Hej!
Jag har inte, måste jag erkänna, idds gå igenom hela tråden, utan svarar på originalinlägget. Mycket tänkvärt, enligt min mening, även om det förstås inte går att applicera på alla thailändare.
Jag har bott i Bangkok i snart sex år nu, och känner att jag tyvärr känner igen mycket av det du skriver. Många av de problem du beskriver för thailändare anser jag kommer från ansikts-tänkandet, i alla fall för underklass och medelklass. I synnerhet när man får ansikte (eller status? Hur säger man på svenska?) genom att visa upp pengar och/eller dyra prylar, oavsett hur man fått fatt i dem. Min fru har en släkting som tvunget skulle ha en sprillans ny pickup, med extra allt, som nu har panik eftersom han inte vet hur han ska klara upp avbetalningen. Ett annat exempel är en kollega och god vän - undre eller fd överklass (hans far var thailändsk diplomat men dog när min vän var ung), som är ungkarl mot sin vilja trots att han närmar sig 40, därför att de tjejer han gillar aningen inte är fina nog för familjens ansikte, eller, om de är fina nog, antingen bara suger ut honom på pengar eller har någon form av problem.
Ingen av dessa är särskilt lycklig. Hade de bara fått, och velat, vara sig själva och leva efter förmåga hade det nog varit annorlunda.
Förenat med statustänkandet kommer avundsjukan. Jag har sett avundsjuka här av en grad som jag aldrig skådat i Sverige. Det är synd om de avundsjuka, och deras skvaller-offer. Detta är sånt som kan få det thailändska leendet att bli lite skämt.
När det gäller västerlänningar så kan jag väl inte säga annat att de flesta jag mött här i landet (som inte var turister/expats med familjen i släptåg) inte är "the best of the breed", så att säga. Mig själv inkluderat. Eftersom jag inte kan prata för alla jag mött, men däremot mig själv, så kan jag säga att ja, jag är jävligt lycklig att jag är här, men jag stagnerar. Jag dricker alldeles för mycket. Inte för att döva min sorg, men för att jag har dålig karaktär och det här är ett alldeles för ölvänligt klimat. Jag har ett bra liv, en fantastisk fru och två underbara små barn (jag är förstås jävig i frågan, men i alla fall...), och trivs fantastiskt bra. Men på lång sikt vill jag inte vara kvar här. Jag vill inte att mina barn ska få ansikts-tänkandet i sig, och jag vill heller inte att de ska gå i skolan här. Vi har personer på mitt jobb som har bra betyg från thailändska prestige-universitet som helt skulle utklassas av duktiga datanördar utan universitetsutbildning i Sverige.
Nu låter jag kanske bitter, i och med att jag började med att lyfta fram en massa dåliga sidor, så jag måste skynda och säga att så inte är fallet. I alla fall inte helt och hållet. Som jag skrevs så stortrivs jag här, och var det bara mig det handlade om så skulle jag kunna stanna resten av livet. Hur som helst så har vi mycket att lära av thailändarna. En sak som slår mig gång på gång är hur fantastiskt bra de är på att skita i vad som hänt (vad än det må vara), spotta i händerna och ta nya tag. Ett exempel är under de stora översvämningarna för ett par år sedan. Jag deltog i en välgörenhets-grej när vi åkte runt och gav diverse förnödenheter till de som var kvar i områden där det var två-tre meter vatten. Personerna vi träffade var glada över vad de fick, men de var också noga med att inte ta för mycket, så att grannarna också skulle få. Det var inga sura miner och klagomål heller. Hade det varit i Sverige så skulle jag tro att vi mest hade fått höra färgsprakande omdömen om vädret och deras otur.
