Min uppfattning om religion är att man skall behandla den som sin penis. Inte vifta med den offentligt, inte skryta om den och inte köra ner den i halsen på andra utan att fråga om lov först.
Religion är ett förbannat otyg och bara idi0ter kan tro på febriga fantasier från bronsåldern, drömda av kringströvande herdar i öknen. Vätskebrist? Yrsel? Skorpionbett? Vad vet jag. Men man hittade på en massa nys om brinnande buskar, syndafloder, änglar och annan skit. Det är intellektuellt provocerande att folk faktiskt tror på dylik dynga fortfarande. Buddhismen har jag lite lättare för, faktiskt. Det är fullt möjligt att vara ateist och buddhist samtidigt anser jag, även om jag själv enbart är ateist. Det är inte en dömande lära, som de abrahamitiska ökenreligionerna, lite mer som ett smörgåsbord där man kan plocka det som passar. En god moral är inte fel, vare sig den kommer från religion eller annorstädes ifrån. Men religion har inte ensamrätt på moral, som de religiösa alltid försöker hävda!
Icke förty så har den kristborgerliga regeringen i Sverige flyttat fram positionerna på skolans område under senaste tiden. Ett klart bakslag för liberalism och humanism, precis som här i Thailand. Man ser fler och fler försök att återinföra katekesskolan i Sverige. Kungen måste tro på "gud" vare sig han vill eller inte, det står i Grundlagen. Jo, faktiskt! Riksdagen öppnas i ETT JÄVLA TEMPEL! I det tjugoförsta århundradet?!?! Lek med tanken att Riksdagens öppnande hålls i Storkyrkan ett år, därefter i en synagoga och året därpå i en moské! Religionsfrihet? Det skall vara frihet från religion också i så fall! Denna relativism framför jag alltså som ett exempel på att vi inte skall förhäva oss som svenskar och tro att religion kan städas ut så där i ett nafs. Trots att vi nog kallar oss för relativt moderna i vår svenska vardag där borta i norr så ligger religionen där som en unken blöt filt över samhällskroppen lika förbannat.
Då skall vi heller inte förvånas av att buddhismen fortfarande är stark i ett mindre modernt och utvecklat land som Thailand, eller att konungaämbetet ärvs i stället för att en president väljs. Precis som i Sverige, för övrigt! Det måste få ta sin tid, det sitter djupt rotat. Vi, alltså dom, thailändarna, måste ta små steg i taget. När den religiösa moralen minskar behöver en annan moral successivt träda in och det tar en väldig tid. I Sverige fick vi solidaritet och jämlikhet med modersmjölken när jag växte upp. I Thailand är det ganska knapert ställt med moral, speciellt i de yngre årgångarna - det är mer Facebook än Buddha nuförtiden (för att inte tala om pistoler och yaba) och de moraliska rättesnörena har brustit. "Bli politiker och bli rik!" måste ersättas av "Bli politiker och tjäna ditt land och dess folk".
I all ärlighet är ju detta stolleförslag om skolan ett steg tillbaks, det instämmer jag i. Jag måste inte tvångsmässigt hävda att allt militären gör är bra, när jag vet bättre. Man kanske känner att man måste banka in lite välbehövlig moral på kort sikt och då blir det enklast att använda religionen. Men det går nog att korrigera detta felsteg senare. Tidsperspektivet är ändå så långt att detta bakslag knappast kommer att bli mer än en krusning på utvecklingskurvan. Om juntan gör en sak fel och resten rätt så kan jag överse med det. Det är bättre än en regering som misslyckas med i stort sett allt utom att ruinera landet och berika sig själva.
