Jovisst är det underligt det där Atom skriver om att man faktiskt försämras när man inte använder språket lika frekvent under en tid. Fast det känner man ju igen med engelskan också. Alltså om man inte talat engelska på ett år eller mer så behöver man liksom en startsträcka på ett par dgr innan man på nytt känner sig flytande om man plötsligt behöver språket för att man besöker ett tredje land eller så.
Nu använder antagligen väldigt många här på mpr engelska dagligen i sitt förhållande men ofta då på en så rudimentär nivå att steget till att tala med en native speaker ändå blir väldigt stort och förmodligen kräver en stunds omställning och eftertanke.
Själv har jag dock aldrig använt engelska med frugan utan vi har hållt oss till thai fram tills att hennes svenska var så bra att det kändes jävligt dumt att tala något annat än det. Men de första 4-5 åren körde vi nog bara thai. Och att vi höll oss till thai beror inte på att frugan inte kunde engelska, hon kan riktigt bra, tror faktiskt hon fick Mvg på den svenska gymnasieengelskan hon behövde läsa in för fortsatta studier. Men min thai var antagligen tillräckligt bra för att vi skulle kunna skippa engelskan. Dessutom var jag på den tiden ivrig att lära mig mer thai, något jag tyvärr inte är längre.
I dagsläget talar frun ofta thai med mig men jag svarar nästan uteslutande tillbaka på svenska. Bara om det är så privat att jag inte vill att omgivningen ska förstå så svarar jag på thai. Så nuförtiden är det egentligen bara frugans kompisar jag fortfarande talar thai med här i Sverige, samt förstås när jag är i Thailand. Och med mindre talad thai så har jag tydligt märkt att just den talade thailändskan försämrats väldigt de senaste 3-4 åren. Förståelsen är det nog ingen större fara med, förstår i princip allt tjejerna talar om med varandra och där tror jag inte jag försämras i samma takt som i talad thai. Däremot verkar det som att tungan/läpparna/hjärnan på ett helt annat sätt behöver ständig stimulans för att kunna tala ordentligt.
Men som Nobuzz skriver så håller jag med om att hemligheten för att kunna gå vidare språkmässigt från vår nivå antagligen ligger i att lära sig läsa. Men när ska man ha tid med det när vardagslivet i småbarnsfamilj tar all tid, kraft och ork. Finns redan så mycket annat man försummar som ligger högre på prioriteringslistan.
Tror nog jag nått min peak thaispråksmässigt, framöver går det nog bara neråt.
Räddningsplankan kan eventuellt vara att barnen ju talar mer och mer thai med sin mamma och där kan jag nog hänga med på ett hörn lite när de lär sig. Talar faktiskt oftare thai till barnen än jag talar det till deras mamma, allt förstås för att de ska få fler övningtillfällen i användandet. 2 åriga dottern blev en riktig fena på thai under vår senaste månadstripp till Thailand, hennes språkutveckling var fantastisk. 5 åriga grabben förstår all thai men svarar nästan uteslutande tillbaka på svenska. Märker att hans uttal av thai är dåligt numer trots att han talat jättebra under de perioder vi varit 5-6 månader i Thailand. Men det är nog på samma sätt för honom som det är för oss vuxna, talar vi inte språket ideligen så försämras det väldigt snabbt.
Känner faktiskt till en thailändska som kom hit till Sverige för dryga 30 år sedan och hon talar enligt frugan väldigt dålig thai nuförtiden. Och då var hon ändå vuxen när hon flyttade till Sverige.
Så jag känner mig vara i ungefär samma läge som dig. 
