för att vinka in en taxi och åka in till ambassaden men som vanligt
hade han inte riktigt koll på läget.

”Så där kan du väl inte åka.”
”Vadå? Jag är nykter och klädd i mina svarta finbrallor, vit skjorta och svarta lackskor. Den här uniformen duger till och med att konfirmeras i”, tyckte han.
”Du kan väl inte åka in till ambassaden i en röd och en grön strumpa.”
”Å fan, det såg jag inte. Har du ett par strumpor jag kan låna då? Jag kan ta ett par vita tubsockor om du har.”
”Michael Jackson, lyssna nu! Har du svarta byxor och svarta skor så ska du naturligtvis ha svarta strumpor”, och så blev det, i alla fall den gången.

Vid ett annat tillfälle fick jag än en gång inta rollen som en räddare i nöden och köra ner till Pattaya för att lösa ut honom från Penthouse, Playboy eller vad stället nu hette,

där han legat fastkedjad med handbojor i sängstolparna hela natten och njutit av att bli erotiskt ompysslad av två små läckerbitar. Den ekonomiska konsekvensen av sitt handlande

hade han naturligtvis inte tagit i beräkning och jag fick lösa ut honom med 16,000 Baht för rummet, damerna och några flaskor skumpa. Leasing av handbojorna ingick också i priset.

Han satt tyst och tillbakalutad, med ett stort smile från örsnibb till örsnibb, hela vägen tillbaka till Bangkok och när vi kom hem fick jag betalt direkt för mina utlägg plus

två tusen i bensinpengar. Allt i kontanter från hans ’Emergency fund’ som låg gömd någonstans i kåken.

”Det var värt vartenda öre”, var hans enda kommentar.

Att jag saknar honom är en gåta.

 

Jag saknar Penthouse/Kitten Club. 

Finns det kvar. Härligt ställe.

10 timmar sedan, skrev Captain Morgan:

Med Robban här i faggorna hände alltid något oväntat och de gånger vi hamnade på lokal tillsammans skulle han alltid upp och klättra i tjejernas A GO-GO stänger.
Jag minns en gång när han rev ner stången och hela skiten och blev utslängd men åkte självmant tillbaka dagen efter med stora plånboken och betalade glatt för
reparationerna och så fick tjejerna varsin tusing i förlorad arbetsinkomst. Det var först då han insåg att han kanske hade lite problem med överkonsumtion av
alkoholhaltiga drycker och fick för sig att han skulle gå med i lokala AA. Han hade lyckats räkna ut att han måste ha hällt i sig åtminstone 30 kubikmeter bärsa
och kanske en kubikmeter rom under sin livstid och efter ett bara två möten på AA gick han direkt in på en strikt antabuskur, men det höll ju inte. Han brukade lura
både AA och sig själv genom att hälla i sig en varm Chang i ett svep vid fem draget, därefter la han sig ner på rygg och spände musklerna så mycket han orkade.
Plytet blev blodrött och svullnade upp som en jävla fotboll men efter tio minuter slappnade han av och klev upp igen för att sedan kunna supa hela natten och
på fyllan skröt han jämt, för alla som ville lyssna, om när han minsann hade tagit en stor skyffel och slagit ihjäl en kobra på sin terrass. Han hade sparat den i en
liten ask som bevis men den var ju knappt större än en metmask och hade säkert dött om vem som helst bara satt sig på den.

En morgon kom han faktiskt över spik nykter och ville ha skjuts upp till stora vägen för att vinka in en taxi och åka in till ambassaden men som vanligt
hade han inte riktigt koll på läget.

”Så där kan du väl inte åka.”
”Vadå? Jag är nykter och klädd i mina svarta finbrallor, vit skjorta och svarta lackskor. Den här uniformen duger till och med att konfirmeras i”, tyckte han.
”Du kan väl inte åka in till ambassaden i en röd och en grön strumpa.”
”Å fan, det såg jag inte. Har du ett par strumpor jag kan låna då? Jag kan ta ett par vita tubsockor om du har.”
”Michael Jackson, lyssna nu! Har du svarta byxor och svarta skor så ska du naturligtvis ha svarta strumpor”, och så blev det, i alla fall den gången.

Vid ett annat tillfälle fick jag än en gång inta rollen som en räddare i nöden och köra ner till Pattaya för att lösa ut honom från Penthouse, Playboy eller vad stället nu hette,

där han legat fastkedjad med handbojor i sängstolparna hela natten och njutit av att bli erotiskt ompysslad av två små läckerbitar. Den ekonomiska konsekvensen av sitt handlande

hade han naturligtvis inte tagit i beräkning och jag fick lösa ut honom med 16,000 Baht för rummet, damerna och några flaskor skumpa. Leasing av handbojorna ingick också i priset.

Han satt tyst och tillbakalutad, med ett stort smile från örsnibb till örsnibb, hela vägen tillbaka till Bangkok och när vi kom hem fick jag betalt direkt för mina utlägg plus

två tusen i bensinpengar. Allt i kontanter från hans ’Emergency fund’ som låg gömd någonstans i kåken.

”Det var värt vartenda öre”, var hans enda kommentar.

Att jag saknar honom är en gåta.

 

Det är väl snarare du som är en gåta?? 

Sicket jävla dravel......

mvh

biker

Mycket kul läsning! Låter som en skön polare!

7 timmar sedan, skrev biker:

Det är väl snarare du som är en gåta?? 

Sicket jävla dravel......

mvh

biker

 

Är det du Robban?

1 minut sedan, skrev Bananen:

Är det du Robban?

Bulls eye 

Efter helgen ska jag till Immigrationskontoret och satt just hemma och fyllde i ett formulär när jag kom att tänka på Robban och ett av hans besök på samma ställe.
Det var en lugn och fin dag för ett par år sedan som han helt plötsligt dök upp och undrade:
”Du, vad fan är non grata?”
”Det är väl när man inte är välkommen, ’persona non grata’ är i alla fall en person som blir utvisad från ett land och inte är välkommen tillbaka.”
”Vad i helvete så känslig man kan vara”, var hans kommentar.
”Vad har du ställt till med nu då?”
”Jag skulle bara förnya mitt visum på Imm i morse men Snorkan där skulle ha mer papper än jag lyckats skrapa ihop, det saknas ju alltid någon jävla blankett”, sa Robban
och med Snorkan menade han en av immigrationskontorets kvinnliga visumadministratörer, en liten argbigga som han aldrig varit var speciellt begeistrad i.
”Du sa väl inget dumt?”
”Nä, nä, jag blev utslängd ändå.”
”Vad sa du då?”
”Hon tjatade ju om nån jävla blankett.”
”Du sa något till Snorkan!”
”Nja, bara att hennes hjärna är mindre än fittan på en pissmyra, ’lek hoj mot’.”
”Oj, oj, oj, sen då?”
”Hon blev helt hispig och ropade till sig två manliga officerare som släpade ut mig medan hon gick efter och skrek ’non grata, non grata’. Hon låg väl lite fel i sin menstruationscykel.”
”Jag har ju sagt att du inte ska reta upp dem.”
”Vad gör vi nu då?”
”Vadå vi? Du får väl inga fler visum, klart slut.”
”Snälla, du måste hjälpa mig, du är ju min bästa kompis och allt. Snälla snälla . . .”
”Robban, lär dig att hålla käft i fortsättningen och lyssna istället.”

En halvtimme senare stod jag inne på immigrationskontoret medan Robban satt kvar i bilen nere på parkeringen.
Jag tog ett kort på hierarki planschen. Den som hänger på alla myndighetsinrättningar och har namn och foto på alla
anställda med chefen i topp och flödet hela vägen ner. Där kunde man klart se Snorkans foto fastklistrat ungefär halvvägs.
När jag var klar åkte vi tillbaka hem och skrev ett personligt brev till högsta chefen:

Dear Sir,
My name is Robert . . .  
Today I was visiting your immigration office to renew my visa and there was a misunderstanding . . .
I am very, very sorry for the incident and take full responsibility . . .  .bla, bla, bla . . .  
Därefter la vi brevet i ett kuvert med chefens namn på och åkte tillbaka till immigrationskontoret och la det i postlådan.
”Fan, vi skulle ha lagt i ett par tusingar”, sa Robban men det var ju redan för sent.
Nu var det istället bara att vänta ett par dagar innan han kunde prova igen och denna gång gick det som smort,
han lyckades hålla käften och behövde inte ens dokumentet Snorkan hade tjatat om sist.

Underbart berättande!

MVH

Robban for president !!

Underbara historier, tack för du tar dig tid att skriva!

Instämmer med föregående inlägg 🖕

On 2020-02-16 at 14:55, skrev Captain Morgan:

Efter helgen ska jag till Immigrationskontoret och satt just hemma och fyllde i ett formulär när jag kom att tänka på Robban och ett av hans besök på samma ställe.
Det var en lugn och fin dag för ett par år sedan som han helt plötsligt dök upp och undrade:
”Du, vad fan är non grata?”
”Det är väl när man inte är välkommen, ’persona non grata’ är i alla fall en person som blir utvisad från ett land och inte är välkommen tillbaka.”
”Vad i helvete så känslig man kan vara”, var hans kommentar.
”Vad har du ställt till med nu då?”
”Jag skulle bara förnya mitt visum på Imm i morse men Snorkan där skulle ha mer papper än jag lyckats skrapa ihop, det saknas ju alltid någon jävla blankett”, sa Robban
och med Snorkan menade han en av immigrationskontorets kvinnliga visumadministratörer, en liten argbigga som han aldrig varit var speciellt begeistrad i.
”Du sa väl inget dumt?”
”Nä, nä, jag blev utslängd ändå.”
”Vad sa du då?”
”Hon tjatade ju om nån jävla blankett.”
”Du sa något till Snorkan!”
”Nja, bara att hennes hjärna är mindre än fittan på en pissmyra, ’lek hoj mot’.”
”Oj, oj, oj, sen då?”
”Hon blev helt hispig och ropade till sig två manliga officerare som släpade ut mig medan hon gick efter och skrek ’non grata, non grata’. Hon låg väl lite fel i sin menstruationscykel.”
”Jag har ju sagt att du inte ska reta upp dem.”
”Vad gör vi nu då?”
”Vadå vi? Du får väl inga fler visum, klart slut.”
”Snälla, du måste hjälpa mig, du är ju min bästa kompis och allt. Snälla snälla . . .”
”Robban, lär dig att hålla käft i fortsättningen och lyssna istället.”

En halvtimme senare stod jag inne på immigrationskontoret medan Robban satt kvar i bilen nere på parkeringen.
Jag tog ett kort på hierarki planschen. Den som hänger på alla myndighetsinrättningar och har namn och foto på alla
anställda med chefen i topp och flödet hela vägen ner. Där kunde man klart se Snorkans foto fastklistrat ungefär halvvägs.
När jag var klar åkte vi tillbaka hem och skrev ett personligt brev till högsta chefen:

Dear Sir,
My name is Robert . . .  
Today I was visiting your immigration office to renew my visa and there was a misunderstanding . . .
I am very, very sorry for the incident and take full responsibility . . .  .bla, bla, bla . . .  
Därefter la vi brevet i ett kuvert med chefens namn på och åkte tillbaka till immigrationskontoret och la det i postlådan.
”Fan, vi skulle ha lagt i ett par tusingar”, sa Robban men det var ju redan för sent.
Nu var det istället bara att vänta ett par dagar innan han kunde prova igen och denna gång gick det som smort,
han lyckades hålla käften och behövde inte ens dokumentet Snorkan hade tjatat om sist.

 

Tror sock inte att Snorkan hade en aning om att det var hennes hjärna det syftades mot med orden "lek hoj mot"

Minns en tidig morgon för många år sedan, när Suvarnabhumi ännu var under byggnation. Robban kom i snigelfart på sin
korgmoppe och parkerade försiktigt ute på soien innan han tjoade lite stressat och bad om skjuts till Don Muang Airport.
Han sa att han inte kunde se annat än dimma och behövde skjuts.
”Nu går det åt helvete. Har nästan tappat synen, allt är blöör.”
”Full?”
”Spik nykter.”
”När började det då?”
”I morse.”
”Då är det nog bäst att vi åker till hospitalet i stället.”
”Nä, jag måste hämta brorsan på Airport först men törs inte ta en taxi ensam i det här tillståndet.”
Så vi tog bilen och körde mot Don Muang och på vägen dit sa han inget annat än att han var lite orolig för vart han skulle ta sin bror som aldrig varit i Thailand tidigare.
”Vi tar ner honom till Nana eller Cowboy nån kväll så löser det sig säkert”, tyckte jag men fick inget svar, han var knäpptyst.
När vi väl var framme på Airport och klev ur bilen såg jag att det var något som inte stämde och frågade varför han hade glasögon på sig.
Då visade det sig att han hade glömt ta av sig sina läsglasögon i morse, det var därför det var suddigt och när han tog av sig dem såg han perfekt.
Hur som helst så gick vi in på arrivals och efter bara 10-12 minuter kommer en herre glatt vinkandes mot oss i strama svarta ridbyxor, rosa skjorta
med små glitterblommor, rosa sportskor och ett litet pärlörhänge i ena örat, samt stora trendiga glasögon. Han såg fan i mig precis ut som Elton John.
”Varför sa du inget?” frågade jag Robban.
”Sa vadå?”
”Att han går omkring i Pridekostym.”
”Ja, ja lilla Tutsi är lagd åt det där hållet men det är inte det värsta. Han ska ju jämt kramas och i vår generation kramas inte män, annars är han okay.”
När Elton kom fram tog han först mig artigt i hand, hållandes sin egen hand i en nästan horisontell vinkel på ett så där halvslappt sätt som bara bögar kan
och därefter blev det en jättekram runt Robban som såg ut som en stelfrusen fågelskrämma med armarna rakt ut, han ville absolut inte kramas tillbaka.
På kvällen skjutsade vi i alla fall ner Elton till en Gay bar på Suk Soi 13 och dagen därpå hade han redan en thaipojkvän. Allt löste sig ypperligt väl och
efter några besök på lyx-spa och en anusblekning åkte han lycklig hem två veckor senare.
 
Nästa gång jag träffade Elton var året därpå då han åter var på besök och när jag åkte bort till Robban en sen eftermiddag satt de båda bröderna på terrassen.
Robban med en Rom & Cola framför sig på bordet precis som vanligt eller en ’Rob Special’ som han alltid brukade säga. Han satt och vände och vred på
ett Krougerand guldmynt med Elton som åskådare.
”Vad håller ni på med?” frågade jag efter att ha morsat på Elton.
”Det här ska till Nepal men jag vet inte riktigt hur”, svarade Robban och höll upp myntet mellan tummen och pekfingret. ”Det väger exakt en ounce,
vilket blir drygt 31 gram och jag har ett hundratal som jag lovat smuggla dit på något vis och de betalar bra”, fortsatte han men ville inte avslöja vem
som ville ha dem ditsmugglade eller om de skulle vidare. Jag betraktade myntet en liten stund och såg att det hade en diameter ungefär som ett ficklampsbatteri
och föreslog att han kanske kunde lägga dem i en tom ficklampa.
”Och var fan ska jag lägga ficklampan då, dumskalle”, sa han lite surt innan han frös till i några sekunder och rusade sedan upp på övervåningen för att komma tillbaka med en massagestav.
”Den är inte min, bara så ni vet. Den blev kvarglömd här en gång, av någon”, sa han och slog ifrån sig innan han skruvade av locket, plockade ur batterierna och släppte ner myntet som passade perfekt.
”Problemet är löst”, skrek han.
”Men var ska du lägga staven då?” frågade Elton.
”Den får du smuggla över, du är ju den enda som har erfarenhet”, svarade Robban.
”Jag har väl aldrig smugglat något”, sa Elton.
”Nä, men du är i alla fall den enda av oss som har kört upp någonting i prutten. Dessutom är du lillbrorsa och nu gör du precis som jag säger.”
De fick ner 34 mynt i dildon utan att det skramlade och Elton flög över till Nepal med över ett kilo guld i röven, tre gånger på två veckor.
De delade sedan på vinsten och efter det flög Elton hem och jag träffade honom aldrig mer. Minns inte ens vad han egentligen hette.
 
Faktum är att min egen homofobi har släppt med åren. 
Inte för att jag har varit involverad i några som helst bögaktiviteter utan för att jag har insett att problemet inte är mitt, om det ens är ett problem.

On 2020-02-16 at 01:54, skrev rolba:

Jag saknar Penthouse/Kitten Club. 

Finns det kvar. Härligt ställe.

Penthouse finns kvar, osäker på Kitten Club.