Hej Hej!
Detta är min berättelse om mitt personliga fall och min resa tillbaka, en resa som började i augusti 2010.
Vi kan börja med det jag egentligen är ute efter, hur långt får man gå, ha denna frågeställning i huvudet när ni läser min berättelse.
Om vi börjar från början, jag är nyss fyllda 30, jag har känt min thailändska fru sedan både hon och jag var 16 och vi är gifta både i Thailand och Sverige sedan 11 respektive 10 år. I januari 2005 fick vi en son och året därefter köpte vi ett hus.
Vi har levt ett ganska normalt svenssonliv, inga stora grejor att ta upp, vi har haft både gjädje och småproblem men inga "brutala" saker som t.ex missbruk eller misshandel att tala om.
Det stora problemet som jag kan se är att vi haft problem med pengar och arbetslöshet vilket i sin tur gett att humöret inte varit det bästa. Andra faktorer som jag ser det är att vi haft besök från Thailand för tätt, när vi bodde i lägenhet kom hennes mamma och när vi flyttade till hus så kom min fru och hennes syster på att både mamma, bröder och kusiner skulle komma hit och plocka bär, vi hade fyra (4) personer inneboende hos oss i stort sett hela sommaråret från att vi köpte huset.
Detta i sin tur gjorde att mitt psyke blev mer och mer nedtryckt, jag svalde och svalde min inomboende irritation fram tills att läget blev helt ohållbart vilket resulterade i att jag mer eller mindre bröt ihop och "kastade" ut hennes mor och två bröder för att fortsättningsvis bo hos hennes syster, detta var på sommaren 2009.
Efter detta så levde vi vidare men relationen till den övriga "släckten" blev inte så bra, kanske inte så konstigt. Dock så kom inte skiljsmässa upp "på bordet" utan vi fortsatte att leva vidare utan någon märkbar avståndstagande från min fru. Min situation som arbetslöst gjorde att jag sökte jobb både när och fjärran vilket resulterade i att jag i mars 2010 fick anställning, dock ett vikariat på 6 månader, en bra lösning tyckte jag när jag inte band upp mig på något längre.
Min nya anställning var på ett sådant avstånd som gjorde att jag var tvungen till att pendla efter den skiftcykel som jag jobbade. Jag var i princip borta en vecka och hemma en vecka. Detta kändes som en bra lösning att ta, jobba på för att undertiden söka ett jobb på hemorten. Hur som helst så ger ju jobb ändå chans till jobb tänkte jag, helt klart bättre att dra fötterna efter sig hemma.
Jag jobbade på utan att märka något speciellt, den enda känslan jag hade var att jag saknade min familj utan dess like och varje gång som jag fick åka hem kändes som rena vinstlotten, samma sak var när jag tvungen att åka igen, jag satt med min son i knäet inför varje avfärd och grät men tvingade mig slutligen iväg.
På detta sätt fortsatte det, det jag ändå började märka var att kontakten till grannen blev mer och mer regelbunden, men slutsattsen jag drog var att han hjälpte till med vissa problem som ändå kommer upp när man lever i ett hus, inte direkt som att leva i en lägenhet när man kan ringa på hjälp. En till sak som gjorde att jag slog ifrån mig tanken på otrohet var också att han i sin tur hade åkt till Hong Kong i april för att förlova sig med en kvinna därifrån och var nu i full färd med att planera för ett stundande bröllopp.
Hans nyförlovade kom också hit i juni, dock "visade" han inte upp henne, konstigt tyckte jag när han annars varit så social och trevlig med grillningar och andra drinkbjudar träffa men men...
Kring midsommar fick jag beskedet att jag skulle få mitt vik förlängt i ytterligare 6 månader, något som jag tyckte var smickrande och tackade ja till. Efter detta märkte jag att våran kontakt till grannen blev än mer intensiv med grillningar och bjudningar till höger och vänster, men med vad jag viste sedan tidigare så slog jag bort tanken...
Allt kulminerade i början på augusti då jag hittade de två i sängen dock inte nacken utan mer i ett "kramande tillstånd" efter en tillställning, jag hade somnat på toaletgolvet men dom hade varit så snäll att ändå lagt en kudde under mitt huvud medans han kramde tutten på frugan.
Detta ledde ändå till att jag frågade vilken relation dom hade till varandra, vilket efter lite trevande ledde till svaret: Vi älskar varandra! Den enda förklaringen som jag får är att hon inte längre har några känslor kvar för mig, en bekantskap på 14 år och ett äktenskap på 11 år ledder till en förklaring att man inte längre har några känslor kvar!
48 timmar senare kommer det oundvikliga beskeddet, att hon vill ha skiljsmässa. På 48 timmar har jag gått från tron att jag har en familj som jag värderar mer än allt annat, som jag saknat utan dess like under mina arbetspass till att inte ha något, inte veta om jag överhuvudtaget kan få komma hem igen, om jag är tvungen att sälja allt jag har och äger och flytta där jag jobbar vilket gör att jag skulle förlorar kontakten med min son. Från att tro att jag har en relativt stabil punkt i mitt liv till att i stort sett befinna mig i den största storm som historien skådat har tagit mig 48 timmar!
Det är här mitt personliga helvete börjar, till att börja med 2 veckors sjukskrivning från min mycket förstående arbetsgivare, tar mig ändå i kragen och åker tillbaka till jobbet. Av någon helt oförklarig anledning så ringer ett företag här hemma upp mig och frågar om jag vill ha ett vik på 2 månader, vilket leder till att jag tar tjänstledigt från mitt pendlingsjobb, och detta resulterar ändå i slutändan att jag idag är fast anstäld här hemma.
Våra skiljsmässopapper lämnades in i september och eftersom att vi har småbarn så har vi en prövotid på 6 månader innan skiljsmässan går igenom. Allt annat tekniskt som bodelning och annat tjafs är klart idag.
Min fru och grannen bor sedan i början av september ihop i en lägenhet, han har tagit rollen som "pappa" och i veckan fick jag reda på att min fru är gravid i 27 veckan, vilket efter lite "veckoräcknande" ger ett tillverkningsdatum runt den sista veckan i augusti, det gäller och ligga i...
Nu kanske ni börjar förstå min frågeställning, hur långt får man gå, hur fort får man gå, vad är det för mening med en prövotid när man kan göra hur fan som helst ändå, eller kan man det?
Jag personligen har valt att inte starta något bråk med den enda anledning att det då förmodligen är min son som kommer vara den som kommer att få lida, vad har jag vunnit om min strävan efter hämnd leder till att min son får lida. Jag tycker jag har vunnit ändå, jag äger mitt hus själv, jag har en bra kontakt med min son samt att jag lever i en sådan sitiation både ekonomiskt och personligt att jag kan göra vad jag vill, dock så skulle det vara skönt om denna övergång gått lite lungnare.
Tack så mycket för att ni läser!
Med vänliga hälsningar Gunnar
DS.
. Men är nu hop med ängel 
från Vietnam..gif.c1a0cd7426b0b1069dc20fe918ae5550.gif)
