Jag kan väl hålla med om det.
OM det var en demokrati när kuppen utfördes.
Om det inte var det, kan det ju per definition inte vara ett demokratibrott.
Även en "dålig" demokrati blir inte bättre genom en militärkupp, åtminstone inte med det uppsåtet som generalerna lät påskina. Resultatet är helt enkelt att demokratin i Thailand nu är död oavsett om den har varit bra eller "dålig" förut. Och en död demokrati är måste väl anses som den värsta av alla demokratiformer. Kan vi vara överens om detta?
Nu ligger i sakens natur att en evtl "reform" av konstitutionen enbart syftar till att stärka militärens och andra Icke-parlamentariska krafters inflytande. På ytan kanske det kommer att finnas pseudodemokratiska former men i själva konstruktionen kommer den nya "författningen" att vara utlagd så att militären direkt eller indirekt kan ingripa med kort varsel om något inte skulle behaga de egentliga makthavarna. Hela förspelet till kuppen , genomförandet och militärens hittills visade agerande talar sitt tydliga språk där det inte finns något som helst tolkningsutrymme för de verkliga intentionerna. Militären har nog lärt sig också av sina misstag från 2006.
Man kan säga vad man vill om "Thaksin demokratin" och 2007 års konstitution men den hade åtminstone en avgörande fördel, nämligen att den trots att den var rikligt omskuren av militärernas halvmesyrer ändå erbjöd en plattform och utgångspunkt för verkliga demokratiska reformer. Det fanns åtminstone teoretiskt ett embryo som successivt kunde utvecklas till en fullfjädrad demokrati. Den här möjligheten har (förmodligen för lång tid framöver) försvunnit med senaste militärkupp.
En verklig demokratisk författning måste ha sin utgångspunkt i en demokratisk och inkluderande författningsreform. Den förra regeringen hade faktiskt chansen att öppna för en sådan utveckling ("reforms before elections") men sumpade den genom att envist och kortsiktigt klamra sig fast vid makten. Fast jag är inte säkert att militären inte hade ingripit ändå på det ena eller andra sättet just för att förhindra en demokratisk författningsreform. Hela deras ideologiska överbyggnad är iaf inriktad att motverka en utveckling mot västerländska demokratiideal.
Alla som på senare år har följt den akademiska demokratidebatten i Thailand har behövt konstatera att den i sina fundament mer och mer rör sig från västerländska föreställningar mot mer eller mindre auktoritära maktstrukturer. Anledningar till detta finns det gott om. En stor del ligger i de olikartade historiska erfarenheter eller snarare brist på sådana som i västerlandet är förknippade med demokratibegreppet. Vi har genomgått blodiga omvälvningar under upplysningstiden och århundraden av krig med framförallt de senaste världskrigens gigantiska blodsoffer just för att i slutändan äntligen få fram ett robust styrelsesystem som förmår att rätta till sina misstag. All denna erfarenhet och känslomässiga engagemang finns helt enkelt inte i Asien och matchas inte heller av motsvarande kulturella och historiska utvecklingsmönster. Maktbegreppet är i hög grad kopplad till och legitimerat av personliga dygder som närmast är "gudagivna" (buddha/karma) samtidigt som samhället ses som en hierarkisk organism som kräver auktoritet. Det är varje samhällsskikts privilegium att exploatera de lägre skikten eftersom det i sig är en (likaså gudagiven) dygd att befinna sig i en högre skikt. Den buddistiska religionen stöder och legitimerar detta synsätt och erbjuder "ickemateriell kompensation" för de lottlösa, dvs den lägsta befolkningsskikten.
Mao befinner sig Thailand i en politisk, religiös och social föreställningsvärld som kan jämföras med tiden runt omkring upplysningstiden i Europa. Mot denna bakgrund är det naturligtvis svårt även för den akademiska eliten att offra sina privilegier om inte en demokratisk utveckling medför större inflytande och/eller högre materiell standard (jämfört med övriga). Man har helt enkelt inte kunnat acceptera att den politiska belöningen kommer med den förda politikens attraktionskraft och inte med ledarnas personliga dygderna. Pratar man med relativt upplysta thailändska akademiker som tom har levt under några år i USA eller Europa så förvånas man alltid om deras orubbliga önskan och tro att makten bör tillfalla "den bästa" pga av dess dygd. Vem och vilka kriterier som avgör vad som är "bäst" leder då ofta till ett diffust sammelsurium om buddhism, karma, samhällsposition och yttre framgångsfaktorer. Det finns en djup rotad tro att den som är framgångsrik också är "god" eftersom det återspeglar "ödets belöning". Och den som är "bäst" har en högre samhällsposition än andra och bör därför vördas. Den västerländska (europeiska) uppfattningen om ledarens position uttrycks i en princip som redan praktiserades på medeltiden: "primus inter pares" (=den främste bland likar). Man borde därför förstå att begrepp som makt och ledarskap har helt annan innebörd, struktur och karaktär i Thailand, jämfört med vår västerländska föreställningsvärld.
Lägger vi ihop bitarna så kommer vi att behöva inse att den thailändska elitens föreställningar om demokrati kraftigt avviker från våra västerländska ideer om en modern och framgångsrik styrning av samhället. Makten kommer inte och skall inte delas jämbördigt (legislativ, judikativ, exekutiv) och balanseras genom oberoende institutioner. Utnämning till nyckelbefattningar kommer i hög grad att skötas av icke-parlamentariska maktgrupperingar (militär/kungahuset). "Checks and balances" kommer att få innebörden att säkra och snabba upp ett evtl militärt maktövertagande om regeringen mot all förmodan skulle föra en politik som inte faller den "verkliga och osynliga makten" på läpparna.
Lägger vi till militärens lärdomar från "halvmesyren" till 2007 års konstitution kommer vi med säkerhet att se en konstruktion som närmast omöjliggör ändringar av konstitutionen utan kungahusets och/eller militärens godkännande. Glöm Thaksin nu, det var inte där skon klämde allra mest. Det var ett scenario där konstitutionen - åtminstone rent teoretiskt - kunde successivt ändras av parlamentet så att militären även i praktiken hade fått sin rättmätiga plats: under regeringen.
//Singha711