Min polare Robban

Riktig härlig underhållning till morgonkaffet

Väntar redan på nästa  avsnitt

5 hours ago, Kenneth4618 said:

Riktig härlig underhållning till morgonkaffet

 

Väntar redan på nästa  avsnitt

Robbans bravader får väl rulla på som helglektyr på MPR tills minnet tryter eller gubbarna tröttnar.

En gång ringde Robban och mumlade något nästan ohörbart.
”Jag hör inte vad du säger. Ska jag lösa ut dej någonstans?”
”Nej.”
”Är du hemma eller?”
”Ja, kom”, var det enda jag fick ur honom så jag körde bort och knackade på innan jag klev in i ett mörkt vardagsrum med fördragna gardiner.
Där satt han helt orörlig i soffan och när jag drog isär gardinerna såg jag bara en stor sårskorpa med två ögon, två öron och några skäggtussar.
Han hade ingen mat kvar hemma och undrade om jag kunde åka och handla lite mat och tio flaskor rom för några veckors frivillig isolering. 
”Jag kan ju inte gå ut så här, jag ser ju för fan ut som Freddy Krueger och kommer att skrämma ihjäl varenda unge”, sa han genom ena mungipan, den andra var helt igensvullen.
”Vad har du gjort nu då?”
”Jag har varit hos Sankte Per och vänt”, sa han och berättade sedan i sakta mak att han bara skulle åka och handla lite mer dricka för två dagar sedan,
när korgmoppen plötsligt hade wobblat till i en kurva och han for av och plogade med plytet i backen tills han slutligen landade i diket och allt blev svart.

Han hade vaknat till långt senare av att någon stod böjd över honom och skrubbade hans ansikte med en rotborste, någon som hade klippt bort delar av
skägget och växelvis doppade borsten i tvålvatten och växelvis skrubbade.
”Aj, aj”, skrek han. ”Vad fan gör du?”
”Allt grus måste borstas bort så ni inte får en infektion men ni är alkoholpåverkad och då blir det ingen bedövning”, sa en suddig person som stod böjd
över honom och skrubbade så varsamt det var möjligt under gällande omständigheter. Han hade till slut lyckats fokusera sitt synfält så pass att han såg 
att den suddiga personen var en liten vitklädd korpulent kvinna i 50-års åldern med fjunig mustasch och en hatt som påminde om ett litet blå/vitt segel. 
Var fan är jag? tänkte han. Är det ingen mardröm så måste jag redan vara hos Sankte Per, men om det är så där änglarna ser ut så är jag inte så säker
på att jag vill vara kvar. Men vid närmare eftertanke så har ju inte morhoppan med seglet några vingar och jag har inte sett pärleporten än så jag kan
ju knappast vara i himmelriket i alla fall. Kanske det bara är en nära-döden upplevelse och snart sugs väl själen in i den gamla kroppen igen.
”Vänta lite”, sa morhoppan plötsligt och han ryckte till samtidigt som hon la huvudet lite på sned innan hon leende tittade på honom men han ville inte gärna titta tillbaka. 
”Detta måste sys, jag går och hämta en läkare”, fortsatte hon innan hon vaggade iväg. 
Läkare? Det behövs väl för fan inga läkare i guds rike med det eviga livet, tänkte han och vred lite på huvudet, först åt barbord och sedan åt styrbord,
men runt honom fanns bara vitmålat och rostfritt. 
Läkare + sy + vitt + rostfritt, tänkte han och hade nu lyckats summera ihop att han måste vara på något hospital någonstans men minns inte hur han hade
hamnat där och förstod inte heller vad fan han hade där att göra. Dessutom hade han definitivt inte lust att träffa morhoppan med fjunmustaschen igen så
han klev upp, drog på sig sin blodiga skjorta och gick iväg.
Tre veckor senare hade det mesta läkt ihop men ett rejält jack i pannan fanns kvar och det var väl det doktorn hade behövt sy men det bästa av allt var
i alla fall att jag slapp lösa ut honom den gången och patienten förblev nog okänd för det kom aldrig någon räkning, vad jag vet.
 
Efter den bisarra och skrämmande konfrontationen med morhoppan och hennes rotborste bestämde han sig för att konvertera,
men endast i sitt allra sista framtida andetag, och köpte därför en liten bönematta som han la i beredskap i garderoben så att han
i förtid kunde kvalificera sig för 72 oskulder i paradiset istället.
 
 

Nu blev söndagen plötsligt lite roligare!😁

I morse körde jag förbi kåken som Robban tidigare hade hyrt i många år, vilket fick mig att tänka
på den gången han stod ensam ute på tomten och grillade mitt på dagen då jag stannade till utanför.
Det var på läkarorder efter att ha besökt kliniken, förklarade han.
Inne på mottagningen hade han berättat för läkaren att han hade en djävulsk klåda i skägget, hela vägen ifrån hakan och upp till öronen.
Läkaren hade då först noga inspekterat hans behårade ansikte genom ett förstoringsglas och sedan hade han
fått dra ner brallorna och läkaren flyttade ner förstoringsglaset till skrevet och fortsatt sin undersökning där.
”Pthirus Pubis”, sa han sedan efter en liten stund och tittade upp.
”Vadå Pubis?” undrade Robban.
”Ni har med all säkerhet Pthirus Pubis, ett slags löss, i skägget men ni har ingen genital smitta, vilket är högst anmärkningsvärt.
”Anmärkningsvärt?”
”Pthirus Pubis överförs nämligen normalt till pubishåren vid samlag så jag vet inte riktigt hur de har hamnat i ert skägg, men det kanske ni vet.”
”Hmm . . . .”, hade Robban svarat lite tyst och ryckt på axlarna.
”De är ovanligt grova och inkubationstiden är cirka 30 dagar.”
”Inkubationstiden?”
”Det betyder att det tar 30 dagar från smittotillfället till första symptom, klådan alltså”, sa läkaren.
”Jo, det har jag ju. En jävulsk klåda.”
”Ni ska få hämta ut en salva som ni ska smörja in i skägget och det är lika bra att ni smörjer in pubisregionen också,
även om jag visuellt inte kunnat registrera någon smitta där”, sa läkaren. ”Och det är också ytterst viktigt att ni bränner
era sängkläder så att smittan utplånas helt och inte sprids vidare”, hade han sedan fortsatt medan han skrev ut receptet på salvan.

 
Där stod nu vår gode Robert med vit kräm över hela ansiktet och brände lakan i utegrillen, som resulterade i en
tät rök som sakta slingrande sig längs soien och när jag la märke till att madrassen stod på tur så drog jag vidare.
Hade ingen lust att hamna på foto i Bangkok Post ihop med Robban och en thailändsk brandbil.
 

Nu, efter ett par svinkalla kvälls-Chang drog mig till minnes en gång då Robban, jag och två andra polare satt på en liten restaurang på en bakgata i Bangkok och
drack bärs och käkade lite tapas. Det började trevligt och inget ska ju kunna gå snett i en sådan anspråkslös aktivitet, om man inte har Robban med sig förstås.

Han tyckte att det hade kört lite i kistan hela morgonen och ville bara ha bärs, inget käk.
”Det är nog de där förbannade äggen jag hade till frukost i morse, de smakade skunk”, sa han när det plötsligen högg till och han rusade iväg för att leta upp ett avlopp.

”Hooong naaam”, skrek han till servitrisen som pekade ut mot det lilla etablissemangets bakgård varpå han sprang ut på den lilla gården och ryckte upp den enda synbara dörren.

”Neeej, en ståskita”, hörde vi vrålas.
Till sin besvikelse såg han att de hade en porslinsmoj där man sitter på huk. Han hade stött på den där varianten många gånger tidigare men hade alltid lyckats undvika att lämna sin signatur i någon av dem.
Han hade alltid funnit ett alternativ i närheten men nu fanns det inte tid. Vi såg hur han drog ner brallorna till fotknölarna varpå han backade in mot ståmojen och riktade in fötterna i porslinets fotavtryck innan
han drog igen dörren. Han berättade senare att han hade satt sig ner på huk för att ta i, vilket föranledde att han pissade rätt i brallorna samtidigt som han sprutmålade porslinet från andra änden.
Efter att ha pustat ut där han satt och vinglade för att hålla balansen hade han sträckt sig efter pappersrullen men där den borde ha suttit fanns bara en vattenkran med en meter trädgårdsslang.
Man skulle alltså spola sig ren i röven, men från vilket håll? Han riktade först in slangen bakifrån med högerhanden och sträckte sedan vänsterhanden över till kranen och vred på lite grann.
Det hände ingenting så han vred på fullt ut och plötsligt ryckte det till i slangstumpen, vattnet sprutade och han fick hela pungen och brallorna full av skit.
Man måste naturligtvis spola framifrån, tänkte han och tryckte istället in slangen mellan benen innan han vred på igen och inom två sekunder hade han hela ryggen full av skit.
Han ställde sig sedan upp med värkande knän för att krångla sig ur både sina stinkande brallor och nerpissade kalsonger som han hängde på en krok på insidan av dörren. Han tog sedan av sig sin T-shirt,
som också den var full av skit, och hängde den på samma krok. Nu stod han helt naken, i bara sandaler, inne på den lilla toaletten och funderade en liten stund innan han åter satte sig på huk och tog tag i
slangstumpen och duschade, det hade ju sprutat skit ända upp i nacken. Han tvättade och vred ur sina kalsonger, brallor och sin brunfläckiga T-shirt så gott det gick innan han klädde på sig och kom tillbaka.
Han såg för jävlig ut men var inte alls lika road som oss.
”Vad fan har du gjort?” stämde vi upp i kör.
”Den som ger ifrån sig minsta lilla pip får åka huvudlös hem”, skrek han och pekade mot vårt bord.
”Kom, nu åker vi”, fortsatte han innan han grävde i fickorna och fiskade upp en blöt tusenbahtare som han slängde till servitrisen innan han klev ut på soien.
Han satt sedan tvärtyst och skitsur i taxins baksäte med nervevad ruta hela vägen hem men dagen efter var allt som vanligt igen och han beskrev glatt, in i minsta detalj, gårdagens händelseförlopp inne på ståmuggen.
”Hur i helvete bär de sig åt, en gåta värre än universums födelse. Nästa gång skiter jag hellre på mig”, avslutade han. ”
  

Första gången jag var i Thailand, charterresa med Ving till Patong 2000 på hösten, svinbilligt ca 7000 spänn för 2 veckor inkl ett hyfsat hotell, har för mej att det hette Phuket Palace, låg väl 1Km från Bangla men detta var innan Tuktuk blev svindyra, så det var OK.

Vi var väl inte pur-unga, jag var 36 eller så, på flyget blev vi bekanta med 2 yngre grabbar kring 25 årsåldern, Jocke och Pasi från Vagnhärad, kul grabbar som bodde på samma Hotell.

Pasi hade problem med magen...

Varje gång han kom tillbaka från muggen så saknades minst en av hans sockar "Det fanns ju fan inget dasspapper!!!" sa Pasi.

Vi frågade efter nån dag om han lärt sej att förbereda sej inför sitt nästa toalettbesök?

Pasi sken upp! "Japp nu har jag alltid 2 extra par sockor med mej när vi går ut!" 🤣

Varför han inte valde en rulle dasspapper istället, fick vi inget klart svar på...

MVH

För några år sedan skulle jag över till Hong Kong i ett par dagar i ett privat ärende och råkade nämna det för Robban som direkt skulle hänga med.
Han frågade aldrig om han fick följa med någonstans utan hängde bara på om han hade tid, lust och pengar men han var också likadan när han
skulle på någon tillställning eller ha party, alla var välkomna.
”Jag har ändå inget för mig just nu och det kan bli kul med en sväng till Hong Kong”, tyckte han.
Jag var nog först lite tveksam men bokade i alla fall två ekonomibiljetter och två hotellrum i två nätter på Mariott på Hong Kong island och första kvällen efter
ankomst var vi över till Kowloon på Hong Kongs fastland och gick på Irish Pub. Både flygresan och pubbesöket förlöpte helt utan incidenter, trots Robbans närvaro.
 
Dagen därpå uträttade jag mina ärenden ensam och Robban tog en Star Ferry över till Kowloon igen där han strosade runt halva dagen innan han tog färjan tillbaka
till Hong Kong island och hotellet. Jag hade varit upptagen hela dagen med påföljden att jag blev lite sen tillbaka men bara två minuter efter att jag klivit in på mitt
rum stod Robban och bultade på dörren.
”Ta en snabbdusch nu så ses vi nere i baren, jag har redan lärt dem att blanda drinkar men de stänger Happy Hour om en kvart så skynda dig på”, skrek han utifrån korridoren.
Det visade sig senare att han redan varit nere i baren på eftermiddagen och lärt en bartender att blanda ’Rob Special’ som bestod av en sexa mörk rom med en skvätt Cola,
några droppar Espresso, en gnutta citron och två isbitar. Robban hade väl nästan patent på drinken som absolut måste blandas till perfektum, vilket är märkligt för en man
som annars skiter i det mesta. Han hade låtit bartendern göra fem försök innan han gav honom gult kort och en kraftig utskällning där bartenderns sexuella preferenser starkt
ifrågasattes i den enkelriktade ordväxlingen. Robban hade sedan själv klivit innanför bardisken och demonstrerat exakt hur en ’Rob Special’ ska blandas till och i ett allra sista
försök hade bartendern med nöd och näppe fått godkänt på drinken som Robban sedan svepte innan han betalade och gick tillbaka upp till sitt rum, men på vägen ut från baren
la han märke till en skylt där det stod att de hade Happy Hour fram till klockan 19:00.
När jag hade tagit min snabbdusch och närmade mig baren såg jag att Robban redan stod utanför och trampade så vi gick in tillsammans och det verkade bli ännu en lugn kväll
utan överraskningar, det kändes skönt. Robban klev direkt fram till den långa glansiga bardisken och samma bartender han redan tränat upp och beställde tolv ’Rob Special’.
Vi skulle ha sex var, varsin nu och resterande för senare leverans under kvällen.
”Det går bra sa bartendern. Vill herrn blanda själv?”
”Nä, nä, du är ju redan certifierad, men jag betalar först för det är ju fortfarande Happy Hour.”
”Tyvärr inte, Sir. Klockan är 19:01”, sa bartendern samtidigt som Robban slängde en snabb blick på sin egen klocka, 18:55.
”Om inte min klocka går fel så behöver jag vittnen”, viskade han till mig och vände sig sedan in mot lokalen och klappade med händerna.
”Lystring allesamman, jag har en fråga till er alla. Hur mycket är klockan?”
”18:55”, blev svaret från några gubbar vid ett av borden.
”Tack mina vänner”, sa han och vände sig åter mot bartendern med ett leende.
”Sorry, Sir. Men klockan är just precis nu 19:02”, sa bartendern.
”Ja ja, det har gått en skitminut sedan vi kom in men du hörde ju själv att ni ligger sex minuter före resten av världen.”
”Happy Hour är över, Sir.”
”Får jag tala med barstyrman eller vad fan ni nu har för chef i en hotellbar.”
”Jag kan kalla på barmästaren om ni vill, Sir.”
”Gör det, kalla på barmästaren”, sa Robban otåligt och efter en kort stund kom hotellets barmästare eller ’Food & Beverage Manager’ som det stod på namnbrickan och
han frågade artigt vad han kunde stå till tjänst med. Robban förklarade nästan lika artigt den allvarliga situationen med Happy Hour och missnöjet med hotellets fusk med tiden.
”Tyvärr så är Happy Hour över för ikväll, Sir. Hotellets systemtid är just nu 20:04”, svarade barmästaren och trodde att det skulle lugna ner honom.
”Systemtid? Det där måste vara nån jävla datorskit”, sa Robban och la i nästa växel istället för att lugna ner sig.
”Er jävla systemtid är fel”, skrek han och hans artighet var nu lika slut som hotellets Happy Hour och han vände sig åter mot övriga bargäster som redan stirrade mot oss och bardisken.
”Hur mycket är klockan?” skrek han in i lokalen.
”18:58”, fick han i ett snabbt, rungande svar.
”Ni ser”, sa han till barmästaren.
”Sorry Sir, men hotellets systemtid visar att Happy Hour är över”, blev barmästarens kommentar utan att han insåg vem han diskuterade systemtid med.
”Ni måste väl för helvete leva i samma tidszon som era gäster”, skrek Robban med sinande tålamod och jag väntade bara på att han skulle explodera.
”Jag är ledsen, men det är hotellets systemtid och det går inte att göra något åt”, sa barmästaren.
”Allt går att göra något åt. Du har inte blivit akterseglad i Santos utan ett korvöre på fickan, din jävla landkrabba.”
”Sorry, Sir.”
”Sorry på dig själv du. Ring upp hotellkaptenen, nu måste vi prata allvar”, sa Robban och vad han sedan sa till hotelldirektören kan inte
skrivas på MPR utan att bli avstängd men en kvart senare satt vi i alla fall nöjda vid ett eget bord med fria drinkar resten av kvällen.
”Kan jag få en Rob Special till, ASAP”, hojtade Robban till bartendern och klappade med händerna.
”Så snabbt jag bara kan, Sir”, svarade bartendern nervöst.
”Lugn, ta din tid. ’As Strong As Possible’ är det frågan om, inget annat.”
”Då måste det väl bli med en åtta rom, eller hur, Sir?” blev bartenderns kvalificerade gissning för han ville absolut inte bli utskälld och få sin sexuella läggning ifrågasatt igen.
”Fantastisk idé, och det av en matros som precis lärt sig blanda”, sa Robban till bartenderns lättnad och så var ’Rob Special ASAP’ född och Robban hällde nöjd i sig den första
i världen. En åtta mörk rom, en skvätt Cola, några extra droppar Espresso, en gnutta citron och två isbitar. Till min förvåning höll sig sedan Robban på mattan resten av kvällen
trots ett enormt alkoholintag på Mariotts bekostnad.
 
När vi lämnade hotellet dagen efter stod hotelldirektören i givakt i lobbyn och önskade lycka till och försäkrade oss om att alla anställda skulle lära sig att blanda perfekta
drinkar och han berättade också att bartendern som Robban hade lärt upp just blivit vald till ’Employee of the month'.
"Ja, även en halvblind åsna kan bli hjälte", sa Robban.
”Hur sa?”
”Jo, jag sa att även en enögd åsna kan bli hjälte, men bara i en lada full av blinda åsnor”, svarade han innan vi klev in i taxin och åkte därifrån.
 

29 minuter sedan, skrev Captain Morgan:

För några år sedan skulle jag över till Hong Kong i ett par dagar i ett privat ärende och råkade nämna det för Robban som direkt skulle hänga med.
Han frågade aldrig om han fick följa med någonstans utan hängde bara på om han hade tid, lust och pengar men han var också likadan när han
skulle på någon tillställning eller ha party, alla var välkomna.
”Jag har ändå inget för mig just nu och det kan bli kul med en sväng till Hong Kong”, tyckte han.
Jag var nog först lite tveksam men bokade i alla fall två ekonomibiljetter och två hotellrum i två nätter på Mariott på Hong Kong island och första kvällen efter
ankomst var vi över till Kowloon på Hong Kongs fastland och gick på Irish Pub. Både flygresan och pubbesöket förlöpte helt utan incidenter, trots Robbans närvaro.
 
Dagen därpå uträttade jag mina ärenden ensam och Robban tog en Star Ferry över till Kowloon igen där han strosade runt halva dagen innan han tog färjan tillbaka
till Hong Kong island och hotellet. Jag hade varit upptagen hela dagen med påföljden att jag blev lite sen tillbaka men bara två minuter efter att jag klivit in på mitt
rum stod Robban och bultade på dörren.
”Ta en snabbdusch nu så ses vi nere i baren, jag har redan lärt dem att blanda drinkar men de stänger Happy Hour om en kvart så skynda dig på”, skrek han utifrån korridoren.
Det visade sig senare att han redan varit nere i baren på eftermiddagen och lärt en bartender att blanda ’Rob Special’ som bestod av en sexa mörk rom med en skvätt Cola,
några droppar Espresso, en gnutta citron och två isbitar. Robban hade väl nästan patent på drinken som absolut måste blandas till perfektum, vilket är märkligt för en man
som annars skiter i det mesta. Han hade låtit bartendern göra fem försök innan han gav honom gult kort och en kraftig utskällning där bartenderns sexuella preferenser starkt
ifrågasattes i den enkelriktade ordväxlingen. Robban hade sedan själv klivit innanför bardisken och demonstrerat exakt hur en ’Rob Special’ ska blandas till och i ett allra sista
försök hade bartendern med nöd och näppe fått godkänt på drinken som Robban sedan svepte innan han betalade och gick tillbaka upp till sitt rum, men på vägen ut från baren
la han märke till en skylt där det stod att de hade Happy Hour fram till klockan 19:00.
När jag hade tagit min snabbdusch och närmade mig baren såg jag att Robban redan stod utanför och trampade så vi gick in tillsammans och det verkade bli ännu en lugn kväll
utan överraskningar, det kändes skönt. Robban klev direkt fram till den långa glansiga bardisken och samma bartender han redan tränat upp och beställde tolv ’Rob Special’.
Vi skulle ha sex var, varsin nu och resterande för senare leverans under kvällen.
”Det går bra sa bartendern. Vill herrn blanda själv?”
”Nä, nä, du är ju redan certifierad, men jag betalar först för det är ju fortfarande Happy Hour.”
”Tyvärr inte, Sir. Klockan är 19:01”, sa bartendern samtidigt som Robban slängde en snabb blick på sin egen klocka, 18:55.
”Om inte min klocka går fel så behöver jag vittnen”, viskade han till mig och vände sig sedan in mot lokalen och klappade med händerna.
”Lystring allesamman, jag har en fråga till er alla. Hur mycket är klockan?”
”18:55”, blev svaret från några gubbar vid ett av borden.
”Tack mina vänner”, sa han och vände sig åter mot bartendern med ett leende.
”Sorry, Sir. Men klockan är just precis nu 19:02”, sa bartendern.
”Ja ja, det har gått en skitminut sedan vi kom in men du hörde ju själv att ni ligger sex minuter före resten av världen.”
”Happy Hour är över, Sir.”
”Får jag tala med barstyrman eller vad fan ni nu har för chef i en hotellbar.”
”Jag kan kalla på barmästaren om ni vill, Sir.”
”Gör det, kalla på barmästaren”, sa Robban otåligt och efter en kort stund kom hotellets barmästare eller ’Food & Beverage Manager’ som det stod på namnbrickan och
han frågade artigt vad han kunde stå till tjänst med. Robban förklarade nästan lika artigt den allvarliga situationen med Happy Hour och missnöjet med hotellets fusk med tiden.
”Tyvärr så är Happy Hour över för ikväll, Sir. Hotellets systemtid är just nu 20:04”, svarade barmästaren och trodde att det skulle lugna ner honom.
”Systemtid? Det där måste vara nån jävla datorskit”, sa Robban och la i nästa växel istället för att lugna ner sig.
”Er jävla systemtid är fel”, skrek han och hans artighet var nu lika slut som hotellets Happy Hour och han vände sig åter mot övriga bargäster som redan stirrade mot oss och bardisken.
”Hur mycket är klockan?” skrek han in i lokalen.
”18:58”, fick han i ett snabbt, rungande svar.
”Ni ser”, sa han till barmästaren.
”Sorry Sir, men hotellets systemtid visar att Happy Hour är över”, blev barmästarens kommentar utan att han insåg vem han diskuterade systemtid med.
”Ni måste väl för helvete leva i samma tidszon som era gäster”, skrek Robban med sinande tålamod och jag väntade bara på att han skulle explodera.
”Jag är ledsen, men det är hotellets systemtid och det går inte att göra något åt”, sa barmästaren.
”Allt går att göra något åt. Du har inte blivit akterseglad i Santos utan ett korvöre på fickan, din jävla landkrabba.”
”Sorry, Sir.”
”Sorry på dig själv du. Ring upp hotellkaptenen, nu måste vi prata allvar”, sa Robban och vad han sedan sa till hotelldirektören kan inte
skrivas på MPR utan att bli avstängd men en kvart senare satt vi i alla fall nöjda vid ett eget bord med fria drinkar resten av kvällen.
”Kan jag få en Rob Special till, ASAP”, hojtade Robban till bartendern och klappade med händerna.
”Så snabbt jag bara kan, Sir”, svarade bartendern nervöst.
”Lugn, ta din tid. ’As Strong As Possible’ är det frågan om, inget annat.”
”Då måste det väl bli med en åtta rom, eller hur, Sir?” blev bartenderns kvalificerade gissning för han ville absolut inte bli utskälld och få sin sexuella läggning ifrågasatt igen.
”Fantastisk idé, och det av en matros som precis lärt sig blanda”, sa Robban till bartenderns lättnad och så var ’Rob Special ASAP’ född och Robban hällde nöjd i sig den första
i världen. En åtta mörk rom, en skvätt Cola, några extra droppar Espresso, en gnutta citron och två isbitar. Till min förvåning höll sig sedan Robban på mattan resten av kvällen
trots ett enormt alkoholintag på Mariotts bekostnad.
 
När vi lämnade hotellet dagen efter stod hotelldirektören i givakt i lobbyn och önskade lycka till och försäkrade oss om att alla anställda skulle lära sig att blanda perfekta
drinkar och han berättade också att bartendern som Robban hade lärt upp just blivit vald till ’Employee of the month'.
"Ja, även en halvblind åsna kan bli hjälte", sa Robban.
”Hur sa?”
”Jo, jag sa att även en enögd åsna kan bli hjälte, men bara i en lada full av blinda åsnor”, svarade han innan vi klev in i taxin och åkte därifrån.
 

Härlig snubbe Robban..fan det bästa jag läst på år o dag...🤣

8 hours ago, kungchristian said:

Härlig snubbe Robban..fan det bästa jag läst på år o dag...🤣

Jo, härlig men impulsiv.
 

En gång frågade jag Robban vad ’Rob Special’ egentligen var för jävla påhitt men då stirrade han först bara
surt på mig innan han sa att det inte var något jävla påhitt alls och berättade sedan hur det hade gått till.
  
I sina yngre dagar hade han varit till sjöss och en gång i början av sjökarriär hade hans fartyg blivit kvar i Maracaibo. De blev strandade på grund av
problem med dokumentationen, det var något papper som saknades när de skulle segla ut och om det var fartygets eller lastens dokumentation just den
gången minns han inte och när han berättade vidare kunde han naturligtvis inte låta bli att dra en grov och kraftfull parallell med Thai Imm och deras formulär.
”Ju närmare ekvatorn man kom på den tiden desto mer problem var det alltid”, sa han och hur länge de skulle bli liggandes i hamn var det ingen som visste så
han gick ensam nerför landgången en kväll för att söka upp en bar med något drickbart. Några bärs i värmen eller kanske ett par drinkar, det berodde på var han
hamnade. Han traskade i alla fall ut från hamnen och kom så småningom in på en svagt belyst gata och bara ett femtiotal meter längre bort såg han att det låg en
bar på höger sida. Han korsade gatan och gick fram och öppnade dörren för att först titta in och försäkra sig om att lokalen höll en något så när acceptabel standard,
åtminstone inga stampade jordgolv. Han såg en bardisk på vänster sida och en bartender som först nickade och sedan gjorde en perfekt honnörhälsning med högerhanden
som han, med rak handled och sträckta fingrar, förde mot övre delen av pannan.
Han har nog varit sjöman eller militär, kanske både och, tänkte Robban och efter att ha nickat tillbaka och svept med blicken över lokalen bestämde han sig för att gå in.
Det satt kanske fem - sex personer vid bardisken och säkert mer än dubbelt så många vid borden ute i lokalen. Han klev in och när han slog en blick mot baren igen
la han märke till att den sista barstolen, den längst bort mot väggen, var ledig. Han satte sig lite på sned med ryggen mot väggen och redan efter ett par öl hade stämningen
stigit några grader och han var i spörsmål med några av gubbarna i baren och efter ytterligare fem-sex cerveza i lagom takt märkte han att gästerna hade börjat droppat av,
en efter en. Det hade varit en riktigt angenäm kväll men till slut var det bara han och barägaren kvar. 
”Ska det vara en sista, Senor…?” frågade barägaren Robban som fortfarande satt på barstolen längst bort i baren och han hade vänt örat lite snett mot honom precis som om han förväntade sig ett svar. 
”Robert heter jag och kan väl ta en sista bärs då.”
Barägaren hällde upp en kall öl till Robban och en till sig själv.
”Skål då, Robert”, sa han från insidan av baren och höjde glaset mot Robban som gjorde likadant. Men ägaren hade precis ställt ner sin öl igen och positionerat sig för att
plocka ner de sista gästernas glas när Robban såg en stor svart man komma in genom entrén och fram till baren och han la först ena handen på bardisken för att sekunden
senare dra upp en revolver med den andra, en revolver som han riktade direkt mot barägaren.
”La plata, pengarna”, sa han samtidigt som han höjde revolvern från barägarens bröst till pannan. Ägaren stod kvar helt oberörd med en lugn och sansad blick men när rånaren
för ett ögonblick vände huvudet mot Robban slet barägaren blixtsnabbt upp en revolver och sköt mannen i bröstet med två snabba skott så han föll baklänges med en stor duns.
Robban satt stel kvar med sin bärs krampaktigt fastklistrad i ena handen och stirrade på den svarta mannen på golvet samtidigt som barägaren rundade bardisken och gick fram
och lutade sig över mannen som låg helt raklång på rygg, fortfarande med revolvern i sin högra hand.
”Muerto, död”, var allt han sa innan han gjorde korstecknet över sitt eget bröst och gick sedan tillbaka och åter ställde sig bakom bardisken. Han tog fram en kniv och en stor citron,
en citron som normalt skulle delas i många tunna skivor att hängas på kanten av kundernas drinkar men som han nu istället delade på mitten. Ena halvan lämnade han kvar på
skärbrädan och den andra tog han med sig när han än en gång lämnade bardisken för att gå fram och luta sig över kroppen på golvet. Han böjde sig ner och tryckte in citronhalvan
i gapet på den livlösa svarta bjässen som nu såg ut som han hade en gul tennisboll i mun. Robban satt kvar helt orörlig på sin barstol och betraktade de båda männen, en död och en levande.
”Ta tag i den andra foten”, sa barägaren till honom efter att själv ha lyft golvmannens högerfot. Robban tvekar först och tittar sig omkring men reser sig sedan och går fram och tittar ner
på mannen innan han tar tag i hans vänstra fot och tillsammans börjar de sedan dra liket sakta bakåt över golvet. De drar honom i varsitt ben, förbi toaletten och vidare bakåt genom hela
lokalen. När de kommer fram till en ståldörr längst in så stannar de och släpper samtidigt taget. Barägaren låser upp och öppnar dörren som vetter mot baksidan. De tar sedan nya tag och
lyckas till slut få ut den enorma mannen genom dörröppningen och ut på gården.
”Det var en tung jävel den här gången”, sa barägaren när de släppt taget och föste sedan Robban framför sig tillbaka in.
Därefter låste han bakdörren efter sig och gick sedan rakt igenom lokalen och låste även entrédörren.
”Sätt dig ner. Det var den femte i år och det måste vi fira. Öl, vin eller sprit?”, undrade barägaren.
”Spelar ingen roll bara det är något riktigt jävla starkt”, sa Robban.
”Då får det väl bli en Rom & Cola. En sexa mörk rom med en skvätt Cola, två isbitar och en citronskiva”, sa barägaren.
”Häll gärna i några droppar starkt kaffe också, Espresso om du har och kanske en gnutta citron men ingen skiva, den är bara i vägen”, sa Robban.
”Då blir det en riktig specialare, en Rob Special”, sa barägaren och gick tillbaka och ställde sig bakom bardisken för att blanda till varsin ’Rob Special’ att
fira med, en sexa mörk rom med en skvätt Cola, några droppar Espresso, en gnutta citron och två isbitar. De skålade och drack ur sina drinkar innan
Robban bestämde sig för att han nog skulle gå tillbaka till fartyget och sin hytt samtidigt som han också funderade på om han var vittne till ett självförsvar
eller medhjälpare till att ha gömt undan något slags mordoffer.
”Oroa dig inte, snuten plockar upp kadavret i morgon eftermiddag”, sa barägaren som nog hade känt vibrationerna av den unga sjömannens funderingar.
”Vad blir jag skyldig för kvällen då?” frågade Robban.
”Skyldig? Ingenting. Jag tackar istället så mycket för hjälpen, den där hade jag inte baxat ut själv.”
”Tack då”, sa Robban och började gå mot entrén.
”Det är jag som ska tacka”, blev svaret från barägaren som gick före för att låsa upp.
”Förresten, varför citronhalvan i hans trut?” undrade Robban.
”Annars luktar det för jävligt på bakgården i morgon bitti”, blev svaret med ett litet leende.
  
Sant eller inte så var det i alla fall Robbans förklaring till den makabra födelsen av ’Rob Special’.
”Det är ju för jävligt”, sa han.
”Vadå?”
”Att det ska behövas en ihjälskjuten rånare med en citron i käften på andra sidan jordklotet för att få till en rekorderlig jamare, och efter den
där Hong Kong trippen med Happy Hour fusket så har vi ju en ASAP att lägga till om man vill ha lite mer drag under galoscherna”, sa han och
det var faktiskt Robban som fick in mig på Rom & Cola spåret och nu blandar jag också gärna till en ’Rob Special’ emellanåt.
 

Jag var lite skeptisk till "Rob Special" så jag kände mig tvungen att prova, blev glatt överraskad av den lite annorlunda smaken! 
Det blir helt klart fler!

//S

On 3/8/2020 at 10:09 PM, Stefan said:

Jag var lite skeptisk till "Rob Special" så jag kände mig tvungen att prova, blev glatt överraskad av den lite annorlunda smaken! 
Det blir helt klart fler!

//S

Kul att du testat att blanda till en "Rob Special".
Jag brukar alltid fuska och trycka i lite extra citron men det märkte aldrig Robban, tur det.

Robban påminde, i ett avseende, starkt om min egen farbror som var entreprenör utan bokföring och led av både myndighetsförakt och
skatteskräck men det var avsaknaden av den del av det autonoma nervsystemet som får en människa att skämmas som de saknade helt, båda två.

Jag minns speciellt en fin sommardag i mitten av sextiotalet. Att jag minns just den dagen beror på att jag precis släppts ut från 2 veckors husarrest
efter att ha skjutit hål i en surströmmingsburk med pilbåge i farsans garage där han hade parkerat sin DKW med tygsufflett. Som rehabiliterad liten
grabb fick jag i alla fall följa med farbror Sven vid ett bilbyte då hans gamla Duett skulle bytas ut mot en nyare bil, också den begagnad förstås.
”En ny bil lyser ända in i skatteslipsarnas själ och då kan det bli obehagligt”, sa han när vi åkte iväg i Duetten för sista gången.
”Man måste köpa begagnat för de håller ögonen på alla nya bilköp, förstår du. Allt ska dom där jävla skattehomofilerna snoka i och
snart vill de väl ha farmors blodgrupp också”, fortsatte han.
”Ska vi till han bilhandlaren ute vid bryggeriet?” frågade jag lite försynt där jag satt nersjunken i det främre passagerarsätet och
sparkade på en skokartong med hopskrynklade kvitton.
”Tattar-Bengt menar du? Nää du, bättre än så gosse. Och förresten hur fan kan han heta Bengt? Taiko hade passat bättre. Han är
ju för helvete tattare och går inte att lita på”, sa farbror Sven och berättade sedan om kärringen från ett resandesläkte som hade gått
ut ur järnhandeln med en ny motorsåg hängandes under den vida kjolen, vilket tydligen var en klassiker redan då.
”Hon hade väl krokar i läpparna”, sa han och skrattade men jag fattade ingenting, motorsågen hängde ju under kjolen.
Tattare, tänkte jag sedan. Precis som han, knivsliparen, som cyklade runt i bygden med en handdriven slipmaskin på pakethållaren och
slipade knivar och saxar åt bygdens hemmafruar. Alla sa att han också var tattare.
”Nä, vi ska bort till Bil-Åke vid riksvägen, han häller i alla fall inte sågspån i växellådan på sina bilar”, sa farbror Sven och väckte mig ur mina tankar.
”Jag har redan varit uppe och tittat på en skitfin blå/vit Amazon 62:a. Ja, tidigt på morgonen förstås, innan Bil-Åke hunnit ut. Annars kan han
ju tro att jag är intresserad. Du ska aldrig verka intresserad när gäller affärer förstår du”, fortsatte han men jag lyssnade bara på ett öra.
Många i stan hade smeknamn, tänkte jag istället där jag satt tyst i bilen, och det verkade som namnen var förknippade med deras jobb
eller något annat de kunde sammankopplas med. Som Tattar-Bengt, han var ju tattare. Bil-Åke sålde bilar. Lasse Krokfot var född med
en fot som pekade inåt. Att Skit-Nisse tömde latrintunnor det visste jag och antog att Brak-Pelle släppte brakskitar men jag hade ännu
inte greppat att Gummi-Lasse var resande i kondomer.

När vi kommit en bit utanför stan svängde vi av riksvägen och körde in på en stor grusplan direkt efter Caltex macken och jag minns att
vi kom fram till en lång barack med en skylt på taket. ’Åkes Bil Center’ stod det med stor text och ’Begagnade bilar’ med lite mindre.
Så snart vi hade parkerat såg jag en långsmal man i välpressad grå kostym och mörka solglasögon komma gåendes emot oss med ett
kritvitt leende. När vi klivit ur bilen skakade han genast hand med farbror Sven och började prata i ett utan att ens hämta andan.
Medan de diskuterade affärer gick jag runt och tittade på alla begagnade bilar som stod parkerade i tre rader, de finaste närmast
riksvägen förstås. När jag hade avverkat tredje och sista raden gick jag tillbaka och såg hur de stod och diskuterade vid en blå
Volvo Amazon med vitt tak som stod parkerad i första raden.
”Sex och tre, sa bilhandlaren.”
”Sex tusen jämt”, hörde jag min farbror säga.
”Jamen, jag har ju redan gått ner trehundra”.
 ”Gå ner trehundra till då. Sex tusen jämt.”
 ”Okay då, men det är bara för att det är du”, sa Bil-Åke och sträckte fram handen men farbror Sven sträckte sig istället efter sin stora plånbok i bakfickan.
 ”Det är ju kontant förstås”, sa han sedan och klappade med vänsterhanden på sin stora svarta plånbok som han nu höll fullt synlig i höger hand.
Så snart han vek upp plånboken och drog i några tusenlappar skulle priset ner fem procent till och att det aldrig slog fel visste jag eftersom jag hade
bevittnat samma procedur ett dussintal gånger tidigare. Det var alltid kontanta medel som gällde om man skulle göra en bra affär, det hade han förklarat
för mig minst hundra gånger. Att säljaren kanske gick back på affären eller hade en gammal sjuk mor hemma i kökssoffan kunde man inte ta någon som
helst hänsyn till när man gjorde affärer. Kontant var kontant och förresten så var ju alla bilhandlare lögnare i alla fall, hade jag fått lära mig.
 
På den tiden fanns inga kreditkort eller banklån för bilköp. Billån kunde man bara få direkt av bilhandlaren som hade ett kartotek med alla som var
skyldiga honom pengar. Avbetalningarna skedde normalt veckovis eller möjligen en gång var fjortonde dag och det var inte helt ovanligt att man skrev
ut en check till handlaren men bad honom att vänta till lönedagen med att lösa in den. Det hände också att han erbjöds att få veckans avbetalning i en
dunk hemkört eller en samling silverbestick, stulna förstås. I banken fick man inga lån för annat än möjligen till ett hus, men då skulle man stå med
mössan i hand och ha en rejäl kontantinsats eller en trovärdig borgenär.
”Jag gav inte mer än fem och sju emellan på Duetten”, sa farbror Sven sedan när vi åkte hem i Amazonen.
”Jag förstod det”, sa jag.
”Visst är den fin. Vi behöver inte göra ett skit med den annat än att plocka ur säkerhetsbältena. De är ju så förbannat obekväma och bara i vägen”, sa han men jag sa ingenting.
”Det syns att det är en gammal gubbe som har haft den. Kolla här, slät som ett barnarsel”, fortsatte han och drog med fingrarna i askkoppen.
”Gubben har ju inte ens rökt i bilen”, tillade han och tände en John Silver utan filter.
Så var det på den tiden, man rökte i bilarna och var askkoppen full så kastade man bara ut fimparna genom fönstret och fruntimmer bakom ratten
ansågs vara en värre trafikfara än att man själv körde på fyllan. Det hade jag förstått den gången farbror Sven motvilligt hade gjort ett försök att
lära sin dåvarande hustru att köra bil och jag satt med i baksätet.
”Gasa på kärring, kör du saktare så åker vi ju för fan baklänges”, hade han sagt högt tre gånger på tio minuter innan han till slut drog i handbromsen
och sedan blev det inga fler körlektioner men det gjorde inget för lite senare bytte han kärring i alla fall.

När vi kom hem från Bil-Åke funderade jag på vad en tattare egentligen var för något men det var först några veckor senare, vid ett besök på biblioteket
som jag läste i en officiell svensk uppslagsbok att det var benämningen på den föraktade blandras som var resultatet av att människor ifrån det tidigare
nämnda resandesläktet fått barn ihop med lösaktiga svenskar. Alltså tillhörde både Tattar-Bengt, som hällde sågspån i växellådorna, och knivsliparen
en blandras. Kunde det verkligen vara så? Det stod ju i en uppslagsbok utgiven av svenska staten och då måste det väl vara så, snurrade tankarna hos
en liten snaggad grabb som inget hellre önskade än att få lägga till med Beatles frissa.
 

30 minuter sedan, skrev Captain Morgan:

Robban påminde, i ett avseende, starkt om min egen farbror som var entreprenör utan bokföring och led av både myndighetsförakt och
skatteskräck men det var avsaknaden av den del av det autonoma nervsystemet som får en människa att skämmas som de saknade helt, båda två.

Jag minns speciellt en fin sommardag i mitten av sextiotalet. Att jag minns just den dagen beror på att jag precis släppts ut från 2 veckors husarrest
efter att ha skjutit hål i en surströmmingsburk med pilbåge i farsans garage där han hade parkerat sin DKW med tygsufflett. Som rehabiliterad liten
grabb fick jag i alla fall följa med farbror Sven vid ett bilbyte då hans gamla Duett skulle bytas ut mot en nyare bil, också den begagnad förstås.
”En ny bil lyser ända in i skatteslipsarnas själ och då kan det bli obehagligt”, sa han när vi åkte iväg i Duetten för sista gången.
”Man måste köpa begagnat för de håller ögonen på alla nya bilköp, förstår du. Allt ska dom där jävla skattehomofilerna snoka i och
snart vill de väl ha farmors blodgrupp också”, fortsatte han.
”Ska vi till han bilhandlaren ute vid bryggeriet?” frågade jag lite försynt där jag satt nersjunken i det främre passagerarsätet och
sparkade på en skokartong med hopskrynklade kvitton.
”Tattar-Bengt menar du? Nää du, bättre än så gosse. Och förresten hur fan kan han heta Bengt? Taiko hade passat bättre. Han är
ju för helvete tattare och går inte att lita på”, sa farbror Sven och berättade sedan om kärringen från ett resandesläkte som hade gått
ut ur järnhandeln med en ny motorsåg hängandes under den vida kjolen, vilket tydligen var en klassiker redan då.
”Hon hade väl krokar i läpparna”, sa han och skrattade men jag fattade ingenting, motorsågen hängde ju under kjolen.
Tattare, tänkte jag sedan. Precis som han, knivsliparen, som cyklade runt i bygden med en handdriven slipmaskin på pakethållaren och
slipade knivar och saxar åt bygdens hemmafruar. Alla sa att han också var tattare.
”Nä, vi ska bort till Bil-Åke vid riksvägen, han häller i alla fall inte sågspån i växellådan på sina bilar”, sa farbror Sven och väckte mig ur mina tankar.
”Jag har redan varit uppe och tittat på en skitfin blå/vit Amazon 62:a. Ja, tidigt på morgonen förstås, innan Bil-Åke hunnit ut. Annars kan han
ju tro att jag är intresserad. Du ska aldrig verka intresserad när gäller affärer förstår du”, fortsatte han men jag lyssnade bara på ett öra.
Många i stan hade smeknamn, tänkte jag istället där jag satt tyst i bilen, och det verkade som namnen var förknippade med deras jobb
eller något annat de kunde sammankopplas med. Som Tattar-Bengt, han var ju tattare. Bil-Åke sålde bilar. Lasse Krokfot var född med
en fot som pekade inåt. Att Skit-Nisse tömde latrintunnor det visste jag och antog att Brak-Pelle släppte brakskitar men jag hade ännu
inte greppat att Gummi-Lasse var resande i kondomer.

När vi kommit en bit utanför stan svängde vi av riksvägen och körde in på en stor grusplan direkt efter Caltex macken och jag minns att
vi kom fram till en lång barack med en skylt på taket. ’Åkes Bil Center’ stod det med stor text och ’Begagnade bilar’ med lite mindre.
Så snart vi hade parkerat såg jag en långsmal man i välpressad grå kostym och mörka solglasögon komma gåendes emot oss med ett
kritvitt leende. När vi klivit ur bilen skakade han genast hand med farbror Sven och började prata i ett utan att ens hämta andan.
Medan de diskuterade affärer gick jag runt och tittade på alla begagnade bilar som stod parkerade i tre rader, de finaste närmast
riksvägen förstås. När jag hade avverkat tredje och sista raden gick jag tillbaka och såg hur de stod och diskuterade vid en blå
Volvo Amazon med vitt tak som stod parkerad i första raden.
”Sex och tre, sa bilhandlaren.”
”Sex tusen jämt”, hörde jag min farbror säga.
”Jamen, jag har ju redan gått ner trehundra”.
 ”Gå ner trehundra till då. Sex tusen jämt.”
 ”Okay då, men det är bara för att det är du”, sa Bil-Åke och sträckte fram handen men farbror Sven sträckte sig istället efter sin stora plånbok i bakfickan.
 ”Det är ju kontant förstås”, sa han sedan och klappade med vänsterhanden på sin stora svarta plånbok som han nu höll fullt synlig i höger hand.
Så snart han vek upp plånboken och drog i några tusenlappar skulle priset ner fem procent till och att det aldrig slog fel visste jag eftersom jag hade
bevittnat samma procedur ett dussintal gånger tidigare. Det var alltid kontanta medel som gällde om man skulle göra en bra affär, det hade han förklarat
för mig minst hundra gånger. Att säljaren kanske gick back på affären eller hade en gammal sjuk mor hemma i kökssoffan kunde man inte ta någon som
helst hänsyn till när man gjorde affärer. Kontant var kontant och förresten så var ju alla bilhandlare lögnare i alla fall, hade jag fått lära mig.
 
På den tiden fanns inga kreditkort eller banklån för bilköp. Billån kunde man bara få direkt av bilhandlaren som hade ett kartotek med alla som var
skyldiga honom pengar. Avbetalningarna skedde normalt veckovis eller möjligen en gång var fjortonde dag och det var inte helt ovanligt att man skrev
ut en check till handlaren men bad honom att vänta till lönedagen med att lösa in den. Det hände också att han erbjöds att få veckans avbetalning i en
dunk hemkört eller en samling silverbestick, stulna förstås. I banken fick man inga lån för annat än möjligen till ett hus, men då skulle man stå med
mössan i hand och ha en rejäl kontantinsats eller en trovärdig borgenär.
”Jag gav inte mer än fem och sju emellan på Duetten”, sa farbror Sven sedan när vi åkte hem i Amazonen.
”Jag förstod det”, sa jag.
”Visst är den fin. Vi behöver inte göra ett skit med den annat än att plocka ur säkerhetsbältena. De är ju så förbannat obekväma och bara i vägen”, sa han men jag sa ingenting.
”Det syns att det är en gammal gubbe som har haft den. Kolla här, slät som ett barnarsel”, fortsatte han och drog med fingrarna i askkoppen.
”Gubben har ju inte ens rökt i bilen”, tillade han och tände en John Silver utan filter.
Så var det på den tiden, man rökte i bilarna och var askkoppen full så kastade man bara ut fimparna genom fönstret och fruntimmer bakom ratten
ansågs vara en värre trafikfara än att man själv körde på fyllan. Det hade jag förstått den gången farbror Sven motvilligt hade gjort ett försök att
lära sin dåvarande hustru att köra bil och jag satt med i baksätet.
”Gasa på kärring, kör du saktare så åker vi ju för fan baklänges”, hade han sagt högt tre gånger på tio minuter innan han till slut drog i handbromsen
och sedan blev det inga fler körlektioner men det gjorde inget för lite senare bytte han kärring i alla fall.

När vi kom hem från Bil-Åke funderade jag på vad en tattare egentligen var för något men det var först några veckor senare, vid ett besök på biblioteket
som jag läste i en officiell svensk uppslagsbok att det var benämningen på den föraktade blandras som var resultatet av att människor ifrån det tidigare
nämnda resandesläktet fått barn ihop med lösaktiga svenskar. Alltså tillhörde både Tattar-Bengt, som hällde sågspån i växellådorna, och knivsliparen
en blandras. Kunde det verkligen vara så? Det stod ju i en uppslagsbok utgiven av svenska staten och då måste det väl vara så, snurrade tankarna hos
en liten snaggad grabb som inget hellre önskade än att få lägga till med Beatles frissa.