Hur långt får man gå?

Du skriver bl.a.

Hej Hej!

Detta är min berättelse om mitt personliga fall och min resa tillbaka, en resa som började i augusti 2010.

Vi kan börja med det jag egentligen är ute efter, hur långt får man gå, ha denna frågeställning i huvudet när ni läser min berättelse.

Om vi börjar från början, jag är nyss fyllda 30, jag har känt min thailändska fru sedan både hon och jag var 16 och vi är gifta både i Thailand och Sverige sedan 11 respektive 10 år. I januari 2005 fick vi en son och året därefter köpte vi ett hus.

Vi har levt ett ganska normalt svenssonliv, inga stora grejor att ta upp, vi har haft både gjädje och småproblem men inga "brutala" saker som t.ex missbruk eller misshandel att tala om.

Det stora problemet som jag kan se är att vi haft problem med pengar och arbetslöshet vilket i sin tur gett att humöret inte varit det bästa. Andra faktorer som jag ser det är att vi haft besök från Thailand för tätt, när vi bodde i lägenhet kom hennes mamma och när vi flyttade till hus så kom min fru och hennes syster på att både mamma, bröder och kusiner skulle komma hit och plocka bär, vi hade fyra (4) personer inneboende hos oss i stort sett hela sommaråret från att vi köpte huset.

Detta i sin tur gjorde att mitt psyke blev mer och mer nedtryckt, jag svalde och svalde min inomboende irritation fram tills att läget blev helt ohållbart vilket resulterade i att jag mer eller mindre bröt ihop och "kastade" ut hennes mor och två bröder för att fortsättningsvis bo hos hennes syster, detta var på sommaren 2009. ----

En resa som börja Augusti 2010,ni fick barn 2005,ni har varit gifta 10-11år och du kasta ut familjen sommaren 2009? Jag vet inte men jag har lite svårt att få allt att stämma. Men som jag skrev förut så tror jag att ert förhållande dog ut samma dag som du kastade ut hennes familj.Du tog ställning och visade att du inte vill ha med dom att göra.Och samtidigt gjorde nog antagligen hon sitt val. Familjen betyder allt i Thailand för många/alla och du visade för henne att du inte vill ha med hennes familj att göra? Kanske har jag fel,men detta var nog det som dödade ert förhållande?

Jag tycker Halgun verkar sansad och ser på sitt misslyckande på ett bra sätt. Vem hinner inte misslyckas i ett, eller ett antal förhållanden under sin livstid?

Vems felet var är ju ganska ointressant eftersom det ändå inte går att backa bandet. Det enda som gäller är väl att inte låta motgångarna göra en bitter och missunsam, gå vidare i livet och lära av misstagen. Och det tycker jag kunna läsa att Halgun verkar ha gjort.

Bara hoppas det går bättre nästa gång. Nu känner du ju i alla fall till några gupp som kan uppträda efter vägen i ett förhållande och kan kanske förhålla dig till dessa smidigare nästa gång. 30 är ju ingen ålder, räkna med att hinna med många fler misslyckanden innan det är dags att lämna in överrocken. Det är fullt normalt att förhållanden går åt pipan ibland, ni fick ju trots allt 10 år och ett barn tillsammans, det kan ingen ta ifrån dig.

Lycka till nästa gång, och tack för att du delade med dig!

Jrk ska du inte gå in och ge mej minuskarma för bilderna på min mat åxå?? Du tillför inget till detta forum men du verkar ha fått nånting emot mej, visst varsågod hacka på jag bjuder på det.

Men det känns lite sorgligt att vissa människor har ett så fattigt liv att man får ut något av att anonymt trycka på en minusknapp

Jag får bara kalla kårar av fattigt lumpar/jägar/språk så som satan jävlar i hop med någonting bra.

Men framför att KVINNA =STYCKE

Din mat ser där emot väldigt aptitlig ut.

Du fotar riktigt bra.

Du har säkert flera goda sidor,visa dom

Din tjej/kvinna ser väldigt Mänsklig ut så kalla henne därefter.

MVH JRK

En tråkig historia, tur att du kommit ur den utan att verka bitter och att efterdyningarna börjar lösa upp sig.

Detta verkar vara ett allt för inte ovanligt exempel på att thaifamiljen är mycket viktigare än den nya familjen man har med falangen.

Har sett flera exempel på hur viktigt det är att hålla skenet uppe, när det ska investeras och skickas pengar till Thailand eller ta hit thaifamiljen. Att man som familj i Sverige inte egentligen har råd med detta verkar alltid vara av underordnad betydelse. Skenet av att man bor med en rik falang måste hållas uppe till varje pris i många förhållanden.

Nu vet jag inte hur det har varit i ert fall men jag antar att resonemanget med ekonomin och thaifamiljen har varit uppe för diskution vid mer än ett tillfälle. Eftersom ni varit ihop från ungdomen kan tänkas att ert förhållande har haft ett annat förlopp än de jag har stöt på. De förhållandena har ju alltid uppståt i Thailand där mannen varit medelålders eller äldre och hon något yngre eller i stort sett jämnårig.

Oavsett vilket så är det nog i stort sett den thailändska kulturen som går i arv från vuxna till ungdomar som är svår att bryta sig ur så att den nya familjen premieras. Även i Thailand ska ju ungdomarna i sina nya familjer bistå till föräldrarnas väl och ve i betydligt större utsträckning än här.

Frugan har bott här i över 20 år. Hennes dotter är drygt 20 år och har bott här den största delen av sitt liv, nu gift med en svensk kille med hus och egna barn. Trots det så känner hon att hon måste ge morsan pengar, både nu och då. Jag har förklarat för henne att morsan har pengar så det räcker och att deras familj behöver pengarna bättre. Hon säger att så är traditionen och att hon mår inte bra om hon inte får ge mamma pengar. Jag har fått henne att dra ner på bidragen till mamma och även fått mamman att inte ta emot pengarna, men det är inte lätt.

De har det inte så bra ekonomiskt, alla pengar går till huset och han jobbar övertid, så ofta det går för att få det att gå ihop. De har varit till Thailand en gång sedan de började vara ihop för ca sex år sedan. Nu har de inte råd att åka, men dottern är klar med skolan och börjar få lite arbete så smått så deras ekonomi börjar se bättre ut. Tur att de dessutom inte har en familj från Thailand som ska tas hit. Det svarta molnet på deras himmel nu är att frugan har gett barnen en bit mark. Så nu ska det börja byggas, så fort som möjligt. Att de inte har pengar är inget bekymmer. Det som var en bra tänkt gåva, kanske inte var en så bra ide ändå. Själv var jag emot att de skulle få marken nu, men man får välja sina strider. (som nam na)

Det blev mycket om vår familj på slutet, men jag kännde att det kanske kan få en del att förstå hur den Thailändska kulturen kan ställa till det om man inte tänker sig för, eftersom det ekonomiska tänket ser helt annorlunda ut för en thailändare.

Hoppas att din son får en bra uppväxt med far och mor. Hoppas att du får bättre lycka med ett nytt förhållande. Det du upplevt har gett dig erfarenheter som gjort dig bättre rustad för det.

Min berättelse har inget att göra med att försöka beskylla någon annan, både jag och min fru har gjort fel på grund av olika faktorer samt att summan av dessa mynnade ut i detta, har man inte gjort fel kan man heller inte gjort något rätt. Sedan detta börjats nysstas upp har jag varit otroligt självkritsk mot mig själv, tror nog mer än många på detta forum någonsin skulle våga vara mot sig själv.

En sak som jag lärt mig är att livets hårda skola är hård samt att tiden har en stor inverkan på hur saker och ting till slut faller ut.

En sak som jag ändå kommit fram till är att hur jobbigt det än kan verka så ska man ta hand om problemen på en gång, vara rakryggad och stå för det man gjort och för den åsikt som man har, detta är något som jag inte kan påstå att varken mitt ex eller hennes nya är människor nog att göra och detta är något som jag nu lärt mig är en av de mest avskyvärda egenskaperna man kan ha. Det gäller att hitta en väg genom livet som man själv är nöjd med och beredd att stå för, för då har man inget att ångra sedan.

Anlednigen till att jag delade med mig av min historia är som sagt - Hur långt man ändå kan och får gå - svaret verkar ju ändå vara hur långt som helst. Jag tycker ändå att när det gäller både lagligt (om det nu finns någon sådan), moraliskt och etiskt så slår denna historia allt vad som är tillåtet i min värld.

Glömde citatet i mitt förra inlägg, håller med dig om det mesta du skrivit.

Hej på er !

Jag har en djup sympati för ts , och allt blir offtast bättre med allt i backspegeln.

Men jag fattar inte alla som säger att åk till Thailand och allt blir bättre ?

Åk eller stanna där du trivs, kanske din egen familj, vänner kanske !

tror väl knappast att folk menar att åka till just Thailand gör saker och ting bättre. Själva poängen är väl att komma iväg och slappna av och få lite positiv energi. Behöver väl inte vara just till Thailand men eftersom detta är ett Thaiforum så är ju medlemarna thai inspirerade.

Hej på er !

Jag har en djup sympati för ts , och allt blir offtast bättre med allt i backspegeln.

Men jag fattar inte alla som säger att åk till Thailand och allt blir bättre ?

Åk eller stanna där du trivs, kanske din egen familj, vänner kanske !

Verkar som dom flesta försöker säga att åk och hämta en ny fru verkar det som..

Hej Hej!

Detta är min berättelse om mitt personliga fall och min resa tillbaka, en resa som började i augusti 2010.

Vi kan börja med det jag egentligen är ute efter, hur långt får man gå, ha denna frågeställning i huvudet när ni läser min berättelse.

Om vi börjar från början, jag är nyss fyllda 30, jag har känt min thailändska fru sedan både hon och jag var 16 och vi är gifta både i Thailand och Sverige sedan 11 respektive 10 år. I januari 2005 fick vi en son och året därefter köpte vi ett hus.

Vi har levt ett ganska normalt svenssonliv, inga stora grejor att ta upp, vi har haft både gjädje och småproblem men inga "brutala" saker som t.ex missbruk eller misshandel att tala om.

Det stora problemet som jag kan se är att vi haft problem med pengar och arbetslöshet vilket i sin tur gett att humöret inte varit det bästa. Andra faktorer som jag ser det är att vi haft besök från Thailand för tätt, när vi bodde i lägenhet kom hennes mamma och när vi flyttade till hus så kom min fru och hennes syster på att både mamma, bröder och kusiner skulle komma hit och plocka bär, vi hade fyra (4) personer inneboende hos oss i stort sett hela sommaråret från att vi köpte huset.

Detta i sin tur gjorde att mitt psyke blev mer och mer nedtryckt, jag svalde och svalde min inomboende irritation fram tills att läget blev helt ohållbart vilket resulterade i att jag mer eller mindre bröt ihop och "kastade" ut hennes mor och två bröder för att fortsättningsvis bo hos hennes syster, detta var på sommaren 2009.

Efter detta så levde vi vidare men relationen till den övriga "släckten" blev inte så bra, kanske inte så konstigt. Dock så kom inte skiljsmässa upp "på bordet" utan vi fortsatte att leva vidare utan någon märkbar avståndstagande från min fru. Min situation som arbetslöst gjorde att jag sökte jobb både när och fjärran vilket resulterade i att jag i mars 2010 fick anställning, dock ett vikariat på 6 månader, en bra lösning tyckte jag när jag inte band upp mig på något längre.

Min nya anställning var på ett sådant avstånd som gjorde att jag var tvungen till att pendla efter den skiftcykel som jag jobbade. Jag var i princip borta en vecka och hemma en vecka. Detta kändes som en bra lösning att ta, jobba på för att undertiden söka ett jobb på hemorten. Hur som helst så ger ju jobb ändå chans till jobb tänkte jag, helt klart bättre att dra fötterna efter sig hemma.

Jag jobbade på utan att märka något speciellt, den enda känslan jag hade var att jag saknade min familj utan dess like och varje gång som jag fick åka hem kändes som rena vinstlotten, samma sak var när jag tvungen att åka igen, jag satt med min son i knäet inför varje avfärd och grät men tvingade mig slutligen iväg.

På detta sätt fortsatte det, det jag ändå började märka var att kontakten till grannen blev mer och mer regelbunden, men slutsattsen jag drog var att han hjälpte till med vissa problem som ändå kommer upp när man lever i ett hus, inte direkt som att leva i en lägenhet när man kan ringa på hjälp. En till sak som gjorde att jag slog ifrån mig tanken på otrohet var också att han i sin tur hade åkt till Hong Kong i april för att förlova sig med en kvinna därifrån och var nu i full färd med att planera för ett stundande bröllopp.

Hans nyförlovade kom också hit i juni, dock "visade" han inte upp henne, konstigt tyckte jag när han annars varit så social och trevlig med grillningar och andra drinkbjudar träffa men men...

Kring midsommar fick jag beskedet att jag skulle få mitt vik förlängt i ytterligare 6 månader, något som jag tyckte var smickrande och tackade ja till. Efter detta märkte jag att våran kontakt till grannen blev än mer intensiv med grillningar och bjudningar till höger och vänster, men med vad jag viste sedan tidigare så slog jag bort tanken...

Allt kulminerade i början på augusti då jag hittade de två i sängen dock inte nacken utan mer i ett "kramande tillstånd" efter en tillställning, jag hade somnat på toaletgolvet men dom hade varit så snäll att ändå lagt en kudde under mitt huvud medans han kramde tutten på frugan.

Detta ledde ändå till att jag frågade vilken relation dom hade till varandra, vilket efter lite trevande ledde till svaret: Vi älskar varandra! Den enda förklaringen som jag får är att hon inte längre har några känslor kvar för mig, en bekantskap på 14 år och ett äktenskap på 11 år ledder till en förklaring att man inte längre har några känslor kvar!

48 timmar senare kommer det oundvikliga beskeddet, att hon vill ha skiljsmässa. På 48 timmar har jag gått från tron att jag har en familj som jag värderar mer än allt annat, som jag saknat utan dess like under mina arbetspass till att inte ha något, inte veta om jag överhuvudtaget kan få komma hem igen, om jag är tvungen att sälja allt jag har och äger och flytta där jag jobbar vilket gör att jag skulle förlorar kontakten med min son. Från att tro att jag har en relativt stabil punkt i mitt liv till att i stort sett befinna mig i den största storm som historien skådat har tagit mig 48 timmar!

Det är här mitt personliga helvete börjar, till att börja med 2 veckors sjukskrivning från min mycket förstående arbetsgivare, tar mig ändå i kragen och åker tillbaka till jobbet. Av någon helt oförklarig anledning så ringer ett företag här hemma upp mig och frågar om jag vill ha ett vik på 2 månader, vilket leder till att jag tar tjänstledigt från mitt pendlingsjobb, och detta resulterar ändå i slutändan att jag idag är fast anstäld här hemma.

Våra skiljsmässopapper lämnades in i september och eftersom att vi har småbarn så har vi en prövotid på 6 månader innan skiljsmässan går igenom. Allt annat tekniskt som bodelning och annat tjafs är klart idag.

Min fru och grannen bor sedan i början av september ihop i en lägenhet, han har tagit rollen som "pappa" och i veckan fick jag reda på att min fru är gravid i 27 veckan, vilket efter lite "veckoräcknande" ger ett tillverkningsdatum runt den sista veckan i augusti, det gäller och ligga i...

Nu kanske ni börjar förstå min frågeställning, hur långt får man gå, hur fort får man gå, vad är det för mening med en prövotid när man kan göra hur fan som helst ändå, eller kan man det?

Jag personligen har valt att inte starta något bråk med den enda anledning att det då förmodligen är min son som kommer vara den som kommer att få lida, vad har jag vunnit om min strävan efter hämnd leder till att min son får lida. Jag tycker jag har vunnit ändå, jag äger mitt hus själv, jag har en bra kontakt med min son samt att jag lever i en sådan sitiation både ekonomiskt och personligt att jag kan göra vad jag vill, dock så skulle det vara skönt om denna övergång gått lite lungnare.

Tack så mycket för att ni läser!

Med vänliga hälsningar Gunnar

Starkt.

Det är nuet som gäller.

Inte älta sig,

Verkar som dom flesta försöker säga att åk och hämta en ny fru verkar det som..

WHYYY NOT.

Verkar som dom flesta försöker säga att åk och hämta en ny fru verkar det som..

Tråkigt Gunnar!

Men det är som alltid!

Torka tårarna och sattas på något nytt!

Gå med i mach.com eller något liknande.

Själva spela jag Sven Ingvars låt för min första sambo!

När hon hämta sina saker!

"För det är inte dig som jag sörjer utan den som jag trodde att du var!"

Lycka till

Oerhört trist historia, starkt att berätta den och hoppas att allt nu går mot det bättre.

Jag tycker det är trist och konstigt att så många verkar vara av uppfattningen att detta hände pga kulturella problem och för att tjejen är thailändska. I Sverige slutar runt 60% av alla äktenskap i skillsmässa och jag antar att i en ganska stor andel av fallen är en bidragande orsak att endera parten har träffat någon han/hon tror sig få ett bättre liv med. TS och hans ex-fru är jämnåriga, gifte sig unga och var gifta i över 10 år, kulturella problem borde varit av väldigt underordnand betydelse i deras fall.

I min uppfattning är kulturella skillnader aldrig orsaken till någon skillsmässa utan bara ett symptom på att båda eller endera parten inte klarat av att uttrycka sin uppfattning och/eller lyssna på sin partner. Långvariga ekonomiska probem kan dock få det bästa förhållandet att gå i kras.

Tråkigt när det händer, men det är inte ovanligt att par som träffas så unga bryter upp senare i livet.

Dålig ekonomi är också en av de vanligaste orsakerna, och blandar man sedan in det faktum att du kastade ut hennes familj, så är nog alla yttre förutsättningar på plats.

Skulle inte tro att "många verkar vara av uppfattningen att detta hände pga kulturella problem och för att tjejen är thailändska" utan snarare att thai är lika opålitliga som alla andra när det kommer till otrohet i ett förhållande...otrohet är otrohet oavsett orsaken.

Tycker mer synd om grabben som måste växa upp med morsan och grannen som tillsammans bedrog den "riktiga" farsan.

Om det hade hänt en idag hade man nog skrattat och undrat om man får vara med och "leka"

Men för 30 år sedan...vågar man ente ens tänka på