Måste man bli ihågkommen?

Jag har nått den ansenliga åldern av 47 och har börjat förlika mig vid tanken på att jag aldrig kommer bli fotbollsproffs, rockstjärna eller någon stor skådespelare. Jag kan givetvis, rent hypotetiskt, fortfarande bli en stor företagsledare, författare eller politiker men även de drömmarna börjar flagna. Jag saknar helt enkelt både talangen och ambitionen och dessutom är jag hyfsat nöjd med vad jag åstadkommit så här långt, och jag har svårt att se att den knappa resterande halvan av mitt liv som återstår skulle ge mig någon större ära, berömmelse och rikedom.

De senaste månaderna har jag dock hört från flera vänner och bekanta, i min ålder eller något äldre, som känner viss stress över att tiden för att bli "ihågkommen" börjar rinna ut. Jag antar att det är en vanlig medelålderskris att känna att man borde gjort mer än man faktiskt gjort, men just det här med att bli "ihågkommen" känns lite märkligt. Jag vill givetvis att mina nära och kära ska komma ihåg mig som snäll, trevlig och skarp men huruvida Britta i Hjo eller Peter i Sölvesborg kommer ihåg mig har jag ärligt talat svårt att bry mig om; även om jag givetvis inte skulle banga på att vara "älskad av folket". Är det jag som träffar annorlunda människor eller är det en ny trend, kanske präglad av all "self-promotion" på sociala media, att vilja bli "ihågkommen"?

Vore intressant att höra era åsikter. 

Finns ju folk som gör vadsomhelst för sina "15 minuter", tycker det är ganska vidrigt med folk som bjuder ut sig hur som helst bara för att få bekräftelse.

Personligen flyger jag hellre under radarn utan att uppmärksammas, jag vet ju själv vad jag åstadkommit eller ej och det räcker gott för mig...

enis

Hej Atom

Är inte det viktigaste att bli ihågkommen som en underbar far, morfar eller till och med gammelmorfar? 

Om man lägger tid på att bli en framgångsrik företagare, politiker, eller någon annan högt upp i hirakin så brukar normalt familjen bli drabbad på ett eller annat sätt eftersom dygnet bara har 24 timmar.

Ha en kanonbra dag!

10 minuter sedan, skrev Atom:

Jag har nått den ansenliga åldern av 47 och har börjat förlika mig vid tanken på att jag aldrig kommer bli fotbollsproffs, rockstjärna eller någon stor skådespelare. Jag kan givetvis, rent hypotetiskt, fortfarande bli en stor företagsledare, författare eller politiker men även de drömmarna börjar flagna. Jag saknar helt enkelt både talangen och ambitionen och dessutom är jag hyfsat nöjd med vad jag åstadkommit så här långt, och jag har svårt att se att den knappa resterande halvan av mitt liv som återstår skulle ge mig någon större ära, berömmelse och rikedom.

 

De senaste månaderna har jag dock hört från flera vänner och bekanta, i min ålder eller något äldre, som känner viss stress över att tiden för att bli "ihågkommen" börjar rinna ut. Jag antar att det är en vanlig medelålderskris att känna att man borde gjort mer än man faktiskt gjort, men just det här med att bli "ihågkommen" känns lite märkligt. Jag vill givetvis att mina nära och kära ska komma ihåg mig som snäll, trevlig och skarp men huruvida Britta i Hjo eller Peter i Sölvesborg kommer ihåg mig har jag ärligt talat svårt att bry mig om; även om jag givetvis inte skulle banga på att vara "älskad av folket". Är det jag som träffar annorlunda människor eller är det en ny trend, kanske präglad av all "self-promotion" på sociala media, att vilja bli "ihågkommen"?

 

Vore intressant att höra era åsikter. 

Klart man vill vara med och kommentera en så udda fråga.

Den tanken har jag faktiskt aldrig haft och jag tror att jag delar den icketanken med de flesta, inklusive de ihågkomna.

8 minutes ago, Jive said:

Klart man vill vara med och kommentera en så udda fråga.

Den tanken har jag faktiskt aldrig haft och jag tror att jag delar den icketanken med de flesta, inklusive de ihågkomna.

För ett år sedan, och framförallt för 5 år sedan, så hade jag också tyckt att det var udda och närmast en icke-fråga. Dagens 40/50-åringar lever dock i en ganska annorlunda värld än när du var i den åldern (inte för att du är så mycket äldre 😀) och det framförallt på grund av sociala media och det allmänna dyrkandet av kändisskap; "15 minutes of fame" som Benriach refererade till. 

Det har nog alltid funnits de som vill bli ihågkomna men min "spaning" (på gammalt Metropol-språk) är att det ökat markant de senaste åren. 

32 minuter sedan, skrev Atom:

Jag har nått den ansenliga åldern av 47 och har börjat förlika mig vid tanken på att jag aldrig kommer bli fotbollsproffs, rockstjärna eller någon stor skådespelare. Jag kan givetvis, rent hypotetiskt, fortfarande bli en stor företagsledare, författare eller politiker men även de drömmarna börjar flagna. Jag saknar helt enkelt både talangen och ambitionen och dessutom är jag hyfsat nöjd med vad jag åstadkommit så här långt, och jag har svårt att se att den knappa resterande halvan av mitt liv som återstår skulle ge mig någon större ära, berömmelse och rikedom.

 

De senaste månaderna har jag dock hört från flera vänner och bekanta, i min ålder eller något äldre, som känner viss stress över att tiden för att bli "ihågkommen" börjar rinna ut. Jag antar att det är en vanlig medelålderskris att känna att man borde gjort mer än man faktiskt gjort, men just det här med att bli "ihågkommen" känns lite märkligt. Jag vill givetvis att mina nära och kära ska komma ihåg mig som snäll, trevlig och skarp men huruvida Britta i Hjo eller Peter i Sölvesborg kommer ihåg mig har jag ärligt talat svårt att bry mig om; även om jag givetvis inte skulle banga på att vara "älskad av folket". Är det jag som träffar annorlunda människor eller är det en ny trend, kanske präglad av all "self-promotion" på sociala media, att vilja bli "ihågkommen"?

 

Vore intressant att höra era åsikter. 

17 minuter sedan, skrev Jive:

Den tanken har jag faktiskt aldrig haft och jag tror att jag delar den icketanken med de flesta, inklusive de ihågkomna.

Håller med Jive där....tanken har aldrig slagit mig, eller är det så att jag inte har den ambitionen?

Annars ett stalltips, säg att du kan tala med hundar, eller ta nästa Tibrotripp via Tallinn och Tallinnfärjan, då blir du ju alltid ihågkommen på MPR, inte fy skam det?

Eller bara slappna av, grubbla inte på konstigheter

Jag tror faktiskt jag blir ihågkommen lite varstans runt om på jorden !!!!!!

Just now, Soengsang said:

 

Håller med Jive där....tanken har aldrig slagit mig, eller är det så att jag inte har den ambitionen?

 

Annars ett stalltips, säg att du kan tala med hundar, eller ta nästa Tibrotripp via Tallinn och Tallinnfärjan, då blir du ju alltid ihågkommen på MPR, inte fy skam det?

 

Eller bara slappna av, grubbla inte på konstigheter

 

Vi tänker nog lite annorlunda. För mig är det inget "grubblande på konstigheter"; tvärtom så intresseras jag över tankar och ideer som avviker från mina egna. Jag har ingen som helst strävan att bli ihågkommen men jag fascineras över att, som jag upplever det, alltfler anser det vara viktigt.

Den typen av tankar och funderingar uppstår faktiskt bara när jag är riktigt avslappnad, gärna i samband med några öl, resten av tiden har man ju jobb och familj att tänka på och då finns inte den tiden för diverse märkliga analyser.   

2 minuter sedan, skrev Scandinaviancorner:

Jag tror faktiskt jag blir ihågkommen lite varstans runt om på jorden !!!!!!

Iaf i Fårösund, det kan jag intyga 🤣

5 minuter sedan, skrev Soengsang:

Iaf i Fårösund, det kan jag intyga 🤣

Rount, rount...

2 minuter sedan, skrev Atom:

Den typen av tankar och funderingar uppstår faktiskt bara när jag är riktigt avslappnad, gärna i samband med några öl,

Mmm, efter ett par öl så är faktiskt hjärnan på topp och ultrakreativ, jag har sökt och fått mina två sista anställningar under "berusning" av ett par öl, jag kom faktiskt på anledningar så att mina arbetsgivare helt enkelt inte kunde tacka nej till mig...

Annars så tror jag det med att bli ihågkommen "globalt" är förenat med slumpen.

Men vi alla vill nog också att ens barn kommer ihåg en som en god förälder en dag, det "ihågkommen" är nog nått som berör många. 

2 minuter sedan, skrev Benriach:

Rount, rount...

Fredericia 

20 minuter sedan, skrev Atom:

För ett år sedan, och framförallt för 5 år sedan, så hade jag också tyckt att det var udda och närmast en icke-fråga. Dagens 40/50-åringar lever dock i en ganska annorlunda värld än när du var i den åldern (inte för att du är så mycket äldre 😀) och det framförallt på grund av sociala media och det allmänna dyrkandet av kändisskap; "15 minutes of fame" som Benriach refererade till. 

 

Det har nog alltid funnits de som vill bli ihågkomna men min "spaning" (på gammalt Metropol-språk) är att det ökat markant de senaste åren. 

Ditt spaningsresultat är ju intressant, eller iaf anmärkningsvärt, och jag undrar varför det skulle vara så hos personer som har kommit ca halvvägs ( jo, så djävla gammal är jag 😉).

Man gör sin grej här i livet, men av helt andra orsakar än att vilja bli ihågkommen eller ens ha det i baktanke.

3 minutes ago, Soengsang said:

Mmm, efter ett par öl så är faktiskt hjärnan på topp och ultrakreativ, jag har sökt och fått mina två sista anställningar under "berusning" av ett par öl, jag kom faktiskt på anledningar så att mina arbetsgivare helt enkelt inte kunde tacka nej till mig...

 

Annars så tror jag det med att bli ihågkommen "globalt" är förenat med slumpen.

Men vi alla vill nog också att ens barn kommer ihåg en som en god förälder en dag, det "ihågkommen" är nog nått som berör många. 

Japp, som jag skrev i mitt inledande inlägg så är ju det naturliga att man vill bli positivt ihågkommen av sina närmaste, där givetvis ens barn är allra närmast.

Att starta ett stort företag, spela inför en fullsatt stadium (fotboll, konsert etc) eller ha 1,000,000 följare på Instagram kan också vara en stark drivkraft; då är man förmodligen ihågkommen åtminstone av några utanför sin omedelbara familj, i alla fall i några år. Att bli igenkänd på Pizzeria Alexandra i Grums eller få 15 karma för ett inlägg på MPR kan också vara stort och kanske kan man få en RIP-tråd.

Vi har dock olika mål och, som sagt, jag intresserar mig mer för dem som tänker annorlunda än de som är ungefär lika tråkiga som jag 😀.