Ska egentligen passa på att sova middag med lillen.
Men kan inte. Så det är lika bra att komma upp och skriva om något som jag inte haft möjlighet att skriva om tidigare.
Det blir om allt möjligt och blandat med lite smak från det thailändska och det svenska...
---
Jag har en ovana att skriva för långt...
Så nu när jag ska berätta om graviditeten så kommer jag förmodligen att blabla upp en massa händelser och tankar långt innan det blev dags på riktigt.
---
Det började när jag var runt tolv år och gick i sexan. Då fick vi lära oss om fertila år och risken för skadade foster osv osv.
Då tänkte jag okey. Jag ska ha barn när jag är typ 25 år.
Åren gick.
Jag läste om överbefolkning.
Jag var föräldralös själv.
Jag läste om övergivna barn på barnhem.
Då tänkte jag. Nej, jag ska nog inte skaffa eget barn utan jag ska adoptera de barnen som redan finns istället. Då får man två flugor på en smäll.
---
Åren gick.
Man fick höra mer och mer om hur ont det gjorde att föda barn.
I samband med att man började få återkommande värk varje månad.
Då tänkte jag. Ja, jag vill ha en man men jag vill inte ha barn.
På introduktionsdagen på universitet fick vi bl.a. information om AIDS och samliv.
(De hade nog räknat ut att vi från tama elever som nu skulle få leva fritt, långt ifrån föräldrarnas tillsyn, skulle kunna behöva extra påminnelser om sådana saker.)
Ja, då fick räcka upp handen. Vi som ville gifta oss.
Jag räckte såklart upp handen.
Sen om en fråga om vilka som ville ha barn.
Sen tror jag att de frågade om vilka som inte ville ha barn.
Och jag räckte upp handen.
Det var inget konstigt med det.
Det konstiga var att av hela aulan med hundra eller till och med tusen tals studenter var jag den "enda" som ville ha en man men inte ville ha barn.
De frågade varför.
"Jag är rädd att det skulle göra ont", svarade jag ärligt.
Då skrattade hela aulan.
Och från och med den dagen blev jag nog mer eller mindre känd för hela universitet...
Ja, ska man vara glad eller ledsen.
Men jag är inte så känslig för sånt. Så det störde mig inte.
---
Tiden gick.
Jag var fortfarande rädd för att föda barn.
Men en man - det vill jag minsann ha. 
---
Sen träffade jag min första man.
Då tänkte jag... ummm man ska nog ha levt ihop 5 år innan man börjar skaffa barn tillsammans.
Då höjde jag ribban till 28 år istället.
Men efter tre år av äktenskapet - i samband med att jag förlorade både min far och farmor så trodde jag och hoppades jag att det skulle kunna föda om --- som mitt barn.
Ja, det låter som om man inte är klok. Men under livets största längtan och sorg tar man nog till sig alla möjliga medel för att finna hopp.
Det var i samband med att jag trodde att förhållandet skulle bestå. Som föräldralöst barn vill man ju inte att ens barn ska uppleva samma öde. Så man tänker till en extra gång.
Det blev inget. Tack och lov.
---
Sen träffade jag en man som jag blev kär i inom loppet av 3 dagars chattande,
(Jag är dåligt på tid... så tiderna som jag anger är vad jag tror och minns lite svagt)
Sen blev det giftemål.
Och just då på bröllopsdagen kände jag: Nu är jag redo för att skaffa barn. Jag vill ha barn med just de här mannen.
Det tycker jag är de största gåvan och förtroende som jag kan ge till en man. (Jag som måste var tusenprocent säker på att det ska funka innan jag sätter ett barn i världen.)
Men man lever ju inte bara av hjärtat. Hjärnan ska med och bestämma också.
Vi planerade ihop noga.
Ja...
Studier, jobb ...
Och så räknade jag noga att jag skulle skriva auktorisationsprov för tolkar i september.
Då får man absolut inte bli gravid i januari.
2 månader marginal är nog okey.
Så antingen får det bli november eller mars/april.
---
Som tur var så behövde vi inte göra så många försök (även om en av oss kanske hade velat försöka fler gånger - he he he jag skojar bara)
Ja, då blev man gravid precis lagom innan man åkte till Thailand för att fira Songkran.
---
Jag var väldigt snabbt med att kolla det - så nyfiken som jag är.
---
När vi kom ned berättade vi för mostern och mamma och hela släkten. Då var det nog bara 5 veckor sen sista perioden.
---
Första natten i Thailand sov jag över hos mamma.
Vid två tre tiden fick jag ont i magen.
Mycket ont.
Så mycket att jag ville ringa efter ambulans. Men jag sa inget om det. Sa bara att jag hade ont i magen när mamma vaknade.
"Det var nog köttet som vi åt på kvällen. Ta lite Ya-that, alltså medicin mot gaser i magen" sa hon.
Jag tog det fast jag avskydde flytande medicin, speciellt den med mint-smak.
Det blev bättre.
Jag kunde somna om.
---
På morgonen var vi och badade på hotellets pool.
Mamma påpekade att jag inte borde ha tajta badbyxor på mig.
Det är ingen fara mamma, sa jag.
Dagen gick.
Vi åkte omkring i stan.
Vi åkte och handlade.
Jag hade en brunn kjol på mig. Den var mammas.
Jag tycker faktiskt om att ha mammas kläder på mig när jag är där på besök.
Vi gick och köpte kläder för gravida i det lilla varuhuset i Roi-Ett.
Sen gick jag till mamma som väntade på glasögonbutik på andra sidan gatan.
Helt plötsligt sa mamma "Oh, det är inte vad jag tror va?"
Jag gick på toa och kollade.
Ja, det var det hon trodde.
Fick låna en binda från en av personalen där.
---
Berättade för min man...
och sen till hans dotter som också var med på resan.
---
Där har vi en skillnad mellan öst och väst.
Här väntar man till 12:e veckan innan man berättar för folk.
Men i Thailand, vad jag känner till, så håller man inte den goda nyheten inom sig så länge.
Man spricker av viljan att dela med sig sin glädje.
---
Vi åkte till en klinik för att kolla upp.
Det första läkaren gjorde var nog att ge mig en spruta.
Han hade förlöst min brors son. Så jag litade på honom.
Sen gjorde han snabbt ultraljud och sa att han inte såg något.
Jag fick ta urinprov. Det visade inget tecken på graviditet.
Han frågade gång på gång om jag verkligen var gravid.
Ja, sa jag. Jag testade ju två gånger i Sverige med en veckas mellanrum.
Be bestämde oss för att ta blodprov också, för säkerhets skull.
---
Jag frågade honom vad jag fick för sprutan.
"Det är för att hjälpa till att behålla det i fall det var på gränsen" sa han.
"Men jag vill inte påverka det", sa jag.
Jag tror att naturen tar hand om sånt själv.
---
Dagen därpå gick jag till templet i byn och hade en liten tamboon (make merit) med munken.
Skänkte en tanke till han/hon som inte kunde vara hos mig.
---
Dagarna gick.
Livet blev normalt igen.
Vi reste runt.
---
Vi åkte hem till Sverige.
Väntar på att nästa mens skulle komma så att vi skulle kunna planera hur länge vi skulle vänta.
Enligt de i Thailand skulle man vänta 3 - 6 månader.
Men i Sverige är det ingen fara när det var så tidigt.
---
Gick till Mödravårdcentralen på den tiden som vi bestämt innan vi åkte.
Jag gick dock utan urinprov. Det var ju inget att göra test för, tänkte jag.
Hon frågade hur jag mådde.
"Jag mår bra, men jag är trött hela tiden. Kanske jetlag fortfarande" sa jag.
---
En vecka gick, och två veckor gick.
Men vilket envist jetlag då. Känner mig fortfarande trötttttt.
Glasögonen som jag hade köpt i Thailand funkar inte. Jag mådde illa när jag hade dem.
Vi sprang faktiskt och fick de att byta linser gratis åt oss innan vi flög hem. Men det hjälpte inte.
---
Väntan med att få göra ett nytt försök att svår att hantera.
Tiden gick och mensen kom inte. Då blev jag mer och mer ledsen för det som hade hänt.
Började också få hjärtklappning av bara en kopp te.
Det måste vara något fel hos mig.
Har jag hjärtproblem?
Det är bäst att boka tid och kolla upp det.
---
Hade språkhandledning med en tolkelev.
Mådde rätt så dåligt i allmänt.
Pratade lite om det här.
Då sa han "Kan det vara skengraviditet. Att kroppen fortfarande tror att man är gravid?".
"Hej, älskling. Kan du cykla till apoteket och köpa graviditetstest?" ringde jag min älskling då.
---
Ja, på så sätt fick vi reda på att vi hade både gett och fått varandra den underbaraste gåvan man kan önska sig.
---
Fortsättningen följer i mån av tid.
Mvh
Magrood
Tyckte hon hjälpte oerhört mycket. Sen alla kontrollerna efteråt var också till mycket hjälp. Jag kan säga att vi båda grät floder av lycka när Linneá föddes. 
