Måste man bli ihågkommen?

24 minuter sedan, skrev Soengsang:

Iaf i Fårösund, det kan jag intyga 🤣

Och i Storungs!!

16 minuter sedan, skrev Soengsang:

Fredericia 

Ja där med  hehe

Här ska man nog hålla isär begreppen - vilja bli berömd (under sin aktiva tid) och vilja bli ihågkommen (efter sin död) och det är väl det senaste som du menar med trådrubriken, om jag har fattat rätt, eller..?

2 minutes ago, Jive said:

Ditt spaningsresultat är ju intressant, eller iaf anmärkningsvärt, och jag undrar varför det skulle vara så hos personer som har kommit ca halvvägs ( jo, så djävla gammal är jag 😉).

Man gör sin grej här i livet, men av helt andra orsakar än att vilja bli ihågkommen eller ens ha det i baktanke.

 

 

Du skriver att "man gör sin grej här i livet, men av helt andra orsakar än att vilja bli ihågkommen eller ens ha det i baktanke." Jag håller med dig men jag tror inte du kan använda pronomet "man"; alla är inte som du eller jag.

Att jag upptäckt fenomenet av att vilja bli ihågkommen bland snubbar i 45-55 årsålder kan givetvis bero på att det huvudsakligen är personer i den åldern jag umgås med. Det kan också vara så att det är i den åldern den mytomspunna medelålderskrisen inträffar; alltså en ålder då man fortfarande har möjligheter men samtidigt känner att ens möjligheter att verkligen "åstadkomma något" börjar rinna ut. 

Jag tror faktiskt inte någon på MPR har någon riktig ambition att bli ihågkommen; om de har det borde de göra något bättre av sin tid 😉

Inget jag funderat så mycket över. När man viker in klövarna så är det ju liksom kört. Möjligen får man en RIP tråd här [emoji1]


Skickat från min iPhone med Tapatalk

Jag har inga som helst ambitioner på att bli ihågkommen men det kändes ändå ganska stort när en för mig okänd MPR-medlem tjoade på mig när jag var ute och spatserade på Soi Buakhau i eftermiddags.

1 minut sedan, skrev Atom:

Du skriver att "man gör sin grej här i livet, men av helt andra orsakar än att vilja bli ihågkommen eller ens ha det i baktanke." Jag håller med dig men jag tror inte du kan använda pronomet "man"; alla är inte som du eller jag.

 

Att jag upptäckt fenomenet av att vilja bli ihågkommen bland snubbar i 45-55 årsålder kan givetvis bero på att det huvudsakligen är personer i den åldern jag umgås med. Det kan också vara så att det är i den åldern den mytomspunna medelålderskrisen inträffar; alltså en ålder då man fortfarande har möjligheter men samtidigt känner att ens möjligheter att verkligen "åstadkomma något" börjar rinna ut. 

 

Jag tror faktiskt inte någon på MPR har någon riktig ambition att bli ihågkommen; om de har det borde de göra något bättre av sin tid 😉

He he, jag skulle kunna tänka mig att den relativt lilla skaran, som har uppnått toppen på det materiella berget vill ha ett nytt mål och vad finns det då som är häftigare än att bli ihågkommen. Så kanske ändå finns det ett gäng med denna typen av hybris.

3 minuter sedan, skrev Fritz:

Jag har inga som helst ambitioner på att bli ihågkommen men det kändes ändå ganska stort när en för mig okänd MPR-medlem tjoade på mig när jag var ute och spatserade på Soi Buakhau i eftermiddags.

Jo, men ni båda lever ju fortfarande.

Här snackar vi om folk som har fått sin välsignelse i sakristian och kilat vidare.😉

1 minute ago, Jive said:

He he, jag skulle kunna tänka mig att den relativt lilla skaran, som har uppnått toppen på det materiella berget vill ha ett nytt mål och vad finns det då som är häftigare än att bli ihågkommen. Så kanske ändå finns det ett gäng med denna typen av hybris.

Den lilla skaran som är omåttligt rika har nog alltid tänkt så; det är väl därför vi har diverse storslagna slott och kyrkor.

Nej, de jag pratat med som vill bli "ihågkomna" är inte överdrivit rika, om än mer välbeställda än genomsnittet. De är välbetalda anställda som känner att de borde starta något eget, skapa eller åstadkomma något etc för att bli ihågkomna. Jag vill tro att det har med vår tids self-promotion att göra; man är helt enkelt ingenting om det inte uppmärksammas, men kanske är det bara jag som vill läsa in något som egentligen inte finns. 

17 minuter sedan, skrev Atom:

Den lilla skaran som är omåttligt rika har nog alltid tänkt så; det är väl därför vi har diverse storslagna slott och kyrkor.

 

Nej, de jag pratat med som vill bli "ihågkomna" är inte överdrivit rika, om än mer välbeställda än genomsnittet. De är välbetalda anställda som känner att de borde starta något eget, skapa eller åstadkomma något etc för att bli ihågkomna. Jag vill tro att det har med vår tids self-promotion att göra; man är helt enkelt ingenting om det inte uppmärksammas, men kanske är det bara jag som vill läsa in något som egentligen inte finns. 

En kille som jag kan tänka mig umgås med dessa tankar, är PG Gyllenhammar. Fråga mig inte om konkret varför, bara en bild jag har av honom.

1 timme sedan, skrev Atom:

Jag har nått den ansenliga åldern av 47 och har börjat förlika mig vid tanken på att jag aldrig kommer bli fotbollsproffs, rockstjärna eller någon stor skådespelare. Jag kan givetvis, rent hypotetiskt, fortfarande bli en stor företagsledare, författare eller politiker men även de drömmarna börjar flagna. Jag saknar helt enkelt både talangen och ambitionen och dessutom är jag hyfsat nöjd med vad jag åstadkommit så här långt, och jag har svårt att se att den knappa resterande halvan av mitt liv som återstår skulle ge mig någon större ära, berömmelse och rikedom.

 

De senaste månaderna har jag dock hört från flera vänner och bekanta, i min ålder eller något äldre, som känner viss stress över att tiden för att bli "ihågkommen" börjar rinna ut. Jag antar att det är en vanlig medelålderskris att känna att man borde gjort mer än man faktiskt gjort, men just det här med att bli "ihågkommen" känns lite märkligt. Jag vill givetvis att mina nära och kära ska komma ihåg mig som snäll, trevlig och skarp men huruvida Britta i Hjo eller Peter i Sölvesborg kommer ihåg mig har jag ärligt talat svårt att bry mig om; även om jag givetvis inte skulle banga på att vara "älskad av folket". Är det jag som träffar annorlunda människor eller är det en ny trend, kanske präglad av all "self-promotion" på sociala media, att vilja bli "ihågkommen"?

 

Vore intressant att höra era åsikter. 

Kan säkert stämma att sociala medier, dokusåpor, vloggers etc skapar en större vilja att vara någon. Tror säkert att  det är viktigare idag att vara någon än det varit tidigare men det verkar fel att blanda ihop detta med att bli ihågkommen. Såg en ung tjej på svensk tv häromdagen som kallade sig "Paow" och var en sk influencer genom media.. Själv fattar jag inte grejen, varför bli influerad av någon som uppenbarligen varken hade erfarenhet, var bright eller något som jag ser som intressant. Naturligtvis hajar jag att en influens från henne knappast var ämnad åt mig och det är naturligtvis annorlunda personer som kan/är förebilder i olika åldrar för oss alla.

Kan det vara personer med vuxna barn som får sådana existensiella tankar du menar? Isf tror jag det kan vara hyffsat vanligt att vissa känner både saknad och tankar åt det då det "tvingar" många att byta identitet. Alltså liknande personer som t.ex. haft ett arbete under hela sitt liv och sedan går i pension, då är man kanske inte längre ingenjören Anders längre, du hajar. 

Personligen har jag inga sådana tankar utan är nöjd med de minnen/upplevelser, både bra/mindre lyckade, jag fått vara med om hittills. Däremot kan jag känna en önskan till förändringar i livet till att kunna bygga mer minnen/tid med familjen. Där tror jag det gäller, i största/bästa mån att inte följa normen i samhället utan gå efter egna värderingar även om de kanske kan verka idi*tiska för många. Det är där man ska bli ihågkommen och det är nog inte förrän vi blir riktigt gamla som vi med säkerhet får veta om våra val var rätt eller fel och därför gäller det att följa magkänslan istället för rådande norm, i bästa möjliga mån iaf.  

/ SatanG 

4 minuter sedan, skrev SatanG:

 

Kan säkert stämma att sociala medier, dokusåpor, vloggers etc skapar en större vilja att vara någon. Tror säkert att  det är viktigare idag att vara någon än det varit tidigare men det verkar fel att blanda ihop detta med att bli ihågkommen. Såg en ung tjej på svensk tv häromdagen som kallade sig "Paow" och var en sk influencer genom media.. Själv fattar jag inte grejen, varför bli influerad av någon som uppenbarligen varken hade erfarenhet, var bright eller något som jag ser som intressant. Naturligtvis hajar jag att en influens från henne knappast var ämnad åt mig och det är naturligtvis annorlunda personer som kan/är förebilder i olika åldrar för oss alla.

 

Kan det vara personer med vuxna barn som får sådana existensiella tankar du menar? Isf tror jag det kan vara hyffsat vanligt att vissa känner både saknad och tankar åt det då det "tvingar" många att byta identitet. Alltså liknande personer som t.ex. haft ett arbete under hela sitt liv och sedan går i pension, då är man kanske inte längre ingenjören Anders längre, du hajar. 

 

Personligen har jag inga sådana tankar utan är nöjd med de minnen/upplevelser, både bra/mindre lyckade, jag fått vara med om hittills. Däremot kan jag känna en önskan till förändringar i livet till att kunna bygga mer minnen/tid med familjen. Där tror jag det gäller, i största/bästa mån att inte följa normen i samhället utan gå efter egna värderingar även om de kanske kan verka idi*tiska för många. Det är där man ska bli ihågkommen och det är nog inte förrän vi blir riktigt gamla som vi med säkerhet får veta om våra val var rätt eller fel och därför gäller det att följa magkänslan istället för rådande norm, i bästa möjliga mån iaf.  

 

/ SatanG 

 

Det där med magkänsla har jag med åren fått större och större respekt för.., men det är klart, har man en medioker teoretisk utbildning, så blir det ju magen som får ta över.😉

17 minutes ago, SatanG said:

 

Kan säkert stämma att sociala medier, dokusåpor, vloggers etc skapar en större vilja att vara någon. Tror säkert att  det är viktigare idag att vara någon än det varit tidigare men det verkar fel att blanda ihop detta med att bli ihågkommen. 

 

Jag var säkert otydlig i skrift men i mitt huvud blandade jag inte ihop viljan att bli ihågkommen med önskan att vara halvkänd för ett år.

De jag pratat med vill ha byggt/skapat/producerat något som kommer komma ihågs i åtminstone en generation. Men även om de är 45-55 år och inte drömmer om en miljon Instagramföljare så tror jag ändå att sociala media påverkat deras önskan att bli ihågkomna; även mina gamla barndomskompisar med 32 följare och ett ytterst allmängiltigt liv vill framställa sig i en mycket bättre dager än de någonsin kan uppnå. 

1 timme sedan, skrev Jive:

Jo, men ni båda lever ju fortfarande.

Här snackar vi om folk som har fått sin välsignelse i sakristian och kilat vidare.😉

Lite svårt att bemöta när filten är pålagd 😋

13 minuter sedan, skrev Atom:

Jag var säkert otydlig i skrift men i mitt huvud blandade jag inte ihop viljan att bli ihågkommen med önskan att vara halvkänd för ett år.

 

De jag pratat med vill ha byggt/skapat/producerat något som kommer komma ihågs i åtminstone en generation. Men även om de är 45-55 år och inte drömmer om en miljon Instagramföljare så tror jag ändå att sociala media påverkat deras önskan att bli ihågkomna; även mina gamla barndomskompisar med 32 följare och ett ytterst allmängiltigt liv vill framställa sig i en mycket bättre dager än de någonsin kan uppnå. 

Nä det var nog inte du som var otydlig, det är jag som är tröttkörd och svävar iväg i lite egna funderingar

/ SatanG