Fattigdom finns. Ingen kan neka det.
Men vem sätter gränsen för när man är fattig. Nån pratar om Sabai Sabai, andra om plåtskjul och äta katter.
I många svenskars och andra farangers ögon är de fattiga i Thailand.
Dock efter dryga 5 olika "företag" eller försök till att hjälpa till med jobb för byborna samt självklart tjäna pengar själv på försöket, så ser jag att långt ifrån alla är villiga att jobba.
Som ett exempel, så köpte "morfar" en traktor. Vi hyrde in honom, när vi behövde hjälp på risfälten och så gjorde även andra.
Han jobbade bra och fick in lite pengar, sen skulle traktorn betalas, den betalas halvårsvis, och han stod och kliade sig i huvudet och undrade hur det skulle gå till. Pengarna var liksom borta.
OK, så ställer man upp igen, säger att vi kan ta över betalningarna och han jobba som vanligt, fast nu med lön ifrån oss istället.
Blev det nå jobbande eller inte?
Nej, helt plötsligt var marken för hård eller för mjuk eller det finns inga jobb eller så var det nåt annat som var viktigare...
Konstigt nog så såg jag, på vägen till byn, ca 5 traktorer som jobbade längs med vägen ut på risfälten. Samma traktorer - samma storlek.
Vi har säkert plöjt igenom i runda slängar 50 personer - under den tid jag försökt driva mindre företag här.
Av dem så har max 5 varit trogna arbetare och kommit till jobbet varje dag.
De andra har ofta inte infunnit sig pga skäl som: det regnar, missade bussen, tappade skon osv...
Plus en sista tanke: Att göra löneutbetalningen är ett 99% säkert sätt att inte se sina anställa dagarna efteråt. Men de kommer tillbaka ca 3 dagar senare när pengarna är slut
Sabai sabai...
Plus en ännu sistare tanke: De är faktiskt riktigt duktiga och vill jobba med riset, så att köpa skördetröskorna känns som rätt väg att gå för oss. Helt plötsligt vill alla jobba åt oss. 

