Min polare Robban

On 2020-03-08 at 01:07, skrev Captain Morgan:

 

Jo, härlig men impulsiv.
 

Underbart ha ha  nu får Btt lägga i en växel

1 timme sedan, skrev Captain Morgan:

Robban påminde, i ett avseende, starkt om min egen farbror som var entreprenör utan bokföring och led av både myndighetsförakt och
skatteskräck men det var avsaknaden av den del av det autonoma nervsystemet som får en människa att skämmas som de saknade helt, båda två.

Jag minns speciellt en fin sommardag i mitten av sextiotalet. Att jag minns just den dagen beror på att jag precis släppts ut från 2 veckors husarrest
efter att ha skjutit hål i en surströmmingsburk med pilbåge i farsans garage där han hade parkerat sin DKW med tygsufflett. Som rehabiliterad liten
grabb fick jag i alla fall följa med farbror Sven vid ett bilbyte då hans gamla Duett skulle bytas ut mot en nyare bil, också den begagnad förstås.
”En ny bil lyser ända in i skatteslipsarnas själ och då kan det bli obehagligt”, sa han när vi åkte iväg i Duetten för sista gången.
”Man måste köpa begagnat för de håller ögonen på alla nya bilköp, förstår du. Allt ska dom där jävla skattehomofilerna snoka i och
snart vill de väl ha farmors blodgrupp också”, fortsatte han.
”Ska vi till han bilhandlaren ute vid bryggeriet?” frågade jag lite försynt där jag satt nersjunken i det främre passagerarsätet och
sparkade på en skokartong med hopskrynklade kvitton.
”Tattar-Bengt menar du? Nää du, bättre än så gosse. Och förresten hur fan kan han heta Bengt? Taiko hade passat bättre. Han är
ju för helvete tattare och går inte att lita på”, sa farbror Sven och berättade sedan om kärringen från ett resandesläkte som hade gått
ut ur järnhandeln med en ny motorsåg hängandes under den vida kjolen, vilket tydligen var en klassiker redan då.
”Hon hade väl krokar i läpparna”, sa han och skrattade men jag fattade ingenting, motorsågen hängde ju under kjolen.
Tattare, tänkte jag sedan. Precis som han, knivsliparen, som cyklade runt i bygden med en handdriven slipmaskin på pakethållaren och
slipade knivar och saxar åt bygdens hemmafruar. Alla sa att han också var tattare.
”Nä, vi ska bort till Bil-Åke vid riksvägen, han häller i alla fall inte sågspån i växellådan på sina bilar”, sa farbror Sven och väckte mig ur mina tankar.
”Jag har redan varit uppe och tittat på en skitfin blå/vit Amazon 62:a. Ja, tidigt på morgonen förstås, innan Bil-Åke hunnit ut. Annars kan han
ju tro att jag är intresserad. Du ska aldrig verka intresserad när gäller affärer förstår du”, fortsatte han men jag lyssnade bara på ett öra.
Många i stan hade smeknamn, tänkte jag istället där jag satt tyst i bilen, och det verkade som namnen var förknippade med deras jobb
eller något annat de kunde sammankopplas med. Som Tattar-Bengt, han var ju tattare. Bil-Åke sålde bilar. Lasse Krokfot var född med
en fot som pekade inåt. Att Skit-Nisse tömde latrintunnor det visste jag och antog att Brak-Pelle släppte brakskitar men jag hade ännu
inte greppat att Gummi-Lasse var resande i kondomer.

När vi kommit en bit utanför stan svängde vi av riksvägen och körde in på en stor grusplan direkt efter Caltex macken och jag minns att
vi kom fram till en lång barack med en skylt på taket. ’Åkes Bil Center’ stod det med stor text och ’Begagnade bilar’ med lite mindre.
Så snart vi hade parkerat såg jag en långsmal man i välpressad grå kostym och mörka solglasögon komma gåendes emot oss med ett
kritvitt leende. När vi klivit ur bilen skakade han genast hand med farbror Sven och började prata i ett utan att ens hämta andan.
Medan de diskuterade affärer gick jag runt och tittade på alla begagnade bilar som stod parkerade i tre rader, de finaste närmast
riksvägen förstås. När jag hade avverkat tredje och sista raden gick jag tillbaka och såg hur de stod och diskuterade vid en blå
Volvo Amazon med vitt tak som stod parkerad i första raden.
”Sex och tre, sa bilhandlaren.”
”Sex tusen jämt”, hörde jag min farbror säga.
”Jamen, jag har ju redan gått ner trehundra”.
 ”Gå ner trehundra till då. Sex tusen jämt.”
 ”Okay då, men det är bara för att det är du”, sa Bil-Åke och sträckte fram handen men farbror Sven sträckte sig istället efter sin stora plånbok i bakfickan.
 ”Det är ju kontant förstås”, sa han sedan och klappade med vänsterhanden på sin stora svarta plånbok som han nu höll fullt synlig i höger hand.
Så snart han vek upp plånboken och drog i några tusenlappar skulle priset ner fem procent till och att det aldrig slog fel visste jag eftersom jag hade
bevittnat samma procedur ett dussintal gånger tidigare. Det var alltid kontanta medel som gällde om man skulle göra en bra affär, det hade han förklarat
för mig minst hundra gånger. Att säljaren kanske gick back på affären eller hade en gammal sjuk mor hemma i kökssoffan kunde man inte ta någon som
helst hänsyn till när man gjorde affärer. Kontant var kontant och förresten så var ju alla bilhandlare lögnare i alla fall, hade jag fått lära mig.
 
På den tiden fanns inga kreditkort eller banklån för bilköp. Billån kunde man bara få direkt av bilhandlaren som hade ett kartotek med alla som var
skyldiga honom pengar. Avbetalningarna skedde normalt veckovis eller möjligen en gång var fjortonde dag och det var inte helt ovanligt att man skrev
ut en check till handlaren men bad honom att vänta till lönedagen med att lösa in den. Det hände också att han erbjöds att få veckans avbetalning i en
dunk hemkört eller en samling silverbestick, stulna förstås. I banken fick man inga lån för annat än möjligen till ett hus, men då skulle man stå med
mössan i hand och ha en rejäl kontantinsats eller en trovärdig borgenär.
”Jag gav inte mer än fem och sju emellan på Duetten”, sa farbror Sven sedan när vi åkte hem i Amazonen.
”Jag förstod det”, sa jag.
”Visst är den fin. Vi behöver inte göra ett skit med den annat än att plocka ur säkerhetsbältena. De är ju så förbannat obekväma och bara i vägen”, sa han men jag sa ingenting.
”Det syns att det är en gammal gubbe som har haft den. Kolla här, slät som ett barnarsel”, fortsatte han och drog med fingrarna i askkoppen.
”Gubben har ju inte ens rökt i bilen”, tillade han och tände en John Silver utan filter.
Så var det på den tiden, man rökte i bilarna och var askkoppen full så kastade man bara ut fimparna genom fönstret och fruntimmer bakom ratten
ansågs vara en värre trafikfara än att man själv körde på fyllan. Det hade jag förstått den gången farbror Sven motvilligt hade gjort ett försök att
lära sin dåvarande hustru att köra bil och jag satt med i baksätet.
”Gasa på kärring, kör du saktare så åker vi ju för fan baklänges”, hade han sagt högt tre gånger på tio minuter innan han till slut drog i handbromsen
och sedan blev det inga fler körlektioner men det gjorde inget för lite senare bytte han kärring i alla fall.

När vi kom hem från Bil-Åke funderade jag på vad en tattare egentligen var för något men det var först några veckor senare, vid ett besök på biblioteket
som jag läste i en officiell svensk uppslagsbok att det var benämningen på den föraktade blandras som var resultatet av att människor ifrån det tidigare
nämnda resandesläktet fått barn ihop med lösaktiga svenskar. Alltså tillhörde både Tattar-Bengt, som hällde sågspån i växellådorna, och knivsliparen
en blandras. Kunde det verkligen vara så? Det stod ju i en uppslagsbok utgiven av svenska staten och då måste det väl vara så, snurrade tankarna hos
en liten snaggad grabb som inget hellre önskade än att få lägga till med Beatles frissa.
 

 

5 hours ago, clion said:

Underbart ha ha  nu får Btt lägga i en växel

  
Sextiotalet var ju en märklig men härlig tidsepok.
 

27 minuter sedan, skrev Captain Morgan:

  
Sextiotalet var ju en märklig men härlig tidsepok.
 

  

Krock säker!

1 timme sedan, skrev Captain Morgan:

  
Sextiotalet var ju en märklig men härlig tidsepok.
 

  

Helt klart

Inspirationen. Var kommer den ifrån egentligen? Jag behöver inget svar nu. Fortsätt 👍

I morse hade jag lite datorproblem, vilket fick mig att tänka på när Robban ringde flera gånger under en tid och bad om hjälp med sin dator som
han sa bara blev värre och värre men jag hade inte tid just då och om man ber mig om hjälp med datorer eller mobiler så måste man vara ganska desperat
för jag klarar mig själv med nöd och näppe. En sen eftermiddag körde jag i alla fall bort till honom med misstanken att han hade surfat i erotisk kvicksand
utan virusskydd. För honom var virus endast en medicinsk term och hade inget med datorer att göra, ungefär på den nivån befann sig hans datorkunskaper så jag låg i alla fall steget före.
  
När jag hade parkerat korgmopeden och klivit upp på hans terrass såg jag att han satt stel som en pinne med bar överkropp och armarna i kors och tätt tryckta mot sin kroppshydda.
”Vad fan håller du på med, yoga?”, frågade jag men han rörde sig inte utan nickad bara mot en nästan tom flaska rom som stod framför honom på bordet.
”Spriten är nästan slut men jag fick ett tips”, svarade han sedan.
Han hade hört att man kunde dränka in bomullstussar i sprit och trycka in dem i armhålorna och på så vis få ett snabbt och effektivt rus och där satt han nu
med en spritindränkt bomullstuss under varje arm och försökte få till ett turbo-rus eftersom han hade ont om sprit och ingen bärs hemma.
”Funkar det då?” undrade jag.
”Nä, inte än, men jag fick också tips om att man kan köra upp en bomullstuss i röven istället och då få ett ännu snabbare rus men där går nog gränsen, då är jag hellre nykter.”
”Så där kan du ju inte hålla på, jag åker och köper två flaskor Bacardi. Gå in och hämta datorn så länge så är jag tillbaka om en kvart”, sa jag och då vred han upp armarna och släppte ner tussarna.
 
När jag kom tillbaka satt han redo med glas och laptop men ingen bomull. Jag startade upp datorn och installerade ett gratis virusprogram medan han fyllde sitt
glas och jag gick noga igenom hans webhistorik men fann inget konstigt och där fanns heller inga virus. Efter att ha suttit där en stund och funderat såg jag att det
rörde sig på tangentbordet. Det visade sig vara små snabba minimyror som hade skapat ett litet nätverk av små soier på både ovansidan och undersidan av tangentbordet.
De var så små att de kunde smita ner vid sidan av en tangent och dyka upp igen vid nästa för att åter försvinna ner vid en tredje tangent. Det var därför datorn betedde
sig märkligt men efter att ha gett tangentbordet en liten spraydos mot ohyra var det problemet löst som ju varken berodde på hårdvara eller mjukvara utan var ett organiskt
problem och i samma veva slapp ju Robban att experimentera med spritindränkta bomullstussar under armarna eller kanske ännu värre.
”Tack för hjälpen, alla hyvens”, sa han och ersatte mig för spriten så jag vet inte om han tackade för hjälpen med datorn eller för att jag åkte och handlade sprit.
”Du, jag har undrat lite vad du har för problem egentligen?” fortsatte han sedan precis när jag skulle åka.
”Vadå problem?”
”Jag menar, varför bor du i LOS? Alla faranger som bor här är ju efterlysta av FBI eller har något annat jävla problem.”
”Kyla, jag tänker aldrig mer skrapa vindrutan med ett gammalt kassettband eller CD fordral”, svarade jag.
”Hmm… godkänt.”
”Än du då?”
”Jag har funderat en del på det också och tror att min personlighet inte passar någon annanstans”, svarade han.
”Tror jag också”, mumlade jag tillbaka.
”Va sa du?”
”Tänkte högt bara”, sa jag innan jag drog därifrån.

Just nu är jag i alla fall ytterst tacksam att jag slipper diskutera Coronavirus med Robban.
”Fan vad du är känslig, skit i det där”, hade han säkert sagt men själv gripits av panik när
Mama San tvingats slå igen baren eller spriten tagit slut i affären.
  

Strax efter Songkran förra året ringde Robban när jag satt hemma och åt lunch.
”Kan du komma över till polisstationen, jag har lite problem.”
”Vad har du ställt till med nu då?”
”Kom bara! Jag berättar sen . . . det jag kommer ihåg.”
Då hade han med all säkerhet varit på mer än en sen Happy Hour för polisen berättade att han hade kommit hem rejält packad mitt
i natten och retat upp sig på grannens jycke som börjat skälla. Han hade klättrat över staketet och funnit en kvast som han slagit vilt
omkring sig i processen att få tyst på hundstackarn och inte nog med att han hade väckt hela kvarteret, han hade också lyckats slå sönder
grannens tre stora gårdsakvarium så hela uppfarten var full av vatten och prisbelönta japanska fiskar som låg och sprattlade överallt.
Den natten slutade i handbojor och polisen vägrade släppa honom ur häktet trots ett generöst ekonomiskt erbjudande. Han kom inte
loss förrän två dagar senare, då någon som kände någon som kände chefen på stationen hade visat sin förnämliga förhandlingsförmåga,
mot en mycket frikostig avgift förstås. Sedan skulle även akvarium och fiskar ersättas så det blev i slutänden en ganska dyr fylla.

När jag tänker på hur hemsk Robban såg ut där han satt fyllsjuk och eländig i cellen på polisstationen så påminns jag om en liten incident
för nästan ett halvsekel sedan med en ung man i huvudrollen. Det hade varit storfest hemma i stan en gång under de glada mellanölsåren och
undertecknad vaknade med kraftig kopparsmak i munnen som jag försökte få bort genom att riva mig på tungan, dock utan minsta framgång.
Jag låg i framstupa sidoläge med en rungande huvudvärk som började redan i nacken och spred sig hela vägen över hjässan och pannan, där
den sedan delade sig och nådde ända fram till båda ögonbrynen.
Oj, vilken fest det måste ha varit, tänkte jag fast jag helst inte ville tänka, det värkte mer när jag tänkte. Jag rullade istället över på rygg och
öppnade försiktigt mina hopklibbade ögonlock och tittade upp i taket, ett tak jag definitivt inte var bekant med. Efter att mycket sakta ha vänt
huvudet sidledes såg jag att jag låg på en tunn galonmadrass direkt på golvet.
Var fan är sängen? Och var fan är jag? tänkte jag fast jag just bestämt mig för att inte tänka. Jag vände mig åter på magen och reste mig sakta tills
jag stod på alla fyra och flåsade som en rabiessmittad hund. Efter några djupa andetag bestämde jag mig för att gå hem, från var jag nu befann mig.
När jag reste mig för att ställa mig på två ben kände jag hur brallorna kasade ner och jag tog tag i byxlinningen på båda sidorna för att lirka upp dem
igen samtidigt som jag hasade mig bort mot dörren där skorna stod i ett prydligt par. Jag försökte sticka ner ena foten i en av skorna samtidigt som jag
balanserade på den foten som stod kvar på golvet. Första försöket lyckades inget vidare och även om jag lyckades hålla mig upprätt hade jag lyckats
sätta foten i fel sko och backade ett par steg för att göra ett nytt försök när jag upptäckte att skorna saknade skosnören. Jag smög försiktigt fram mot
dem igen och när jag kom fram böjde jag mig sakta ner och kunde förbryllande konstatera att de mycket riktigt saknade skosnören. Till slut lyckades
jag i alla fall att få ner rätt fot i rätt sko två gånger, en höger och en vänster. Därefter stapplade jag fram och ryckte till i dörren som inte gick att rubba.
Vad fan är det som försiggår? tänkte jag där jag stod på ett betonggolv i ett låst rum med ståldörr. Jag stod i ett par skor utan skosnören och med benen
nerkörda i ett par brallor utan bälte.
Det är väl en mardröm och jag vaknar nog snart, tänkte jag när det plötsligt rasslade till utanför dörren som öppnades på vid gavel.
”Klockan är nio och det är nog dags för unge herrn att ge sig iväg hemåt nu”, sa en mansröst glatt. Alldeles för glatt för att passa mig i smaken just då.
”Okaay”, svarade jag så sakta jag kunde för det verkad göra mindre ont i pannan då.
”Vi fann dig liggandes huvudstupa över ett staket igår kväll”, sa mansrösten.
”Ookaaay”, sa jag igen, men ännu saktare den här gången.
”Här har du ditt bälte och dina skosnören. Vi tar dem alltid ifrån de omhändertagna.”
”Varför då?”
”För att de inte ska begå självmord”, svarade rösten som ännu inte hade något ansikte för jag orkade inte ens titta upp.
Självmord? Hur i helvete skulle det gå till? Jag som knappt kan stå, tänkte jag och släpade mig sakta ut ur arresten med skosnörena i ena handen och
bältet hängandes runt nacken. Jag masade sedan vidare ut från polisstationen med sänkt blick samtidigt som jag lovade mig själv och Gud och Jesus och
alla jag kände och inte kände, att jag aldrig någonsin mer skulle dricka alkohol.

Ölhävartävlingens början minns jag mycket väl men fick vetskap om finalen först några dagar senare som jag tydligen stolt vunnit och blivit kvällens champion.
Var dock inte lika stolt över mitt löfte till både Gud och Jesus om min frivilliga bannlysning av alkohol som inte ens höll veckan ut.
 

On 3/15/2020 at 4:47 AM, Nakhon said:

Inspirationen. Var kommer den ifrån egentligen? Jag behöver inget svar nu. Fortsätt 👍

Jag tror att inspirationen endats begränsas av ett allt sämre minne.

Ikväll lyckades jag i alla fall blanda några perfekta "Rob Special" men sugröret hade nog inte blivit godkänt.

👌

Efter polisincidenten med de prisbelönta fiskarna hade jag inte sett Robban på ett bra tag och tyckte att det nog var dags att kolla att allt var okay, att han fortfarande var vid liv.
Tänkte överraska med en kasse kall Chang som jag la ner i mopedkorgen innan jag for dit bort.
”Det var ett tag sedan, ska du ha en bärs?” frågade jag direkt när jag kom fram.
”Nä”, svarade han kort där han satt på terrassen med tom blick.
”Va? Det var första gången jag hört dej tacka nej till en bärsa.”
”Mår inte bra.”
”Vad är det nu då?”
”Går på penicillin.”
”Det är väl inte hela världen.”
”Jo, det är det.”
”Kondomen sprack?”
”Värre.”
”Du har kört utan kådis?”
”Värre.”
”Ramlat på nån dam med dryparn?”
”Värre.”
”Hon var inte ens snygg?”
”Värre.”
”Du minns inte?”
”Värre . . . Vi blandade ihop snopparna på morgonen.”

Det var sista gången vi sågs innan Robban hastigt kom förbi och vinkade av sig själv för att börja ett nytt liv någon annanstans.
Kanske hade Bahten blivit för stark, Katoey risken för stor eller hade han på något vis fått nys om Navion Hispanias mytomspunna fist fucking tribe i Indonesien, för den skulle han säkert ha gillat.
 

Nu har gubbminnet sinat men vi får väl tacka Robban för hans omedvetna närvaro på MPR och önska honom en god fortsättning, var han nu är.
 

44 minuter sedan, skrev Captain Morgan:

Efter polisincidenten med de prisbelönta fiskarna hade jag inte sett Robban på ett bra tag och tyckte att det nog var dags att kolla att allt var okay, att han fortfarande var vid liv.
Tänkte överraska med en kasse kall Chang som jag la ner i mopedkorgen innan jag for dit bort.
”Det var ett tag sedan, ska du ha en bärs?” frågade jag direkt när jag kom fram.
”Nä”, svarade han kort där han satt på terrassen med tom blick.
”Va? Det var första gången jag hört dej tacka nej till en bärsa.”
”Mår inte bra.”
”Vad är det nu då?”
”Går på penicillin.”
”Det är väl inte hela världen.”
”Jo, det är det.”
”Kondomen sprack?”
”Värre.”
”Du har kört utan kådis?”
”Värre.”
”Ramlat på nån dam med dryparn?”
”Värre.”
”Hon var inte ens snygg?”
”Värre.”
”Du minns inte?”
”Värre . . . Vi blandade ihop snopparna på morgonen.”

Det var sista gången vi sågs innan Robban hastigt kom förbi och vinkade av sig själv för att börja ett nytt liv någon annanstans.
Kanske hade Bahten blivit för stark, Katoey risken för stor eller hade han på något vis fått nys om Navion Hispanias mytomspunna fist fucking tribe i Indonesien, för den skulle han säkert ha gillat.
 

Nu har gubbminnet sinat men vi får väl tacka Robban för hans omedvetna närvaro på MPR och önska honom en god fortsättning, var han nu är.
 

 

Robban måste ha vart Götlaborgare?🤣

1 timme sedan, skrev audirs2:

Robban måste ha vart Götlaborgare?🤣

I alla fall sörläning🙃

18 hours ago, Boa52 said:

I alla fall sörläning🙃

Alla söder om Boas grindstolpar är väl Sörlänningar.
 

23 hours ago, audirs2 said:

Robban måste ha vart Götlaborgare?🤣

Han hade med all sannolikhet en hel del Göteborgsgener.