Något händer uppenbarligen när man närmar sig eller passerat 50. Ihågkommen vill nog alla bli på ett eller annat sätt. Själv vill jag helst bli ihågkommen som en bra pappa, farfar, make. Allt annat känns oväsentligt. Men helt klart är att många börjar tänka i dessa banor i den här åldern och tiden. Det är en konstig tid vi lever i nu där egot ofta får folka att gå bananas.
11 minuter sedan, skrev Khonis:Något händer uppenbarligen när man närmar sig eller passerat 50. Ihågkommen vill nog alla bli på ett eller annat sätt. Själv vill jag helst bli ihågkommen som en bra pappa, farfar, make. Allt annat känns oväsentligt. Men helt klart är att många börjar tänka i dessa banor i den här åldern och tiden. Det är en konstig tid vi lever i nu där egot ofta får folka att gå bananas.
Håller med där ,O samtidigt Inte bra o gå o grubbla på vad som hade hänt om man gjort si eller så .Växlen skall ligga i D visst man man lägga i den i R för några nostalgiska ögonblick ,Men D e bra 
Hur eller om man bli ihågkommen beror nog alldeles på hur man varit och inte direkt på vad man åstadkommit under sitt liv.
Undantag självklart om man varit exceptionellt duktig i något eller uppfunnit något exceptionellt.
En som varit en skitstövel hela sitt liv glöms ändå ganska snabbt medans en snäll och hjälpsam människas minns väl bland de efterlevande.
Är väl så bland de flesta av oss människor att vill vi väl mest komma ihåg det goda medan vi gärna vill förtränga det onda (dåliga) och även när det gäller de bortgångna.
En god gärning, hur liten den än är, är aldrig fel att utföra.
Kanske betyder så lite för just då för dig men kan vara livsavgörande för mottagaren.
Ex, du väjer för någon cyklist/mopedist som kommer emot dig på din körbana eller något liknande, egentligen både banalt men självklart.
Eller att du står i kassakön med en kundvagn full av varor medans det står en dam/herre bakom dig med endast en eller två varor, småtrampar och är verkligen överstressad - låt denne gå före dig i kön.
Du kanske blir sinkad någon minut medan den bakomvarande tjänar kanske 10 minuter och hinner med det denne är på väg att missa.
Bjud på dig själv och din tid, detta kan rädda dagen för någon.
Tillbringade en del tid på Roxy i Covernt garden i slutet på 70-talet. Inte helt sällan spelade ett band som jag glömt bort namnet på som ofta öppnade ofta spelningen med ”We all ain't gonna be history”.
Nu var det ju ganska många av banden som uppträde där som blev det men hon själv fick nog rätt i sin tes. Några av de som var där med mig då kommer att finnas med många en lång tid.
För egen del så blir jag förvånad åt båda hållen. Några som jag tycker borde veta vem jag är men inte gör det och tvärt om.
Glöm mej, jag var nog ett misstag.
MVH
10 timmar sedan, skrev Atom:De jag pratat med vill ha byggt/skapat/producerat något som kommer komma ihågs i åtminstone en generation
Om du syftar på att bli ihågkommen för ett livsprojekt, att ha skapat något nytt och stort så tror jag grunden till det måsta läggas som senast i tidig 20 års ålder, tex Steve Jobs, Kamprad etc.
När man börjar närma sig 50 får man nog inte ha dessa ambitioner, utan nöja sig med mindre underverk....
11 minuter sedan, skrev Soengsang:Om du syftar på att bli ihågkommen för ett livsprojekt, att ha skapat något nytt och stort så tror jag grunden till det måsta läggas som senast i tidig 20 års ålder, tex Steve Jobs, Kamprad etc.
När man börjar närma sig 50 får man nog inte ha dessa ambitioner, utan nöja sig med mindre underverk....
Hitler var en kille som ju inte glöms i första taget. Undrar hur gammal han var när han startade sitt projekt.
10 minuter sedan, skrev Jive:Hitler var en kille som ju inte glöms i första taget. Undrar hur gammal han var när han startade sitt projekt.
Mmm..... som politiker går det nog att starta sitt "attbliihågkommenprojekt" rätt sent i livet, men Hitler var inte lastgammal när han gav sig in i politiken.
Jag vet att det låter hemskt men att bli ihågkommen?
När man väl ligger där under jorden tror jag inte man behöver bekymra sig om huruvida folk minns en eller inte.
Minnet är kort och efter en eller två generationer är man nog inget minne längre utan enbart ett namn på någon som levde för längesedan.
Jag vet inte ens vad mina föräldrars mor och farfäder hette.
BTT
14 timmar sedan, skrev Peolito:Inget jag funderat så mycket över. När man viker in klövarna så är det ju liksom kört. Möjligen får man en RIP tråd här
Skickat från min iPhone med Tapatalk
Håller med dig, Den dagen man är borta så har man inte några bekymmer med att bli ihågkommen, det får de andra bry sig om att komma ihåg.
18 timmar sedan, skrev Atom:Jag har nått den ansenliga åldern av 47 och har börjat förlika mig vid tanken på att jag aldrig kommer bli fotbollsproffs, rockstjärna eller någon stor skådespelare. Jag kan givetvis, rent hypotetiskt, fortfarande bli en stor företagsledare, författare eller politiker men även de drömmarna börjar flagna. Jag saknar helt enkelt både talangen och ambitionen och dessutom är jag hyfsat nöjd med vad jag åstadkommit så här långt, och jag har svårt att se att den knappa resterande halvan av mitt liv som återstår skulle ge mig någon större ära, berömmelse och rikedom.
De senaste månaderna har jag dock hört från flera vänner och bekanta, i min ålder eller något äldre, som känner viss stress över att tiden för att bli "ihågkommen" börjar rinna ut. Jag antar att det är en vanlig medelålderskris att känna att man borde gjort mer än man faktiskt gjort, men just det här med att bli "ihågkommen" känns lite märkligt. Jag vill givetvis att mina nära och kära ska komma ihåg mig som snäll, trevlig och skarp men huruvida Britta i Hjo eller Peter i Sölvesborg kommer ihåg mig har jag ärligt talat svårt att bry mig om; även om jag givetvis inte skulle banga på att vara "älskad av folket". Är det jag som träffar annorlunda människor eller är det en ny trend, kanske präglad av all "self-promotion" på sociala media, att vilja bli "ihågkommen"?
Vore intressant att höra era åsikter.
Jag kommer ju knappt ihåg själv vad jag gjort så varför ska någon annan minnas mig och mina gärningar?
Den stora frågan är, hamnar man ner i helvetet eller uppe på dom fina salongerna med vin och sång och damer?
Såg på ett tv-program för ett gäng år sedan där några runt 20 pratade om framtiden. En tjej sa "Jag vill bli känd". Det spelade tydligen inte så stor roll i vad. Jag tyckte att hon kanske skulle hitta botemedel till cancer eller nåt. Nej, hon skulle minsann bli festfixare. Jag blir så trött när jag hör sånt.
Själv gillar jag ta det lugnt genom livet och när det är dags att kila vidare vill jag inte göra så stor affär av det. Vore kul om någon minns mig som en bra och ärlig person trots att jag gått på några minor och så kan dom ha en fest eller nåt. Då jag inte har några barn vill jag inte bli någon belastning för min fru eller familj. Jag sa till henne att om jag lämnar in före henne så gör aska och kanske plantera ett träd på platsen.
Eller så kan dom göra som i The Big Lebowski. "Let´s go bowlin´"
Tragiskt ! Låter som ett väldig trist ytligt liv. Förmodligen är dom ett med sitt jobb. Varför bry sig om andra. Bli ihågkommen för vad ? När maskarna jobbar treskift så är det slut, finito och goodbye. Livet är meningslöst, roligt, Javisst ! Blev nästan ett par BOA-meningar.
Finner inga ord eller rättare sagt de är överflödiga
Logga in för att svara.
